lördag 23 februari 2013

Abborrån






Det här kommer att bli nostalgiskt. Vi som sportfiskare har våra fiskerötter. Oftast börjar de i tidig barndom. Brorsan och jag brukar kalla det "streck i pannan" och har du fått strecket är du fast. För många kommer det att påverka hela livet i form av yrkesval, framtida ekonomi och framför allt ditt eller dina äktenskap. Strecket får pojken då han ligger på bryggan och metar abborre mellan plankorna med pannan tryckt mot glipan. Och därifrån bär det sen iväg till fisken efter lax i Norge, harr på fjället och öring i Ryssland och Nya Zeeland. Men man glömmer aldrig var de började någonstans.
Min pappa arbetade som maskinist och byggde en roddbåt i pannrummet. Han målade den ljusgrå med färg som han hittat i en container. Båten hamnade i en liten å i Dalarna. En vacker skogså med grova abborrar. Pappa och jag metade om augustikvällarna. Vi prövade med kvidd och kastade även spinnare, men av någon märklig anledning var det bara mask som fungerade. Vi fiskade mycket i den där ån. Det fanns också gott om gädda, fast det jag minns bäst är abborrarna. Båten läckte och drog snett. Årtullarna gnisslade.

- Sitt rakt i båten, sa pappa med vrång röst.

Jag satt så rakt jag kunde, men båten drog snett ändå. Troligen på grund av konstruktionsfel. Men det där "Sitt rakt i båten" har följt mig hela livet. Det är väl det man ska försöka, att sitta så rakt man kan.


Det var i den ån jag fick mina första fiskar, det var helt enkelt där jag fick mitt streck i pannan. Det här var länge sedan så det är osäkert om fiskarna var så stora som jag minns. Under senare år har jag fiskat mycket i ån med min son Erik. Vi har mest fått gäddor och små abborrar. Inte en enda som varit i närheten av den storlek som jag och min pappa fick. Erik och jag har fiskat med jiggar, spinnare och vobblers, de få gånger som vi har metat så har det inte varit i augusti och inte uppe i den magiska böjen där pappa och jag fiskade. För att ta sig dit krävs båt och vi har bara fiskat från land. Pappas ljusblå hemmabygge försvann för fyrtio år sedan.

Förra sommaren i mitten av augusti tog Erik och jag med oss vår blanka fina aluminiumbåt med fyrtaktssnurra, ratt och ekolod. Vi sjösatte den i ån för att ta reda på om det verkligen fanns augustiabborrar som var större än de pekfingersmå fiskar vi brukade få. Eller om allt bara var ett förvrängt minne från min barndom då somrarna var längre och glassarna enorma.

Augustikvällen är ljum. Solen vilar precis på trädtopparna. Näckrosorna lyser vita mot åns svartblanka vatten. Allt är medpackat, metspön, haspelutrustningar, mask och draglådor fulla med jiggar, vobblers och spinnare. Det är trångt i båten. Jag vrider om nyckeln och startar motorn. Vi lägger några småvobblers på släp under färden upp till böjen. Om det nu finns någon större abborre kommer de att hugga. Motorn knattrar lågt. Erik ligger i fören med spöt rakt upp och tittar på spötoppens vibrationer. Det doftar koda och pors från stränderna. Jag visar Erik på udden där jag fick min första gädda som sexåring. Jag hade en Beppe-mössa i frotté som det stod BP på och Hep Stars låg på Tio i Topp.
- Hep ...vadå? Det måste vara hemskt länge sen, säger Erik.

- Jo, det kanske inte ens var någon gädda. Troligen en kvastfening.

Min pappa var noga med att jag inte skulle tala om för någon var vi fick våra abborrar. Speciellt viktigt var det att hålla tyst för min morbror som hade en stuga i närheten. Jag minns att lögner och hemligheter var vanliga bland gubbarna då det gällde storabborrvatten och kantarellställen. Morfar sa sig veta om bättre ställen än alla andra och ibland kom han med enorma abborrar. Även då han slutat fiska och hamnat på hemmet ville han inte avslöja något. Jävla snålgubbar. De är döda allihop och inte ens ett kantarellställe fick man.

Erik och jag kommer fram till den magiska böjen. Inte en fisk högg på våra släp-vobblers, och böjen känns mycket mindre och fjuttigare än vad jag minns den. Men det måste vara här. Längre upp blir ån strid, grund och stenig. Dessutom känner jag igen några märkliga rotvältor vid stranden. Träden föll under höststormen 1969. Nu är de mossbevuxna och gråa. Det var här vi fick en mås då vi satte mörtbetad krok över natten för att fånga gädda. Måsen flaxade och flög på kort lina och fick ur sig otäcka läten. Pappa försökte slå ihjäl den snabbt och snyggt med åran - men han var klumpig och trampade sönder mitt nya rörbyggda haspelspö. Vi skulle fånga en storgädda men plockade ner en mås ur himlen. Så otroligt vit mot det svarta vattnet. Vit med en röd fläck på halsen där kroken stack ut. Pappa fick ihjäl måsen till slut. Trampade ihäl den mot durken. Efter det satte vi aldrig mer någon krok och jag fick en tydlig gränslinje var sportfiske slutar och något annat börjar. Jag fick återgå till mitt gamla massiva spö efter det. Rörbyggda var ju bara skit, sa pappa, tålde ingenting.
Erik trär en mask på kroken och svingar ut flötet bland näckrosorna. Jag ankrar fast båten i den svaga strömmen och prövar med jigg. Erik får napp direkt, en stor vacker mört med blanka fjäll likt silverpengar. En riktig sommarmört.
Jag jiggar men känner ingenting. Erik får fler mörtar och en liten ynklig abborre. Solen går ner bortom skogen. Åns dalgång läggs i blåskugga och näckrosorna sluter sig. Det är tyst och stilla. Erik är koncentrerad bakom metspöt och har blicken på flötet. Jag byter till spinnare, men får inget. Byter tillbaka till jigg och tar i för ett långkast. Det smäller till och skramlar i båten, sen ett stort plums någon meter ut. Jag har på något sätt krokat i Eriks haspelspö och slungat ut det i ån.

- Vad gör du? säger Erik. Mitt spö.

Med ens känner jag mig lika klumpig som jag tyckte min pappa var. En kort stund tycks allt mycket märkligt. En tidsresa, och snabb förskjutning. Erik är tretton år och han blir plötsligt jag, och jag blir min pappa. Som om vi var här igen. Det är bara en fortsättning. En fortsättning på far och son grejen. Erik har en skate-keps, jag hade en BP-mössa. Vi har bägge rörbyggda spön. Men Eriks ligger på botten. Och hur ska jag ordna det här på ett snabbt och snyggt vis?

- Jag köper nytt. Vi åker till Johns Sport i morgon.

- Nej, jag vill ha mitt spö nu.

Vattnet är humusfärgat och kvällsljuset räcker inte för att spöt ska gå att se. Jag prövar att meta efter utrustningen med en stor sjunkvobbler som har kraftiga trekrokar. Det lyckas, allt är återställt. Nej, inte riktigt.
- Vad klumpig du är, säger Erik. Ta metspöt i stället så det inte händer något mer.
Jag byter till metspöt. När ungarna kommer upp i tonåren är man ingen hjälte längre. Jag letar efter något att säga eller lova för att återfå ... ja vadå? Det nappar och jag får en mört. Vi flyttar ut i djupfåran och drar flötena långt upp på linan så masken fiskar nere på tre meter. Men ingenstans tycks det stå någon större abborre. Kvällsljuset går i en allt dovare blå ton. Tröjorna åker på. Kanske det är för kallt i vattnet. Kanske ån är för hög. Eller så finns inte de där stora abborrarna kvar.
Det rycker till i Eriks flöte. Sen dyker det snabbt med stor kraft och försvinner djupt ner i humusvattnet. Erik spänner upp och linan skär fräsande i ytan. Han får upp fisken mot ytan och det är en fin abborre. Den slåss ilsket och hårt på liten yta. Vägrar att släppa greppet ur vattnet.
- Ta det lugnt. Ta det lugnt, skriker jag och är själv allt annat än lugn.
Abborren kommer över ytan, lossnar liksom ur vattnet och Erik gungar in den i båten. Fisken är på halvkilot och humusmörk med röda fenkanter. Då dyker mitt flöte och jag får en lika stor. Erik maskar på och svingar ut. Flötet försvinner direkt.
Under en magiskt blå skymningstimme får vi abborrar så det räcker och blir över. Vi har en stor plastbalja med oss som vi fyller med vatten, och där i kan abborrarna simma tills vi ska åka hem. Då väljer vi ut dem vi vill behålla. De mindre får gå tillbaka. Säkert är förfarandet olagligt i dagens storstads-orienterade natursyn. Djurskyddsmyndigheten skulle nog lagfört pappa för att han trampade ihjäl måsen på durken. Naturen ska vi bara titta på genom televisionen. Pappa svor och slängde upp fågeln bakom en gran, sen gav han mig tuggtobak, och så fiskade jag vidare, men det var ingen lek efter det.

Erik är glad, skrattar och lyfter abborre på abborre. De största väger närmare sju hekto. De är starka och metspöt sjunger i djupa böjar. Jag prövar med jigg, spinnare och småvobblers medan vi har abborrarna kring båten. Av någon obegriplig anledning fungerar det inte. Bara mask. Jag har svårt att acceptera det men blir tvungen. Vi metar tills augustikvällen är sotsvart. Abborrarna slutar nappa. Vi väljer ut de matfiskar vi behöver. Resten får gå tillbaka. I ett sista försök metar Erik fast inne bland näckrosorna. Kroken sitter i några ruttna plankor. Jag följer linan med handen ner i vattnet. Kroken är krånglig att lossa. Linan har kilat fast. Jag bryter loss hela brädbiten. Den är svart med avrostade spikar. Jag vrider på den och i dunklet ser jag små ljusgrå färgflagor. De lossar vid minsta beröring. Någonting drar över skogen, över ån. Det dånar kring mig. Jag får som en kall hand runt hjärtat och släpper träbiten i vattnet.
- Vad var det för något? frågar Erik.
- Tiden.
Motorn startar inte. Bensinen är slut. Jag får ro. Det går lätt i den svaga medströmmen. Årtullarna gnisslar och Erik somnar i fören. Skogen står mörk och dimman hänger över myrstränderna. Jag vilar på årorna och säger:
- Erik.
- Jaaa, säger han halvt i sömnen.
Tala inte om för någon nere i byn vart vi fått abborrarna.

2 kommentarer: