tisdag 19 februari 2013



 Bäcken



Myren ligger vemodigt vacker och mycket lömsk. Ängsullen lyset likt ett dimstråk i kvällsljuset. Det gäller att kunna läsa mosstuvornas olika nyanser av grönt. Vilka som bär och inte bär. Vissa går att stå på, andra sjunker direkt. Ett feltramp och jag sitter till midjan, minst. Senaste veckan har varit regnig och myren är besvärligare än vanligt. Jag ska ut till bäckens svarta djuphålor. Här uppe på myren bor de stora öringarna. En doft av gammalt, förmultnat stiger ut mina slafsande sugande steg. Det har hänt att jag fått öring på nästa kilot i myrhålorna. Gamla fiskar med stora arga huvuden och kraftiga fenor. Starka så de sjunger om linan. Jag når fram till den vridna torrfura som står som en vresig gubbe och vaktar bäcken. Vid des rot kan jag sitta torrt och vänta. Det är den enda stabila mark som finns på myrflatan. För vänta kommer jag att få göra. Mina steg över myren har varnat öringen. Det kan ta en halvtimme innan den vågar nappa. Svetten rinner, jag har gått långt och får bättrar på mitt myggmedel. Jag trär en mask på kroken, sträcker fram spöt och sänker sakta. Höljan är djup, jag lodar med masken, det är ett riktigt myrhål, masken når inte botten.

Bäckmetet är ett magiskt sätt att uppleva sommarskogen, för mer skogsfisken än så här finns inte. Utrustningen är enkel. Det är du som människa, ditt tålamod och ditt sätt att röra dig vid bäcken som avgör. Fiskarna är mycket skygga. Konsten att meta bäck är att kunna hålla sig stilla tillräckligt länge. Att inte bry sig om mygg eller knott. Tillräckligt länge kan betyda en timme eller mer i alla fall om det är de stora som ska fångas. De har bra minne och har blivit stora just för att de är så skygga. Marken kring skogsbäckar är ofta mjuk och fisken märker att någon kommer på mycket långt håll. Därför är tålamod och tålighet för mygg och knott grunden i detta fiske.
Tiden går, jag hör en vråk som klagar, annars är det helt tyst. Det är dags att prova. Knotten kryper i ögonen, näsan, munnen. Myggen surrar. En del står inte ut. Jag gör det. Jag är tålig. En del klagar och säger att det är myggigt då det inte är det. Måttet för mycket mygg är femtio döda myggor i handen med ett slag på kepsen. Det rister till i linan, spötoppen dras ner mot ytan. Jag lyfter och det blir en yster dans. Fisken knycker runt i djupet, den känns skaplig. Linan skär upp ytan kors och tvärs. Jag lägger press på spöt och straxt kommer öringen flygande och landar i mossan. Snabbt fångar jag upp den, luden av ängsull.

Detta är inget fiske som får redskapsfabrikörerna att jubla. Det behövs inte så mycket. Ett teleskopmetspö, några meter lina och krok. Spöt ska inte vara kortare är fem meter. Då kan jag stå långt ifrån bäcken och meta. Linan ska inte vara för tunn. 0,25 mm är lagom. En för tunn lina skadas lätt då man tar sig genom snåren. Sen är en grövre lina lättare att lirka ut i bäcken bland grenar och träd. Krok går det åt då många metas bort bland bråte i bäcken och på land och i träden.
Jag fortsätter min vandring, följer bäcken neröver till döda skogen. Här har bävern dämt upp och drunkningsdödat granarna, de har fällt in sina grenar och står gråa och torra. Innan bävrarna dämde upp var bäcken här bara en liten skvalande ränna, med småfisk. Nu är det sumpigt och vatten i hela skogen. Jag får gå runt, klättra på fallna stockar, hoppa på tuvor. Det är ett träsk och mina stövlar redan fulla med vatten. Många gånger är det svårt att komma i närheten av själva bäcken. Det är en djävla skitterräng. Torra grenar rivet mig i ansiktet. Spöt fastar överallt. Och så dessa mygg och knott. Men jag är tålig. Jag bryr mig inte. Surra på. Kryp i mina ögon och öron. Svid i hårfästet. Än står jag ut.
 
På en spölängds avstånd från bäcken sänker jag ner masken. Ser man den bryta ytan står man för nära bäcken. Att stå på rätt avstånd innebär vissa problem. I skum nattskog då linan är svår att se är det inte lätt att veta om masken ligger på land eller i vattnet. Viss hjälp kan man få genom att knyta en vit liten tygtuss en meter ovanför masken. Då blir det lättare att se var linan är. Tålmodigt metar jag av hölja efter hölja i döda skogen. Men ingen fisk vill ta. Det har regnat mycket, vattnet är kallt och högt och jag står i vatten och metar. Öringarna märker mig. Det går inte att smyga då man vadar i vatten.
Döda skogen får vara, jag går ner till ravinen. Där har bäcken skurit sin fåra djupt ner i sand åsen. Det är en fuktig grönskande dal, rena djungeln. Jag smyger och trasslar med spö och lina i snårig skog. Försöker ta mig fram tyst och obemärkt. I det här fisket är det minst lika viktigt hur man förflyttar sig mellan fiskeplatserna, som hur man fiskar. Det ingår i metoden i mycket hög grad. Man ska inte gå utefter bäcken utan gå rakt bakåt från en hölja och göra en vid lov upp i skogen till nästa hölja. Jag närmar mig helst en fiskeplats vinkelrätt mot bäcken, och letar efter något att dölja mig bakom. Luften är varm och klibbig. Jag svettas och myggmedlet sticker i ögonen. Knott och mygg står som ett moln runt mig. Jag metar bort kroken bland rötter och försöker knyta på en ny. Mygg och knott i ögonen, munnen, halsen, öronen. Det kryper, surrar. Någonstans går kanten för vad man står ut med, kanten där man inte längre kan behålla lugnet. Jag försöker göra min knut.  Det har blivit natt och ljuset nere i ravinen är skumt. Knotten kryper i näsan. Det är inte sant. Jag har inte varit med om värre. Mängden blodsugande insekter är overklig. De bryr sig inte om mitt myggmedel. De kryper på ögonen, sticker, suger, biter och sliter i kött och blod. Plötsligt tror jag mig vara död och hamnat dit jag önskat mig. I det eviga fiskelandet. Men någonstans har det blivit fel och jag är placerad för alltid i denna djävulsravin. Hett och fuktigt bland mördarknott och mygg. Fiskarens paradis i mardrömstappning.

Jag lyckas få fast en ny krok och metar upp några mindre öringar. Man jag får ge mig.  Jag klarar inte detta insektshelvete, får panik och rusar upp för ravinen. Bäcken skrattar. Jag hör det tydligt i pjoller och brus. Ha, tålig, va? Han klarade inte lite knott och mygg. Vad gör han här i skogen?
Jag kommer ner till fäboden, den är övergiven sedan länge. Vägen är igenvuxen och timmerhusen står och ruttnar. Här rinner bäcken under en uråldrig stenbro. Det är ett vackert bygge med exakt placerade stenar. Den står mitt i skogen som övergiven av en främmande kultur. Den kan knappast vara byggd enbart för fäboden med sina få små hus. Här måste ha gått en betydelse full väg någon gång för länge sedan. Men vart gick den? Och vilka använde den?  Jag vet inte, allt utom själva stenbron är övervuxet. Kanske ingen vet.
Försiktigt smyger jag ner till brofästet. Botten är täckt av ljus sand så jag ser tydligt några mindre öringar. De släpper sig i sidled och tar något ätbart och sen tillbaka till ståndplatsen. Men det är i mörkret under själva bron som de stora brukar stå. Det är ett bra ställe att meta på. I skydd av brons murverk kan jag sänka ner masken utan att röja mig. Men det brukar ändå ta lång tid innan hugget kommer. Bäcköringarna är som skygga skogsdjur. Är man för ivrig är det lätt att tro att vattnet är dött, tomt. Men jag kan vänta. Det är betydligt mindre knott och mygg här än uppe i ravinen.
Någon gång ska jag ta med mig flugspöt hit till bron där bäcken är grund och bred. Tunn tafs och torrfluga skulle säker fungera bra. Kanske en förtyngd nymf då vattnet är högt och kallt.

 
Ett hårt ryck i spöt och inget mer. Fan. Jag byter mask och nu är jag beredd. Den tar igen. Jag får ta i för att få ut honom under  bron. Linan skär i vattnet och det är lustigt att se hur otroligt snabba de är. Jag låter honom köra sig trött innan jag lyfter honom ur vattnet. Kanske den väger halvkilot, och det är stort för att vara bäcköring. Den största jag fått på bäckmete vägde åtta hekto. Den här fisken är betydligt ljusare och mer guldgul är den jag fick uppe på myren. Här lever de över ljus sandbotten och då får de en annan färg. Få fiskar har också så skiftande utseende som öringen. Men alla öringar, hur olika de är till färg och form, tillhör samma biologiska art. Utseendet är en del i anpassningen till livsmiljön. Säkert är det detta som bidragit till alla namn som laxöring, börting, stenbit, forell, med mera. Eftersom öringen uppträder i många olika skepnader trodde man förr i tiden att det var frågan om flera olika arter. Men det rör sig endast om en - Salmo trutta. Men man skiljer på tre former. Bäcköring, insjööring och havsöring. Bäcköringen (Salmo trutta fario) är den mest stationära. Den tillbringar hela sitt liv i strömvatten. Till färgen kan den vara brunmurrig, nästa svart med klarröda prickar till guldgul. Det finns inga skarpa gränser mellan öringens former. Bäcköring och öring från Vättern har i ett försök fötts upp i odlingsdammar under likartade betingelser, bägge har visat ungefär samma tillväxt.

Morgonsolen stiger över skogen och fåglarna börjar låta. Jag går hemåt och kommer inte tillbaka fören nästa år. Det är ett litet vatten och skulle jag springa här varje dag och meta skulle bäcken snart vara tömd. I alla fall på de större fiskarna. Nästa tur blir till en annan bäck och där är det verkligen snårigt och myggigt. Jag kallar det djävulens trädgård. Men jag är tålig - ja till en viss gräns. Men ju större öringarna är, desto tåligare blir jag. När fru och barn klagar att det är myggigt att sitta i hammocken ute i bersån brukar jag erbjuda dem att följa med på bäckmete. De vet inte var de talar om, de vet inte hur det är att andas luft som till 85% består av mygg och knott. Står du inte ut, är du inte intresserad av fiske.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar