måndag 18 februari 2013


Dragspelaren. Ur korpen vid ån.
 
 
Som vita hästsvansar föll vattnet nerför de branta kala fjällen. När vinden låg på kunde man höra det dova mumlet - som om bergen språkade dystert. Vattnet som föll från fjället samlades i den bördiga dalbotten och bildade en liten älv. En havsörings- och laxälv.
Där vägen tog slut och bergen reste sig låg en liten norsk by på fem gårdar. Hit återkom vi varje år, jag och Bettan. Det var en lång och besvärlig resa.
 
Kvällen var disig, det hade regnat under dagen. En sjunkande rödglödande sol bröt igenom söndriga moln. I diset fick allt en varm ton. Jag satt på stentrappan till hytten och knöt en ny tafs. Bettan var nere vid älven och fiskade.
Dragspelsmusik ljöd från gammelhusets altan, så som alltid om kvällarna. Det var Edvard som satt och spelade. Luften var mättad av dofter från jord och slaget gräs. Dagens arbete på gården var till ända. Traktorn stod mitt på grusplanen och tickade av värme. Från lagårn hördes kornas loja rassel med kedjorna. Ibland drog en svag dunst av dynga genom kvällsluften. Edvard spelade för alla och ingen - för bergen och korna, för älven och mig. När min tafs var klar reste jag spöt mot väggen och gick över gården till Edvard.
- Det här är en bra svensk trekkspillslåt, sa han och spelade något jag aldrig hört.
Edvard var som de flesta i byn ättling rakt ner från vikingarna som hade haft sina bosättningar här. Runt om i trakten reste sig plundrade och oplundrade vikingagravar. Jag frågade honom om gravarna.
- Det finns inget kvar i dom, inte ens i de oplundrade, marken här är av sandjord som fördärvat och brutit ner allt.
Han spelade ännu en svensk låt jag aldrig hört. Edvards gamla mor kom ut på altanen, men vände snabbt in igen med en avvärjande vinkning med handen:

- Uu, vilket gnissel.

Men jag tyckte det lät bra. Edvard kunde verkligen spela. I sin ungdom hade han varit runt på dansbanor och trakterat trekkspill.

När melodin var slut la han armarna i kors över spelet och började prata fiske. Sådana historier hade han gott om. Som barn fick han stränga tillsägelser att bara fiska rakt nedanför gården där älven rann lugn och beskedlig. Han gjorde sitt eget spö av en buske, knöt på en bit garnlina och sen krok. Men nio år gammal smet han olovandes till Teinforsen. Forsens namn kom av att det där sen vikingatiden fram till Edvards gammelfarfars tid fiskats med tinor. På väg till forsen mötte Edvard en grann flicka som gav honom en apelsin. I forsen fiskade han med mask, men smolten åt snabbt upp alla han hade med sig. Det var för bergigt kring forsen för att finna ny. Han tog då en bit apelsinskal och satte på kroken, och inom kort tog han två laxar. En på fyra kilo och en på sju. Den stora satt han på tills den dog. Väl hemma med sin fångst fick han stryk. Flickan med apelsinen hade skvallrat. Edvard satte fingrarna till spelets pärlemoknappar.

- Den här har jag gjort själv.

Och så spelade han åter för bergen, korna, älven och mig. Solen rullade allt djupare ner på himlen. På väggen bakom Edvard satt en utsågad målad träfisk. Det var hans största lax från älven. Den var tagen på sextiotalet. Men det var under kriget som fisket i älven hade varit som bäst. I övrigt hade det inte varit mycket som var bra under kriget. I älven hade byborna fått flotta sin skog åt tysken. Och i skvaltkvarn uppe i bäcken hade Edvard tjyvmalt mjöl till byn. Egentligen fick de inte mala något själva, tysken skulle ha allt. Det var inte svårt att få Edvard att berätta om kriget. Han gjorde världshistoriens overklighet närvarande. Han pekade i luften och visade över vilka fjäll de häftigaste luftstriderna ägt rum, och på vilka toppar det fortfarande låg kvar flygplansvrak.

- Fiskar du inget nu för tiden? frågade jag innan han hunnit fylla spelet med luft för att börja spela en ny melodi.

- Spö och rulle ligger på vinden, där får de ligga. Jag har fiskat klart. Det hade jag redan för tio år sedan.

Fast jag på förhand visste hans svar hade jag frågat, jag gjorde det varje år. Kanske han skulle ta ner spöt någon gång.

- Sen mitt ben blev sämre så går det inte alls. Det är ju min bror som sköter gården. Själv haltar jag runt och tar hand om gammelfar och gammelmor. Och något fiske kan det inte bli tal om. Halt och stenigt - nej, spöt får ligga där på vinden.

Och så strömmade tonerna åter ur spelet. Bettan kom gående från älven. Hennes gång var dröjande, hon såg nerstämd ut. Edvard slutade spela, la in en ny snus ovanpå den gamla:

- Är det inte Laxdrottningen som kommer.

- Nej. Bettan ruskade på huvudet.

Hon hade tappat fisk, det syntes tydligt.

- Jag hade den på land, slog ihjäl den. Sen hoppade den i älven och simmade iväg.

Några glänsande fjäll satt på hennes vadarbyxor.

- Nu simmar det en lax där ute, alldeles yr i skallen. Det är inte rätt.

- Den klarar sig nog, sa Edvard. Dom är tuffa laxarna, dom tål en hel del.

Vi satt i kvällen och lyssnade till dragspel och historier.

- Med det här vattenståndet ska ni fiska i hålorna ovanför gamla båtstället, just där bäcken rinner ut. Många är de laxar och öringar som jag tagit där. Men det ska vara natt och svart som i en raggsocka. Man ska inte se krok och mask. Men ni måste gå ner medan ljus finns, stigen är krånglig och knotig. De som går ner i mörkret med hjälp av lampa får ingenting. Minsta ljus som fladdrar ner i älven tömmer hölen. Det är bergiga stränder och djupt neromströms, ni får akta er där. Tänk på det.

Edvard lovade oss fisk om vi prövade hans ställe. Solen försvann bakom bergen, bara en kvast av varma färger sprudlade upp mot himlen. Edvard slutade spela, knäppte ihop sitt dragspel och gick in.

 Stigen ner var verkligen krånglig och knotig. Mörkret sänkte sig snabbt. Snart skulle det vara svart som i en raggsocka. Gamla båtstället var där byborna rott över älven innan bron byggdes. Det var länge sedan någon båt legat där. Vi satte oss och såg på strömmen. Det syntes att vattnet virvlade över gropar och stenar. Vi väntade tills strömmen blev svår att se.

Bettan började fiska, jag satt kvar och lyssnade till hennes kast. Hon blev till en skuggfigur som bara lät sig anas. Det var tyst, bara vinet från fluglinan och strömmens sömniga sorl. Plötsligt var lugnet förbi. Ett vasst rullrassel skar sig loss ur mörkret.

- Jag har en.

Det plumsade vilt uti strömmen. Bettan vadade iland och drillade in fisken hårt och bestämt. Sista biten sprang hon upp den. Det var en av de snabbaste drillar jag varit med om. Hon greppade fisken och sa:

- Man ska inte joja så länge med dom i mörkret.

Det var en lax. Bettan slog den hårt i huvudet och knöt upp den ordentligt i ett träd. Helst skulle hon nog velat gå hem och lägga den i frysboxen för att vara helt säker.

Nu var det min tur att prova. Det stod inte på förrän det drog i och jag var inne i en yster drill. Det var en fet havsöring som snabbt och vilt gjorde slut på sina krafter. Jag hängde den i trädet bredvid Bettans fisk. Vi turades om. Fiskarna i trädet blev snart fyra. När Bettan fiskade sträckan fick jag sträng förmaning om att se till så ingen fisk smet eller blev stulen av minken eller räven. Det började så smått ljusna, jag tyckte att vi skulle ge oss. Men Bettan skulle bara gå ett varv till. Och efter det ett till, och sen ytterligare ett.

Den tidiga morgonen var disig, lite luddig. Min fiskekamrats lina skar genom mjölkig luft. En enorm lax gick upp i ett språng och hängde en stund overklig i dimman, föll sen ljudligt tillbaka i älven. Bettans rulle började skrika ursinnigt.

- Den är på, den är på.

- Ta det lugnt, den är enorm. En riktig vikingalax.

Spöt ryckte och slet. Laxen gick upp igen och föll tungt på linan. Rullen tystnade. Tafsen hade brustit. Bettan vadade iland, hon var skakis och ville gå hem. Det var den största lax hon någonsin haft på, och själv hade jag aldrig sett något liknande. Vi tog ner våra fiskar från trädet och följde grusvägen hem.

- Den var stor, sa Bettan.

- Ja, den var stor.

- Den var nog för stor.

Sen sa hon inget mer. Vi gick grusvägen tysta. Edvards gamla ställe hade visat sig mycket bra, kanske det var det bästa i hela älven. Gården låg i gryningsljus när vi kom fram. I dalens svacka kunde man se hur dimstråket följde älvgången. Solen skulle snart jaga undan dimman och dagen vara här. Någon högg ved i den tidiga timmen. Det var Edvard. Vi visade honom fiskarna och berättade om den stora som Bettan tappat.

- Vid båtstället? frågade han och kisade knepigt med ögonen.

- Ja, och mörkt som i en raggsocka var det när det högg som bäst.

- Det stället håller än.

Han sa det som en fråga till sig själv och var tyst en stund.

- Man kanske skulle ta ner spöt. Nej tok, det får ligga, jag har fiskat klart.

Edvard samlade snabbt upp en famn ved och haltade över gården mot sin stuga.

Flera nätter i rad fiskade vi vid det gamla båtstället. Vi sov på dagarna och gjorde oss i ordning när det gled mot kväll och traktorn stod på gården och svalnade efter slåtterdagen på ängen och Edvard satt på altanen och spelade. Så var det och så skulle det vara. Då tonerna tystnat var vårt nattfiske igång. Vi fick många fiskar. Den stora laxen såg vi hoppa men ingen av oss kände den. Bettans fluga satt i dess mungipa. Kanske laxen tyckte att det räckte så.

Det hade blivit lördag. Jag satt hos Edvard, han spelade och berättade historier. Bland annat berättade han om en bonde i byn som hade fiskat från sin båt i fjorden. Det hade inte stått på förrän han hade en enorm fisk på kroken. I flera timmar drog fisken runt med båten i fjorden. Bonden från byn hade inte klarat av att veva upp fisken, detta trots att linan var mycket grov. Bonden hade till slut tröttnat på att släpas runt i fjorden och skulle just till att skära av linan då bilfärjan kom. Från färjan spelade man upp fisken med hydraulik. Det var en hälleflundra på sjuttiofem kilo.

- Sitter du här och ljuger för svensken?

Det var Edvards mor som kom ut på altanen.

- Det är sanningens sanning, sa Edvard och började snabbt spela igen. Modern försvann in igen. Hon tålde, som hon sa, inte gnisselverket.

Då vi var för oss själva igen slutade han spela och lutade sig över instrumentet mot mig.

- Hur stor var den där laxen som Bettan tappade?

- Femton, kanske tjugo.

- Det är stort för att vara nu för tiden, förr var det väl inget märkvärdigt. Älven är ju mindre nu. De har stulit vatten på fjället. De leder det till en annan älv med kraftverk i. Så är det. Men så har jag ju elspis och TV.

Edvard tystnade och verkade för en kort stund frånvarande, som om han trillat ner i ungdomsminnen bland storlaxar och granna apelsinflickor. Men strax såg han upp igen med livfulla ögon:

- Känner du att det ligger en egendomlig helgdagsstämning i luften? Nu skulle man varit i Grong och spelat på dans.

Vi satt där på altanen och runt oss hade vi ett förtätat och innerligt landskap. Det var en värld instängd av höga massiva berg. Men inte hotfulla berg utan öppna på något sätt, och vänliga. Vänlig storslagenhet. Och längst ner rann älven. Jag tänkte på vikingatidens laxar. Snart skulle solens bana vara fullgången och natten vara här. Jag tackade för pratstunden, reste mig för att gå och göra i ordning till nattens fiske.

- Sa du tjugo kilo?

- Kanske tjugo.

 Det var en ljum natt. Det började närma sig slutet av augusti, och det var svartare än svart. Jag halkade fram på bottenstenarna. Kasten las rakt ut i mörkret - som ut i intet. Om jag nu varit sådan att jag inte var säker på någonting här i livet kunde jag ha frågat mig om jag fiskade i samma älv som jag stod i. Någonstans där i mörkret kanske det fanns en skiljelinje, en hinna mellan olika världar — olika tider. Fick jag önska så skulle det vara att min fluga landade i Edvards barndomsälv, den utan kraftverksingrepp och där laxarna tog på skal från frukter givna av granna flickor. Kanske min fluga landade ända bak i vikingatiden? Det var inte bra med för mycket nattfiske.

- Hur går det, ropade Bettan från land där hon satt och vaktade en havsöring hon tagit innan jag vadade ut.

- Bra, jag tar vikingalaxen när som helst.

Jag la ett nytt kast. När det var så här mörkt kunde man inte vara säker på någonting. Endast strömriktningen gav besked på ett ungefär om var man var. Började älven att rinna uppströms var det dags att vända sig om. Vad flugan hade för sig visste man minst av allt. Det tyngde i segt, tungt. Jag svarade något fördröjt men kraftfullt. Något stort mäktigt tumlade där ute. Att spänna upp spöt var som att försöka vältra runt en säl. Rullen gick igång och jag var inne i något övermäktigt. Linan försvann med en svirrande fart.

- Den sitter på. Vikingalaxen. Tjugo kilo.

Jag drumlade runt på bottenstenarna i försök att följa. Strömmen blev hårdare och vattnet nådde högre.

- Fel håll! skrek Bettan. Fel håll. Du går ut i fåran. Kom iland!

Rullen skramlade och väste som ett odjur. Backinglinan brände mig på handen. Jag måste följa honom, vada efter.

- Kom iland, du kan inte följa honom, inte i strömmen - inte i

mörkret.

Jag blev vimmelkantig av spänning och skräck. Det plumsade långt borta. Tunga mäktiga plums, overkligt långt borta. Kanske på andra sidan linjen - hinnan. Om jag föll kanske jag drogs med, drogs till en annan tid. Jag följde, kände suget. Fötterna fick svårare att få fäste. Stenarna rullade, snart skulle jag åka med.

- Kom iland, du kan inte halka efter där ute. Du kan inte följa, det är berg på bägge sidor. Det är djupt. Det går inte, det är farligt. Kom!

Rullen tystnade. Spöt blev livlöst, laxen hade gått. Natten tycktes stanna.

- Nej, skrek jag ut över älven. Kom tillbaka!

- Kom iland du i stället, fräste Bettan ilsket.

Sakta vadade jag iland. Jag hade den, otroligt. Den fick min fluga. Kroppen darrade och jag såg på Bettan.

- Tror du laxen var från en annan tid?

- Vad pratar du om? Nu går vi hem. Du har fiskat för mycket.

Det lyste i Edvards stuga. Han var vaken och hade sett oss komma. Han öppnade altandörren och tittade ut.

- Tog ni den?

- Nej, den höll på att ta honom, svarade Bettan och pekade retfullt på mig. Nu måste han sova. Edvard skrattade och gick in.

Vår semester var slut. Vi skulle bara sova dagen ut och packa för hemfärd. Eftersom vi vänt på dygnet skulle vi köra om natten. Det var redan kväll när vi vaknade och packade bilen för hemfärd. Vi stuvade våra frysta fiskar i sovsäckarna så de inte skulle tina under den långa resan hem. Mitt på gården stod traktorn och tickade av värme. Men det var ovanligt tyst i kvällen. Ingen Edvard satt och spelade. Det var anmärkningsvärt. Det hann bli natt innan vår gamla bil var färdigpackad och tid att åka. Vi svängde ut på grusvägen, tog av ner mot älven och sen över bron.

Jag tyckte det stod någon där nere vid båtstället. Egentligen var det för mörkt för att se något alls. Men jag tyckte jag såg.

3 kommentarer:

  1. Bra skrivet!! Kunde tänka mig tillbaks å njuta...har bott på den gården ett tiotal gånger och hört musiken ljuda av mannen som bara snusade svenskt snus...allt annat var för dagisbarn enligt honom själv...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Synd att de förstörde älven. Största delen av nederbördsområdet på fjället har styrts om till ett kraftverk.

      Radera
    2. Tråkigt att höra, gillade främst nedre delen av älven tidigare på säsongen där vi låg ofta men den förstördes när färjan försvann och bron byggdes. Blev tyskt mästerskap i maskfiske på alla fina sträckor efter det.

      Radera