torsdag 21 februari 2013

Flygande fen

På den här tiden låg kolfiberspöna ännu i sin linda. De fanns, men experterna debatterade materialet. Vissa ställde frågan om kolfiber överhuvudtaget var lämpligt som spömaterial. Jag hade nyss sålt mopeden men ej ännu fyllt körkort. Det var en mellantid då cykeln åter kom till heders. Men skulle jag längre, kanske till älven och fiska , fick jag be om skjuts. Min moster hade en ilsket gul Fiat 127 som hon ofta körde mig till älven med.

Redan i dessa unga år ansåg jag mig vara en fullfjädrad flugfiskare, men mina meriter tålde inte en närmare granskning, jag låg ständigt snubblande nära lögn då jag berättade om mina bravader vid älven. Egentligen var det synd om mig och alla andra unga blivande flugfiskare, jag tänker då på spöna. Jag hade ett blått svenskt spö vid namn Lapplandia, men egentligen borde det ha hetat Miro Salar eller så. Det var ett mycket styvt och livlöst spö. Alternativet och drömmen hette splitcane. Men priset för ett sådant spö var inget som man käckt nämnde för mamma så där innan jul.

Glasfiberspön var i mina ögon till för nybörjare -och den som absolut inte vill vara nybörjare är just nybörjaren. Glasfiberspöna saknade all själ och var bara döda sportredskap. Nej, det var ett spö med canesjäl man skulle ha, som de stora grabbarna, de som inte behövde ljuga och kunde kasta längre än 12 meter. Ett ljusgult canespö med bottenlös lacklyster och tätlindningar , ett spö med kulturhistoria i aktionen, just ett sådant spö skulle jag ha. Och just det spöt stod i en liten flugfiskebutik på Östermalm. Jag hade sett det, till och med känt på det. "The Airsprite" hette spöt och det var ett sju fots Fosters i klass fem. Så kan en dröm se ut i realiteten, men problemet var ju uppenbart, hur skulle jag få hem spöt utan att behöva stjäla det.

Min mamma var mycket förstående. Och jag förklarade upprepade gånger att man inte kunde fiska fluga med ett spö som passade bäst till stavhopp. Man måste ha ett spö med själ i, ett spö som förstår. En luftens fe.

Mamma målade en del då hon var ung, innan barnen kom, hon var lite konstnär så där. Hon förstod - faktiskt så gjorde hon det. Hon hade alltid målat med de finaste mårdhårspenslar som stått att uppbringa, de hade gjort allt för att hjälpa , inte stjälpa. Lapplandia ville bara stjälpa.

Mårdhårspenslarna hade jag tyvärr funnit en gång då jag var modellbyggaråldern, jag målade stridsvagnar och flygplan. Penslarna blev  aldrig vad de varit. Mamma blev arg och ledsen. Sådana penslar gjordes inte längre. Fabrikören hade lagt ner verksamheten för länge sedan.

Men detta var glömt, nu gällde det mitt flugspö med canesjäl, "The Airsprite" , spöt som förstod att servera en torrfluga helt rätt. Jag försökte övertyga att all fisk som jag fångade skulle tillfalla hushållet, och det skulle inte bli lite fisk. Men jag tror inte att det var just det som fick henne att falla till föga och ge mig ett lån. Nej, det var det att hon förstod det där med canesjäl.
 
Det var vinter och snön föll tung över Östermalm, jag steg in i den lilla butiken, spöt fanns kvar. Den korpulente handlaren fick en halv förmögenhet av mig och jag fick spöt.  Väl hemma rev jag av skyddsplasten från korkhantaget, satte på rullen och drömde. Ute föll  snön. Spökorken blev solkig innan fiskesäsongen hade börjat. Plötsligt vajade björkarna gröna i ljum midsommarvind. Min moster skjutsade mig till älven i sin lilla gula Fiat 127. Till kvällen skulle hon hämta mig och min fångst.

Det ösregnade , men det gjorde inget. Spöt var en dröm att kasta med, det hjälpte till och böjde sig i sköna kurvor. Så bra hade jag aldrig kastat. Linan böljade iväg och sträckte ut, rakt och fint.

Det vakade några stora fiskar på en lugn blanka. Jag smög dit och la ut min fluga. En stor fisk gick upp och tog.  Den tröttades snabbt mot det följsamma träspöt. Det var en sik på ett och ett halvt kilo. Min absolut största flugfisk ditills. Jag var flugfiskekungen.

Regnet höll i sig hela dagen. Jag var dyngsur då jag packade ihop, allt var blött.  Ner med spöt i tygfodralet och sen in i spötuben -ett sådant där vitt pvc-rör med ett rött gummilock i var ände, ett stilbrott mot träspöt kanske, men det skyddade mot stötar och slag. Moster kom i Fiaten och blev mycket imponerad av siken.

Det gick två veckor, innan moster på nytt skjutsade mig till älven. Det var tidigt på morgonen och dagen såg ut att bli klar och fin. Sent på kvällen skulle jag bli hämtad. Innan moster for hem sa hon att hon ville ha en sådan där stor sik. Själklart sa jag. Visst skulle hon få en sådan. Till kvällen då hon kom åter skulle jag ha fångat en sådan. Inga problem.

Jag satte mig vid älvkanten och packade upp. Några harrar vakade på nacken. Ivrigt avlägsnade jag gummilocket till spötuben. Det pös till - övertryck. Och en unken doft steg upp likt någon gammal ande i flaskan. Jag kände att spöts tygfodral var blöt och anade något oerhört. Spöt var svart och korkhandtaget täckt av möggelväv. Här och var hängde lacken mjölkvit och lös. Den unkna doften som pös ur tuben var nog inget annat än canesjälen som flydde. Jag fick ont i hjärtat av sorg, och satt med spöt i knät tills moster kom tutande i sin Fiat.

Trots sorgen kom jag mig för att ringa vårt lands främsta träspöexpert. Han gav mig rådet att så fort som möjligt avlägsna all lack och låta spöt torka under en längre tid. Jag följde expertens råd. Med ett rakblad skar jag bort lack, tätlindningar och ringar utan att skada trät. Sen fick det hänga och torka. Sakta återfick spöt sin gula friska färg och jag började tro att det skulle gå och rädda. Någon gång in på vintern började återuppbygget av spöt. Varje tätlindning hade färgat av sig i trät, så jag blev tvungen att lägga de nya precis över. Lindningarna hade varit gröna men jag valde en röd tråd, det är ju liksom livets färg. I flera veckor höll jag på med spöt -och jag hoppades att på något sätt få in canesjälen igen. Det var ett tålamodskrävande pillgöra och då en tätlindning var klar hade jag lyckats trassla upp tre längre ner. Men en dag var spöt färdigt med fyra lager lack och allt. Det blev osannolikt vackert trots katthår och damm i lacken. Spöytan hade återfått sitt djup. Ögonen klättrade behagligt på de rubinröda tätlindningarna. Jag var stolt, åter var jag ägare till "The Airsprite", men frågan var om spöt fortfarande förstod att lägga en torrfluga rätt.

Våren hade anlänt och jag begav mig ut bland kvittrande fåglar för att provkasta spöt på gräsmattan. Det kastade det bra. Själen fanns där. Och jag förnam en pastoral känsla i våren. Från de döda hade jag hämtat The Airsprite och fört det genom vintern till de levande.

Men stående där i våren bland vitsippor och vårlök fick jag ett märkligt infall. På den här tiden fanns "en" kastfantom som hade kurser i flugkast. I dag finns det otaliga fantomer. Jag hade träffat honom. Hans elever brukade få kasta enbart med toppdelen för att lättare lära sig timing. Kastfantomen själv kunde kasta en hel fluglina enbart med en toppögla i handen.

Av någon outgrundlig anledning provade jag kastfantomens toppkastande med "The Arisprite". Mitt ibland  fåglarnas vårsång laddade jag ett dubbeldrag med toppen. Spöt vek sig just där tummen var stöd mot klingan. Brytljudet var lågt och lite långsamt, ungefär som då man knäcker ett knippe spagetti. Caneribborna spretade åt alla håll. The Airsprite gick definitivt i himlen in. Sakta stoppade jag ner spöt i fodralet. Fåglarna hade upphört med sin vårsång.

Jag ställde träspöt längst in i garderoben, försökte liksom gömma det för mig själv, och framför allt glömma det. Åter tog jag fram mitt blåa Miro Salar.

Jag var inte rätt människa att handha en canesjäl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar