måndag 18 februari 2013





Guldet vandrade in och ut på pantbaken
 
 
Säg ordet öring bland en församling sportfiskare och de får mycket varierande bilder och drömmar i huvudet. Vissa ser feta blanka kustöringar som betar sandmask. Någon kanske tänker på vulgatakläckningar och flytring. Andra börjar drömma om åttakilos trollingmonster från Vänern. En lax är en lax. Men en öring kan vara fantastiskt mycket mera. Jag har träffat flera inbitna öringfiskare som tycker laxfiske är tråkigt på grund av att alla laxar ser likadana ut och är opersonliga. Av öringarna finns det knappt två exemplar som ser lika ut. Varje fisk är personlig. Jag vet precis vad de menar. Det finns en typ av öring som är magisk för mig. Den är liksom mer än en öring. Den är en dröm och längtan. Det handlar om öringar som lever i rinnande vatten i fjällnära urskog. Den är liksom inte bara en fisk, utan också ett skogsdjur eller ett skogsväsen. Guldbruna öringar i klart vatten som plockar sländor över den ljusa sandbotten. Blir den skrämd simmar den iväg och gömmer sig i något uråldrigt rotsystem från fallna gamla tallar på botten. Kommer man direkt till ån från storstadslivets stress och larm finns inte en chans att fånga dem. Man ser dem inte, de finns inte. Först efter några dagar då man kommit in i naturens tempo och fått sinnet fritt och friskt, kommer de fram. Det är ingen fisk som man hurtigt kan komma rusande för att drilla under skratt och skrik och leka äventyrssport. Nej, den här öringen får bara den som förtjänar den. När du av bäckolja, tjärvedrök och smuts har samma färg som skogen och en doft som är fulkomligt naturlig - först då kommer du att se den där i den svaga strömmen. Under dagen tar den nymfer, flackar och styr med fenorna utan att bryta ytan. När kvällen sänker sig över skogen kläcker sländorna och den vakar torrt med ploppade ljud.

Ni märker att jag inte är riktigt sund i mitt förhållande till den här skogsöringen. Men det har varit värre. När jag var tjugofem år så skrev jag en hel bok som fick titeln Längtans Öring. Jag borde ha jagat tjejer i ställer för denna öringdröm. Men att sitta på stranden och se dessa fiskar i åns klara vatten, se hur de varje kväll söker upp samma ställe för att stå och plocka sländor gav en oerhörd frid i kroppen. Jag var liksom hemma. Jag behövde inte fånga dem. Jag kände en sällsam frid. Jo, visst ville jag fånga dem. Det var ju liksom enda sättet att själv bli en öring. Att ha den i andra änden på linan. Ett försök i alla fall. Sen blev jag äldre och det räckte med att titta på dem.

Men hur började det här då? Hur blev jag så tagen att jag blev tvungen att skriva en bok som är helt galet överlastad av öringlyrik. Jag hoppar över pojkåren då vi metade bäcken med ena fickan full med mask och den andra proppad med småöring. Nej, det började nog när jag var femton år. Jag skolkade och låg hemma och läste storebrors Hans Lidman böcker. Jag hade tvåa i svenska och min lärare hade hotat med att sänka mig till en etta. Jag hade aldrig tidigare läst en bok. Nu föll jag in i Hans Lidmans märkliga värld. Vandrade vid hans öringå. Lidman och jag klättrade i timmerrännor, smög på stora gäckande fiskar. Låg i kvarnen och metade mellan golvplankorna. Kokade kaffe i sotpannan. Fantastiska sagor om guldbruna öringar.

Men fanns det här på riktigt? Eller försvann det med Hans Lidman, när han sköt sig och Svartån reglerades. Tog sagan liksom slut då? Eller fanns det magiska öringåar kvar i vårt land? Brorsan och jag tänkte ta reda på det. Han hade tagit körkort och jag var bara sexton år. Vi hade lagat upp en gammal Volvo Amazon. Med den åkte vi långt bort, så långt man kunde komma. Mamma hade pantsatt sitt guld så vi kunde tanka bilen. Brorsan och jag åkte tills vägen tog slut. Och en bit till. Amazonen tog sig fram över stock och sten. Vi parkerade mitt i Fjällnära urskog.

Ryggsäckarna saknade höftbälte och för första gången i mitt liv förstod jag vad fysisk ansträngning var för något. Vi gick långt i besvärlig terräng. Smärta, trötthet och utmattning.

- Glöm inte bort att andas, sa brorsan.

Jag glömde att andas och trillade omkull.

Det som vägde var maten. Vi hade falukorv, hamburgare, potatis, chokladpudding, torrmjölk och konserver. Samt en stekpanna, kastrull och en ABU-rök. Jag upplevde vandringen som oändlig. Skogen blev mörkare och äldre. Svarta gamla granar, mossiga rotvältor, lavbevuxna stenblock, knotiga tallar och sumpiga, sura myrar. Det var tungt. Men jag bet ihop. Kunde storebror så kunde jag. Aldrig att jag skulle vika ner mig inför honom.

Vart var vi på väg? Hur kunde dessa två Stockholms ungdomar veta vägen till öringarnas å? Jo, brorsan jobbade på anrika Jakt och Fiskespecialisten på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Tre timmar varje lördag. Han tjänade fem kronor i timmen. Bussen fram och tillbaka från Solna kostade fem kronor. Vinsten blev en tia. Affären drevs av Gunnar Ehrsson, och det var här som flugfiskeeliten samlades på 1970-talet. Det fanns en flugbindarhörna och kaffet stod alltid på. Här handlade Bengt Öste, Nils Färnström och Rolf Smedman sina rullar och spön. Här putsade Sven O Hallman sin monokel för att syna kvalitén på tuppnackar. Wille Utter brukade komma in i kakikostym med en stor glass i näven. Det var innan han öppnade sin egen flugfiskeaffär på Östermalm. Det snackades mycket fiske i butiken. Brorsan hade stora öron. Så vi visste precis vart vi var på väg. Någon hade skrävlat och försagt sig.

Vi kom fram till ån sent om natten. Vattnet rann blankt och lugnt. Lägerhöljan var drömlik. Gamla granar lutade ut över ån. Uråldriga tallar stod grova och knotiga längst stranden. Torrfuror och rotvältor låg som rester av döda sagomonster. Aldrig hade jag varit så långt ut i skogen. Över ån svävade en silverskimrande dimma. Vi slog upp tältet vid en stor myrstack och gjorde upp eld. Brorsan stekte hamburgare. Jag tvärsomnade så fort jag kommit ner i sovsäcken.

Frukosten bestod av lite knäckebröd. Jag tyckte vi kunde ta chokladpuddingen, men brorsan sa att den skulle begås efter att vi fått en öring. Ån badade i solljus. Man såg botten som i ett akvarium. Det var så fint att vi tyckte det borde stå öring överallt. Men ingen fisk syntes till. Märkliga fåglar ljöd i skogen, såna vi aldrig hört eller sett förut. Strömmen skvalade svagt över några stenar. Ibland lät det som ett vak. Vi spanade länge. Visst stod det en fisk där framför stenen vid andra land? Eller…jo. Själva fisken såg vi inte. Ytan var alldeles för orolig. Men visst var det små vakringar som snabbt dog ut i strömmen. Vi hade en lite lägeröring. Det var trevligt. Men här skulle det finnas stora öringar. Brorsan och jag vandrade längst ån. Gjorde långa expeditioner uppströms och nerströms. Inte en fisk såg vi. Bara några gäddor. Det gick flera dagar. Brorsan tog en gädda på torrfluga. Vi trodde först att den var en öring. Den stod faktiskt och vakade, och tog med ett våldsamt plask. Hade vi blivit lurade? Var informationen om öringån falsk? Var det en gäddå?

Jag ville ha chokladpudding så jag tyckte vi skulle försöka fånga vår lilla lägeröring som vakade hela dagarna framför stenen. Vi kunde ju äta upp öringen först och sen chokladpudding. Det skulle ju bli rena vildmarksfesten. Nej, brorsan rökte gäddan i ABU röken. Gäddan hade en mus i magen och jag ville inte äta. Men vi var tvungna annars skulle inte maten räcka.

Kvällarna var speciella, det låga solljuset genom skogen. Tallarna skimrade som om de var av renaste koppar. Torrfurorna stod gula som guld. Inte en människa sågs till. Jo, jag minns att jag såg en kvinna i en röd klänning en kväll, barfota. Hon stod vid andra stranden med kolsvart hår och blekt ansikte. Hon log och var plötsligt borta. Jag sa inget om vad jag sett för det var lite lurt och skumt. Brorsan skulle bara reta mig. En gång när vi var små och familjen lånade en stuga i skogen såg jag lejon och krokodiler. Brorsan skrattade åt mig så jag slog ner honom med ett vedträ. Sen dess brukade jag inte berätta om allt jag såg.

Dagarna gick och falukorven blev sur. Den var grå med lite gröna kanter. Brorsan ändrade reglerna om chokladpuddingen. Vi gav upp det där med öringen. Nu skulle vi vara tvungna att äta upp korven, sen fick vi begå chokladpuddingen. Vi stekte den hårt. Den smakade bara kol. Men efterätten var helt underbar.

Den kvällen hände märkliga saker. Först var det solen. Det blev en skarp klar ring på himlen runt solskivan. Den skimrade i regnbågens färger. I dag vet jag att det kallas för vädersol. En förändring är på gång. Men då visste vi inte det utan trodde att det var ett mystiskt tecken som bara våra förfäder kunde tyda. En förbannelse kanske. Först en mus i gäddmagen, sen kvinnan i den röda klänningen och nu detta gåtfulla fenomen på himlen. Jag var säker på att skogen var förtrollad. Snart skulle han komma själv med slokhatt, storstövlar och långspö.

- Vem då? sa brorsan.

- Hans Lidman, sa jag.

- Han sköt sig för två år sedan. Med en Luger.

Jag trodde inte det var ett hinder. Jag såg mig noga kring i skogen.

Vi fiskade långt ner från lägret, där ån rann ut i ett större sel. Brorsan och jag satt på en stor sten och spanade efter fisk. Plötsligt kom en stor öring på kanske två kilo glidande. Snart en till och en till, de vandrade upp i ån från selet. Vi satt stela av förvåning i några sekunder, sen började vi kasta våra flugor. Öringarna blev rädda och försvann. Tysta satt vi kvar på stenen. Himlen fylldes av svärmande sländor. De dansade. Flög uppåt och singlade ner. Upp, ner, upp ner. Fler och fler. Det var då vi såg den. En enorm öring. Kanske fem kilo. Sakta gled den uppströms. En bit ovanför oss började den vaka. Brorsan kröp i videt. Han fick till en kast. Men öringen skyggade och gled ner mot mig. Den stannade bara tre meter bort. Jag satt stel och glömde bort att andas. Det gick att räkna prickarna på fiskens kropp. Jag såg alla fenstrålarna. Plötsligt var vi mitt inne i en Lindman novell. Dessa fiskar fanns. Det var inte bara i sagor.

Den där stunden jag fick med den stora öringen städade om saker i min hjärna och jag kom aldrig att friskna till igen. Jag såg rakt in i det svarta ögat. Gällocken pumpade. Klart att den såg mig, klart att den visste att jag var där. Efter en evighet lossade jag flugan ur korkhandtaget och försökte få till ett kast. Öringen försvann direkt. Simmade ut i selet och var borta. Jag hade syrebrist och var helt yr i huvudet. Om inte brorsan också sett fisken skulle jag inte trott på det här. Min fantasi är inte helt sund, vilket är en tillgång i mitt yrke som författare. Jag kan se saker och minnas händelser så de passar min historia. Men brorsan, han är fiskerikonsulent på länsstyrelsen direkt underställd regeringen. Då måste man handskas korrekt med fakta. Han håller fullständigt med om att det var en femkilosfisk. Jag stirrar liksom fortfarande in i den öringens öga. Det fastnade. Jag blev öringtagen och det går aldrig över.

Natten kom, vi lyckades inte få någon av fiskarna vid selet. De blev alla skrämda och försvann. Vår kunskap och teknik var inte tillräcklig. De följande kvällarna syntes de inte till. Vår mat tog slut. Det var dags att ge upp. När tältet var rivet och allt packat, kunde brorsan inte hålla sig. Han satte ihop spöt igen. Vår lilla lägeröring skulle åtminstone få se en fluga. Det var snårigt och jag minns hur jag sprang och lossade hans bakkast som ideligen fastnade i buskar och trädgrenar. Men så fick han plötsligt till ett perfekt kast. Flugan drev ner mot stenen. En liten svart torrfluga. Öringen gick upp och tog den - nätt och försiktigt. Brorsan lyfte spöt och krokade. Det som hände var märkligt. Det skulle varit roligt att se oss. Två fågelholkar. Öringen stack uppströms, runt böjen. Rullen övervarvade och det ryckte och slet i spöt. Vi rusade efter. Fisken hoppade. En guldbrun stor skogsöring - den vi kommit för. Det blev en sällsam drill. Fisken pilade fram över den ljusa botten. Kämpade in i det sista. Försökte gömma sig bland rötter och grenar. Jag glömde bort att andas igen och trillade omkull i videt. Brorsan håvar fisken med en röd håv vi köpt på BP-macken. Jag kan se honom än. Han står där i morgonsolen i snett släpljus med pilot-solbrillor och buskiga polisonger. Öringen hänger tungt i garnet. Han håller upp håven mot mig. Det droppar vatten. Och ett leende av ren lycka och förvåning. Ett stort ögonblick som man inte begriper då. Det är man som människa för liten för att göra. Det är långt senare som man förstår att det var ett sådant ögonblick. Men just då, just där, mitt i skogen står två unga bröder men en dröm i håven. Just i början av en livslång fiskeresa.
 

Öringen vägde över kilot. Vi behöll den för att bjuda mamma. Det var ju tack vare hennes pantsatta guld vi kunnat tanka Amazonen. Öringen höll sig fräsch hela vägen hem. Vi saltade den rätt hårt. Jämfört med falukorven så var den som nyfångad. Mamma tyckte den var god. Hon sa det i alla fall. Det där guldet vandrade faktiskt ut och in på pantbaken åtskilliga gånger för att brorsan och jag skulle kunna åka på fiske. Vi hittade flera öringåar. Mamma gick bort 1998. Jag har kvar guldet i en liten tygpåse på mitt skrivkontor. Det är fyra ringar och tre armband. Ingen förmögenhet direkt. En gång tog våra pengar och vår bensin slut uppe på nordkalotten. Jag vet inte hur Brorsan och jag hade räknat och planerat. Men där satt vi. Vi bråkade och slogs en stund om vems fel det var. Hur vi löste det tänker jag inte berätta. Det är en annan historia och faktiskt inte riktigt rumsren.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar