måndag 11 februari 2013


Jag hade mött min överkrok
 
Alla mår bra av att få känna sig som en räddare i nöden – ibland. Sker det för ofta kommer högmodet. En känsla av att vara en bättre människa än andra, en utvald. Sportfiske är i grunden en relativt ofarlig sysselsättning. Spö, rulle, lina och krok. Av de här fyra komponenterna så är kroken den farliga. I och för sig är spöt inte helt ofarligt. Jag minns när min fiskekompis Lasse fick in sitt teleskopmetspö i framhjulets cykelekrar. Det var i den långa nerförsbacken på Malungsvägen innan Vika. Han flög säkert tjugo meter ut i djupdiket. Linan kan nog vara farlig om man får den runt halsen, men det är nog ovanligt. En flugrulle kan slå tummen blå med veven om en stor fisk har huggit. I övrigt vet jag inte hur man ska göra illa sig på en rulle. Kanske det går att få in fingrarna på något sätt och fastna. Men jag har aldrig hör talats om det.

Bilden gör sig bäst i svartvitt

Kroken, oj, oj, oj. Här borde det vara varningstext på beteskartongerna. I Hakan. I örat, I rumpan. Det är inte frågan om du kommer att köttkroka dig själv med djupt nergrävd hulling, utan när och var. Många får varje år sin fiskedag, eller fiskeresa förstörd för de måste uppsöka sjukhus med en förnedrande vobbler hängande från pannan. Eller en fluga djupt i näsbrosket. Det är nu räddaren i nöden kommer in. Det vill säga jag själv. Otaliga är de krokar som jag lossat ur folk, vid sjöar och älvar, så de har kunna fortsatt sitt fiske. Jag är expert på det. Och jag lovar er, tacksammare människor än just kroklossade sportfiskare finns inte. Jag är deras hjälte och får favörer som att gå först i heta laxpooler. Eller att äta upp hela deras godisranson på fjället. Man får ett behagligt övertag och makt över dem man kroklossat, som är svårt att inte missbruka. Allt bygger på en snabb och smärtfri lossning. Blodiga, kladdiga och långa operationer har motsatt effekt på patienten. De blir arga. När jag var sju år så satte jag kroken på en Reflexspinnare djupt i fingret. Jag ville inte visa det för pappa, utan försökte fiska vidare på något sätt med knuten hand. Pappa såg att det rann blod ur näven och bröt upp fingrarna. Sen trädde han ut kroken hela varvet runt och klippte av hullingen med tång. Jag skrek och hatade honom i flera dagar. Nej, en bra kroklossning ska vara som rena trolleriet. Magisk medicinman, då blir man hjälte, omtyckt och favoriserad. Synd att så få kvinnor fiskar. Och de som gör det tycks aldrig kroka sig själv. Det var en gammal Gubbe vid sjön Femunden i Norge som visade mig hur kroklossartricket gick till. En pojke hade fått en krok i armen. Gubben tog en bit nylonlina och la som en snara runt krokböjen och spände upp bakåt lite lätt. Med ett finger tryckte han ner krokskaftet just över böjen vid krokgapet och ryckte hårt och snabbt i linan. Kroken flög ur samma väg som den gått in. Trycket med fingret gör att hullingen går fri. Och rycket måste göras utan tvekan. Det är mycket viktigt att lyckas vid första försöket. Vid upprepade ryck försvinner liksom magin och patienten blir gnällig. Mitt första försök gjorde jag på min fiskekompis Stig, Cykel-Lasses brorsa. Stig hade fått en streamerkrok i kinden, Mickey Finn tror jag att det var. Jag var överlyckig över att få försöka göra kroktricket. Jag slet upp kniven ur slidan. Stig som alltid varit en tuffing tittade på den blanka knivseggen och sa lugnt:

- Okej, vad du en ska göra så gör det snabbt.

Jag skar av en halvmeter nylonlina från tafsspolen och la runt krokböjen. Tryckte ner med fingret och ryckte bakåt. Plupp. Snabbt och smärtfritt. Vilken lycka. Så lätt. Nästa försök fick jag i Norge då jag blev väckt mitt i natten av en förvirrad och förtvivlad fiskare. Han hade en 2/0 Esmond Drury laxkrok i huvudet. Mitt i hårvirveln. Det svåra är att inte tveka då man gör rycket. Inget smådragande. Ett försök, räkna ner, ryck. Jag gillar att göra det. Det är väll någon sadistisk ådra. Ingen krok har varit mig för svår. Men i våras ringde mobilen då vi trollade gädda på Hovran i Hedemora. En kille i båten bortanför hade fått vobblerkroken i handen då han lyfte upp en åttakilos i båten. Gäddan hade levt om en del. Killen behövde skjuts till Avesta lasarett. Nej, sa jag. Det är lugnt jag kan lossa den. Kroken visade sig vara den största modell av galvad gäddkrok som går att hitta. Stor nog för att beta en gris vid hajfiske. Den satt köttigt i tummuskeln strax vid handleden. Jag vägrade tvivla på mig själv och min förmåga. Min stolthet som kroklossare var för stor. Första rycket misslyckades. Patienten stönade och blev grönblek i ansiktet. Nästa ryck var kollosalt hårt. Hela handen flög liksom iväg. Stönet var avgrundsdjupt. Men kroken satt stenhårt. Det var en tuff kille. Han tillät mig göra ett tredje ryck. Men jag la ner och skjutsade honom till lasarettet. Jag hade mött min överkrok. Och den här killen kommer alltid att se på mig med smärta. På något sätt är jag skyldig honom någonting. Två, tre frislag.

8 kommentarer:

  1. Lika underhållande som vanligt!!
    Hur har du råd att ge bort dessa små pärlor?
    Ska inte du leva på det du skriver?

    SvaraRadera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  3. Överleva - ska det nog stå Anders

    SvaraRadera
  4. Det är en ren fröjd att få ta del av din blogg!

    Mvh
    HaLster

    SvaraRadera
  5. Fantastiskt att läsa alla historier. Jag har hört talas om just detta ryck, och vet hur det går till i teorin, men inte haft äran att utföra det själv ännu. Däremot försökte jag övertala en tveksam medfiskare att utföra det på mig för två vårar sedan i sandasjön efter en förlupen klinkhamer hittat min armbåge. Trots diverse övertalningsförsök och mutor så gick han inte med på mitt förslag. Lyckligtvis hade han en tång, så det löste sig iallafall.
    Peter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det ä lättare än man tror, men första patienten man har måste vara ganska tuff.

      Radera
  6. Överaskning kan fungera också... ;-)
    På 70-talet lyckades broder Staffan dra in en dubbel 10:a i tummvecket vid en liten laxälv i Nordtrönderlag. Vi, kopisen Stig och jag, försökte med knivar mm befria lillebror från denna under våldsamma protester från den drabbade.
    Då kommer en norrbagge släntrande uppför älven med ett Hörgard träspö på axeln och går fram till gruppen med nedböjda huvuden över den sargade handen.
    - Ja må shåå da, var det enda han sa.
    Sedan tog han tag i handen, förde den under sin arm, och vände sig om.
    - Sån da, sade han och fortsatte sin vandring uppför älven.
    Kvar stod tre "fågelholkar" varav den ena befriad från sina plogor.
    (Hur han gjorde, en slinga av tafsen rent krokböjen, eller bara handkraft får vi nog aldrig veta)...

    Jag läser dina betraktelser med stort nöje!

    MVH //age

    SvaraRadera