måndag 18 februari 2013

Torrfåran

Min son Erik och jag står med flugspön i händerna och läser på en stor gul skylt. Det står inte att det är förbjudet att gå ner i torrfåran. Det står bara att det är livsfarligt: "Vattnet kan påsläppas utan föregående varning." Men vi har varit uppe och tittat vid kraftverksdammen. Nivån är så låg att vattnet inte når upp till tappluckorna. Vår expedition i torrfåran kommer inte att bli livsfarlig.

Den här platsen är den som var den vildaste och mest dramatiska strömsträckan i Österdalälven - Trängslet i Älvdalens kommun. Det en är fem kilometer lång torrfåra upp till den 120 meter höga och 900 meter långa jordvallsdammen. En gång Europas största. Dessa fem kilometer leds vattnet i en bergstunnel som mynnar ut här vid Storsugnet. Länge har jag velat se hur älven en gång sett ut. Trängsletsjön som är fem mil lång och över hundra meter djup har dränkt det mesta av den dramatiska bergsskåran som älven pressade sig fram genom. Den enda riktiga möjligheten att få se den ursprungliga vilda delen av älven är här. Men utan vatten. Jag har aldrig varit nere i fåran förut, bara åkt förbi då jag har fiskat harr i några  av de spillror till strömsträckor som finns mellan Österdalälvens alla kraftverk. Men jag har studerat gamla generalstabskartor och tagit reda på de dränkta och de torrlagda platsernas namn och fantiserat hur det kan ha sett ut då Siljanslaxen gjorde sina vandringar till lekplatser långt ovanför Trängslet. En sträcka på tio mil. Det var ingen lax utan en stam av storvuxen öring, Siljansöring. Men jag tycker bättre om namnet Siljanslax. Det finns något kraftfullt och rejält över det. I Arne Bjernulfs bok Siljans Storöring berättar Sven Hedberg från Åsen att han en säsong fick 45 Siljansöringar. Fem kilo var en vanlig storlek. Trapp Oskar Olsson berättar om en natt när han fick fem öringar vid Storsugnet varav den största vägde 12 kilo och den minsta 3 kilo.
 
 

 
 

För min del är den här vandringen ett sorts självplågarprojekt. Erik som är 14 år är mer spänd på om det går att ta några små öringar i djuphålorna som finns kvar. En rännil av regnvatten rinner blygt mellan mörka, slemhala stenar. En liten fuktig sträng i den breda fåran. Den går att ta sig över torrskodd. Storsugnet var femtio meter brett och hade ett nästan lodrätt stup om åtta meter. I fallet fanns dock djupare och grundare ställen där fisken kunde ta sig upp. Här kunde man se de stora Siljanslaxarna hoppa och det sägs att det under sommarnätterna var ett folknöje att fiska för Åsen- och Älvdalsbor. Något spår av Storsugnet ser jag inte. Allt är bortsprängt. Bara tunnel som mynnar ut med sitt svarta tröga vatten från turbinerna.

Vi vandrar uppöver, älven kröker svagt och plötsligt kommer vi in i riktig vildmark, bergväggarna blir brantare. Här och var bildas stilla vattensamlingar där älven haft sina virvlande djuphålor. Det vakar där ute, en liten fisk går och plockar sländor. Erik blir ivrig. Han lägger ut sin fluga och fångar en liten öring på hektot. Den är vacker och får självklart gå tillbaka. En släkting till de enorma fiskar som vandrade upp här. Jag blir nerstämd, känner en märklig sorg. Försöker förklara för Erik, men han rusar vidare för att spana efter fler vakande småöringar.

Jag är laxfiskare. Jag har vandrat efter många älvar i Sverige och Norge med mitt flugspö i handen. Min pappa var fiskare och det blev jag också. Rinnande vatten har varit mitt liv. Från mete i skogsbäckar som liten till att locka laxen med min fluga i stor virvlande älv. Jag kan läsa av en ström, se på virvlar och blankor var storsten och hålor finns. Se var laxen troligen står. Jag går i torrfåran och kan se älven.

Karl Erik Forsslund skrev i början på 1900- talet en serie böcker som heter Med Dalälven från källorna till havet. I boken om Älvdalen beskriver han Österdalälvens färd genom Trängslet. "Älven vandrar in i porfyrlandet. Han rusar vild och vred rakt emot Klockskåpet, en hög lodrät porfyrvägg, tegelröd med ljusare och mörkare gråa strimmor, praktfull mot grönskan, byggd av fyrkantiga block ... Han störtar ut för Sjungarestupet - hör Sjungarestupet."

Klockskåpet  ligger nu överdämt på stort djup några mil upp i Trängsletsjön. Bergväggen ska ha liknat en moraklocka och där hade man drivit in en kraftig järnkrampa i vilken fiskenoten fästes. Det ska ha varit ett av älvens bästa fiskeställen efter Siljanlax.
 
 



Vi får klättra. Älven nyper ihop i en enorm fors med branta bergmurar. En tyst fors - allt finns kvar utom själva vattnet. Det är halt och besvärligt och fullkomligt öde. Inga trampade stigar längs stränderna. Inget skräp, inga spår av lägereldar. Helt orörd natur. Ingen har haft någon anledning hit. Vi klättrar och klänger. Kommer ner till forsen och jag fylls av märkliga känslor. Upptäckarglädje krockar med vemod. Dessa stenar - forsens enorma fossiler. Slipade under tusentals år. Jag går runt bland dem. Vissa når mig över huvudet. Stenarnas yta lockar handen, jag måste ta på dem. De är lena som sammet. Jag får en känsla av att befinna mig bland tjockhudade vattendjur. Det är märkligt men i stenarna strömmar fortfarande vattnet. Det syns hur sand och grus slipat runda fördjupningar och vågor. Det syns hur vattnet tagit. Det är en konstutställning som forsen lämnat kvar. Ett mångtusenårigt skulpterande. Jag går runt och drar mina händer på de svala lena ytorna. Erik har hittat en djup svart hölja och han får en mager liten öring.

Jag kan föreställa mig hur älven sett ut här. Hur den kommit genom böjen, styrd av klippväggen och bildat ett blankt bräck för att sen tumlat ner för fallet. Det är inte svårt för mig att se var Siljanslaxen trivdes att stå. Var de vilade i sin vandring. Hålor, strömmar, djupsel och storsten. Ståndplatser där strömmen och bakvirvlar gjorde dem tyngdlösa. Där de bara behövde styra och finreglera med fenorna och låta mjölksyran lämna musklerna innan nästa kraftansträngning genom det vilda vattnet.

Karl Erik Forslund skriver: "Allt högre stiga bergväggarna, stupa rakt ner i vattnet. Endast bitvis löper en smal kant efter stranden."

Precis - Erik och jag klättrar och krånglar på klippor för att komma vidare. Under oss ligger en stor svart hölja av stilla vatten. Bottenlös. Det syns på bergväggarna hur högt vattnet nått. Det syns så tydligt var den oslipade gränsen går. Där blir blocken kantiga och elaka. Nedanför har strömmen smekt berget mjukt och format stenen till något biologiskt, levande.

- Erik, säger jag. Ser du hur högt vattnet nått.

- Ja, säger han.

- Men förstår du? Förstår du vad vi gjort?

Jag får inget svar. Han har sett ett vak och krånglat sig i kastposition bakom stora slipade stenar bredvid en jättegryta i vilken grytstenarna har stannat.

Han har börjat kasta riktigt bra, Erik. Det står inte på innan han klår mig. Öringen hugger och Erik tycker det är kul. Jag öppnar munnen för att säga honom att detta är en grav. Att detta är en dödens vandring. Att människan satt sig över det naturen skapat. Ett oförlåtligt ingrepp för att vi ska kunna se fotbolls VM på platt-teve och övrig standardhöjning. Erik drillar och skrattar. Jag säger inget. Stänger munnen. Varför skulle jag säga något. Det är ju så här det ser ut. Det är så här det kommer att se ut. Det gamla kommer att glömmas. De torra forsarnas namn kommer snart ingen att minnas. På dagens kartor är de inte med, men i gamla böcker och på gamla kartor heter de faktisk något. Det är namn de fått av sina egenskaper, eller var de ligger. Att de faktiskt har namn kanske är en tröst, jag vet inte. Erik skrattar, själv vandrar jag i någon sorts dödskugga nedanför de branta klippväggarna. Och de dödas namn är Storsugnet, Lillsugnet, Stenströmmen, Björntjärnsforsen, Stora och Lilla Borgforsen. Jag tänker en stund på tröst. Kanske jag lurar mig själv. Bara för att de har namn kommer de inte att väckas till liv. Men på något sätt så tror jag det. Innerst inne inbillar jag mig att jag kommer att få se Siljanslaxen här igen. Att jag får vandra här med tvåhandsspöt. Att jag får lägga en vackert bunden tubfluga i strömmen. Men här finns ingenting, bara en oerhörd sorg och saknad. Vad är det jag försöker fånga genom att klättra omkring här? Vad tjänar det till att läsa i gamla böcker och titta på gamla generalstabskartor? Tror jag att det är det riktiga - normaltillståndet, och att detta bara är tillfälligt? Är jag så korkad? Det här är det normala nu och var inte så förbannat känslig. Du var ju inte ens född då de började det här bygget. Det är felet med mig, jag är för känslig. När de kalhuggit vid någon bäck eller tjärn jag tycket om får jag som ett ärr i kroppen. Min favoritlaxälv i Norge bestals på sitt vatten, man tog och ledde om hela nederbördsområdet till ett kraftverk. Det är knäckande, men man reser sig, hittar nya ställen. På ett sätt känns det skönt att de förstörde denna plats innan jag föddes. Hade jag sprungit och fiskat Siljanslax, och fått allt förstört skulle jag dött av bitterhet.
 


Platsen där Erik nu fiskar i en svart stilla göl heter, eller har hetat Björntjärnsforsen. De enorma stenarna står där i strömmen som förstelnade sagodjur och det är synd om dem. Och jag tänker min desperataste trösttanke: Istid. Nästa istid kommer att fixa det. Nya vilda älvar. Allt gammalt nermalt av miltjock packis. Nya strömmar. Nytt allting. Strömvandrande fiskarter vi inte har namn på i dag, för de finns inte än. Men om några tusen år.

Undra vad en psykolog skulle säga om den trösttanken? Den är ganska desperat och människofientlig. Men den fungerar faktisk bra nu här i torrfåran. Ge mig en istid för det är det enda som hjälper. Trösttankar är ett tecken på uppgivenhet. Man ska kämpa och jobba aktivt mot all miljöförstöring. Inte hålla sig med trösttankar. Självklart är jag med i Älvräddarna. 100 kronor om året. Undra vad jag kan räddar för den summan?

Erik och jag fortsätter uppöver i torrfåran och jag slås av den märkliga tanken att älven strömmar inte långt ifrån oss. Den går i berget på västra sidan, rinner genom den sprängda tunneln. Älven är försvunnen i ett svart hål i ett berg.

Karl Erik Forsslund skriver: "Nu blir dalen allt trängre, sidoväggarna allt högre och stelare. Vi rusar ner under Affstasåsen, förbi en flottarkoja, förbi Affstasgraven, en djup skåra i berget - svindlande fart utför vilda forsar. Här måste vi stiga i land. Nu är älven vid Trainhshle - (Trängslet) - och honom väntar det kanske svåraste äventyr och den hårdaste kamp, han någonsin ska uppleva. Ett storslaget skådespel i skogen, rätt långt från landsvägen. Men allting märkvärdigt skall icke synas till vägen"





Vi kommer upp till det som borde ha varit Lilla Borgforsen och finner en sten som är helt genomborrad, ett geometriskt nästan perfekt hål. Där finns också en stor mjuk sten som liknar en val. Vattnet måste ha dånat fram här, enorma bogvågor. Vitpiskat skum. Strömmen hade krossat oss.

Nere i Siljan fiskevårdar man Siljanslaxen, odlar och planterar ut. Men det vill inte fungera något vidare. Bäckar och åar har restaurerats så fisken ska finna nya lekplatser. Visst , det finns Siljanslax i Siljan, men stammen är en småvuxen spillra. Tre kilo är i dag en stor fisk. Fångas en på fem kommer man i tidningen.

Förr skulle dessa fiskar vandra över 10 mil, genom alla dessa fall och forsar för att nå sina lekområden. Du måste då vara stor. Du måste ha muskler. Men för att gå upp och leka i en restaurerad bäck behöver du inte väga 12 kilo. Det är bara en nackdel. Den storvuxna Siljanlaxen dog med forsarna. Det var geners tusenåriga samspel med strömmar och fall som gav just dessa unika fiskar. Formade som forsen format dessa stenar.

1948 gjordes provborrningar för att kontrollera bergets beskaffenhet och bestämma dammens läge. Mellan 1955 och 1960 genomfördes bygget. 13:e september 1962 var dammen helt fylld för första gången. Nu gick det att exakt mäta hur vild älven varit, hur mycket storslagen kraft denna plats hade. 330 megawatt.

Karl Erik Forslund åkte aldrig båt utför den sträcka där jag går nu. De klev i land och vandrade på klippkanten. Ingen båt klarade denna sträcka: Han skriver " Och älven stormar an och rusar på och tumlar ner i en oavbruten räcka forsar... Lodräta och hisnade höga resa sig bergväggarna på ömse sidor, nakna och splittrade, genomträngda av sprickor, än skrovliga än blanka och släta; med urholkade grottor, med vågsvarvade block, som liknar jättestora kotor av ett mammutskelett, med jättegrytor av alla storlekar."

Så kommer jag och Erik runt böjen och ser dammen. En Cheopspyramid känsla. Jag står stum. Har aldrig sett den röda stenväggen nerifrån fåran.

- Oj, säger Erik.

Precis. Det är nog det enda man kan säga: Oj.

Just här låg Stora Borgforsen. Här fanns jättegrytorna där enorma virvlar borrade i berget. Knappt något av detta syns, fåran är fylld med röd sprängsten. En lång och bred överrinnigskanal är bruten i östra sidans bergvägg. Alla klippblock och stenar från kanalsprängningen har spolats ner och krossat västra sidans klippvägg utefter älvfåran. Tusenåriga skulpturer ligger fallna och spräckta. Jag finner vad som måste vara den slipade stora klippan Karl Erik Forslund beskrev som ett mammutskelett. Den svarta mjuka skulpturen bryter mot de vassa röda sprängstenarna.

Det är tyst. Här har allting redan hänt. Bara en vråks klagande som studsar mellan klippväggarna. Ödsligt tyst och dött. Karl Erik Forslund skriver om platsen:

"Berget stod där mitt i älvens väg, brett och tungt och fast, snarvt och tuärt - skrovligt och brant. Man tycker sig höra, hur berget ropade hårt och myndigt: här slipper ingen fram! ... Men älven kämpar och slåss, han gräver och gnager, bänder och bryter - rusar emot väggarnas hällar, välter undan stora block - tar jättetag och slår sig fram. Hans dova starka stämma överröstar bergets mummel. - Har jag hunnit så här långt för att hejdas här, har jag vuxit så pass stor för att redan bli skum och intet! - Har jag banat min väg genom hårda fjäll och brutit fram genom villande skogar för att stanna i en skreva och försvinna i några svarta hål i ett berg i vildmarken!".

Jag och Erik står med böjda nackar och ser upp mot dammen. Vråken klagar och älven försvinner faktiskt i ett svart hål i vildmarken. Kvar finns bara en torrfåra som ligger likt en enorm fossilisering av en urtidsorm.

- Oj, säger Erik igen.

- Ja, precis Oj.






 

6 kommentarer:

  1. En text som går rakt in i hjärtat! Tack för att du delar med dig av detta Engström även om själva bakgrunden till historien suger. Precis som du säger är älven sannolikt förstörd till nästa istid.
    Mvh Stefan Ågren

    SvaraRadera
  2. Vackert i sin sorgsenhet Mikael.
    En vandring som fler borde göra med synintrycken från idag men med kunskapen om dåtiden.
    Dessa f.d älvdalar ligger som ärr i vår natur och generationen som nu växer upp ser det som en normalitet tyvärr.

    SvaraRadera
  3. Första gången, (men absolut inte den sista) jag läser något som Du skrivit Michael. Tack för en vacker blogg!!
    Vi kommer att mötas månfa gånger i Din skrift.
    Mvh/Anders

    SvaraRadera
  4. Vemodigt. Jag undrar hur många 100-lappar som måste till för att få makthavarna att reagera.
    Jag återkommer!
    Mvh Tobbe

    SvaraRadera