lördag 9 februari 2013


Varför jag helst bor i en berättelse

Om en cyklist cyklar på en kvinna med barnvagn. Och barnvagnen far ut framför en spårvagn och pang.
Det var ingen historia.
Det var verkligheten.
Såna saker händer hela tiden. Verkligheten - en räcka meningslösa händelser som staplas efter varandra. Det är svårt att inte vara rädd för verkligheten.
Om en cyklist cyklar på en kvinna med barnvagn. Och barnvagnen far ut framför en spårvagn och pang. I en historia. I en bok, i en film eller på teatern så har det en mening. Kanske spårvagnsföraren var full den här dagen och skulle hunnit bromsa om han varit nykter. Och så får vi följa hans förtvivlade kamp med sig själv. Han gör tusen goda gärningar. Men han kan inte hinna ikapp det som redan hänt. En tragisk och fin berättelse.

I en annan historia kanske en tatuerad kille med värdens fetaste guldhalsband räddar bebisen i sista sekund. Mamman blir kär i honom och dumpar bebisens pappa. Hon blir ihop med den tatuerade killen som visar sig tillhöra Original Gansters. Han gömmer ett stort parti kokain i hemmes lägenhet. Polisen stormar och hon förlorar vårdnaden och sen börjar hennes kamp för att få tillbaka barnet.

I verkligheten skulle barnvagnen bara bli platt och ett uppslag i Göteborgsposten. Är man som jag och vill att allt ska betyda någonting, fast jag vet att ingenting betyder speciellt mycket, får man göra sina egna historier. Händelser som inte fyller någon funktion eller mening får helt enkelt inte vara med. Otäcka saker händer bara om det har en betydelse. Och då är det jag som bestämmer om det ska vara jätteotäckt eller bara lite småruskigt.
´
Därför flyttar jag så fort som möjligt in i en ny berättelse när den gamla är färdig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar