torsdag 21 mars 2013

Eremiten




Det är tidig morgon. Jag sitter vid älven och har gått poolen ett varv utan att känna någon lax. Jag är trött och det jag nyss funnit gör mig nerstämd. Det är laxfjäll i sanden. Inte lätt att se. Någon har sparkat över för att dölja spåren. Någon jävel tycks ha varit här och tagit min lax. Jag plockar upp ett fjäll på fingertoppen. Av fjällets storlek ser det ut att ha varit en fisk på åtta, tio kilo. Hur kan världen vara så orättvis. Jag har jobbat hårt hela veckan. Varit här först tidigt om morgonen. Men så har någon varit före. Vem fan är det? Det finns inte så många laxar i den här älven. Det är svårt och därför intressant. Men det här var ju min lax. Jag skulle ju bli först i år. Men någon har smugit hit mellan mina tunga pass och dragit den. Jag har sett bilen. En beige, risig Volvo 745. Jag hatar den bilen. Den ger mig samma känsla som lastbilen i Steven Spielbergs debutfilm Duellen. Själv har jag inte känt något – inte ens sett någon lax. Fiskelusten försvinner bort och något svart, taggigt och fult tar plats i min kropp. Lax-jävlar-trollet. Jag knäpper iväg laxfjället ut i älven, åker hem till stugan och kör ångmaskin. Matar med fem metartabletter och laddar upp ett jävla tryck. Det roligaste är att finköra. Få den att gå jämt på lågt varv. Men det går också att tokköra så skorstenen trillar av. Nu är det tokkörning.
 
Jag har fiskat lax med fluga sedan 1978 och borde inte få den här känslan. Kanske man borde gå till en psykolog. Men jag kan vända på det. Den som inte får de här känslorna kommer troligen aldrig bli en riktigt duktig laxfiskare. Med det vill jag inte ha sagt att jag själv skulle vara överjävlig på det här. Men jag försöker ta mig till en helt ny nivå. Det finns två olika sorters laxfiske. Det ena och det vanligaste är att man tillsammans med ett gäng kompisar åker till en hyrd sträcka i Norge. Där guppar ni fram på rad i en runningpool och plötsligt kommer ett steg med lax och det hugger. Någon får tre, Någon får två. Vad var det som hände? Jo, det passerade ett steg lax. De som var hemma och sov eller groggade fick ingen. Den här typen av laxfiske är det enklaste, men det kräver god fysik och att man håller sig nykter och står i älven så mycket som möjligt. Visst finns det alltid någon som alltid får några laxar fler än de andra. Vi kan kalla honom Kungen. Det brukar vara den som kastar med bäst kontroll, att tafsen sträcker och fiskar direkt från nerslaget. Kungen fiskar ofta djupare än andra, även på normal sommarälv. Han sätter på en sjunklina eller en flyt/sjunk5 eller flyt/sjuk7. Oftast är det många som vadar och piskar hyrpoolen och laxarna blir störda och vill inte lämna botten. Med sjunklina går flugan precis framför fisken. Den kan ta utan att stiga. En runningpool ska också  fiskas av snabbt, med långa steg mellan kasten. Den laxfiskare som mjölka och tar tomtesteg fiskar generellt sämre än den snabbe laxfiskaren. Det är ganska skojigt att när någon fiskar bra så kastar sig alla över honom och vill veta vad han har för fluga. Vi vill gärna tro att det är där magin ligger. Men flugan har ringa betydelse i laxfisket. Kungen tror ju så klart på det han har på tafsen. Men om vi skulle byta ut hans fluga utan hans vetskap så skulle han fiska lika bra ändå. Magin finns någon helt annanstans. Kungen har först och främst ett genuint intresse för det här. Personen i fråga har inte valt det här. Laxfisket har valt honom. Han kan inte skilja livet från laxfiske. Livet är laxfiske.
 
Ångmaskinen dunkar på. Jag smörjer vevlagren med gammal ABU-recordolja. Det luktar gott från metartabletterna. Jag ställer in en jämn och fin gång och bläddrar igenom mina laxfiskeanteckningar. Det jag försöker finna är en känsla och hur jag ska få ord på den. Vad är det jag menar med två sortens laxfiske? Det Norska fisket handlar mycket om att få en bra vecka då det passerar många laxar genom din hyrda runningpool. Själv har jag fiskat mest på kortvatten i Sverige och Norge. Helst där jag har tillgång till långa sträckor där älven varierar från snälla lugna pooler till hårda forsar och fall. Det ger mig stor frihet att kunna påverka mitt fiske på ett helt annat sätt än om jag är låst till några få privata pooler. På kortvattnet går att vara påhittig och leta luckor som andra missat. Jag är också ganska säker på att få återvända år från år och lära mig mer. På privatsträckor sitter man löst. Åker du ut har du aldrig mer användning av din lokalkännedom.

Med åren så har mitt laxfiske mer och mer börjat likna öringfisket som jag bedrev i Storån som ung. Det är ett helt annat fiske än att piska runningpools i Norge. Mitt laxfiske kräver mycket tid, mycket väntan och stort tålamod. Men faktiskt inte så mycket kastande. Jag sliter inte längre för laxarna. Jag går mina pass på utvalda ställen. Så här har jag skrivit i mina anteckningar: Min taktik – gubbtaktik. Jag har valt ställen. Platserna kommer jag att vittja varje dag. Först en gång om dagen. Men efter den dag jag sett eller känt lax blir det två gånger – morgon och kväll. Vid varje besök går jag poolen tre till fem gånger beroende på känsla eller händelse. I ett vatten med få laxar måste man lära känna älven mycket bra. Det går inte att soldatfiska genom sträckorna i hopp om att det kommer förbi en lax, man måste leta reda på fiskarna och välja rätt tillfälle att presentera flugan. Platserna kan vara några kvadratmeterstora. Den som inte vet exakt var flugan ska hängas in kommer inte att få något. Jag vet varför jag fiskar just här just nu med denna lina.
 
Det här är en bra taktik, men kräver som sagt tid. Jag ligger hellre lång tid vid billiga älvar än kort tid vid dyra. Framgången kommer först efter flera år då man samlat på sig ett flertal platser som fungerar vid olika vattenstånd.
 
Det finns två olika sorters laxfiskare. De som återkommer till samma älv år efter år. De härdar ut skitår och torrår. De lär sig älven. Bygger en relation och de vet att de är på rätt plats men det kanske är fel år. Andra jagar nya vatten hela tiden. De är alltid helt säkra på att laxlyckan finns i en annan älvdal. De tycker sig alltid vara på fel plats. Vilket också stämmer. Det första du måste komma till ro med är dig själv. För många blir laxen ett spöke som flyr undan. Det är inte så det ska vara. Du ska kunna sätta dig vid älvstranden. Blicka ut över strömmen och känna att du har laxen i dig. För mig är det inget blindfiske, eller frågan om tur eller otur. Men det här kräver som sagt att du återkommer till samma älv år från år – utforskar och finner nya huggställen. Det man ska samla är platser där lax visat sig, där du haft hugg och där du ser mystiska, otrevliga, lokala surgubbar smyga omkring. Efter många år fiskar jag nu bara ställen där jag vet att det står lax. Det gör varje dag meningsfull, även om laxen inte vill ta. Den kommer att ta, och fram tills dess bygger vi en relation.
 

Laxfiskaren största fiende är för mycket spring i benen. Som 20 åring skulle jag fiska hela jävla älven och jaga alla laxarna på en gång. Men om jag i dag skulle fiska mot den ivriga 20 åringen jag var då - skulle jag slå honom. Han kunde inte vänta på laxen, han sprang efter dem. Det tröttar ut  psyket och leder lätt till desperation och mental ohälsa. Jag tänker på orden mental ohälsa och stoppar svänghjulet. Det blir tyst. Ångmaskinen pyser och fräser. Tänk om 20 åringen fick se gubben sitta här och köra ångmaskin mellan laxpassen. Om han stod där ute i duggregnet bland granarna och tittade in i stugan. Ynglingen med PVC-vadare och glasfiberspö skulle nog bli rädd för hur långt han skulle ta det här. Men han var redan på väg, det var redan för sent. Resan hade börjat. Laxhuggen satt där som repor i hjärtat. Jag släpper svänghjulet, maskinen rusar. Ynglingen tonar bort och försvinner.
 
Vart var jag? Jo, man ska inte ha för mycket spring i benen. Men att välja ut platserna i en älv kräver erfarenhet. Hur ska det se ut där lax stannar? Själv letar jag efter små pooler vid hårda älvsträckor. Där fastnar laxen under längre tid. Men det kräver att ingen annan är där och vittjar före dig. Att kunna komma upp tidigt om morgonen är viktigt. Jag har hållit på med det här i trettio år. Ändå känner jag samma obehag innan jag ser att parkeringen vid min pool är tom. Då släpper det och jag blir lycklig. Jag har alltså puls och sus i huvudet innan jag ser att ingen annan hunnit före. Om det står en bil där, typ en beige 745.a får jag ett hugg i hjärtat. Skulle också fiskaren vid min pool hängt en lax i trädet blir jag förbannad på hela världen och framför allt på mig själv som inte kom iväg tidigare. Därför går jag aldrig ner till poolen om någon är där. Jag vill inte veta, jag vill inte se. Det här är plågsamma känslor. Jag försöker inte vara rolig. Det är på riktigt. Det är girigheten som gör mig så pass duktig som jag är. Inte flugorna, inte linorna, inte spöna, inte min kastteknik. För mig handlar det inte om att det är mysigt att gå och fiska lite. Nej, jag kommer långt in i det. Det är en tunnel och den är som guldfärgad på något sätt. Ett pulserande ljus. Laxtunneln. Jag är inte helt klar över min egen funktion i det hela. Men jag är helt enkelt laxtagen. Jag bor hela sommaren vid älven. Jag kommer in under skinnet på naturen, dofterna – jag blir ett med det hela. Jag äter enkelt, kör ångmaskin och kollar på film som Kellys hjältar, Hajen och Döden på larvfötter. Och där emellan går jag mina pass. Det märkliga är att den första veckan är fiskepassen schemalagda. Jag går vissa klockslag morgon och kväll. Men sen börjar mystiska krafter att styra. Det blir någon bärvåg mellan mig älven och laxen Små saker, nyanser som jag knappt är medveten om styr när jag ska iväg till ett visst ställe. Det kan vara doft, ljus eller jag vet inte vad. Det är nu jag börjar få lax. Alltså, de här Tor Hansen känslorna kan vara ruggiga. Tor Hansen skrev några laxböcker från Nidälven, han var synsk. Han kunde redan vid jul tala om var och när sommarens laxar skulle hugga. Riktigt så är det inte för mig. Men jag kan ligga i stugan och skriva på något bokprojekt och bara överfallas av en känsla att nu, just nu ska du dit. Och det fungerar, om inte han med den beigea Volvon hunnit före.
 
Så här konstiga saker ska man nog inte berätta för någon. Men jag har haft långa och djupa samtal med andra laxfiskare och vi brukar alltid hamna där. Det märkliga som uppstår efter en längre tids laxfiske, bärvågen med älven, naturen och laxen. Förnimmelsen av något svårbegripbart. Känslan av högre förståelsen. En guldfärgad tunnel som morgonsolen i dimma. Ni hör ju hur tramsigt det blir. Man ska inte försöka förklara det oförklarliga. Men hur ska du göra för att få tag på den här förmågan? Jag vet inte, den kanske är medfödd, eller bara inbillad. Alkohol förstör definitivt bärvågen. Om du fiskar Norskt i hyrd runningpool kan du fullkomligt äga vecka om dina kamrater är stugsociala, det vill sägas det ska pratas, provas vin, groggas och lagas märkvärdiga maträtter. En riktig laxfiskare bor vid älven med en burk billig Eldorado-ravioli som äts kall med sked ur burken. Problemet är att du kommer att uteslutas till nästa års hyrda laxfiske. Att ge sig helt hän uppfattas som girigt och fult. Den som fiskar mest och får flest, drar onda ögat på sig. Att du fiskar för mycket uppfattas som orättvist. Det är ju så att alla trivs bäst i stugan då alla är där. De vill inte ha någon galning med ravioliburkar vid älven. Faktiskt har jag på norskt arrendefiske blivit utskälld för att jag varit för lite i stugan.

- Och?

- Ja, det är okamratligt ...och orättvist.

Kanske är det just därför som jag fiskar ensam på billiga kortvatten. Laxfiske för mig är inte socialt. Jag sköter min psykiska hälsa med video, böcker och ångmaskinen. Visst har jag laxfiskekamrater – eller har åtminstone haft. De få som är kvar är asociala, knepiga figurer. För vill du ta det här fisket till en högre nivå så måste du fiska med mycket lätt ryggsäck. Du måste kunna göra precis som du vill när som helst. Inga diskussioner, inget tjafs om mattider eller vems tur det är att gå först. Eller snack om rättvisa hit eller dit för du har ju redan fått lax. Det finns ingen rättvisa. Jag har mina idéer och vill fiska helt efter dem.

Laxfiske är mycket nyckfullt och det gäller att bli vän med nyckfullheten, inte vansinnig. Bäst är att bli nyckfull själv. Men då blir man ensam. Då blir man laxeremit. Och först då får man full kontakt med bärvågen och kan ta sig in i den gyllene tunneln. Bli ett med älven. Om du når dit är den enda räddingen att din fru, far eller bror skickar ett gäng sektavprogrammerare som hämtar hem dig.

 
















Storlaxen kom i natt
Innehåll

Om Nidälven som laxälv. ....-Nykommen lusig lax kontra "störing'' (övervintrad lax).... -Val av rätt redskap till rätt tid. -Laxens krafter—och behandling av rökt lax ....-'Gammelfars sko" och "Sjöormen" .-Mästarkastet .--Fisksoppa -Spådomen som slog m.. -Blandad kost -Prinsen och "Kungen -Midsommaraftonen och storlaxein -Europas största år 1972—och kontraktet med hustrun .-Ett, två, tre — nu e han dö! -Främlingen .... -En bamse — (minst 80 kilo).. -Hektiska stunder—och Norges största år 1973 -Turister, trafikstockning och lax -I celebert sällskap med "Tofa" som värd. -Vadhållning med pressen — och kanske ett världsrekord som gick åt skogen.

2 kommentarer:

  1. Tack!
    Riktigt trevlig läsning. Det gjorde att fredags baguetten vid frukosten på jobbet fick smak av vind, vatten, lax och lite "jävlar anamma"! Mina arbetskamrater undrade nog vad jag log så igenkännande åt.

    SvaraRadera
  2. Hej Mikael
    Som arbetslös fisketok är dina rader ett rent opium för skallen. Det är skönt att försvinna in i en annan värld en stund för att sen gradvis komma tillbaka till den bistra värld vi lever i. -Den så kallade "marknaden" som styr skulle också behöva en dos.
    Tack från Tobbe i Jämtland

    SvaraRadera