söndag 10 mars 2013

Midnattslax





Hur återberättar man något som varit helt fantastiskt, utan att förstöra det? Hur återger man kamratskap, lycka, besvikelser, äventyr, dofter och stämningar? Det går ju inte. Hur duktig man än är på att berätta blir det en tunn smaklös soppa. Men jag ska försöka berätta om en natt under midnattsolen i nedre delarna av Lainioälven. Året är 2008. Och jag visste inte då, att detta kommer vi aldrig att göra mer. Vi är aningslösa varelser som tar allt för givet. Förändringar kommer långsamt men går fort. Vi märker det först när det redan hänt. Någon är plötsligt borta – och först då förstår man hur mycket vi inte kommer att kunna göra tillsammans. Eller en sjukdom – och först då förstår man begränsningen. Men om vi inte vore aningslösa skulle vi inte stå ut.
 
Det är sommar och varmt i början av juni. Laxen har kommit. Vi är två båtar och fyra man som åker Torneälven från Lovikka till greningen och tar av upp i Lainioälven. Motorerna surrar. Jag och Jimmy Dvorsak har fått låna en gammal forsbåt som vi döpt till Djonken. Motorn är min egen trofasta åttahästare som Fredrik "Frekko" Mickelsson svetsat ett propellerskydd på. Det är Frekko och Micke Frikvist som kan vatten här uppe. Jag är från Stockholm, Jimmy är från Västerbotten. Men här i Norrbotten räknas även han som sörlänning. Fast när jag och Jimmy fick sameknivar av Frekko så var Jimmys en storlek större än min. Det var en markering.
 
Jag kan inte påstå att jag lärt mig köra forsbåt, men Jimmy och jag tror inte längre att vi ska dö. Älven går två meter för hög. Vide och träd står långt under vatten längs stränderna. I början var det en nära-döden-upplevelse att lägga till – att stranda båten då älven är hård och snabb. Jag satsade på fart. Att med hög hastighet, vinkelrätt mot strömmen ladda allt vad som gick. Jimmy flög ur båten och upp i videt. Han är stor. Två meter lång och hur mycket över hundra kilo han väger har jag inte vågat fråga. Men han flög ur som en vante vid våra tilläggningar. Självklart förstod jag att något var fel på vår metod. Jimmy hatar djonken, men vi är tvungna att transportera oss med båt på dessa stora älvar här uppe. Till sist lyckades jag krocka upp båten bland stora stenar. Då var det inte bara Jimmy som flög ur, utan även en hel del plast i botten. Djonken var död. Två stora hål under vattenlinjen. Frekko som har en outtömlig energi hade plastat upp båten innan vi vaknade nästa morgon. Han höll sedan en kurs med mig hur man gör vid tilläggning. Man smyger bara upp längs stranden med båten, håller samma fart som strömmen och vinklar in. Trycker till lite gas. Helt odramatiskt.
 
Nu forsar vi fram upp genom Lainio. Det är sen kväll men solen står fortfarande på himlen. Jimmy håller sig i relingarna. Flugspöna ligger färdigtacklade. Jag känner mig som en riktig vildmarking som kört forsbåt på de stora älvarna i hundra år. Jag är på laxfiske med vänner jag tycker om. Finns det något mer att begära – ja, det skulle vara en lax då.
 
Två båtar på väg upp för en älv, rakt upp mot midnattsolen. Hur berättar man det? Hur känns det att sitta där? Jag och min åttahästare som harvat på humusdammarna i Dalarna är på väg upp för Lainioälven. Det hade vi aldrig kunnat föreställa oss. Men samtidigt känns det som om vi alltid gjort det. Vi är hemma här. Vi skulle kunna köra upp här i hundra år. Den breda älven, den låga fjällnära skogen. Kanske är det enda gångerna jag blir hemma i mig själv - stunder när jag är på laxfiske med vänner som tål varandra. Stunder av nåd. Det där blev djupt. Men det handlar inte om fiske. Vad handlar det om då? Jag vet inte, det är för stort. Många skulle säga att det är en lek vi håller på med. Jag skulle vilja vända på det. Det är här och nu i forsbåten med rorkulten darrande i min hand som jag känner mig levande. Frekko i båten framför pekar in mot stranden. Vi är framme. Jag lägger till, strandar båten mjukt och snyggt och får beröm av Frekko. Det värmer.
 
Platsen ligger en mil upp i Lainio. Precis nedanför en fin fors där det bildas en djup läkant. Enligt Frekko är det ett bra ställe på högvatten. Laxarna trycks in i lä och är lätta att nå med flugfiske från land. Det är bara jag och Jimmy som fiskar med fluga från land. De andra ska köra harling från båt. Men först ska Frekko göra en brasa och koka kaffe. Han kan inte gå iland utan att göra en brasa och koka kaffe.
 
Vi samlar ved och snart sitter vi runt en sprakande eld. Vilka är de här vännerna? Jag tittar på Jimmy. Midnattsolens gula ljus glimmar i hans mustasch. Han viftar bort mygg med cowboyhatten. Vi träffades första gången vid Lögdeälven 1998. Många fiskeäventyr har det blivit. Jimmy är stor. Det är helt värdelöst att låta honom hålla upp en tiokiloslax vid fotografering. Laxen blir som en liten sill i hans nypor. Den ser ut att bara väga fem kilo. Jimmy pratar aldrig i onödan och är fruktansvärt tålig för alla påfrestningar en laxfiskare kan råka ut för. Det ska mycket till för att han ska bli uppjagad. Vi kallar honom fiskepolisen i Norrfors. Han är tillsyningsman i Lögdeälven där han lite grymtande kollar allas fiskekort. Jimmy har en sittstock vid en liten gröbba. Där sitter han i stort sett hela säsongen och väntar på att någon lax ska vandra upp. Ibland får han på en bäver och drillar så det knakar i flugspöt. Ibland får han på en lax. Jimmy och jag har två motton tillsammans. Det första är: Finns det lax så tar vi dem. Det andra är: Håller man sig bara vid liv så kommer nästa laxhugg.
 
Jag tittar över brasan på Frekko. Han har redan druckit upp kaffet och vill ut på älven och sjösätta sina wobblers. Det liksom rycker och sprätter i kroppen på honom. Han jobbar på LKAB och har några renar på fjället. Om somrarna guidar han sörlänningar på norrbottenälvarna. Det blir aldrig tråkigt då Frekko är med. Oftast får han störst och flest fiskar. Han är en fantastisk motor och får saker att hända. Det mesta helt oplanerat vilket gör fiskedagarna spännande. Han går på infall som hela tiden växlar så ingen hinner med, knappt han själv. Det är märkligt. Han ligger liksom före sig själv och det blir oftast rätt. Jag förstår inte hur det går till. Han planerar och säger en sak och gör sen tvärtom och får lax. Tar man bara rygg på Frekko så får man fisk. Men han är lite oprecis som den laxfiskande fabrikören på Lovikkavanten så träffande sa en gång. Frekko är Jimmys totala motsatts. Håller Frekko upp en tiokiloslax ser den ut att väga femton. Jag tror Frekko tycker att jag är en märklig 08. Det vill säga att jag inte är helt hjälplös och har slägga, stormejsel och rostolja i bilen. Samt att jag kan backa med släp.
 
Micke Frikvist sitter med en tusenmilablick ut mot älven. Han är nog den jämte Frekko som tar flest laxar i det här området. Han är en mycket ivrig laxfiskare och kan laxgroparna, även de små som andra missar. Det är nog därför han får så mycket lax. Han kör på ofiskade fläckar.

Micke kan gå på vatten. I smyg så kallar vi honom för Jesus-Micke. Han drillade en femkiloslax från båten i Byagropen med sådan inlevelse och iver att han en kort stund var långt utanför båten. Han var helt enkelt ute och sprang ett varv. Micke är mycket ödmjuk och skulle aldrig skryta eller framhålla sig själv som duktigare eller bättre än någon annan. Frekko och jag däremot håller på att tampas om titeln världens bästa laxfiskare.
 
Kaffet är slut. Midnattsolen hänger gul i trädtopparna. Miljarder med mygg irrar i motljuset. Älven brusar. Frekko och Micke åker ut i båten och sjösätter sina wobblers. De sodar igenom laxgroparna och försvinner nerströms runt älvkröken. Jag och Jimmy har läkanten nedanför forsen för oss själva. Vi behöver inte stressa, det finns inga andra laxfiskare här. Älven är vår.
 
Jimmy får börja. Han går upp till inloppet och fiskar sig ner. Ingenting händer. Jag går upp och försöker. Det är djupt precis vid strandkanten. Högvattnet tvingar oss att gå med buskarna spretande i ryggen. Strömmen bildar buktande, tröga blankor som glider och virvlar. Ett steg, ett kast. Ett steg, ett kast. Linan fastnar i buskarna. Det är bökigt och tungfiskat. Jag går klart sträckan och känner inget. Jimmy går upp och provar igen. Jag vill komma ner djupare. Laxen vill inte stiga till flugan på så här kall och hög älv. Jag byter till sjunklina och knyter på en tubfluga bunden på en riktigt tung koppartub. Jimmy fiskar sig ner i det drömlika motljuset med miljarder irrande insekter. Solen rullar på trädtopparna. Det är varmt och skönt. Jag väcker liv i brasan och värmer några konservburkar med pölsa. När Jimmy fiskat sig ner så äter vi.
 

Jag tänker på laxarna som finns här. De har först simmat upp till Bottenviken från sina uppväxtområden söder om Gottland. Och de som sen klarar sig från alla laxgarn och fällor i älvmynningen har gjort en 25 mil vandring upp för Torneälven och vikt av till lekområdena i Lainioälven. Det är imponerande och fiskarna är fortfarande blanka och fina här uppe. Men det jag tycker är mest fascinerande är att smolten sen ska göra denna långa vandring åt andra hållet. År efter år efter år i oändlig tid – nej, men sen istiden i alla fall. Det är ganska länge sen.

I vårt land har vi 20 stora älvar med en medelvattenföring på 40 kubikmeter i sekunden eller mer. Bland dessa är det endast fyra som inte är påverkade av någon damm i huvudfårorna. I alla stora älvar som mynnar i havet har det vandrat lax en gång i tiden. Totalt har vi 1800 elproducerande större vattenkraftverk. Enligt Svenskt dammregister finns det även minst 4 800 dammar i våra små och medelstora vattendrag. Det är förmodligen bara en liten andel av de små och medelstora vattendragen som inte är reglerade. Dagens energidebatt är klimatstressad, men när jag tänker på de här siffrorna så tvivlar jag på att en fortsatt utbyggnad av vår vattenkraft är en lösning för framtida klimatvänlig el. Allt som egentligen skulle kunna ge ett eltillskott är ju redan utbyggt. Att vi har fyra stora älvar kvar beror på att man på 50- och 60- talet inte ansåg att dessa fyra var speciellt lämpade och lönsamma att bygga ut. De rinner genom flacka landskap med liten fallhöjd. En utbyggnad av Toneälven skulle innebära att hela Tornedalen sätts under vatten. Men om vi nu ändå av klimatstress offrar våra sista fyra stora älvar kommer den vilda östersjölaxen att slås ut för tid och evighet.

Vi äter pölsa och pratar om det här jag och Jimmy medan midnattsolen bränner trädtopparna och älven rinner förbi tung och fri.
 
- Men vad är lösningen då? säger jag.
 
- Måste det finnas en lösning, säger Jimmy.
 
- Precis. Vad är det vi försöker lösa?
 
Jag tar mitt spö och vandrar upp till inloppet. Den tunga tuben är krånglig att kasta. Men jag får ut den. Och medan kastet fiskar ut går jag nerströms. På så sätt sänker jag farten på flugan och får ner den riktigt djupt. Det skakar till i linan och blir tungt. Jag gör inget mothugg, jag gör ingenting utan låter strömmens press på linan kroka fisken. Laxens hugg är märkligt. De tar på ett sävligt vis och ett mothugg skulle bara dra flugan ur käften. Jag känner att den sitter och lyfter spöt. Laxen gör tunga krumbukter nere i djupet. Sen tar den fart och försöker dra ut i hårdströmmen. Jag håller emot och skriker efter Jimmy. Han kommer lugnt leende längst stranden.
 
- Det var som ... Ja, vad säger man?
 
Han ruskar på huvudet. Själv är jag inte lugn, jag gapar och skriker och får min vanliga laxpanik.
 
- Det är inga problem, säger Jimmy. Den ska upp.

Jag tar laxen hårt, för om den går ut i den strida huvudfåran kommer jag att få springa hundratals meter genom videt. Det spelar ingen roll om laxen är stor eller liten. Får det tunga vattnet där ute tag i fisken så åker den med och jag kommer att dö i videt. Jag låser rullen och backar upp bland buskar och träd. Jag ser inte stranden. Jag ser ingenting. Jag står i skogen och skriker till Jimmy.

- Hur går det? Hur går det? Vad händer?

- Det är lugnt. Jag har den. Den är landad.
 
Jimmy håller upp en blank lax i midnattsolens gulröda ljus. Lycka – min första Lainiolax. Blank och fin på kring sju kilo. Den ska Frekkos mamma få. Hon brukar göra goda smörgåsar och skicka med oss på fisketurerna så vi inte ska svälta. Jimmy delar min laxlycka – en kort stund. Sen mumlar han något, tar spöt och går upp till inloppet med raska steg. Frekko och Micke kommer körande. De har också fått varsin lax.

Detta fotografi: Björn Allerstam
Solen börjar stiga på himlen. Allt badar som i guld. Frekko steker hamburgare. Jag lägger mig på stranden och blundar. Myggen krypet i öronen och näsan. Det gör mig ingenting. Mina händer luktar lax. Fast det handlar om så mycket mer än bara fiske. Men det är som Ingemar Stenmark sa när han fick en mikrofon under näsan i målfållan: Det är int lönt att förklara för den som ändå int begrip.
 
En rulle skriker igång uppe vid inloppet.

Håller man sig bara vid liv så kommer nästa laxhugg.








http://www.sportfiskarna.se/miljo_fiskevard/Stiftelsenf%C3%B6r%C3%B6stersj%C3%B6laxen/tabid/677/Default.aspx


http://www.alvraddarna.se/
 
 

 

 


2 kommentarer:

  1. Härlig läsning och fina stämningsfulla bilder, man längtar...

    SvaraRadera