fredag 1 mars 2013

Öringbonanza med Konsulenten


Egentligen tycker jag att fiske inte är något man ska tävla i. Fiske är ett sätt att ha trevligt i naturen. En rofylld upplevelse. Fin kamratskap med fiskevänner och så.
 
Eller?
 
Fast å andra sidan kan man ju alltid mäta sig med varandra, så där på skoj bara. Det behöver inte vara blodigt allvar.
 
Det är tidig april. Jag och Konsulenten möts vid båtklubben på Gålö i Stockholms skärgård. Vi lastar båten och ser fram mot en trevlig helg i skärgårdens natur, kamratskap och rekreation. Vi gör i ordning våra redskap och intygar varandra om hur skönt det ska bli att åter komma ut och få kasta lite. Få höra ejdrarna, se fiskljusen igen och kanske sälen. Konsulenten riggar tre spön. En haspel och två spinn, tacklade med flytvobbler, skeddrag och kustvobbler. Knutar kollas, krokarna slipas, inget lämnas åt slumpen. Själv smusslar jag med Kjell Söderbäcks specialgjorda havsöringsdrag, Kludd. Otroligt bra, men det är mitt sista. Konsulenten spanar över min axel. Jag gör bara i ordning en utrustning, redan det tycks glädja Konsulenten.
 
- Vad ska du med tre spön till, frågar jag.
 
- Man måste vara utrustad för alla tänkbara situationer.
 
- Du får inte tre gånger så mycket fisk bara för det.
 
Egentligen är det en grå, blåsig och regnig morgon som skulle få vilken naturvän som helst att stanna hemma. Men som fiskare märker vi det inte. Vi har havsöring i våra hjärnor. Och så här ligger det till: Vi fiskar alltid tillsammans en helg på våren och en på hösten. Och senaste mötet fick han storpisk. Totalt rundfiskad. Det blev en rättvis fördelning på tre fina öringar till mig och ingen till Konsulenten. Nu är han mycket taggad på revansch. Inte för att han sagt det. Men det syns. Han har tre utrustningar, nyservade rullar och nya linor.
 
- Du, säger jag, för att få lite ordning på det här ska vi anmäla oss till Karlslunds Öringbonanza. Det är en trevlig liten tävling som Skärgårdsguiderna arrangerar. Alla mot alla och minimimåttet är 52 centimeter. Är vi med blir all fisk invägd och mätt på rätt sätt.
 
- Ska vi tävla, säger Konsulenten och ser oförstående ut.
 
- På skoj bara. Det är kul vid start och invägning. Man får varm soppa och pilsner efteråt.
 
Konsulenten som är en mycket balanserad tjänsteman på länsstyrelsen säger då:
 
- Skulle vara för soppan och pilsnern.
 
Jag vrider om startnyckeln. Konsulenten gör loss och mumlar lågt.
 
- Vad stryk du ska få.
 
- Vad sa du?
 
- Ja, nej inget. Ska bli skönt att fiska bara. Vad är det för soppa?
 
Vi anmäler oss vid Karlslunds marina. Starten går och tjugo båtar ger sig av med full gas på havsöringsjakt. Det gäller alla mot alla, inte båt mot båt.
 
Vid första stoppet, en lång djup vik, hinner jag göra tre kast innan Konsulenten hunnit välja utrustning. På det fjärde:
 
- Jag har en.
 

Upp i luften går en fet öring. Jag drillar och Konsulenten letar efter håven. Öringen kör runt och Konsulenten hittar håven längst nere i båten. Jag drillar med full koncentration. Det är en mycket viktig fisk. Att starta så här kan ge flyt hela dagen. Öringen gör några rusningar, vill tillbaka längst in i viken. Det är så underbart att drilla fisk. Man blir ett med tiden - lever verkligen för en stund i nuet. Det skakar och sliter i spöt. Öringen kommer med in till båten. Kör några tokvarv. Och så håvar Konsulenten och öringen ligger på durken. Den behöver inte mätas. Den klara tävlingsmåttet med önskvärd marginal. Vågen visar fyra kilo. Och den tog på Kjell Söderbäcks Kludd-drag.
 
En liten stund är Konsulenten glad å mina vägnar. Men det släpper snabbt och han kastar villt. Jag ställer håven i en spöhållare bak i båten så den snabbt finns till hands. Men det står ingen mer öring i viken, vi åker längre ut i skärgården.
 
- Du missade den för du inte kunde välja utrustning, säger jag som nu med fisk i båten kan ta på mig ledarmössan. Det gäller att få första kastet på de heta platserna. Inte stå och vela i valet av utrustning. Det är ett problem.
 
- Jag håvade den i alla fall, säger Konsulenten och tycks mena att det var en obegriplig generös handling.
 
I nästa vik löser sig Konsulentens utrustningsproblem i en rasade fart. Jag tar i för att göra ett långkast. Och just någonstans bakom mig sticker Konsulenten fram sitt spö. Jag sliter av det med mitt Kludd-drag.
 
- Pang, bara, så dog det.
 
Spön dör alltid snabbt. Och så får man ställa in delarna bland de andra i garderoben. Kanske ringarna går att använda någon gång. Och jag har alltid sagt att man inte ska förälska sig i ett spö just för att de dör så snabbt. Om nu Konsulenten var förälskad i spöt så håller han masken ganska bra. Han tar upp utrustning nummer två, multirulle, och laddar långkast men drar krokarna i håvgarnet bakom sig. Linresningen är olöslig, ett klart kvällsarbete.
 
Konsulenten sätter sig. Han är tyst. Hämtar kraft. Själv kastar jag mitt Kludd-drag i berget så delarna sprutar. Det gör honom lite gladare. Fiskljusen flyger över oss, men vi bryr oss inte.
 
- Det här var inget bra ställe, säger jag och sätter på ett nytt drag, en Vicky med en märklig färgkombination, gul, guld och grönt. Konsulenten stirrar på det:
 
- Har du köpt det där själv? Jag menar helt frivilligt.
 
- Ja, Vicky är rätt bra.
 
- Det vet väl jag med, men färgerna.
 
- Spelar ingen roll. Det är presentationen som gäller.
 
Vi åker vidare till vårt gemensamma favoritställe. Problemet med ett favoritställe där man tagit många och stora öringar är att det bara kan göra en besviken. Ett oprövat nytt ställe behöver bara ge en öring för att överaska och skänka glädje. Favoritstället måste leva upp till sina förväntningar, och när det gäller det här stället så är de enorma.
 
Jag lägger båten i en fin drift. Konsulenten och jag är spända som fiolsträngar. Våra drag landar bredvid varandra. Konsulenten får hugg direkt. En stor öring går upp i ett högt språng och skakar loss draget. Konsulenten suckar av besvikelse men drar snabbt iväg ett nytt kast och får hugg igen. Det är en mindre öring som snabbt är i båten. Jag håvar, tar fram måttbandet, en Talmeter, och mäter varsamt fisken till 51 centimeter. Konsulenten tvivlar och kontrollmäter. Men öringen är en centimeter för kort och får gå tillbaka. Vi gör en ny drift och Konsulenten får på en stor fisk tre meter från båten. Den lossnar. Två kast senare tappar han en till.
 
Det är öringrally och jag får inte ett hugg. Men så länge Konsulenten bara tappar kan jag överleva. Man kan vinna på andras otur.
Lika plötsligt som det började, lika plötsligt tar det slut. Fortfarande ligger bara en öring i lådan, jag vågar inte påpeka det. Men ett öringhugg kan räcka långt - om man får upp den. Det påpekar jag inte heller. Vår fina kamratskap i skärgårdens natur skulle kunna bli lidande. Konsulenten synar sina krokar. Jag var millimetrar från att bli rejält rundfiskad.
 
- Mothugg, säger jag.
 
- Vad menar du med det.
 
- Det är bara ett ord.
 
Konsulenten mulnar lite och säger:
 
- Somliga fiskar i alla fall med drag det hugger på.
 
Vi styr vidare och fiskar längre ut i skärgården. Trampar på. Kastar och kastar. Men inget händer. Konsulenten vill tillbaka till favoritstället. Han får det. Och det var ett misstag. I första kastet tar Konsulenten en på 2,2 kilo. Jag håvar och mäter. Sen får han en på 3,4 kilo. Jag håvar och den behöver inte mätas. Själv kastar jag och känner ingenting. Snart får jag håva och mäta igen. Turligt nog för liten.
 
- Får du inget?
 
Jag svarar inte.
 
- Presentationen? Va?
 
Jo, det är hemska färger på min Vicky. Jag begriper inte själv hur jag har kunnat köpa den. Jag menar att inne i affären hänger hundratals Vicky i olika färger och jag har tagit den här. Den är ful och fungerar inte. Några Kludd-drag har jag inte kvar. Jag byter till en blå Gladsax, men den fungerar inte heller. Jag har kommit snett i fisket och känner panik.
 
- Kolla fiskljusen, försöker jag och pekar upp i skyn. Hör du gudingarna?
 
Konsulenten står där i fören på båten och får hugg på hugg. Och så säger han så här när det hugger:
 
- Nu fick jag en till!
 
Va! Något ödmjukare kan man ju vara. Och så drillar han och ropar:
 
- Håva!
 
Jag ledsnar.
 
- Här har du en håv och här har du ett måttband. Du måste förstå mig. Det är faktiskt tävling. Jag vill hinna kasta lite jag också.
 
Konsulenten jagar själv runt med håven och öringen behöver inte mätas. 3,7 kilo eller något sånt.
 
Sen är rallyt slut, och jag är helt yr och förvirrad. Konsulenten ler från öra till öra och radar upp sina öringar på durken. En skrämmande syn.
 

 
Klockan jagar mot invägning. Vi styr mot Karlslunds marina. Vi har fyra fina öringar i lådan. Men min ledarkeps har blåst av. Spelar roll då, det är kamratskapet. Och Konsulenten är glad, det är bra. Jag kör båt och tänker: Om vi slår ihop våra fiskar och påstår att bara en av oss i båten fått dem skulle det nog ge bra utdelning på prisbordet. Konsulenten måste tydligen ha tänkt något liknande för han säger:
 
- Var det inte en sån där GPS-grej i pris.
 
- Jo, säger jag.
 
- Men det skiter vi i.
 
- Vem fan vill ha en GPS-grej
 
- Det är öring vi vill ha.
 
I båten på väg mot invägningen på en tävling kan jag få häftiga humörsvängningar. Exempel: Jag kör sida vid sida med andra båtar sista biten till bryggan. Har en tre fyra fina öringar i lådan och är glad och nyfiken hur långt det räcker. Med teckenspråk frågar jag båten bredvid om de fått något och de håller upp sju fingrar. Där rök liksom förstaplatsen direkt. På bryggan sen törs jag inte fråga en djävul hur det gått. Det värsta är när fisket varit trögt och man konstaterat att detta var ingen öringdag - och så är invägningsplatsen full med öring och det pratas om rekordfångst. Då brukar jag lova mig själv att aldrig mer tävla. Men det är märkligt, snart är jag där i igen. Väntar på startskottet. Handen hårt om gasreglaget. Synar de andra båtarna och bedömer efter motorstyrka vilka man kan plocka.
 
- Pang.
 
Rök, rally och vågsvall. Det är en kul lek. Och så fisket förstås.

 

Konsulenten och jag sitter vid invägningen och äter soppa. Den är god. Riktigt vad det är för soppa kan vi inte klura ut. Det blir prisutdelning, och bara de tre första listas. Där är vi inte med.
 
- Jag vann, säger Konsulenten. Märkte du det.
 
- Vadå tävla. Det är ju känslan av att få komma ut, kamratskapet, fiskljusen, ejdrarna ... och föresten fick jag största öringen. Sen är det så att jag är bäst på höstarna. Det är då det är svårt. Om våren kan vilken amatör som helst få fisk. Sen är det ju lite fjolligt att tävla, man vet ju att man är bra ändå.
 
- Hur bra? säger Konsulenten och ler.
 
- Det får du se i Höst.
 
Vi går och hämtar mer soppa. Det är nog gulasch.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

3 kommentarer:

  1. Härlig läsning och fina bilder på den här bloggen.
    Ser fram emot mera!! :)

    SvaraRadera
  2. Mycket bra o kul skrivet Micke. Häls//William

    SvaraRadera
  3. Om Du fiskar på dagarna, hinner Du skriva på nätterna Mikael.
    Härlig läsning! Kusligt hur man känner igen sig. Take's one to se one.
    Mvh/Anders

    SvaraRadera