torsdag 7 mars 2013

Stalinkrabbor och Tsar-bomba


Det är vinter. Båten signalerar, vi passerar Nordkap. Jag befinner mig ombord på MS Kong Harald, ett av Hurtigrutens fartyg. Gryningen har just kommit och jag ser den branta, snöklädda kusten i ett magisk blått ljus. Vi seglar in i Barents hav och det känns stort. Det här är en pressresa med ett tiotal journalister från Danmark, Norge och Sverige. Och det är mycket vi ska hinna med på alltför kort tid. Resan började i Tromsö och kommer att avslutas i Kirkenes. Vi har varit iland lite här och där och besökt nordliga ölbryggerier och muséer. Men det är inte därför jag är med. Snart kommer vi att lägga till i Mehamn och bo på Adventure Camp som drivs av Vidar Karlstad och han ska ta oss ut på djuphavsfiske efter stortorsk och som bonus ska vi försöka fånga Kungskrabba. Jag är såld på tv-serien Deadliest Catch som Discovery sänder. Hårda grabbar som fiskar dessa skaldjur med livet som insatts. Det vill jag också göra. Hitintills har det roligaste varit då en dansk journalist på fullt allvar frågade var isbjörnarna var. Men jag har full förståelse för frågan, det är faktiskt bara isbjörnarna som fattas.
Ingen annan än jag är fiskare bland journalisterna på resan. Flytoveraller och kängor ska vi få låna, men jag har med mig min röda, fodrade och fula öronlappsmössa som gett mig tur vid havsöringsfiske i Stockholms skärgård, samt ett par neopremhandskar och supersockor. Jag är rustad för Barents hav.
 

MS Kong Harald lägger till i Mehamn och jag befinner mig på den nordligaste orten på Europas fastland. Vi inkvarteras i båthus som står utstolpade i havet. Landskapet är fantastiskt. Snöklädda fjäll möter havet. Luften är kall och klar. Himmel och vatten innehåller alla nyanser av blått. Det är ett fiskeläger och doften av fisk fyller luften. Ingen frän, obehaglig lukt utan mer en doft av saltstänkta äventyr. Fiskebåtar ligger vid boj och bryggor. Måsar och trutar väsnas. Fiskar och knippen av fiskhuvuden hänger på torkställningar. Någon hund skäller. En båt tutar. Vidar Karlstad som driver äventyrskampen lägger till med sin fiskekutter Odde Tor. Han hoppar iland och gör fast kuttern. Det är en vacker båt i trä, rena möbelsnickeriet. Vidar är klädd i skepparmössa och stickad Lusekofta och han ser ut som själva sinnebilden för en fiskeskeppare på Barents hav. Flocken av turistjournalister samlas ihop och tilldelas flytoverall samt kängor.
 


Vidar berättar att vi ska fiska efter stortorsk på Norra Ishavets bästa fiskebankar och även vittja de krabbtinor som han lagt ut i förväg. Vi kliver ombord på fiskekuttern och vissa fryser redan. Själv har jag tagit på mig mina supersockor, neopremhandskar och den varma fula havsöringsmössan. Båten gör loss och vi styr ut från Mehamn, ut mot havet. Vädret är fint, vinden är svag och solen lyser på mig. Diselmotorn dunkar dovt, måsar, tärnor och trutar följer i aktern. Jag åker fiskebåt på ett vintrigt Barents hav - det känns bra. Norr ut ligger Spetsbergen, Svalbard och Vitön där S.A Andrèes  med sin misslyckade polarexpedition slog läger och dog och blev liggande i 33 år. I öster har vi Novaja Zemlja, där Sovjet 1961 smällde av sin Tsar-bomba som är det hittills största kärnvapen som byggts. De seismiska vågor som bildades var mätbara till och med på dess tredje varv runt jordklotet.

I väster har vi ett oväder. Himlen är svart. Jag får en stark känsla av att vi är på väg mot världens ände. Att vi meter för meter strävar mot en nollpunkt.
 
 
Efter en timme har vi nått första fiskeplatsen. Vidar delar ut kraftiga redskap. Spön och rullar som ska kunna knäcka vilken rekordtorsk som helst. Men det vill sig inte. Vi får bara småfisk och några får sjösjuka. Jag tycker havet ligger mesigt lugnt för att vara Norra Ishavet, men det kräks redan lite här och var över relingen. Själv har jag så dåligt balanssinne att jag aldrig blir sjösjuk. Jag är glad för det, men så har jag alltid varit hemskt dålig i bollsporter. Vill man knäcka killar med bra bollsinne ska man ta med dem ut på sjön. Då blir de mycket medgörliga. Det är en hämnd för att man blev sist vald på grusplan som liten.
Vår skeppare kör mot ett annat ställe. Det blåser upp och de mörka molnen från väster har kommit närmare. Nu börjar det likna något. Mörka sega vågor bygger sig allt större.

Efter någon timme är vi bara några få tappra som kämpar vidare. Jag behöver en reportagebild på en stor torsk. Vidar förstår det, men han bryter för att vi ska vittja krabbtinorna som muntration för dem som inte är speciellt fiskeintresserade. Tinorna ligger skyddade i en stor vik mellan branta fjäll. Sjögången avtar och de flesta av turistjournalisterna piggnar till. Vi hjälps åt med tinorna. Tampen sätts till hydraulspelet och redan första buren är full av fula, alien-liknande varelser. Kungskrabborna är stora med taggiga violettbruna skal. De kryper på däck med sina långa spretande ben och klipper med klorna. Någon frågar om de är farliga. Vidar ler, tar av sig handskarna och håller upp sina händer som saknar flera fingertoppar.


Det är inte många som vill hålla i krabborna. Själv är jag tvungen att pröva fast jag ogillat de jättelika spindelvarelserna. Jag vill ju vara lika tuff som grabbarna på Discovery. Och jag tvivlar på att det är krabbklor som klippt av Vidars fingrar, men jag håller händerna långt från klorna. Detta är det otrevligaste djur jag någonsin hållit i. De är fula men dyra. Redan den första buren är värd tiotusen kronor. Snittpriset är femhundra kronor per krabba, oförädlad redan i båten. Restriktionerna kring krabbfisket är mycket hårt styrt. Vidar har tilldelats en kvot för sin turistverksamhet. Vi ska koka och äta dessa krabbor i kväll. Köttet i de långa benen ska vara en delikatess. Kungskrabba, även kallad Stalin-krabba kan väga mer än 14 kg, bli över två meter lång och mäta mer än 40 cm över ryggskölden. Den planterades ut av Sovjetunionen under 60-talet utanför Murmansk. Arten har spridit sig längs kusten ner till norska Lofoten. Den lever på ett vattendjup som varierar mellan strandnära ner till 500 meter. Dess ursprungliga utbredningsområde är norra Stilla havet. Vi behåller de krabbor som Vidar anser hålla bästa kvalité, resten får gå tillbaka.
 
När krabborna till middagen är säkrade fortsätter vi jakten på stortorsken, men vi får bara små. Snart är det bara jag som fiskar. Någon står i aktern och kräks. Några har gått in i kabyssen.
- Ska vi bryta och åka i hamn, ropar Vidar uppe från bryggan.
- Ja, skriker alla, som fryser om fötter och händer.
- Nej, en stund till, säger jag. Det är viktigt med bild på en stor fisk.
Vidar förstår det. Han går mot en annan grundtopp.
Det skymmer med blåst och snö. Jag vill vara kvar på havet för att få den stora. Pilken är nere på hundra meter och det blir tvärstopp och tunga gung. Men den släpper. Vidar ger mig en kvart till. De andra sitter tysta och utspridda på däck. De blänger på mig och ser ut att önska att jag ska ramla över bord. Jag tappar en bra fisk till, sen är min extrakvart slut. Jag törs inte begära ytterligare tid. Vattnet är kallt i Barents hav.
 
Vi stävar tillbaka mot Mehamn. Jag går upp på bryggan och frågar Vidar om jag får ta rodret en stund. Det är inga problem. Han pekar vart jag ska hålla mot och varnar att hydraulstyrningen är dålig, det är lite glapp och hon reagerar sent. Men det är inga problem, min båt har också läckande hydraulstyrning med luft i systemet. Det är en härlig lukt i hytten. En luft med varm dieseldoft, gammalt kaffe och fisk. Vädret blir sämre med mer snö och ökande vind. Jag håller båten i stadig kurs mot den klippiga kusten och känner en lugn lycka över att  stå vid rodret på Barents hav. Jag skulle vilja stanna här, bara försvinna hit. Det händer att jag kommer till platser, där ett stort lugn infinner sig. Platser som jag inte ens vetat att de fanns, men väl där känns det som om det var hit jag ville. Det är här jag hör hemma. Och här uppe skulle ingen hitta mig. Vidar berättar att på vintern så arrangerar hans äventyrscamp torskfiske och krabbfiske till havs. På fjället anordnar han skotersafari, rödingpimpel, skidåkning och hundslädskörning. Under sommaren guidar han laxfiskare i fem älvar som tillhör campen. Han har även tillgång till laxfiske i Tana. Om höstarna arrangerar han jakt.
 
Det låter som ett underbart liv. Vi står tysta och ser snön piskar mot bryggans vindrutor. Båten rullar mjukt i vågorna. Det knarrar och knirpar. Jag lämnar över rodret till Vidar och säger:
- Du om allt går åt helvete en dag, om livet bara går i bitar. Då kommer jag upp och jobbar gratis för mat och husrum.
Han skrattar och tar rodret. Jag klättrar ner från bryggan och ut på däck. En vindby tar tag i min mössa och den seglar ut över relingen och ner i det svarta vattnet. Stående i aktern ser jag hur den försvinner längre och längre bort. En liten röd prick på Barents hav. Mössan blev i alla fall kvar. Kanske den driver i land på Vitön.
 
 











Kungskrabba:
Kungskrabba, även stalinkrabba, rysskrabba, kamchatkakrabba och japansk jättekrabba (Paralithodes camtschaticus) är en stor art av krabba. Fullvuxna exemplar kan väga mer än 14 kg, bli över två meter lång och mäta mer än 40 cm över ryggskölden. Kungskrabban planterades ut av Sovjetunionen under 60-talet utanför Murmansk. Arten har spridit sig längs kusten till norska Lofoten. Den lever på ett vattendjup som varierar mellan 0-500 meter. Dess ursprungliga utbredningsområde är norra Stilla havet, speciellt utanför Japan och Alaska.
 
 
 
Tsar Bomba:
 

 

4 kommentarer:

  1. Grymt intressant och bra läsning fast du inte fick stortorsken...

    SvaraRadera
  2. Som vanligt när du skriver Mikael kan jag inte sluta att läsa. Känner att jag är på plats i din historia

    SvaraRadera
  3. Bra läsning och bilder som vanligt, till sommaren blir det en Nordnorgetur :)

    SvaraRadera