onsdag 17 juli 2013

Stövelknektar i Kaitum


När jag var på fiskeresa i Norrbotten 2006 fick jag höra en intressant historia. Jag skulle göra reportage om laxälvar i Pajala kommun. Men det fanns inget vatten och det var 30 grader varmt. Fiskeguiden Fredrik Mickelsson som kallas Frekko och driver Frekko Fishing sa att laxfisket är mycket bättre i Kaitumälven där han bor.

- Lax i Kaitum? Du skojar.
- En kväll fick vi elva stycken.
- Blanklaxar? frågade jag.
- Det är 30 mil från havet och fisket är bäst i augusti. Men grillsen kan vara ganska fina då. Det kommer ett stort steg i augusti.

Frekko är ingen laxflugfiskare. Han tar sina fiskar på vobbler och håller till i väglöst land. Han sa att ingen prövat med fluga efter lax på dessa sträckor i Kaitum. Frekko och hans vänner kör bara med spinnfiske. De tyckte att jag skulle komma upp och pröva om det fungerade med fluga.

- Kom nästa år om det finns vatten. Jag kör upp dig med båten, du kan tälta.

Egentligen borde jag inte ha fastnat vid det som han berättade. Vi laxflugfiskare är till största delen på jakt efter blanka nystigna laxar i korta älvar. Men smaka på namnet Kaitum. Känn lite på meningen: Lax i Kaitum. Det är svårt att släppa. Äventyret rullar in, lusten att upptäcka tar över. Tänk att visa fluga för fiskar som vandrat från södra Östersjön upp till fjällnära urskog. Skulle det fungera? Varför inte?

 

 
Augusti 2007. Det är kväll. Jag och min fiskevän Jimmy Dvorsak, fiskepolisen från Norrfors sitter i Frekkos fullastade forsbåt. Tält, mat, spritkök, kameror och en försvarlig mängd fiskeutrustning. Frekko kör vant upp genom forsarna, han pekar ut laxgropar och farliga stenar. Han kallar oss sörlänningar och att vi nu ska visa om det där med flugfiske fungerar. Jimmy som är från Västerbotten protesterar mot att bli hopföst med en stockholmare som sörlänning.

- Västerbotten, det är sörlänningar, säger Frekko.

Jag tyckte det kändes bra. Frekko skrattar och gasar upp för forsen. Vattnet stänker och det rycker och sliter i båten. En mil upp sätts vi iland i väglös vildmark. Vi befinner oss vid en fantastisk laxhöle som är 200 meter lång. Ett perfekt inlopp, med en fin strömkant som läar på vår sida. Mittdelen är djup och sen kommer en stenig nacke. Frekko visar på bra ställen i poolen.
- Vi får bäst vid andra land där vid stora björken. Det är en sten där ute. Den måste ni nå. Men vattenståndet är på väg att bli för lågt.

Jimmy och jag spanar efter en stor björk. Här finns inga stora björkar, bara krumma plågade fjällbjörkar. Men en är något större, och visst syns det på blankströmmen att det ligger en sten där. Men älven rinner bred genom granskogen. Stenen blir svår att nå med flugan. Innan Frekko åker visar han oss att det står lax i älven. Han prövar med vobbler och tappar två stycken. En riktigt stor. Kanske över 15 kilo. Han är klart förbannad då han åker.

När Frekko lämnat oss börjar jag grubbla över om vi inte är på fel sida. Det är ett karaktärsdrag. Jag tycker alltid jag är på fel sida. Men Jimmy menar att denna är mycket flugfiskevänligare:
 
- Det är djupt på andra sidan. Vi kommer fiska i strömkanten och där står dom.
 
Vi fiskar hölen några varv innan läggdags. Inget laxhugg. Jag får fyra harrar mellan halvkilot och kilot. Matfisket kommer att vara lätt. Men tar dessa långvandrande laxar på fluga? Eller måste de ha en vibrerande vobbler framför nosen för att vakna? Vi går och lägger oss. Naturen är helt tyst. Ett svagt brus från älven. Men i övrigt är det så tyst så det brummar i huvudet. Om natten kommer en korp och sätter sig i granen precis vid tältet. Han väsnas. Knorrar och kraxar. Jimmy och jag kan inte sova.
 
Måndag
Vi har fiskat lägerhölen hela dagen utan en känning. Jag når stenen om jag vadar hårt och äventyrligt och kastar allt jag kan. Jimmy och jag fiskar så olika två laxflugfiskare kan göra. Han vadar inte speciellt långt ut eller djupt. Han gör ganska korta Speykast med hel DT-Lina i 45 grader. Själv har jag en tung klump och nylon som skjutlina och underhandskastar långt över min förmåga i 90 grader. Älvens enorma storlek driver mig till den här oharmoniska och krigiska stilen. Jimmy har nått ner till nacken och han täcker bara en fjärdedel av älvens bredd. Hur ska han kunna få något?

Vi fiskar timme efter timme. Jag vadar djupt och öser på med långa okontrollerade kast. I Norge har det hänt att folk blivit arga på mig och vrålat uppe från stranden:
- Vi brukar få våra fiskar där du står.
 
Jimmy bara flina lite åt mig då jag sneddar längre och längre ut i älven och får svårare och svårare att kasta och hålla ordning på löslinan. Under våra gemensamma fisken får vi ungefär lika mycket lax. Mina står vid andra land. Hans står ungefär där jag vadar. Jag tycker det är kul att vada hårt. Det är spännande. Speciellt i nya vatten då jag för varje varv vågar mig några meter till ut i älven. Det är en sport att lära sig gropar och åsar och var man ska hålla in. Jag fiskar lax enligt Nils Färnströms princip. Han skriver så här i kapitlet "Konsten att fiska med Laxfluga" i boken Fluga från 1946: Det vanliga sättet är, att man vadar ut i älven så långt man kan komma och kastar flugan tvärs över strömmen eller en aning nedströms, och när man har slutfiskat ett eller flera kast, flyttar man sig ett par steg och kastar igen. Det är ett fiske på måfå. "

Jimmy och jag tar paus, lagar mat, kokar kaffe. Älven är död. Inga hugg, inga hopp eller plask. De står ju här. Frekko hade två snabba hugg. Men inget på fluga. Efter 30 mil kanske de skiter i flugor. Och vilka flugor ska vi använda? Vi vet ingenting. Jag har prövat stora tuber, mindre tuber och tunga tuber i alla tänkbara färger.

Om kvällen gör vi en expedition och vandrar på  snirkliga renstigar genom snårig skog, upp till nästa hölja. Skymningen faller. Min fluga går över ett fint glid där vattnet har rätt sug. Här måste det stå lax. Kvällshimlen speglar sig i älven mellan virvlar och strömstråk. Och så känner jag laxdraget - tungt och långsamt. Jag lyfter spöt och skriker:

- Lax.

Fisken tar lina. Jimmy kommer och vi är glada. Strax har vi lyckats. Men fisken kroknar ganska snabbt och jag pressar in den. Det är en öring på 1,5 kilo som sitter i bukfenan. Vi får flera öringar över kilot och några stora harrar. Men ingen lax.

Ledbrutna och slitna kryper vi ner i sovsäckarna. Korpen väcker oss mitt i natten. Han klonkar, skorrar och för ett jädra liv. Under hela dagen har jag inte hört en fågel inte ett ljud från naturen. Bara denna korp. Det är mil efter mil av plågad fjällnära skog. Men korpen tycker inte att det finns plats för oss. Han är klart förbannad. Hade det vara hemma i Dalaskogen skulle jag krupit ur tältet och kastat kottar på honom. Men här törs jag inte. Vi är bara gäster och det känns.
 
Tisdag

Det började regna under morgontimmarna. Det är tungt. Jag har ont i leder och nacke. Men efter två Alvedon, kaffe, snus och lite fiberbröd så kommer fiskelusten - eller vad det är för något - tillbaka.
 

Vi fiskar lägerhöljan hela förmiddagen utan resultat. Det står nog inte många fiskar i älven. Vi borde fått något. Några vänner till Frekko kommer upp i båt. De går iland på andra sidan och drar direkt en femkiloslax på vobbler. De sätter tillbaka fisken, kokar kaffe och åker igen. Jag blir övertygad om att vi är på fel sida och att dessa långvandrarlaxar bara tar på vobbler. Jag rusar upp till lägret, får tag i en sjunklina och en tubfluga som är nästan okastbart tung. Nu ska grejerna ner i hålorna. Jimmy bara ler åt mig och fiskar vidare på vanligt sätt med I-lina och flugor som fungerar på sommarlax i Norge och Västerbotten. Själv är jag desperat. Frekko och hans vänner som spinnfiskar här får ett 50-tal laxar per gubbe och år. Det är otroliga siffror. Ibland är det någon som tar 100 stycken på en säsong. Säkert är det många av laxarna som fångas flera gånger, för dessa vobblerfiskare kör C&R fiske. För mig och Jimmy handlar det inte bara om att om vi ska lyckas. Vi skulle gärna vilja visa de lokala spinngrabbarna att det fungerade, att fjollfiskemetoden kanske rent av är bättre. Att sörlänningarna har något att tillföra. Jimmy och jag brukar ha den ödmjuka inställningen; att finns det lax så tar vi dem. Men nu känns det knepigt.

Om kvällen ger vi oss uppöver igen, vandrar den krångliga renstigen. Fisket ger ingenting. Vi blir kvar för länge och har stora problem att ta oss hem i mörkret. Renarna gör inga logiska stigar och i mörkret blir det rena helvetesvandringen i den snåriga vegetationen. Plötsligt hör vi hur Frekko skriker ute på älven. Han har kommit med båt mitt i mörkret och letar efter oss. Han har smörgåsar och mjölk från sin mamma med till oss. Mammor är bra. Frekko ska försöka ta den stora som han tappade. Jag och Jimmy går och lägger oss. Korpen kommer även denna natt. Han vill ha bort oss.
 
Onsdag.

Frekko fick två grills och en sexkilos i natt. Varför då, liksom? Här verkar finnas hur mycket lax som helst för den som fiskar med vobbler. Ska det vara så? Det är ju orättvist. Kaffe, snus och Alvedon får mig på lite bättre humör och jag börjar mitt fiske, men det blir en märklig dag. Det är helt dött. Inte en harr hugger, inte en öring. Vi har fått harr och öring i parti och minut tidigare. Men nu är det avstängt. Vi försöker fiska matfisk med småspön och harrflugor. Jag får tre laxsmolt på hela dagen. Försiktigt sätter jag tillbaka dem. Tänk vilken resa de har framför sig. 30 mil ner till Bottenviken och sen vandingen ner till södra Östersjön. Kvällen kommer med hård vind genom skogen. Korpen klagar även denna natt, sen kommer regnet. Det bara öser ner.

 

Torsdag

Det regnar något fruktansvärt. Allt är blött. Kamerorna immiga så det går ej att ta bilder. Harrar och öringar är borta. Vi skulle behöva matfisk. Det är planerat så. Annars blir det bara potatis. Vi fiskar hela dagen utan hugg.

Går det att få lax på fluga i Kaitum? Eller får vi åka härifrån som några fjolliga sörlänningar. Det regnar hela natten. Men det hindar inte korpen från att komma och klaga på oss. Nu har han retats tillräckligt. Jag kryper ut och kastar kottar. Han tar ett varv över grantopparna och försvinner. Säkert kommer han att hämnas på något sätt.

 

Fredag.

Det regnar fortfarande. Jag är tacksam över mitt kaffeberoende. Det hjälper mig att komma ur sovsäcken och i blöta kläder. Mina vadare luktar hemskt. Det här är min åttonde laxfiskevecka denna sommar. Jag måste nog gräva ner vadarna .
Älven har stigit. Det inger hopp. Men är vi på fel sida? Eller är laxarna för gamla för att stiga till en fluga? I två dagar har naturen varit helt död. Inga ljud, inga småfåglar. Ingen harr, ingen öring. Bara korpen och regnet. Men i dag kommer Frekko igen och då kommer det garanterat att hända något - vad som helst. Det är bra. Han ska få köra över mig till rätt sida. Han kanske har några jättesmå vobblers som går att kasta med flugspö. Får man göra så? Kanske om ingen ser på.
Jimmy och jag dricker kaffe. Det värmer för min vattentäta vadarjacka är inte alls vattentät. Knotten är som galna.
- Om vi haft en tredje gubbe med oss nu som börjat gnälla? säger jag.

- Så hade vi dränkt honom, svarar Jimmy och vadar ut och börjar dagens fiske.

Jag tar mer kaffe och ser ut över älven och tänker på laxfiske och när det inte fungerar på ett nytt okänt ställe: Är det andra sidan som gäller? Är det stora eller små flugor? Djupt eller ytligt, snabbt eller långsamt? Jag har bytt och prövat och vadat till näsan för att nå andra sidan. Verkligen försökt att påverka det hela. Man vet ingenting. Men det kanske inte är sättet att fiska på som är fel. Kanske det är något i naturen som inte stämmer och det är bara att harva på tills det stämmer. Jimmy är betydligt coolare än jag. Han har hela tiden fiskat på som vanligt med sina vanliga prylar. I-lina och normalstora mörka flugor. Vadat normalt, kastat sina korta kast som han fiskar ut med full kontroll. Hitintills har det gått lika dåligt för oss båda. Men han verkar mer harmonisk och tycks ha mer laxtro kvar i kroppen. Själv har jag satt ihop en ny kombination med lina och fluga - svårkastad utrustning, men jag kommer att få ner sakerna till de sura djupgropslaxarna. Nu ska...

- Lax, skriker Jimmy.

- Är det en riktig fisk?

- Ja, det är lax.

Den hoppar och det är ingen tvekan. En mycket viktig fisk. Jimmy drillar in den snabbt. Det är en grills på två kilo. Vi jublar. Det blir grillad lax och mandelpotatis. Jimmy visar var den tog. Den högg på vår sida av stenen mitt emot den stora björken. Mitt i den kanalen som jag har vadat. För att vara en lax som vandrat 30 mil går den under epitetet halvblank. Något skiftande i gul-grönt-brunt. Visst vi har lyckats, men det känns som en turfisk, eller slitpoäng. Jag går sträckan utan att känna något. Ställer undan spöt och skrubbar potatis och tänder spritköket.
- Lax, vrålar Jimmy.

Han står på samma ställe och drillar nu en betydligt större fisk. Jag tar kamerorna och springer. Regnet öser ner. Det är en stor arg gammal laxhanne som tar lång tid att få in. Den väger kanske åtta, nio kilo. Den har full lekdräkt och enorma krokar i käften. Den är häftig och vacker och man fylls av respekt. Vi tar kort på den, sen får den simma tillbaka. Den tog på ungefär samma ställe. Jag tänker en stund på mina långa tvärskast. Min fluga har hög fart långt därute, men är helt död i gången på vår sida där det huggit för Jimmy. Nästa varv fiskar jag kortare med försiktig vadning. Kasten är mer kontrollerade och tafsen sträcker fint i varje kast. Troligen fiskar jag alldeles för långt alldeles för ofta. Just kontrollen och den sträckta tafsen ökar effektiviteten avsevärt. En bit ovanför den stora björken har jag en försiktig dragning. Jag bara anar att det är något. I nästa kast suger det i ordentligt och jag får skrika:

- Lax, rakt ut i vildmarken.
 
Det är en grills på två kilo. Frekko kommer upp med sin hund och nybakat bröd och mjölk från mamma. Frekko blir glad att vi lyckats, att flugfisket fungerade. Han kör över oss på andra sidan och vi konstaterar att den är helt värdelös att flugfiska ifrån. Vi har hela tiden varit på rätt sida. Medan Frekko, Jimmy och hunden sitter runt brasan får jag en till grills. Lyckliga över att ha lyckats kryper vi ner i sovsäckarna. Men det blir inte lång stund vi får sova. Korpen har med sig en kompis och de sitter på var sida om tältet och för oljud.


Lördag

Flugan går sin bana vid den stora björken. Det drar i försiktigt och sen inget mer. Det var en lax, jag är helt säker. Jag gör ett nytt kast och nu kommer det stora laxsuget. Jag lyfter spöt och fisken rusar. Laxfiske är enkelt. Det här är femte laxen vi får på inom 24 timmar. Det är inte flugan eller något annat bland ens prylar det kommer an på. Det är laxen. Att något händer i naturen så den vill vara med. Jag drillar fisken hårt och snabbt. Det är en hona på omkring sju kilo. Vackert bronserad.

Frekko kommer upp med båten och hoppar i land. I handen håller han ett dammigt spöfodral. Ett fjortonfots flugspö.

- Jag fick det av några danskar för många år sedan. Jag vill också ta lax med fluga.

Han har även rulle och lina. Det är en bra utrustning, fungerar fint att kasta med. Vi har kastkurs och snart går Frekko sträckan varv efter varv efter varv. Han kommer att bli en bra laxflugfiskare. Envisheten finns där. Sen tycks det på något sätt reta honom att vi sörlänningar lyckats med något han inte lyckats med. Och detta i hans hemmavatten.
Vi river tältet och packar vår utrustning i båten. Himlen är klar och det är kallt och höstlikt i luften. Vissa björkar har gulnat. Årets laxsäsong är över och den kunde inte ha slutat bättre. Fem laxar fick vi och det känns märkligt med tanke på att vi inte är speciellt långt i från Kebnekaise.









Inga kommentarer:

Skicka en kommentar