torsdag 1 augusti 2013

Buffalo Bill


Att jag slår ihjäl lax och äter upp får folk ha åsikter om. Att ta hem och äta lax från älven är inte olagligt - än. Jag är gammal nog att stå pall lite dioxin. Men helt klart är de forna lyckliga åren slut. Då man sprallig och aningslös som ett barn bar hem sin fisk och möttes av beröm samt lite avundsjuka i stugan. Aningslös, ren laxfiskelycka. Som sagt det är slut nu och något annat som jag känslomässigt inte begriper har tagit över. Det är Buffalo Bills fel.

I dag ska alla rädda alla laxar. Förr var vi laxfiskare. I dag vet jag inte vad. Jag klarar inte omskolningen. Tyvärr.
Vi räddar inga bestånd med att hacka och tokstolla om C&R och moralisera hur alla ska göra. Den svenska laxproblematiken är nerkörd till en personlig fråga. Och det här har något grått, grötigt och elakt över sig. Trist mycket trist. Inga laxbestånd är hotade av flugfiske. Hur fan skulle det gå till. Men vi är nog många i dag som känner oss anklagade. Folk sitter på nätet och kollar älvarnas fångstrapporteringssidor, vem som satt tillbaka och vem som dödat. Och så surrar det på liksom. Puttrar och jäser. Bad Guy Drama.

Det finns regelverk och de förvaltande myndigheterna har duktiga experter som avgör vad bestånden klarar och inför bestämmelser för det. Jag tror de har en bättre överblick än alla www-laxräddare.

Det roliga är över - jag är glad att jag fick uppleva den oförstörda glädjen. Det handlar inte om dödandet. För mig handlar det om anledningen. Och den är liksom borta. Den här anledningen kan jag inte sätta fingret på. Det är en nedärv, urgammal gen som drivit mig ut till skog och vatten. Jag har aldrig känt att jag är där på låtsas, att det skulle vara en lek. Snarare handlar det om tillhörighet och respekt. Men om man är vid älven och fiskar för att rädda alla laxar så är något väldigt fel. Det finns andra ställen där detta görs bättre.

Bäst jag snabbt försöker avsluta detta inlägg innan jag krånglar bort mig totalt. För det här handlar om mitt egna laxfiske-hjärnspöke. Buffalo Bill. Jag är varken för eller emot C&R. Jag följer gällande regler och det är inte svårt. Får man tre norrlandslaxar på fluga en säsong får man vara nöjd. Men så är det den där djävla Buffalo Bill.

Ja - laxspöna får nog snart ligga kvar på hyllan. Det är som sagt inte roligt längre. Jag känner mig allt oftare som Buffalo Bill. Han trodde han knäppt the last one på prärien 1894. Jag har sett kraniet på museum i Mendora, Bad Land i Nord Dakota. Det stod skrivet the last one i kol på buffelkraniets pannben. Men han hade inte knäppt den sista. I en svacka på prärien hade det överlevt 800 st. År 1860 hade det varit ca 60 miljoner. Men nu är det varken jag eller Buffalo Bill som ansvarar för hur Östersjöns laxbestånd ser ut i dag. Vattenkraftens utbyggnad tog nog bort miljoner och miljoner med vildlax. Det kan vi tänka på när vi laddar läsplattan.

Jag har tappat laxfiskelusten och kan lägga ner det här, jo så är det. Varje gång jag slår ihjäl en lax tänker jag på Buffalo Bill - och det är inte kul.


6 kommentarer:

  1. Mycket tänkvärt och som vanligt oerhört bra skrivet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, jo , men jag förstår nog inte riktigt själv vad jag skrivit. Knepig tid för en fiskare. Det var enklare när man var sex år och metade mört i Brunsviken.

      Radera
  2. Tack för dom orden Mikael. Känner precis samma sak

    SvaraRadera
  3. Jo, man rids av märkliga fiskekänslor i dag. Enkelt, rent och fiskelyckligt är det inte. Själv kommer jag att leva ut mitt liv som laxmassmördare - inom regelverket. Tyvärr. Men jag fiskar bara i Svenska knepiga älvar så det blir inte så många. Jag är inte gubben som åker till Kola och jojar lax. Det här laxdödar problemet kommer att lösa sig med den yngre generationen. Själv är man förlorad.

    SvaraRadera
  4. Tungt men sant. Bra skrivet som vanligt.

    SvaraRadera
  5. Jag tror att du sätter ord på vad många känner. Om ett bestånd är så svagt att det inte tål beskattning är det bättre att ägna sig åt fiskvård och under tiden fiska efter andra arter. Att låta fiskevatten ligga i träda istället för ensidig C&R känns bättre. Skulle vara bra i skärgården också.

    SvaraRadera