lördag 31 augusti 2013

Mora-Nisse, Långa Farbrorn och Jesus



Gäddan har betytt oerhört mycket för mitt fiske. Troligen är det den fisken som betyder mest för sportfisket i det här landet. Men det är sällan man läser något naturromantiskt epos om gäddan. Detta även om fiskeintresset oftast startar med just gäddfiske. Det är mest flugfiskare som är lyriska och berättar drömmande om vad öringen eller harren inneburit för dem ända sedan barndomens egentilltäljda bäckspö till besvärliga fjällvandringar. Första gäddan har de förträngt till förmån för ädlare arter. Jag ska göra som man inte ska göra. Det vill säga att börja från absoluta början. Berättartekniskt riskerar det att bli tråkigt. Nostalgi är också riskfyllt och blir lätt tramsigt. Men jag gör ett försök.

För mig startade det inte med gäddan, jag var grundligare än så. Det började inte ens med fisk. Det första som jag släpade hem från ån var grodyngel i en röd kaffeburk. Det här tillhör ett av mina första minnen i livet. Jag sitter med burken på mormors farstutrappa. Det är en varm sommardag och solen lyser rakt ner i burken. Jag är kring fyra år. Grodynglen simmar runt och jag sjunger:
-Nu dör dom, nu dör dom, nu dör dom.
Troligen har mormor sagt åt mig att grodynglen kommer att dö i solen när vattnet blir för varmt. Jag har ännu ingen uppfattning om liv och död. Så jag skrattar och sjunger. Mormor förfasas över den lilla djurplågaren som sjunger den bisarra sången medan ynglen blir allt slöare i burken. Hon kallar på min mamma som får stopp på sången. Grodynglen återfördes till ån och jag fick min första lektion om liv och död. Mormor sa att jag var ett elakt litet barn. Men pappa påstod att Gud hade översende med sådant. Att barn ville fånga saker.

Pappa tyckte om att vara i skog och mark. Han fiskade en hel del. Storebror fick följa med. Men jag var för liten och fick nöja mig med att se deras fångst då de kom hem. Gäddor och abborrar från å och tjärn som låg på rensbordet bakom bon. Då var jag sex år och tyckte mig vara stor nog. Jag blev ju så klart förbannad. Grinade, skrek och slogs. Mamma tyckte att jag skulle få följa med. Storebror menade att det bara skulle bli jobbigt. Mesungen skulle bara kroka sig själv och grina. Men pappa gav sig för mitt tjat och vi åkte i PV,n ner till Mora-Nisses Sport på Kyrkogatan och köpte mig ett fiskesett  - ABU Aspirant. Det innehöll ett blått massivt glasfiberspö som hette ABU 40, den gula rullen Abumatic 110, tre drag, Droppen, Toby och Koster samt en tub ABU beteslås nr.0. Det var Mora-Nisse själv som räckte mig det gröna avlånga paketet. Nisse var på ett generöst humör, han tog ner ett drag från väggen och gav mig som bonus. Det var en Wobblex, ett franskt drag med tungt gummihuvud och spinnarsked.

Redan i bilen på väg hem lyckades jag pilla upp paketet, känna på grejerna och i ett gupp lyckades jag fästa Tobydraget i tummen. Självklart så sa jag inget. Möjligheterna att få följa med på fiske skulle minska om jag visade att jag krokat mig direkt. Jag knöt handen runt draget. Vi kom hem. Jag höll masken. Men pappa såg att det rann blod mellan fingrarna, han bände upp dem en efter en och böjde runt kroken hela varvet så hullingen kom ut i ett nytt hål. Pappa tittade på mig. Jag bet ihop. Nu gällde allt eller inget. Han tog en tång och nöp av hullingen och drog ut kroken. Inte ett pip sa jag. Brorsan blev imponerad. Pappa ruskade mig i håret. Men jag var lite tränad i det här sen en kamrat sydde fast mig i en gammal trampsymaskin ute i snickarboden. Kompisen blev förskräckt och stack. Där stod jag och vrålade fastsydd genom fingret. Morfar kom ut och började skratta. Jag lekte inte mer med den kompisen resten av den sommaren.
Pappa byggde sina båtar själv. Han flyttade runt dem mellan sjöar och åar. De var alla byggda i plywood och gråblåa till färgen eller rättare sagt Assea-grå. Pappa hade hittat ett enormt färglager på jobbet så det mesta i vårt hem som möbler, träskor och golv gick i Assea-grått.
Redan från första stund var ån magisk för mig. Pappa rodde uppströms. Båten plöjde fram bland näckrosor. Det doftade koda, pors och skvattram. Åns yta var svart och där nere kunde det finnas vad som helst. Pappas draglådor låg öppna och även de var magiska. Den ena var mörkblå och den andra mörkröd, gjorda av pressad papp. I den blå låg skeddragen. Många var hemmagjorda. I den röda fanns wobblerna. Vissa av trä, andra av hoplödd plåt. Pappa trivdes i naturen, han hade liksom där att göra. Han skulle hämta hem något. Det var så han hade vuxit upp. Fattigt och tio ungar i ett litet torp. Redan tidigt som barn fick han hjälpa till med försörjningen. Skjuta ekorrar och sälja skinnen. Jaga skogsfågel för maten och jobba på torvmossen för småpengar till hushållet. Han var i skogen av en anledning. I dag finns inget där ute som vi verkligen behöver ta hem. Vi är i skog och mark för rekreation eller lek och äventyr. I jämförelse med pappas generation är vi bara besökare som tappat det verkliga sammanhanget.

Men det här är inget jag tänker på där i båten medan jag fingrar på min Wobblex jag fått av Mora-Nisse. Jag är spänd av förväntan, sprickfärdig att få visa pappa och bror att jag är den utvalda. Mormor hade berättat att Jesus valde fiskare som lärjungar och att det var något bra. En duktig fiskare behövde aldrig svälta. Lärjungarna handskades skickligt med sina nät och Jesus berättade vart i sjön fisket var bäst. Och precis sån var jag. En sexåring med oändlig föreställning om att vara väldens mittpunkt. Jag visste var fiskarna fanns. I ställe för nätfiskande lärjungar hade jag en Abumatic 110. En sån hade inte Jesus. Klart jag var uppjagad. Gäddan är en dramatisk fisk. Kolla bara på tänderna. Vilken pojkjävel som helst går ju igång på det. Är man sex år är gäddan ett vilddjur som verkligen är något att fånga. Och bakom vår bod hängde skallen från en enorm gädda som morfar tagit i ryssja ute på Siljan. Tänderna var skräckinjagande. Den hade blivit till gäddbullar, många gäddbullar.
Pappa la upp årorna och släppte draggen. Brorsan fnös åt min Abumatic 110.
-Nybörjarrulle, sa han och fällde bygeln på sin Abu 333 haspel och la ett kast mellan näckrosöarna och fick bottennapp.
Pappa hade en röd Ambassadör 5000 med vita vevknoppar. Han fick backslag och svor. Jag kastade min Wobblex, och som jag minns det nu så tog gäddan i första kastet. Pappa skrek att jag skulle ta det lugnt och for runt i båten med håven. Jag såg hur gäddan gapade med käften och slog med huvudet. Sen simmade den under båten och pappa höll nästan på att följa med. Det var full cirkus. Bromsen stod i botten. Gäddan fick inte en meter lina.
-Lugn, lugn, skrek pappa.
Gäddan hoppade och for över näckrosorna. Pappa hängde ut och stäckte sig lång med håven. Jag minns honom nästan lika lång som Långa farbrorn i boken Lilla Anna och Långa farbrorn. Boken hade en sida som man kunde veckla ut för att se hur lång han verkligen var. Och så lång var pappa. Båten höll på att välta. Men han lyckades. Min första gädda låg där på durken, guldbrun om buken med grön bred rygg. Stoltheten visste inga gränser. Jag, Jesus och en Abumatic 110.
När jag blev äldre cyklade vi ungar själva till ån. Det fanns en mycket brant och lång nerförsbacke på väg dit. När farten var som högst fick kompisen in spöt i sitt framhjul. Massiva glasspön var hållbara. Det blev tvärnit och kompisen flög mycket långt och skrubbsåren i ansiktet satt kvar hela sommaren. Det var samma kille som sytt fast mig i trampsymaskinen. Spöt klarade sig.
Ån var en skatt. Vi hade fantastiska fiskeäventyr vid höljor och strömmar. Ån tycktes hålla hur mycket gäddor som helst – om man nu kom på rätt dag. Fisket gick i tydliga perioder. En vecka kunde vara helt död för att sen följas av några dagars intensiv huggperiod. Gäddan följde bytesfisken upp i strömmarna. Vi började fiska med flytvobbler utan sked. Man såg gäddorna komma glidande ur det vajade sjögräset och klippa wobblern med galen attack. Ytan exploderade så man jublade av fiskelycka.

När mopedåldern kom blev fisket allt mer intensivt. Vi trimmade våra Puschar och körde som dårar längst grusvägarna upp till ån. Vi var lyckliga i vår gäddvärld. Jag kastade bort många av pappas gamla Heddonwobbler och hemmagjorda skeddrag. Det var humusfärgade guldgäddor vi fick. Och under en period var fiske för mig synonymt med strömgäddor. Något annat hade jag inte i huvudet. Drömmen var att få en wobbler att flyta fint över en het blanka. Pulsen steg. Några små knyckar med spöt fick wobblern att sprattla lite i ytan som en skadad fisk och direkt kom en gäddkäft och klippte till. Det var lyckliga fiskeår. Men de tog slut. Brorsan förstörde alltihop. Han köpte ett flugspö och åkte långt upp i ån för att sen komma hem med feta öringar och långa harrar. Jag fattade ingenting – vad är det där för fisk? De hade inte ens tänder och harren såg grå och tråkig ut som en mört. Men jag fick snabbt lära mig att det här var fina fiskar. Ädelfiskar. Ädelstenar. Insektsätande varelser som krävde hyllmeter med engelsk litteratur för att överlistas. Och i samma veva skar min Pusch Dakota ihop på väg hem efter sista gäddfisket. Det blev tokhaveri och tvärnit på bakhjulet. Mamma undrade hur det kunde hända. En sån fin moped.
-För lite trim, svarade jag.
Brorsan fick körkort och nu började en lång period av ädelt fiske. Vi knöt flugor, läste böcker och reste allt längre bort i en risig Amazonkombi. Men det blev nog aldrig riktigt lika roligt som somrarna vid gäddån. Jag kallar dem för Napp och Nytt somrarna med Abumatic-skimrande färger. Allt pappas förtjänst.

När jag sen själv blev pappa tog jag med mina ungar till ån. Gäddorna var kvar och det var ett perfekt sätt att skola in barnen i skogen. Först grodyngel, sen lite ormar och ödlor. Och med åren blev även mina ungar duktiga på att fånga guldgäddor. Kanske de också fått en förståelse för naturen. Men varken de eller jag behöver ta hem något från skogen i riktig mening som min pappa. Vi är besökare, det var aldrig han.
Någon stor gädda har ån aldrig lämnat ifrån sig. Det är inte det som det handlar om. Det är doften av äventyr, humusvatten, koda, skvattram och pors. Och Abumatic guldgula gäddor. Jag har kvar Wobblexen som jag fick av Mora-Nisse. Det är en artefakt från en svunnen värld.
 
 
 

3 kommentarer:

  1. "Gilla" som man säger på facebook!!

    SvaraRadera
  2. Fantastisk berättelse som jag nog tror att de flesta kan känna igen sig i.

    SvaraRadera