onsdag 4 september 2013

Requiescat in pace

I dag 2013 09 05 läggs tidningen Fiske för alla ner. Det har varit mitt huvudsakliga arbete sedan - 95. Det känns mycket trist. Allers förlag som äger Fiskejournalen köpte FFA från LRF-media tidigare i år. Så nerläggningen känns inte som en överraskning. Mina bästa minnen med tidningen är de år då Johnny Albertsson ägde tidningen. Han höll sig i bakgrunden som en sann redaktör ska göra. Allt ljus föll på oss medarbetare. Han fick oss att bli bättre än vi var. Jag fick skriva vad jag ville, bara det blev bra. Johnny har betytt mer för svensk sportfiske än vad någon någonsin kommer få veta. Det är redaktörens roll, att styra och ställa i bakgrunden. Dra i trådar som ingen ser. I bland kunde man bli galen på honom, man kunde skälla, be honom dra åt helvete och slänga på luren. Men han ringde strax upp igen. (inom några minuter, och frågade om det var PMS-besvär). Han struntade i hur vi betedde oss och vad vi kallade honom - bara tidningen blev bra. Texten nedan gick tidigare i år i FFA. Det är ett jobb för FFA,s jubileumsår, där jag skriver om mitt arbete som reporter på tidningen. Det känns passande att lägga ut den i dag. Jag vet inte om jag hittade den korrade texten på hårddisken - kan finnas lite stavfel och så. Skit samma - i dag är jag ledsen. Det sjuka är att FFA går inte dåligt i jämförelse med de andra tidningarna. Det är räknenissarna som har makten.

-----------

Mitt arbete för Fiske för alla började 1995 då Johnny Albertsson, Jaffa, intog redaktörstolen på FFA. Innan dess hade jag bara jobbat sporadiskt åt spridda tidningar. Helst skrev jag om flugfiske och ville bli flugfiskehjälte eller en ny Hans Lidman. De här tokigheterna tog Jaffa ur mig.
-Ta och fixa en jävla massa olika flöten och gör ett jobb om mete, sa han i telefon.
Jag blev kränkt. Skulle jag – Hans Lidman stipendiat sänka mig så lågt. Ett flötesjobb…Va?
- Vill du leva på detta måste du göra allt sorts fiske, sa Jaffa.
Jag stod mellan valet att bli den kommande flugfiskehjälten eller att kunna leva på fisket. Det var bara att skrota hjälten och snart trollade jag öring i kraftverksdammar. Metade havsöring på räka. Fiskade lax med kula och fluga. De flesta jobben gjorde jag tillsammans med kompisar. Det var vårt eget fiske. Amatörernas julafton. Men jag förstod att detta inte var nog. Skulle jag fortsätta måste jag bli en riktig reporter.
- Vad är ditt PB på gädda, sa Jaffa.
- Drygt fem kilo, sa jag.
Jaffa tyckte att jag skulle åka ut med bröderna Robert och Ronny Andén och ta en storgädda. Fem kilo var ju inget vidare PB för tidningens reporter. Det här blev mitt första riktiga reportage. Jag mötte Robert och Ronny i Trosa. Flera gånger frågade de mig om mitt PB var sant.  Så lågt PB var fantastiskt. De två väderbitna bröderna var redan då Sveriges mest drivna gäddfiskare. Med otaliga tioplussare och topp på typ 17 kilo. Jag var mycket nervös, hela situationen kändes obehaglig. Bara för att jag skriver om fiske så är jag inte per automatik en superfiskare, detta skulle bröderna snart bli varse. Jag tilldelades en grov haspelutrustning och en  Zalt-wobbler papegoj i största storleken. Hur skulle jag klara det här då? En sån här grov haspelrulle hade jag aldrig hållit i. Mitt gäddfiske bedrevs bara i små tjärnar och åar där en trekilos är stor. Jag måste ju hålla masken. För att inte avslöja mig så undvek jag att prata. Jag visste ju inte ens vad betena hette. Situationen var ohållbar men löste sig snabbt. Jag laddade för första kastet. Paffs, pluffs. Jag daskade Zalten med stor kraft i vattenytan vid relingen. I nervositet hade jag glömt att fälla bygeln. Ja, jo, sa bröderna. Det där kan hända alla.
- Precis, sa Robban. Du ska se vad våra kunder kan hitta på. Vi är vana.
Skillnaden var att jag var den stora reportern från den stora tidningen.
I mitt andra kast svingade jag Zalten flera meter in i vassen.
- Det är lugnt, sa Ronny. Våra gäster brukar kasta ännu längre in.
- Precis, sa Robban. En del kastar i hela spöt.

Jag var helt nergjord och förklarade att jag inte hade en aning om vad jag höll på med. Bröderna gav mig en pedagogisk och helt underbar kurs i fiske efter stor gädda. Med Conrad start och stoppmetoden tog jag en gädda på 7,3 kilo, det är faktiskt det PB jag har än i dag. Efter den dagen har bröderna Andén betytt mycket för mig och mina jobb. Vi har fiskat gös, abborre och trollat lax. En gång har jag lyckats imponera på dem. Jag åt sex kabanosskorvar med bröd när vi gjorde strandhugg för lunch. Även det rekordet står sig än i dag. Det var också genom Andénarna jag lärde känna Peter Törnkvist. Han var en ung energisk fiskare som var perfekt för en lite trött gubbe som jag. Peter och jag genomled flera gädd-EM i Västervik tillsammans. En gång kom vi fyra och fick ta emot pris av självaste Anders Forsberg. Och sen tog Peter med mig på Trexgäddan som jag inte trodde jag skulle överleva. Grova, tatuerade gubbar med rostig kätting kring halsen. Killar som äter flymf-fiskare till frukost.

Eftersom det viktigaste för en sportfiskejournalist är att få hyfsade fiskar på bild behövs det många gånger proffs på det vattnet man besöker. Men en sak slår aldrig fel. Just när jag kommer med block, penna och kamera blir det tok-trögt. Dagarna innan har varit optimala. Men den inbokade reportagedagen blir skit. Då gäller det att ha tålamod. Just de tröga dagarna blir långa dagar. Från när solen går upp, tills solen går ner. Man fiskar alltså hårdast då det är sämst. Jag och Michael Taubert från Hedemora har trollat otaliga timmar på Dalälven efter gädda och gös. Förhållandena har alltid varit sämsta tänkbara. Men det spelar ingen roll. Trevligare sällskap än Taubert kan man inte ha. Hans fiskesmörgåsar är helt otroliga. Det är köttbullar, Gustavskorv i en härlig blandning. Första gången vi träffades undrade han nog vad jag var för märkvärdig Stockholmare. Och själv undrade jag vad han var för rumpmas. Jag hoppade i hans båt och ville visa mig händig och hjälpte till. Det var något med ekolodsgivaren. Jag hängde över relingen för att fixa det.  Just där var wobblerbaren och jag krokade fast fem stycken i flytoverallens gren. Vi skrattade en bra stund. Isen var bruten.

Varje år inträffar några snedjobb där allt går åt helskotta, folk som lovat ditten och datten dyker inte ens upp. Det har hänt att man släpat tung kamerautrustning till onödiga plaster med guider som gått vilse. Ibland råkar man ut för människor som hemskt gärna vill hamna i tidningen. Och de säger sig ha världens bästa fiskemetod i världens bästa vatten. Men sen när vi fiskat klart kommer brasklappen att metoden och platsen är hemlig. Vad ska jag då skriva om? Sånt knas hände främst i början av min karriär. I dag är jag noga med att ta reda på vem jag ska fiska med och vad som gäller så vi inte står där med några konstighetet. De knepigaste figurerna att göra reportage med är betestillverkare. Alla tror de ha funnit den heliga graalen. Då blir det alltid mycket smussel och hemlighetsmakeri. Och skulle man råka skriva något nedsättande om betet i fråga börjar en nät och telefonterror. I dag undviker jag betespulare och krångelpellar. Därför är det underbart som reporter att fiska med proffsguider. De vet vad som gäller – vad de ska leverera. Och visst kan det många gånger tyckas som reklam då man gör reportage med guider. Men tänk er själva att hitta en snubbe som fiskar tvåhundra dagar om året. På några år har han fiskat lika länge som vi andra gör under ett helt liv. Han har dessutom guidekompisar som han delar erfarenhet med. Guiden kan också allt om senaste redskapen och moderna beten.
Jag tänker lista de tre bästa reportageresorna jag varit ute på. (Utan inbördes jämförelse). Inte för att de har behövt blivit så bra i tidningen men upplevelsemässigt slår det allt.
#: Att fiska abborre med Kalle Hedin i Nedre Dalälven. Kalle har alltid fixat så att jag får bo och äta på Gysinge värdshus. Kalle är den enda som fått mig att känna mig som en betydelsefull reporter, typ som om man kom från den ”stora” tidningen i Amerika. Det handlar absolut inte om inställsamhet. Nej, det är det att allt alltid funkar. Inget strul utan proffsigt rakt igenom. Bara att åka med och fånga det som händer. Tänk er en solig septembermorgon. Sommarvärmen finns kvar i luften. Allt jag behöver är en trunk med kameror. Kalle hämtar upp i lilla aluminiumbåten och sen far vi iväg kring Gysinges alla strömmar och öar. Det är ett enkelt jiggfiske i behaglig septembertemperatur och reservtröjan brukar aldrig behövas tas på. Det är som att vara ute med farsan då man var liten. Farsan fixar allt. Och alltid får vi bra med fisk. Kalle har fiskat i nedre Dalälven sedan barnsben. Han vet i vilka svaga strömmar som kiloabborren står. Till kvällen blir det middag på värdshuset.
#: Glidarfiske med Hasse Skoglund. Han är nog den som kan mest om havsöringsfiske i Stockholms skärgård. Och alla gången jag gjort reportage med Hasse så har det gått löjligt lätt. En havsöringsdag med Hasse ser ut så här. Jag möter upp honom där han står och ler på bryggan. Solen skiner och vinden är precis lagom och kommer från syd. Vi åker till hans första ställe och har direkt en följare på tre kilo som bara nafsar i draget.
- Den tar vi på hemvägen säger Hasse.

På nästa ställe får jag order om att kasta in mot vänster vid berget. Två vevtag och jag har öring på. Hasse ler och tar fram håven. Så har vi silver i båten och reportaget är redan hemma. Jag får mina bilder av en trekilosöring och nu kan vi fiska mycket avslappnat. Jag kan anteckna Hasses alla tips i lugn och ro. Vårsolen gör våra näsor röda. Fjärdarna glittrar. På nästan varje stopp har vi följare eller fisk som hugger. När vi har tre öringar i båten går vi iland och äter en god sallad. Glidarfiske är underbart. På hemvägen brukar vi plocka den första öringen som bara följde. Det är faktiskt sant -  så här ser Hassedagarna ut. Det är absolut inget slitsamt fiske. Och jag har lärt mig fantastiskt mycket om havsöringsfiske – troligen allt jag kan. Om jag inte haft såna fiskevänner som Hasse Skoglund skulle mina jobb i tidningen bli sämre. Genom dessa fiskare kan jag delge läsaren mångåriga erfarenheter. Jag kan tänka mig att vissa läsare kan reta sig på att det dyker upp ännu ett reportage med Hasse Skoglund, Peter Törkvist eller Robban Andén. Men jag trivs med de här gubbarna. De vet vad som krävs för att ett reportage ska fungera. Och jag lär mig alltid något nytt och det är bara att hoppas att ni läsare också gör det.
Men jag har under åren haft andra sätt att jobba. Jerkfiske i strömmande vatten i åar i dalarna tog flera år att göra. Jag jobbade ensam med stativ och självutlösare. Först då jag fått den perfekta bilden var jobbet klart. Jag jobbar faktisk ofta ensam med stativ och självutlösare. Och i dag med digitalkameror ser man direkt om bilden fungerar. Alla säsongers trollingfiske efter lax vid landsort gav klent resultat. Det är dyra långa reportage där timpenningen ligger på typ 2 kronor. Men det finns reportageresor som är rena guldskatten.
#: Totalfiske med Fredrik "Frekko" Mickelsson från Skaulu i Norrbotten. Kontakt med Frekko fick jag genom Kalle Hedin som jag nämnt ovan. Kalle hade fått för sig att jag och Frekko borde bli en fin kombination. Kalle hade helt rätt.
Jag åkte upp till Frekko i Norrbotten och vilken vecka det blev. Den var som en kompressormatad V8,a på nittro och rent syre. Ett helt galet fiske, men det var nära att det inte blivit något.
Det regnade hela vägen då jag körde upp till Tornedalen. Jag var tveksam till hela det här projektet. En vecka i Norrbotten för att fånga en Torneälvslax. Jag ansåg möjligheterna som mycket små. Fiskelusten var låg. Men på telefon hade Frekko gått på om laxar i stora lass. Tiokilos, femtonkilos och någon på sjutton. Jag var tvivlande och för mycket sånt snack gör mig trött.
Frekko stod vid spisen i Skaulu och stekte renkött när jag anlände. Hans föräldrar satte sig på kökssoffan och stirrade på den märkliga stockholmaren. En klocka tickade. Renskaven fräste. Jag såg ut genom fönstret. Gråa trista lågfjäll och oändliga myggmyrar. En hund skällde i fjärran.
- Laxen har inte kommit än, sa Frekko. Vi får börja med gädda i Skaulusjön och utloppsån.
- Gädda, sa jag med illa dold vrånghet.
Frekko log och sa att gäddfisket var bra och laxarna kommer snart. Jag tvärsurnade. Inte hade jag åkt över hundra mil för skogsgäddor. Frekko ställde fram renskav och sylt.
- Laxen tar vi sen, sa Frekko.
Själv var jag övertygad om att detta skulle bli årets stora snedreportage – fiasko.

Vi drog ut på gäddfiske i regn och gråljus. Men nu började märkligheterna hända. Vi kom till ett åsystem och det fanns hur mycket gädda som helst. Jag körde fluga och ibland kom det fyra, fem plogar efter. Platsen var mycket vacker och strömgäddorna oändligt många. Kameran började fyllas av fina bilder på strömgäddor. Jag kände att jag hade ett gäddreportage hemma. Sånt värmer och är bra för humöret. Nästa dag tog Frekko med mig upp i de nedre delarna av Kaitum, ett klassiskt sportfiskevatten jag alltid velat se. Vi fick harrar över kilot och öringar närmre tre kilo. Det var på en vägnära stäcka. Plötsligt hade jag både gädd-, harr- och öringreportage på mina kameraminnen. Och Frekko sen då – vilken kille. Ständigt glad och ständigt på språng. Infall och påhitt – det var bara att försöka hänga med. Han visade mig fantastiska vatten och inga var hemliga. För mig var resan redan hemma utan lax. Men så ringde Frekkos telefon. Laxen hade kommit till Lovikka. Snabbt åkte vi dit och drog ett helt gäng blanka laxar, varav två vägde över tio kilo. Den minsta var på sju kilo. Sanslösare reportageresan har jag aldrig varit med om. Bara att få lära känna Frekko är en lycka. Han visade mig vad som fanns där uppe. Lättillgängliga vatten som ingen verkar bry sig om. Turisterna skall upp på fjället eller till kända kvoterade vatten. Frekko visad vad som fanns i skuggan, vatten där årsfiskekorten kostar några hundra kronor. Vatten som fisketuristen åker förbi. Jag tror jag skrev tio olika reportage från veckan med Frekko. Vi fick så många fina fiskar och i Frekkos sällskap händer hela tiden nya saker. I sommar ska jag försöka komma upp en sväng. Frekko vill att jag ska fiska i ett öringsvatten han hittat. Båt och motor väntar.

Min mest avlägsna reportageresa gick till Norddakota i USA. Bufflar, indianskrudar, bredkäftade fiskeguider och stora stekar. Det var en sanslös resa. Men Norddakota är ingenting i jämförelse med Frekko-land.
---------------------------
Ja, det var mitt jubileumsjobb i FFA. 
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska syssla med. Att Fiske för alla försvinner känns tomt. Redaktörer har kommit och gått - jag har bestått. Men nu tar jag ett sabbatsår eller två eller 5. Närmsta projekt är att få upp en V70 i 300 km. Än har jag bara nått 250. Och så ska jag plocka svamp, samt försöka få en Lögdelax på 15+, och spela lite Banjo.
 
 
Tack till er alla FFA läsare för alla år ni köpt tidningen och gjort mina texter möjliga. Det sista ni kan göra för mig som FFA-skribent är att länka detta till så många som möjligt på FB. Det finns en delaknapp nedan. Som sagt, tack för alla år.
FFA RIP
 
 
 
 

11 kommentarer:

  1. Ska FFA lägga ner? Bästa tidningen alla kategorier. Har första nr min farmor där jag lärde mig att fiska.

    RIP FFA :(

    SvaraRadera
  2. Tråkigt att FFA läggs ner :( Lycka till med V70n svampplockningen och storlaxarna i Lögdan!

    SvaraRadera
  3. Jag instämmer med dom andra. Otroligt trist att Fiske För Allas skall läggas ner.

    SvaraRadera
  4. Tråkigt Mikael men jag tror och hoppas att du kommer fortsätta skriva om fiske någon annan stans. Och vad gäller V70:n, ta ett snack med grabbarna på Autotech i Trollhättan så löser dom det ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, jag har pratat med den i Trollhättan , så vi får se.

      Radera
  5. Hör av dig om du blir sugen å fiska.

    SvaraRadera
  6. En ny Hans Lidman? Själv ville jag bli en ny Mikael Engström. Vad det än blir för hopslagen tidning behöver de dina reportage.

    SvaraRadera
  7. Tack Manni.
    Jag kommer jobba på och fortsätta skriva, men i viken tidning vet jag ej. Fått en del erbjudanden. Vi får se. Under hösten ska ja fixa och förbättra bilen och plocka svamp med Bettan. Jävlar vad Volvon går, awd och 260+ hk. Ska nu mecka på bättre väghållnings- grjejor och kraftfullare bromsar samt hårdare bussningar här och där. Har skruvat volvo sen jag var 16. Faktiskt kört service i sm-rally. Ja, ja - i morgon ska jag och en redaktören ha ett snack. Ingen panik för min det, jag har lite bokpengar. Kanske börjar jag som bilmekaniker igen.

    SvaraRadera
  8. Tråkigt ända tidningen jag köper eller prenumererat på:(( får följa dig här då:) skit fiske på dig!

    SvaraRadera