fredag 25 oktober 2013

Banjolax

 
Att få igång diascannern var kul - till en början. Men sen började det smyga sig på en otäck känsla. Bilderna från ungdomen och de riktiga kraftåren gav en förnimmelse av att allt redan hänt. Scannern är lika med nära-döden-upplevelse. Därför måste jag lägga ut något här som hänt nyligen i mitt laxfiskeliv. Materialet gick tidigare i år i Allt om Flugfiske. Men  jag är helt säker på att många av er som hittat till bloggen inte läser den tidningen. Som sagt jag är tvungen att lägga ut det för att visa mig själv att jag lever och verkar nu och inte i ett diadammigt 80-tal.

----------------------------------



Förra sommaren hittade jag en lapp i laxfiskestugan. Den låg i mammas gamla snirkliga rokokobyrå med marmorskiva. En skrynklig och gulnad bit papper. Byrån hamnade i fiskestugan eftersom ärvda möbler inte ofta passar i ens hem. Men i en fiskestuga passar det mesta. Byrån är nog lite förvånad av att stå där i en doft av lax, sura vadarbyxor och sotlukt från spisen. I en låda låg gamla teckningar som jag och brorsan gjort. Allt från huvudfotingar till stridsvagnar och hajar. Men det som fick mig att fastna och rusa 45 år bak i tiden var knåpigt nertecknade bostäver som jag själv fäst på pappret. Med stora, små och spegelvända bokstäver hade jag spretat ner följande mening: ”Jag är ute lite här och där.”

Lappen var menad att lugna mamma. Klockan fyra om morgonen knöt jag på mig mina snabbaste skor och stack till Brunsan för att meta braxen. Guldglimmande junimorgon och inte en bil på Råsundavägen. Man kunde ställa sig och pinka mitt i Haganorrakorsningen. Friheten bubblade i bröstet och braxarna var stora. Farsan var förbannat bra på att göra inkokt braxen – och även rotmos och fläsklägg.

Jag är sedan mycket liten en hemsläpare. Mamma var förtvivlad. Vad som helst kunde ramla ur mina byxor. Ur fickorna föll klumpar av daggmask, grodor, ödlor och annat levande man kunde finna ute lite här och där. Mamma återlämnade mina fynd till naturen. Jag släpade också hem levande grodyngel, kvidd, mört och abborrar i hinkar. Även dessa återlämnades av mamma till närmsta vattendrag. Men braxarna kokade farsan.

”Jag är ute lite här och där” Känslan att fånga ett äventyr, att allt kan hända bara man ligger i. Mysteriet finns där för den som har förmågan att se och känna. Men nu är jag långt från Brunsviken. Jag har genom åren funnit andra vatten. Men jag är inte för den skull en berest laxfiskare. Visst har jag fångat lax – men det är alltid älven som fångat mig. Några få älvar som jag lärt känna och legat hela säsonger vid. Billiga kortsträcker där man måste vara lite knepig för att lyckas. Den som kommer till ett vatten och kräver lax blir oftast besviken och i somliga fall knäckt. En egen stuga vid en älv och två månaders fiske underlättar. Tid, tid och åter tid är det som behövs – och en banjo. Det låter lyxigt, men en stuga i Västerbottens inland kostar som en enda veckas laxfiske på Kola eller en risig husvagn. Årskorten i många norrlandsvatten är skamligt billiga. Om något skulle vara lyx i mitt laxfiske så är det tiden. Ytterst få har tiden. Jag kanske fiskar efter lax på en säsong vad normala människor gör på 10 år. Det är märkligt att jag inte kastar bättre än vad jag gör.

Men banjo? Vad menar jag med det? Banjo? Inte helt lätt att förklara. Jag bedriver mitt laxfiske i våra norrlandsälvar. Jag har köpt en gammal skomakarbostad 500 meter från älven. Det är mitt laxfiskehus. Jag var trött på att fiska i den norska bondens älv. Det var dyr hyra och jag kände mig som en besvärlig gäst. Att göra älven till ”sin” fungerade inte. Men fördelen med att hyra en privat stäcka är just det privata. Ingen trängsel och du har alltid chans att kunna fiska på ostörd lax. För många ser laxfisket ut så. En vecka på hyrt vall. Väder och tur styr om du ska få fisk. Relationen mellan mig och älven var bara tillfällig – jag hade köpt min tid och om någon betalade mer så kunde jag dra. Och det var det självklart någon som gjorde. All lärdom om tider och vattenstånd var plötsligt helt värdelös. Det var då jag la om mitt laxfiske. Jag sökte billiga kortvatten och la lång sammanhängande tid vid älven år efter år. Kunskapen kunde ingen nu ta ifrån mig. Med banjo menar jag nog att gå hela vägen. Att ge sig hän och fiska på sitt eget sätt. Att hålla sig undan hysterin som lätt uppstår i det sociala trasslet bland laxfiskare längs älven. Att bli fri från rykten, baktal, avundsjuka och laxfiskekoma. Och nätet – att ge fan i att gå ut på fiskeforum och läsa landets laxfiskeskrytare. Många webbar ut allt. Var, när, hur. Det är för mig obegripligt av två anledningar. Man ska aldrig hetsa upp laxfiskare som inte är där själv – eller rättare sagt man ska aldrig under några omständigheter hetsa upp laxfiskare. Om någon fått en lax i Brohölan så brukar denna någon förvånansvärt ofta åka ner till campingen och visa, samt redogöra för plats och fluga. Nästa kväll när han försöker göra om tricket står där fem dyra suvar och några risiga Oplar samt en genomrostad 745; a. Suvarna tillhör äldre män och rishögarna de unga wannabe fluglaxkung. De sistnämnda lever på bananer och sover i bilarna. Det blir trångt i höljan och många känner sig orättvist behandlade.
Redan på parkeringen är flera förbannade. Och så här fortsätter säsongen. Orättvisa, orättvisa och orättvisa. Det där jävla gänget har lagt beslag på den hölen. Och de där jävla finnarna är här i år igen. Den och den har trängt sig före. Sundsvallsligan har skräpat ner. Namngivna personer har dödat lax vilket upprör den unga limit your kill generationen som knappt ännu fått en lax. Rycket går om lågt och högt. Att den och den har fått si och så många. Att laxsteget kommer. Att den där Engström kan ju inte ens kasta. Otrevlig är han också. Han hälsade ju inte ens.

 
Det är nu jag blir banjo och söker egna platser på egna tider. Jag blir knepig för jag vill inget veta, inget höra. Jag vill vara helt bortkopplad från dårskapen och ha mitt eget fiske i min egen lilla värld. De snabba dojorna, den lätta packningen. Jag är vid älven lite här och där och undviket folk i möjligaste mån. Laxfisket ska vara mellan mig och älven. Jag vill må bra i mitt fiske och det gör jag inte i det sociala trasslet längs älven. Det får mig oharmonisk. Och en oharmonisk laxfiskare är en dålig laxfiskare. Man måste uppskatta och märka de små nyanserna. Dofterna, ljuset och de små blankorna i strömmen.

Laxfiske i Svenska norrlandsälvar är inte lätt. Den som lyckas ovanligt bra kan få onda ögat på sig. Speciellt om han, förvisso helt lagligt, burit hem sina laxar. Han är en oetisk laxmördare som hotar spillran av svensk vildlax. Här gäller det också att lugna ner sig och bli lite banjo. Inget laxbestånd i de älvar som kan kallas laxälvar i Sverige är hotade av flugfiske. Det är löjligt och befängt att påstå något sådant. Vi ska inte överskatta vår förmåga som fiskare. Flugfisket i en svensk älv kan max ta 10% av den totala uppgången. Vattnet blir för varmt för fort. Jag är varken för eller emot ”fånga och släpp” fiske efter blanklax. Färgad lax fiskar jag efter ytterst sällan och de får givetvis gå tillbaka. Men det är en märklig handling att köra en fisk i 40 minuter och sen släppa den. Vad var det liksom som hände? Det är något man bör tänka igenom. Både filosofiskt, känslomässigt och moraliskt. Laxfiske är inte en skidbacke där man tar nästa lift upp. Det är inte klättring, skärmflygning eller annan häftig outdoor syssla. Vi leker med liv. Och hur man än bestämmer sig för att göra så måste det vara med respekt. Ingen C&R lax mår bra av långa fotosessions med flertalet lyft, samt mätning. Håller man fel riskerar fisken skador på inälvor och ryggrad. Svampangrepp kan också uppkomma efter felhantering. Under senare år har jag hittat flera döda laxar längs stranden med tydliga drillskador i munnen. Man måste tänka igenom vad man håller på med och sen handla med största respekt.

 
Själv fiskar jag oftast ensam. Det finns inte en chans för mig att sätta tillbaka en blank tioplussare med värdighet. Det skulle bli rena spektaklet vid staranden ovärdig både mig och laxen. Klippa tafsen är en möjlighet, men har jag fått mina laxar avstår jag hellre från fiske än att fortsätta med C&R. Jag är som sagt en hemsläpare, men nu gäller det inte längre maskar, grodor och ödlor, utan lax.

Jag kan tänka mig fiska helt kroklöst för att känna hugget. För om sanningen ska fram så är drillarna ganska besvärliga. Stundom jobbiga upprepningar. Men hugget – hugget av lax – ja jävlar. Ett mysterium. Men jag är stofil och fiskar som jag alltid gjort och tar hem de laxar jag lagligt har rätt till. Jag har alltid sagt till de unga laxflugfiskarna som har C&R fisket som fyrbåk och lösning på att rädda vildlaxbestånden: att det löser sig när min generation försvunnit från älven. Det gamla ska bort och det nya kommer. Och det är säkert bra. Men kanske har jag trott fel om den yngre generationen. Säsongen 2012 blev optimal på många vis i många norrlandsälvar. En ökad uppgång av fisk samt kallt högt vatten hela säsongen. Det blev laxrally och sus längs dalgångarna. Och nu hände något märkligt med den yngre - limit your kill – generationen. Jag har under hösten fått samtal från förtvivlade laxfiskare från flertal älvar. Hysterin blev värre än vanligt. Stämningen längs älvarna stundom mycket dålig. En del har knappt kunnat fiska för de klarade inte av allt dödande. Att de vanliga laxdödarna dödade är en sak, men telefonsamtalen har handlat om att unga fiskare med uttalad C&R övertygelse blev laxtagna och galna när det äntligen blev ett bra år och laxasus vid älvarna. Go crazy, helt enkelt. Intressant – men det är ju inte så svårt att C&R fiska då man aldrig fått något. Men nu blev det blodigt. Det är mänskligt. Men troligen är C&R fiske framtiden. Bäst vore om alla fiskevårdsområdena införde en årskvot per spö. Låt säga att man tillsammans med årskortet fick fem taggs att märka fisken med. Omärkt lax som bärs hem är olaglig. Hur detta skulle gynna vildlaxbestånden kan ingen säga. Få lekpar i en älv kan ge lika stor smoltutvandring som många lekpar på grund av ökad överlevnad då tidigare lekgropar inte leks sönder av senare laxar samt mindre konkurrens mellan smolten. Men ett taggsystem skulle med all sannolikhet kunna ge bättre stämning vid älven. Man får inte glömma att de flesta fiskar för att bära hem en fisk då och då. Det är faktiskt bara en liten extrem elit som har nolltolerans mot laxdödandet. Oftast har samma personer bankat tonvis med norgelax i sin ungdom och typ dragit tretusen laxar på Kola. Men ingen kan kräva samma sak av Västerbottensgubben som får en lax vartannat år. Det vore helt horribelt.

Banjofisket kan sammanfattas så här. Jag vill inte vara med i det hysteriska rallyt med rykten, missunnsamhet, skitsnack och avundsjuka. Jag smyger för mig själv och vet bara vad som hänt mig. Antingen har jag fått lax eller så har jag inte fått lax. Jag undviker nätforum och älvens populäraste pooler med köbricka. Fiskar få ställen men hela tiden återkommande. För mycket spring i bena kan förstöra fisket. I stället för att springa ikapp laxen har jag tålamod och litar till mina erfarenheter. Jag vet vart det har fungerat förut och där kommer det att fungera igen. Du gör klokt i att hålla låg profil om du vill göra om samma trick nästa dag, nästa vecka, nästa år. Du kommer dra på dig skitsnack, baktal och missunnsamhetens onda öga. Men eftersom du själv inte ingår i det sociala trasslet längs älven spelar det ingen roll. Du slipper ju höra allt skitsnack från självutnämnda kungar och fiskar ditt eget fiske i harmoni med älven. Att gå ut med skrytinfo i dessa webbdagar kan vara ett högt pris för lite berömmelse – och vad ska man med berömmelse när andra sen kommer att sno plats, tid, kunskap och alla laxar för dig. Det som står på lappen från mammas rokokobyrå gäller än: ”Jag är ute lite här och där.”

 

 







1 kommentar:

  1. maskar, grodor och ödlor är oxå levande varelser. men annars så är det schysst läsning

    SvaraRadera