söndag 20 oktober 2013

En fjällräv precis


 

Historier från gungstolen med majspipan i munnen Del 3. År 1985 gjorde jag och Konsulenten comeback på fjället. Texten gick i Fiske för alla någon gång på 90-talet. Den trycktes även i en norsk fisketidning och fick då rubriken Fjellefjantar. De dammiga diabilderna har jag scannat in och försökt få så dammfria som möjligt. Det är bara att konstatera att vi i dag ser ut som en parodi på oss själva som unga.

----------------------


Konsulenten och jag hade i början av vårt flugfiskeliv sprungit på fjället varje sommar. Det var rejäla fjällturer, i alla fall för oss Stockholmare. Sexton dagar och sju mils vandring. Tung packning var inga problem, det var bara att dra åt höftbältet och bita ihop. Inga vad var för svåra och inga stigningar kunde stoppa oss. Vi slet oss upp till vårt drömvatten enbart på längtan. För när det gäller Konsulenten och mig var det knappast kondition och styrka som tog oss upp. Nej, snarare ungdomlig fiskeiver.

Vi fick fjällvana, våra stormkök blev allt buckligare och sotiga. Vi visste vad som var viktigt att ha i packningen. Blev bra på att stena fast tält i storm. Till slut blev vi nästan lika bra som Lage Larsson att spå morgondagens väder med enbart en snabb blick på himlen. Vi hade koll, fjäll-koll. Vi låg alltid en fjällräv före.
 
Men, det här var länge sedan. Laxfisket kom emellan och den ivriga längtan till fjällfisket la sig luddigt långt bak i hjärnan. Tills Konsulenten ringde och sa:

- Vi ska tillbaka till fjället.

- Vadå?, sa jag.

- En fjällräv före.

Jag förklarade att det där var länge sedan nu, och framförallt att jag inte skulle orka vandra i tre dagar för att fiska harr.

- Rödingarna, sa Konsulenten. Minns du inte loken, trekilos rödingar och tvåkilos öringar.


Visst mindes jag. Men fanns de kvar efter alla dessa år? Och jag var absolut inte sugen på att plåga mig upp för fjället med ryggsäck i tre dagar, varav två bar uppför.

- Det är lugnt, sa Konsulenten. Jag har fixat flyg. Billigt, halva priset. Nu på måndag.

Och så stod vi där vid fjällflygstationen. Planet låg silverglänsande vid bryggan. Men jag trodde inte på det, trodde inte att jag om någon timme skulle vara vid våra sagolika fjällvatten. Förr tog det en vinter av planering, vi studerade kartor, provade stormkök, gjorde egen fjällmat och torkade bananer och paprikor. Och sen tre dagars vandring.
 
Nej, vårt fjällvatten låg betydligt längre bort i mitt huvud än vad flygplanet kunde ta oss. Mitt fjällvatten låg i fjärrsyn i rödrosa dimma, helt i en annan värd. Dit kunde inga flygplan ta mig.

Det blev problem, jag hörde höga röster inne från Flygarens kontor och gick in. Det var priset, Konsulentens billiga flygpris. Det stämde inte. Flygaren skulle ha det dubbla om vi bägge skulle upp på fjället. Konsulenten blev helt vild. Priset han fått var för två. Flygaren blev upprörd. Konsulenten stod på sig. Jag gick ut. Våra pengar skulle inte räcka. Det gick inte att flyga in i fjälldrömmen, jag visste ju det.

Flygaren kom ut och började tanka planet. Han såg arg ut och mumlade och svor.

- Den där djäveln är ju mer vild än tam.

Strax kom Konsulenten. Han såg nöjd ut, precis som han brukar då han gjort en bra affär.

Vi packade planet och flög iväg. Piloten sa inte ett ord på hela resan.

Under oss bredde fjällvärlden ut sig, jokkar och glittrande fjällsjöar. Snart såg jag fjäll jag kände igen. Det hissnade i magen. Vi landade på en sjö och lastade ur.

- Skjut ut planet, sa Flygaren.

Konsulenten sköt ut planet. Jag vinkade. Piloten gav oss en bister min. Jag var säker på att han inte skulle komma och hämta oss. När planet försvunnit såg jag mig omkring. Jag var här, svårt att tro. Doften, fjälldoften, en karg frisk doft fyllde mina lungor. Otroligt. Solen sken, det var varmt och vindstilla. Det gick troll i spötuberna - spöna rasslade. De brukar göra så då man är nära ett bra fiskevatten.
 
Vi tog på oss ryggsäckarna och började gå. Det var bara ett pass vi skulle igenom så var vi framme vid första fjällvattnet, vår lilla harrjokk. Ljungpiparen följde oss, labben ryttlade och högt upp mot solen cirklade två fjällvråkar. Vi såg harrjokken som en silvertråd nere i dalen. Och selen låg som knöliga knutar längst tråden.

Jag var fylld av återseendets vemod och glädje.

- En rävlängd före, sa Konsulenten.
 
Precis. Det kändes som om vi låg tio rävlängder före. Allt var perfekt, allt hade gått så lätt. Vi skulle stanna vid harrjokken en natt innan vi fortsatte till rödingälven. Det var inte tal om att börja resa tält och annat nödvändigt. Fulla av fiskeiver satte vi ihop spöna och skyndade ner till jokken.


En stor fisk stod och vaka ovanför den trekantiga stenen. Precis som det brukade vara. Jag tog av mig kängorna och byxorna och vadade ut till stenen. Vattnet var isande kallt. Nu såg jag fisken, det var en stor harr. Den stod alldeles under ytan. Jag drog av lina från rullen och fick till ett bra kast. Min torrfluga drev ner mot fisken. Den tog. Harren rullade som ett hjul över ytan och jag var oerhört lycklig. Sen gick fisken och stötte i botten på storharrvis men snart kunde jag lyfta upp honom.

Konsulenten hojtade, han stod längre ner och drillade en lika stor harr.
 

När kvällen kom rökte vi fisk i vår gamla stenåldersrök som vi byggt för många år sedan. Jag såg upp i kvällshimlen inte ett moln. I morgon skulle vi fortsätta till rödingälven. På något märkligt vis kändes det inte som om vi var långt borta i stora vildmarken. Konsulenten tog upp en bok, Den tappre soldaten Svejk, och läste högt tills solen gömt sig bakom fjällkammen. Vi slog upp tältet och gick och la oss.

Det var kallt när jag vaknade, ute var det grått och färglöst. Molnen låg lågt över fjällheden. Det var tyst på ett oroväckande sätt. Till och med ljungpiparen höll igen. Vi packade ihop för att gå till rödingälven. Och så kom vinden. En vind från norra Ishavet. Vi krängde på oss ryggsäckarna och började gå. Det var tungt, konditionen var inte var den borde ha varit.

Vinden knuffade på och sen kom regnet. Det öste, men inte ner. Regnet kom horisontellt i ryggen. Jag gick i några hundra meter och tänkte om jag skulle orka stanna och ta på mig regnkläderna eller inte. Det kanske slutar regna snart. När jag väl bestämt mig för att ta på mig regnkläderna var jag redan dyngsur, det var bara att fortsätta. Plötsligt blev säcken oerhört tung över axlarna. Mitt höftbälte hade gått sönder. Sen började Konsulenten att snubbla och svära. Sulorna på hans gamla graningekängor hade släppt.

Vi nådde rödingälven sent på eftermiddagen. Det blåste allt värre. Vi fick upp tältet och stenade fast det. Allt i våra ryggsäckar var genomblött. Konsulentens dunsäck var tung som en gris. Min syntetsäck hade klarat sig bättre. Mina kameror var blöta och objektiven immiga på insidan. Regnet hade piskats in i varenda vrå i säcken.

Jag hittade tändsticksaskarna, de föll isär och svavlet rann av stickorna. Vi liksom gömde oss i tältet och undrade vad som hänt. Nu kände jag mig plötsligt långt borta i vildmarken. Mycket långt, och även helt borta i övrigt också. Jag frös. Det var bara att krypa ner i den blöta sovsäcken med blöta kläder. Konsulenten kröp ner i sin blöta säck och sa:

- En rävlängd precis.


Brorsan fjällmyser i blöt dunsäck. Tappre soldaten Svejk till höger.

Konsulenten tog upp Den tappre soldaten Svejk och började läsa högt. Sidorna satt ihop av fukt, det gick inte att bläddra.

Han lade ifrån sig boken och sa:

- Rävskabb.

Sen försökte vi sova. Men det var svårt, jag låg och tänkte på hur potatismospulver smakade nerrört i kallt vatten. Fast det var ingen panik då det gällde mat. Vi hade blött knäckebröd och en stor bit rökt renkött.

- Det är inte bra att flyga, sa jag. Man kommer inte in i fjällunken och då slår fjället tillbaka.

På något märklig sätt måste jag ha somnat fast allt var blött och kallt. Jag vaknade av att det dånade. Tältpinnarna bara stod och hoppade. Det blåste storm. Regnet smattrade mot tältduken. Konsulenten hade inte somnat, han låg och bläddrade försiktigt i sin blöta bok.

Brorsan hade med sig lättviktsvadare. Gympadojor och raggsockor. 

Vi gick ut och drog fler stormlinor och stenade tältet ännu mer. Vi låg där inne och tryckte i fyrtioåtta timmar. Sen fick vi spelet, tog våra flugspön och gick som fällknivar i stormen ner till älven. Man behövde inte kasta, det var bara att dra av linan från rullen så flög den ut helt själv. Inte en fisk såg vi till. Jag gick upp på en kulle för att spana efter andra tält. Någon att tigga tändstickor av. Förr blev jag alltid arg då jag såg andra fiskare och deras tält. Nu ville jag se ett tält. Men vi var ensamma.


Brorsan pillar loss flugägg ur renköttet
- Vi äter upp renköttet, sa Konsulenten,  vi tröstar oss. Lite fest.

Han skar upp en bit till mig.

- Vad är det för vita prickar i köttet? sa jag.

Konsulenten stirrade:

- Flugägg.

-I rökt kött? sa jag.
 

Konsulenten pillade bort äggen med sin lappkniv. Jag åt, men det var ingen fest.

Ett dygn senare la sig vinden helt tvärt. Det blev märkligt tyst. I öronen susade det fortfarande.

- Solen, skrek Konsulenten och slet ut alla våra blöta saker.

Tältlinorna blev belamrade med kläder. Tappre soldaten Svejk hände på tork bredvid mina kalsonger. Livet kom åter. Jag reparerade min ryggsäck med urstark glasfibertejp. Den dög också till att linda ihop Konsulenten kängor. Kläder och sovsäckar torkade. Vi fick leva på blött knäckebröd och kallrörd nyponsoppa. Men kaffe, jag ville ha kaffe.
 
Allt på tork

Kvällen kom och i stora rödingselet var det vakfest. Ytan bröts av stora och små fiskar. Både harr, röding och öring åt i ytan. Konsulenten fick en fin röding och jag tog en öring. Vi gravade dem, det var så vi skulle överleva. Nyponsoppa, blött knäckebröd och gravfisk. Ingen dålig överlevnadsmat. Men vi gjorde stora turer för att leta efter andra fiskare. Jag längtade efter kaffe, stekt fläsk, spagetti och halstrad röding. En dag såg jag några fjällvandrare långt bort på en ås. Jag vinkade och skrek. De vinkade tillbaka och fortsatte bortöver och försvann.
 

Vädret blev sämre igen. Blåst och regn. Temperaturen låg på bara några få plusgrader. Jag satt och spanade vid stora rödingselet. Vinden slet i videbuskarna. Jag lade ut en torrfluga på vågtopparna. Några vak var omöjliga att se.
 


Vi levde till stor del av fisk. Byggde rök, gravade och grävde ner fisk i snön för att ha senare.

Flugan försvann i ett stort plask, jag höjde spöt och fisken drog iväg likt ett lok. Jag fick följa snubblande i videt. Linan rann av rullen med en oroande hastighet. Fisken gick upp i ett luftsprång, jag såg att det var en fin röding, säkert över kilot. Den körde runt ett tag mitt ute i selet. Styrkan i knyckarna avtog. Sakta fick jag hem honom, han stretade emot tungt och sävligt. Fisken var bökig vid strandkanten. Snurrade bland stenarna, men la sig snart på sidan. Jag fick ett grepp och lyfte fisken ur vattnet. Den var vacker, klara sköna färger.
 
- Hej, var det någon som sa bakom min rygg.

Jag blev överraskad och stelrädd och vände mig om. Där stod en grönklädd militär med vapen och allt.

- Fick du en fisk?

- Vad kommer du ifrån? sa jag helt överraskad.

- Vi är på övning, vandring liksom. Sån där överlevnads grej. Vi är tre man.

- Jaha, sa jag.

- Fiskar du sådan där fluga?

- Ja, och jag överlever nog jag med, sa jag.

- Fin röding, sa soldaten.

Då kom jag på det.

- Tändstickor, eld.

Visst, jag fick både tändare och stickor. Soldaten såg hungrig ut. Han fick min röding och blev glad.

Jag skyndade mig till lägret och kokade kaffe. Det var underbart gott. Sen funderade jag på vad jag skulle laga härnäst. Spagetti eller ett stort lass potatismos med fläsk.

Konsulenten kom släntrande från älven och blev stående häpen då han såg kaffepannan hängande över elden.

- Var har du fått elden ifrån?

- Av tappre soldaten Svejk.

- Lägg av.

- Jo, han bara dök upp i videt.

Från den stunden jobbade vi oss upp så vi låg en halv fjällräv strax bakom.


























Det kom mer regn och en och annan storm. Och vi fick fisk som vi stekte, kokade,
rökte och halstrade. Det var som det brukade på fjället och vi trivdes. Vi hade kommit in i fjällunken.
 


Stekt, gravad röding
Tiden rann ifrån oss. Vi packade ihop vårt läger och gjorde en nattlig vandring på en mil till platsen där vi skulle bli hämtade av Flygaren. Det blev en styv tur. Inte för att det var omänskligt långt. Men Konsulenten har alltid haft en märklig idé om att samla höjd. Han vill gå på skrå sakta uppåt på fjällsluttningarna för att hålla höjd. Det kan vara bra om man ska igenom något högt liggande pass eller så. Då slipper man en tvär, tung stigning. Men han vill alltid vinna höjd oavsett om det behövs eller inte. Ungefär som om han tror att han kan spara och ha användning av den senare, nästa år eller så. Vi vann mycket höjd den här natten. Det blåste hårt däruppe. Det tjöt från hålen på liggunderlagen som var spända utanpå våra säckar. Sen fick vi vandra neråt i någon timme med risk för knäsprängning.

- Men det var fin utsikt i alla fall, sa Konsulenten.
 

Flygaren skulle komma klockan åtta. Klockan blev åtta - inget flygplan. Klockan blev nio och tio - inget flygplan.

- Han kommer inte, sa Jag. Flygaren blev så djävla sur på dig och ditt prutande att han skiter i oss.

Konsulenten sa inget. Han tog upp sin bok om tappre soldaten Svejk och började läsa högt. På en kulle längre bort stod ljungpiparen och ljöd, och bort i viken ryttlade labben. Jag lyssnade efter flygplan och hade en svår hemlängtan. Konsulenten läste. Klockan blev tolv. Jag hörde ett motorljud och sprang upp på en kulle och spanade. Det kom något flygande. Men det var inte vårt plan, det var en helikopter. Jag satte mig på en tuva. Vi skulle få vandra ner, sju mil. Helt klart.

Helikoptern gick ner mot mig, slog ett varv och landade.

Det var Flygaren.

Han skrek genom motordånet:

- Flygplanet är trasigt. Det fick bli den här maskinen.

- En fjällräv precis, sa Konsulenten.

 

 

 

1 kommentar:

  1. Vilken berättelse och vilka bilder!! nu blev man sugen på en fjälltur igen.

    SvaraRadera