lördag 5 oktober 2013

Kråkmorgon


Vintern jag fyllde 50 år var extremt hård. Nu var man inte medelålders längre – utan medeldöd. Snön hade vräkt ner. Hela Stockholm var tomtarnas paradis. Sportaffärerna sålde slut på längdskidor och pulkor. På fält och isar diagonalade en oändlig räcka med Gundesvanare. Hela stan var som en vinter-OS by. Temperaturen låg oftast under tio grader, inte sällan under tjugo. Jag och mina katter vägrade gå ut. De få gångerna jag var tvungen knarrade snön rysande Kiruna-torrt under kängorna. Det är inte så att jag hatar vintern, men jag vet inte vad jag ska ha den till. Och sen var jag inte frisk, jag har samlat på mig lite kroniskt skit som börjar märkas mer när man är medeldöd.
När våren kom orkade jag mig knappt ut. Hur skulle det gå med laxsäsongen? Jag brukar fiska i två månader. Jag har ett gamalt hus vid en älv i Västerbotten. Det brukar också bli en tur till Norge. Säsongen avslutas ofta i Norrbotten. Det här året hade Konsulenten och jag också bokat in och betalt ett fint privatfiske i Gaula.
Jag kände inte för någonting. Jag hade bara jävligt ont i både kropp och själ. Lusten var försvunnen och det skrämde mig rejält. Fiske har varit mycket viktigt och speciellt laxfiske har betytt allt. Och jag har alltid vetat att tappar jag det här så ligger jag illa till.
Jag tog mina promenader kring sjön Magelungen tidigt om morgnarna för att försöka få igång kroppen. Sommaren närmade sig men lusten höll sig borta. Jag kunde inte se mig själv vid älven. Jag hade tappat längtan. Det skulle inte bli någon laxsäsong.
Varför skriver jag det här? Det är privat och trist. Men det hände något mycket märklig. Jag är inte troende på något sätt – varken på det ena eller det andra. Men under mina tidiga, ensamma morgonpromenader runt sjön fick jag sällskap av några kråkor. De cirklade över mig. Ibland satte de sig i ett träd och lät mig passera, för att sen flytta till nästa träd. Jag har alltid haft respekt för kråkor. Skärper till mig då jag ser dem. Havsörnar och fiskgjusar intresserar mig inte. Men kråkor – ja, jag vet inte vad det är. Min mormor var skrockfull och ansåg synsk. Hon bodde i en by i Dalarna. Hon kunde få mig skitskraj. Hon sa saker som:
- Sitter det en kråka i äppelträdet under fullmåne så ska någon dö.
Jo, mycket som hon förutspådde handlade om hur kråkorna uppförde sig.
Sånt där går aldrig ur. Jag lägger aldrig nycklar, eller ställer skor på bord. Ärvd skrock, vare sig jag vill eller inte. Under mina promenader vid Magelungen hade jag nu koll på kråkorna för att försöka förstå vad de ville.  För varje dag tycktes de komma närmare. Flyga lägre. Sätta sig längre ner i träden.
Okej – det här betyder ingenting. Några fåglar bara. En torsdag var jag och min son inne i en instrumentaffär och tittade på gitarrer. Där hängde en Ovation med en svart, ruggsliten kråka på. Vi saknar absolut inte gitarrer hemma. Men det var bara att handla.
Juni kom och jag hade inte packat, inte rört spön eller rullar. Gaulafisket med Konsulenten hade jag ställt in fast det redan var betald. Han fick åka själv, vilket nog inte spelade någon roll då det övriga fiskesällskapet på den veckan bestod av trevliga människor. Kanske jag åtminstone skulle kunna ta mig upp till stugan i Västerbotten? Fiska lite i hemmaälven. Men lusten infann sig inte. Jag fortsatte mina promenader kring Magelungen. En morgon då jag passerade över träbron satt en av kråkorna på räcket och vägrade lyfta fast jag passerade på bara någon meter när. Jag stannade - fågel satt kvar. En märklig känsla. Han böjde ner näbben - huvudet lite på sned. Det blänkte i det svarta ögat. Det sög till imagen. Ögat blev som större. Jag fick som tunnelseende och kunde se mig själv speglas. Och så sträckte han upp halsen med ett högt krax, fällde ut vingarna och flög. Jag stod helt stel. Kraxet ekade i huvudet. Känslan jag fick var skam. Vad hade mormor sagt?
 
Jag hastade hem och packade bilen med gitarr och allt. Körde upp till Västerbotten i ett sträck. Stugan stod unken av tinad vinterluft. Några döda möss låg i slasken. Från farstutrappen kunde jag höra forsens brus genom skogen. Jag boade in mig. Dagarna gick. Låg i kökssoffan surfade lite på nätet. Kollade fångstrapporter och forum om olika älvar. Laxrallyt tycktes lika upphetsat som vanligt. Men själv hade jag inte packat upp mina fiskegrejor. Fiskehjärtat var grått och trött. Jag promenerade lite kring husknuten. Kokade kaffe. Till älven kunde jag inte ta mig. Det kändes som tvåtusen lager gladplast mellan mig och laxen. Och varför heter det gladplast?
Ibland gick jag ut på trappen bara för att lyssna till älven. Jag stod där i strumplästen med kaffekoppen i handen. Då flög de in. Kraxande kom de från älvsänkan, cirklade över skogen in över stugan. Förde ett jävla liv.
Jag packade upp mina spön och rullar. Satte ihop utrustningen. Knöt en tafs och valde fluga. Men spöt blev hängande. Vägen ner till älven kändes allt för lång. Jag blev liggande i kökssoffan. Varför vågade jag inte? Var jag rädd för besvikelsen. Att det inte skulle betyda något, inte vara viktigt – inte intressant.
 


En tidig morgon klockan fem stod jag på trappen och lyssnade på älven. Ljuset var rätt och doften. Laxdoften, den där fuktiga, jordiga lukten. Men det blev kaffe i kökssoffan. Jag skulle ha varit i Norge nu. Men det spelade ingen roll. Med datorn på magen surfade jag ut på Norgesträckans hemsida. Konsulenten hade dragit en redan första kvällen. Det var bild på den glada fiskaren med en blank lax på 6,7 kilo. Jo, det kändes lite murrigt. Men…
Ska jag gå ner, ska jag ta spöt och… Nej varför då. Jag såg ut genom köksfönstret. Morgonsolen glimmade gul mellan tallstammarna upp på åsen. Det här brukar vara den magiska stunden vid älven. Just när solen lyser ner över höljan så tar laxen. Men inte i dag, kanske i morgon eller övermorgon.
Då sker något obegripligt. Jag har en gran som växer precis vid husväggen vänster om köksfönstret. Den är inte större än en julgran. Några grenar sträcker in framför fönstret. En kråka landar där och tittar in på mig. Grenen är för klen så fågeln får flaxa för att hålla sig kvar. Stor och mörk. Jag blir helt stel och skräcklagen. Vad skulle mormor sagt om det här?
Vadarna åker på mycket snabb och med spöt i handen går jag ner till älven. Allt är sig likt. Allt finns kvar. Det förvånar mig. Och sittande på min sten ser jag ut mot blankan i strömmen. Det är en grop där, och får man ut flugan på rätt sätt och låter den hänga en stund så brukar laxen ta. Men bara om morgonen just då solen kommer in bakifrån laxen. Jag går upp en bit, lossar flugan från spöt. Fäller ner solglasögonen och kisar i motljus. Första kastet blir för kort. Skjutlinan trasslade. Nästa kast blir perfekt, jag mendar upp linan och håller spöt högt för att styra fluga in på blankan. Och så kommer draget. Först försiktigt sen tynger det i rejält.
Det är inte sant? Det kan bara inte vara sant. Men laxen är mycket sann. Den går fort mot andra land. Slänger sig upp i luften, blänker i morgonsolen. Far runt så det rycker och sliter i spöt. Den är stor, riktigt stor för att vara i den här älven. Mina armar skakar, hela jag skakar. Laxen vänder och går ur höljan ner i forsen. Jag har inte en chans att hålla honom. Det är bara följa längs den steniga och bökiga stranden. Långt ner under bron stannar han i en håla. Vi står länge och tjurar på varsitt håll. Solen stiger på himlen. Strömmen glittrar i motljus. Jag spänner på och får loss laxen. Vallar honom försiktigt uppströms mot sandstranden. Han kryssat över mot andra sidan. Ryggfenan och stjärtfenan skär över ytan. Det är en fisk på över metern. Tioplus. Han gör elaka rusningar i höljan. Försöker gå ner i forsen igen, men nu håller jag in honom. Tar i och laxen blir knäckt. Det är lite bök att få loss honom ur strömmen och in på lävattnet. Men jag lyckas. Han försöker ta sig ut igen men det blir bara några loja varv. Jag backar upp och snart ligger han på sida i strandsanden och gör tunga slag med kroppen. Med några snabba steg är jag nere och greppar den om stjärtspolen. Laxen är min. Jag vänder mig om och ser ut mot blankan. Känner stor vällust.  Att det här är betydelsefullt. Det är en mycket viktig lax jag bär hem. Och den är större än Konsulentens.


 

4 kommentarer:

  1. Vilken berättelse Mikael, den grep verkligen tag i mig jag känner igen mig i vissa delar! TACK!!

    SvaraRadera
  2. Som alltid när du skriver är man med i tanken

    SvaraRadera
  3. Ja vad säger man, kan se det du berättar om! Klockrent!

    SvaraRadera