måndag 28 oktober 2013

Mot Huvudskär del 1

Året är 1997. Det gick ett laxasus i Stockholm. Alla åkte ut mot Huvudskär, Öja och Gunnarstenarna i de flytetyg de hade. De flesta hade inga trolling-grejor. Haspelrullar och havsöringsvobbler fick duga. Det var ungefär som den allmänna fisketävlings-starten i filmen Hajen. Texten gick i Fiske för Alla -97 eller -98. Folk trodde inte denna historien var sann, men allt är helt sant.

 
------------------------------------------
 
Konsulenten, som i vanliga fall är den mest sansade och välbalanserade person jag känner, ringde mig och var minst sagt uppjagad.
- Tjugokilos laxar, sa han. Alla får tjugokilos laxar.
- Vardå?
- Utö, Huvudskär, Gunnarsstenarna. Ta fram sjökortet.

Jag kollade och såg att det var tjugo minuters körning från båtklubben.
- Vi ska trolla lax, sa Konsulenten.
Det enda som kan få honom ur balans är när han upplever sig ha missat något. Han unnar gärna andra men vill helst då vara med själv.

Jag förklarade att jag inte hade tid, skulle med familjen till Dalarna. Och framför allt så hade vi ingen trollingbåt.
- Tid? Bernt fick spöhållarna avrivna i går på dubbelhugg. Det är fullt med lax. Men kanske bara några dagar till. Vadå familjen, vadå Dalarna? Vi ska till Huvudskär. Och vad det gäller båt så tar vi din.

Min båt är en liten sak och vid denna tidpunkt inte utrustad för trolling. Inga spöhållare eller riggar eller någonting. Men Konsulenten sa bara:
- Huvudskär i morgon. Vi köper, paravaner, laxskedar, spöhållare, rigg och allt. Vi borrar fast det på vägen ut. Jag kör och du borrar.

Så fick det bli. Jag sköt upp familjeresan till Dalarna - åkte in till stan och handlade utrustning. Kvällen ägnade jag vid köksbordet och provade ut borrdimensioner och bultar till den nya trollingutrustningen. Bågfilen fick jag inte glömma. Pollarna måste kortas om djupriggen skulle få plats. Efter att ha lyckats borra tre hål i köksbordet, var jag förberedd för montering under gång mot Huvudskär.

Konsulenten ägnade kvällen med att ringa runt till trollingexperter för att lära sig hur man trollar lax. Vilka beten och vilket djup och allt annat som vi inte hade en aning om.

Tidigt nästa morgon möttes vi vid båtklubben. Det såg ut att bli en vacker men blåsig majdag.
- Tjugo kilo, sa Konsulenten som en hälsning. Det kan ta en timme att drilla en sån.
Vi lastade båten med 60 liter bensin, spön, borrmaskin, verktyg och trollingutrustning.

Plötsligt kom Mako gående på bryggan. Han har största båten i klubben och den är rent stridsutrustad för trolling. Men det är sällan han kommer ut. Båten är liksom för stor. Han håller mest till på bryggan och tycks vara vid båtklubben för jämnan. Men om han mot all förmodan fått en gädda eller havsöring lägger han den mitt på bryggan så folk får stanna och prata om hans fisk. Då trivs Mako - själv brukar jag bara kliva över hans fiskar som om jag inte såg dem. Då blir Mako sur och det tycker jag han gott kan vara för han har en alldeles för stor båt. Och jag för liten.
Han såg frågande på oss.
- Laxtrolling, sa jag.
- Tjugo kilo, sa Konsulenten.
- Det där är ju ingen trollingbåt, sa Mako.
- Det ska bli, sa Konsulenten. Full fart mot Huvudskär.
 

Konsulenten körde och jag byggde trollingbåt.
Vi körde över Mysingen mot sundet vid Långbäling. Jag borrade och skruvade och fick flytoverallen full med glasfiberdamm. Det kliade. Snart satt spöhållare och rigg på plats.
 

Vi gick genom sundet mellan Utö och Ornö. Och plötsligt låg bara havet där. En märklig lycka sköljde genom mig. Jag tror jag skrattade. Härifrån kan man åka till Kina. Känslan var storslagen. Men det hände något mer också - med ens saknades minst en meter båt. Sjön blev svår, min lilla Jofa winth 435 for som ett äggskal bland vågor och dyningar.

Konsulenten blev tyst. Han vände sig om och såg tillbaka mot sundet in till Mysingen.
- Tjugo kilo, sa jag.

Vi började jobba. Paravaner och laxskedar slets ur sina förpackningar. Man kan ju inte påstå att vi var ett väloljat trollingteam med väl utprovad utrustning. Konsulenten hade inhandlat ett par gula sidoparavaner och handlaren hade sålt på honom utlösarnypor som jag tyckte såg löjligt små ut.
- Han i affären sa att de skulle fungera till laxtrolling.
Men de löste ut så fort de sjösattes. Konsulenten blev irriterad och jag tyckte det var märkligt att stans största redskapshandlare inte kunnat ge honom riktiga grejor. Till sist fick vi bygga om  mina reservutlösare som jag hade till djupriggen så de passade paravanerna.
- Han ska få klämmorna i näsan, sa Konsulenten.

Vi bestämde att Konsulenten var chef över sidoparavanerna och jag över djupriggen eftersom jag kört en del med rigg på min gummibåt. Det tog tid att få ut alla spöna. Båten for något så våldsamt att det var svårt att göra en vanlig betesknut. Vartefter spöna sattes ut blev det en sjunkande kvalité på utrustningen. Första spöna var kraftiga med rejäla rullar, men sen blev det klenare och klenare saker. Vi hade skramlat ihop vad vi hade. Sista rullen och spöt var det tveksamt om man verkligen ville ha laxhugg på.

Råden som Konsulenten fått av de experter han ringt var enkla. Vi skulle trolla över vatten som var djupare än 20 meter. Och det var vattentemperaturen som avgjorde på vilket djup betena skulle gå. När det var som nu 8-9 grader låg fiskedjupet på 3-10 meter. Regeln var den att i kallt vatten gick laxen ytligt. I varmt gick den betydligt djupare. Sen skulle betena gå 40 meter bakom båten men i klart väder kunde man öka på avståndet.
Det var allt.

Jo, det var visst en sak till - man skulle läsa av strömmar och så på havet. Konsulenten och jag såg oss omkring. Vi spanade, men några strömmar syntes inte, bara dyningar och en och annan fågel. Det hela var nog överkurs.

Vi bestämde en rutt från Huvudskär ner förbi Storskär och sen runt Gren och tillbaka upp. Om vi nu fick något hugg så var första Konsulentens, det var hans idé med det här fisket - det var hans fiskedag. Alla spön var ute. Vi hade plötsligt en laxtrollingbåt. Jag körde och kliade mig innanför overallen. Glasfiberdammet hade tagit sig in överallt.
Det gick några timmar. Vinden mojnade och dyningarna la sig. Konsulenten blev mer pratsam.
- Det var här nånstans Bernt blev av med sina spöhållare, sa han.
- Vad var det för skithållare, sa jag och fick ställa mig upp för att komma åt och klia innanför overallen.
- Vi skulle ha haft Makos båt, sa Konsulenten.
- Nu har vi den här båten, sa jag. Vi är här. Mako är vid bryggan.
- Jag menar hans båt, den skulle vara perfekt.
- Mako kan stoppa upp sin båt.
- Jag tar snart en sån djävla stor lax att man kan blockerar bryggan för honom.
- Tjugo kilo.

Vårsolen lyste på oss. Våra näsor skulle bli röda. Vi passerade Storskär och styrde mot Kubben. Ytparavanerna plöjde fram genom vattnet som två kompisar till båten. Vajern till djupriggen sjöng. Vi väntade på hugg. Det var kittlande att veta hur stora fiskar som gick där nere, och att de kunde ta när som helst. Tordmularna kom ut och gjorde ett varv runt båten. De var lustiga. De kom som knubbiga spaningsplan för att kontrollera om vi var en fara eller inte.

Vi sjönk in i trollinglunken. Ibland blindlöste någon paravan. Konsulenten fick ta in och rigga om. Och jag såg till djupriggen, att inget dummat sig.
- Lax, skrek Konsulenten. Vi har en.

Ett av ytspöna ruskade i spöhållaren. Det knorrade i rullen. Nu blev det roddigt. Konsulenten tog spöt och började drilla. Själv så vevade jag på rullar och djuprigg - tog in all övrig utrustning samtidigt som jag höll kursen.
- Håven, sa Konsulenten efter tre minuters drill.
- Vadå håven? Lugna dig. Jag är inte klar med alla spöna, och det tar ju en timme sa du.
- Men den är här nu.
Jag såg över relingen. Laxen var där och jag håvade.

Den vägde inte tjugo kilo. Vågen stannade på prick fem. Men vi var glada, rent av hänförda. Det fungerade. Vi var laxtrollare. Konsulenten som kan enormt mycket om fiskar och speciellt laxar sa att vi säkert fått en av de minsta fiskarna i området. Det var vandringslax och den var sällan så här liten.

Men nu var vi uppvärmda och tyckte oss plötsligt veta vad vi höll på med.
 

En förvånad Konsulent med lax i håven.
Vi sjösatte igen och gick neråt för att runda Gren. Nästa fisk var min och enligt Konsulentens expertprat om vandringslaxars storlek var jag helt säker på att ta en större, en mycket större. Vi sjönk på nytt in i laxtrollinglunken. Vid Gren kom tordmularna ut och spanade. De flög lågt över båten, en märklig fågel. Paravanerna plöjde på sidorna, det sjöng i riggvajern. Solen värmde och det kliade i overallen. Jag öppnade en pilsner och vi rundade Gren.

Plötsligt hände någonting, jag kände det i hela båten. En snabb blick på djupriggen. Allting gungade, men inget spö löste ut.
- Vad är det för djup?
- Sextio meter, sa Konsulenten.

- Det är fisk på riggen. Men nått dummar sig.
Jag kände på spöna. Det var dött och jag vevade upp lodet. På det överst riggade spöt, det som gått på sex meters djup var linan av - 0,45 mm. Den var helt skruvad vid brottet - som bränd. Min stora Williamssked var borta. På något märkligt sätt hade linan fastnat i utlösaren, snurrat sig bakom.
- Fan, det var ju min fisk.
Konsulenten blev tyst. Vi begrep bägge två att vi missat en fisk i storlek tillräcklig för att blockera bryggan. Jag var chef över djupriggen och på något sätt hade jag klantat mig - klantat bort en bryggblockerare.
- Förbannat, sa jag och kliade mig.

Vi sjösatte igen och fortsatte upp mot Huvudskär. Men lusten hade gått ur mig. Man är för känslig. Det gäller ju bara fiske, men jag blir inte mer än åtta år i detta sammanhang. Fast i den åldern gällde det braxar i Brunnsviken. Nu var vi på havet och det gällde laxar, tjugo kilos bryggblockerare.
 
Tiden rann ifrån oss. Solen gick ner över land. Vi var tvungna att ge upp innan det blev mörkt. Jag hade inga landtärnor på båten. Vi riggade upp och körde mot solnedgången. Det fanns lax i båten, det kändes märkligt. Första försöket hade gått ganska bra. Men bryggblockeraren blev kvar.
- Det här är livskvalitet, sa Konsulenten.
- Det här är livet, sa jag.

Det var folk på bryggan. Andra som varit ute och fiskat gös, gädda och öring slöt upp för att titta på vår lax. Det var inte värdens största, men ändå en märkvärdighet bland gösar och gäddor.
- Tjugo kilo va, sa Mako och log åt vår lax.
- Vi var där i alla fall, sa Konsulenten. Och vi hade den på.
- Jag ska nog ut och pröva själv, sa Mako. Kanske redan i morgon.
- Ja, visst sa jag. Säkert. Du tror inte att båtlåset har rostat ihop då.
Mako blev sur och gick bort till sin båt som han köpt för storlekens skull.
Själv slet jag av mig overallen och kliade mig hejdlöst.
 
Någon vecka senare då jag var med familjen i Dalarna ringde Konsulenten och sa att en båt landat en arton kilos lax vid Gren - med ett Williams i munnen.
- Någon vi känner?
- Ja, sa Konsulenten.
- Vem då?
- Det var Mako som tog den.

Jag kände fortfarande en barnslig besvikelse att jag inte fick drilla laxen, håva den. Hugg nummer två var ju mitt. Jag kallar det laxsorg, något som jag annars bara brukar uppleva i Stjördalsälven då jag förlorat en storlax. Och tänker jag så blir jag glad över det hela. Det är ju en ynnest att kunna uppleva laxsorg tjugo minuters gång från klubb-bryggan. Jag är laxtagen och det på hemmaplan.
- Men den vägde ju bara arton kilo, sa Konsulenten i telefon. Vi ska ha en tjugo kilos lax.

 

 






1 kommentar:

  1. Vi började alla i ett äggskal!:)
    Kul läsning! det ryser i kroppen när man känner igen sig.

    SvaraRadera