lördag 19 oktober 2013

Öringen i ovattnet

Historier från gungstolen med majspipan i munnen. Del 2. Året är 1991 och jag har fått en konstig idé att fiska där många andra inte fiskar. Det är under den här tiden jag går in i min gummibåtsperiod. Under vintern hände det att jag blåste upp den i vardagsrummet, ställde den uppe på stolar och monterade motor, ekolod och djuprigg. Ungarna blev lyckliga. De klippte ut pappersfiskar och satt och metade från båten samtidigt som Bolibompa gick på teven.

Jag tror den här texten trycktes i Jaktmarker och fiskevatten någon gång 92-93. Det är dammiga diabilder som jag scannat in. Och språkpoliser kan läsa SAOL 13 eller någon gammal telefonkatalog.

----------------------------------



En korp klonkar i skyn. Seglar över oss, kraxar och klonkar igen, flyger sen in över land. Det blir tyst och ödsligt, bara båtmotors låga knatter.
Jag och min vän Ola har sjösatt gummibåten i Österdalälven - fast så mycket älv är det inte här. Vi knattrar långsamt fram på Trängsletmagasinets yta med våra drag på släp. Vi vet inte riktigt vad vi håller på med, vi har aldrig provat förut. Detta vatten har väl aldrig direkt betraktats som ett fiskevatten. Under oss på ett enormt djup ligger den bergsbranta älvfåran med gamla kända storöringställen, eller siljanslax som man sa förr. Jag ser på ekolodet och det visar åttio meter djupt.
 
Varför vi är här beror på vissa rykten. En älvdaling som jag känner sa att han var övertygad om att det svenska rekordet på insjööring simmade i  magasinet. Han visste om en öring på tolv kilo som tagits av en ung man. Fast själv hade han inte kommit sig för att prova. Den är så dammen, det är inte lätt att komma sig för att prova. Det tar emot. Kanske beror det på stämningen som finns här uppe. Det känns i luften, hörs i vinden, syns på träden. En oerhörd sorg, en oerhörd saknad.
 
Här virvlade älven rykande vild i en enormt djup och brant dalgång. Här var det vildare än vilt. Berguven häckade på klippväggarna, lodjuren trivdes och siljanslaxen pressade ur sig alla krafter för att ta sig förbi och upp till lekplatserna. Nu kan man mäta hur vild det egentligen var. Trehundratrettio megawatt, så vilt var det.
 
Korpen klonkar över tallheden. Ola och jag gungar i gummibåten. Vi håller i våra spön och väntar som på ett under. Kan det verkligen fortfarande finnas öring här? Finnas en rest från något som känns som urtid. Men Trängslet byggdes mellan 1955 och 1961. Knappast urtid. Fast i fiskesammanhang är det en viss urtid.
 
Från Siljan och upp är älven bunden av fem dammar. Den största är Trängslet, och den är enorm i jämförelse med de andra. Fallhöjden är hundraförtiotvå meter. Vid hösta vattenstånd är den hundra meter djup. Den näst största av dammarna är Åsen, och som en jämförelse så har den en fallhöjd på tjugosex och en halv meter.
Då man med bil närmar sig Trängslet och ser dammen resa sig får man en cheopspyramidkänsla. Hur har man kunnat bygga något dylikt? Hur har det gått till? Men det tog sex år och som mest var det tusen man som arbetade samtidigt.
När dammen fylldes sattes många urgamla fiskeplatser under vatten. Riksantikvarieämbetet genomförde innan bygget en kulturhistorisk undersökning av dämningsområdet. Inte en fornlämning fann de. Ingenting av intresse skulle komma att dränkas. Det märkliga är att strax utanför dämningsområdet påträffades 23 förhistoriska boplatser.
Motorn knattrar, jag känner vobblerns gång i spöt. Vi är tysta, kanske har vi lite av den där cheopspyramidkänslan kvar i kroppen. Vattnet är mörkblått, nästan svart. Av någon anledning kommer jag att tänka på blod. Jag tittar på ekolodet, det är fortfarande åttio meter. Men så händer något. Lodet går plötsligt upp på fyrtio meter. Det är en ås där nere, Afftasåsen. Där låg en plats som hette Afftasgrav. Det var det bästa siljanslaxstället i hela älven. Det var en djup skåra genom Afftasåsen.
Jag har sett gamla fotografier från fiskeplatserna vi åker över.  Forsarna var imponerande. Och under sommarnätterna var det ett folknöje att fiska storöring. Jag ser på lodet, den digitala bilden av botten. Men jag ser något helt annat. Jag ser älven och långspömetare. Jag ser öringar som man bara kan drömma om nu. Och fiskekojor och snusande gubbar vid brasan som skrattar och pratar fiske.
Lodet går ner på åttio meter igen, vi har passerat Afftasåsen och jag ser upp. De steniga stubbåkerstränderna ligger öde och svårmodiga. Dammen är låg, stränderna är flera hundra meter långa, som stora skrapsår - ljusa, torra, steniga. Det känns mer öde än öde, orörd vildmark. Vi fiskar i ett gigantiskt ingrepp. En fem mil lång konstgjord sjö, och - paradoxalt nog - jag får en vildmarkskänsla helt i klass med mina fjällvistelser. Uppefter dammen är bebyggelsen nästan obefintlig, och sen just dessa trasiga, svårmodiga stränder. Jag trivs, jag är konstig på det sättet. Där andra håller på att förgås av modlöshet och ångest, känner jag lugn. På platser där allt redan hänt strömmar det bortgångna in i mig. Som om någon vill berätta.
Korpen flyger åter ut över vattnet, han följer oss.
Timmarna går, vi släpar våra vobblers.
Jag ser på kartan att vi har Klockskåpet rakt under oss. Det var också ett mycket bra storöringställe. Namnet Klockskåpet kom från en klippa vid stranden som liknade en moraklocka. Där hade man drivit in en kraftig järnkrampa i bergväggen för att fästa noten i under fiske. Det var brant och besvärligt. Ekolodet visar drygt sjutiometer. Järnkrampan måste sitta kvar där nere. Jag ser bilder, jag ser båtar och storöringar i noten.
Jag har hört att det på fyrtio- och femtiotalet var rekordfiske just här vid Klockskåpet. En natt kunde man på spö dra sex öringar som tillsammans vägde trettio kilo. Det är svårt att tro. Jag har hört talas om en man som hette Trapp Oskar som tog fem öringar på spö. Den största på tolv kilo, den minsta tre kilo. En annan fiskare Sven Hedberg från Åsen tog en säsong fyrtiofem siljansöringar mellan två och fem kilo.
Ola och jag tittar på ekolodet. Något Klockskåp är omöjligt att se. Displayen visar sin digitala bild av botten. Signalerna tar i där nere och kommer upp igen. Man känner en viss andakt. Där nere finns en natur- och kulturskatt förevigt begravd i vatten.
Vad jag vet så började man med spöfiske vid 1910-talet. Det var fem-, sexmeters bambuspön med toppknutet. När det högg gick det inte att följa storöringen. Det var brant berg på de flesta ställen. Man kastade helt enkelt i spöt i älven och följde efter med båt. Och då man kom ifatt spöt skrämde man fisken genom att slå med åran. Öringen simmade vidare. Och så höll man på tills den var dödens trött och kunde tas med huggkrok.
Senare på 1930-talet började man fiska med kastspö och rulle. Men det sägs att man undvek att fiska på de bästa ställena där älven gick hård och där den största fisken stod. Linorna var inte tillräckligt starka att klara storfisk som gick ut i Trängslets virvlar. Man fiskade med vobbler och laxflugor. Den bästa laxflugan hette Svarta Baron.
Klonk, säger korpen. Ola tittar upp. Korpen seglar rakt över oss. Kanske på sjuttio meter, kanske hundra.
- Lika djupt är det under oss, säger Ola. Det måste vara mycket mörkt där nere.
Plötsligt känns det larvigt att ha två vobbler på släp tre meter under ytan. Vattenvidderna är kolossala runt och under oss. Vi har åkt två mil, inte ett hugg. Det är många mil kvar innan älven så att säga åter blir älv. Men så långt tänker vi inte åka. Så mycket bensin har vi inte.
- Jag har en, skriker Ola plötsligt och rakt ut.
 Och visst bugar hans spö. Jag slår ur växeln och Ola drillar. Men det är inte fisk. Det är en vattenslipad gammal rotgren. Typiskt fynd i ett regleringsmagasin. Det är över trettio år sedan dammen stod klar och fylldes, men resterna av den gamla skogen flyter fortfarande runt i vattnet.
Vi sjösätter våra vobbler på nytt och fortsätter. Timmarna går. Vi beslutar att vända för att hinna tillbaka innan bensinen tar slut. Jag gör en lång lov och vänder upp fören för återfärd. Det börjar blåsa. Torr sand ryker virvlande iväg från stubbåkerstränderna.
- Bottennapp, stönar Ola.
- Bottennapp? Lodet visar åttiotvå meter.
Plötsligt går det tunga slag genom Olas spö. Det är något högst levande i andra änden. Vi blir ivriga och uppjagade. För en kort stund är det mycket rörigt i båten. Min vobbler går fast i Olas lina. En tag drillar vi samma fisk bägge två. Men jag får loss min vobbler. Den hopfällbara håven trasslar till sig som bara en hopfällbar håv kan göra.
Det är en stor fisk, det är helt klart - men vad? Jag måste få se den. Vad som än händer, om den släpper eller linan går så måste jag få veta vad det är för fisk. Kan det verkligen vara en öring. Om inte - vad är det då? Vi måste få veta. Det är så overkligt.
Ola är lugn, han drillar klokt. Vi har tid på oss. Om det är en öring kommer Ola att slå sitt personbästa med flera kilo. Men det säger jag inte, det vore onödigt. Han vet.
Efter mycket trasslande får jag håven att likna en håv. Fisken vältrar sig i ytan, vajar med stjärtfenan, liksom vinkar. Visst är det en öringfena? eller vad är det?
- Pressa upp den, säger jag till Ola. Jag vill se vad det är. Det är viktigt.
Ola pressar. Det är en öring. Fyra meter från båten har vi en öring på kanske fem kilo. Kanske mer.
- Den måste upp, säger jag. Vi får inte sumpa det här. Den måste upp. Det är viktigt, mycket viktigt.
På något sätt är platsen lika viktig som fisken. Öringen är långt ifrån en vanlig öring, det är en märklig öring. En spököring. En svart öring. Kolsvart fast det är maj månad.
Den vill absolut inte in till båten. Det är plötsligt som om vattnet runt båten är hårdare och håller emot. Ola pressar och jag sträcker håven så långt jag förmår. Öringen syns inte i det mörka vattnet. Det enda jag ser är vobblern som tycks irra omkring helt själv, som om den fått liv av någon trolldom. Öringen kommer upp till ytan. Jag når precis under med håvbygeln och lyfter upp fisken i båten. Det är en gammal grinig öring. Lång som om den kunnat vägt sex kilo.
Vi jublar i ödemarken, bara korpen hör. Jag slår fisken i huvudet med en tom pilsnerflaska. Ett slag och fisken blir still. Ola håller upp och väger öringen. Vågen stannar på fyra komma två.
Vi sitter tysta en stund. Tittar på fisken. Den är inte vacker. Men den ser fruktansvärt arg ut. Jag undrar om den sett Klockskåpet, klippan som ser ut som en moraklocka. Undra om den sett järnkrampan som är fäst i berget. Jag ser i hans öga - han har sett. Jag vet plötsligt att han sett.
 
Korpen klonkar och kraxar hest.
 
 
 

2 kommentarer:

  1. En lysande berättelse om vattenkraftens baksida! jag får tacka! det kändes som jag satt i båten och såg dessa förgjorda vatten! det var en blandad känsla av skräck och fasa! som mixades av upptäckts resande i historien.
    http://savethebaltic.wordpress.com/2013/09/19/4889/

    SvaraRadera
  2. Denna artikel läste jag med stora ögon på den tiden när det begav sig. B l a utbyggnaden av Granboströmmen, hade lekvandrarna en medelvikt på 5 kg. Bågedeöringen var en annan stam som hade hög medelvikt innan vattenkraften. Bågedeöring är enligt mitt tycke den vackraste öring som finns. Kraftig, vacker, graciös och framför allt mytomspunnen

    SvaraRadera