söndag 10 november 2013

Mot Huvudskär del 2



Hundra tusen kronor senare - eller Lucky Laxloser.
Året är troligen 2002. Jag är helt laxtrollingtagen och har investerat i bättre båt, spön, mast, riggar och pulkor. Nu skulle den stora upp. Jag, havet, Ernest Miller Hemingway och team Atomragnar. Texten gick i FFA 2003 eller däromkring.
Grund, grynnor, orientering på havet innan kartplottern. Alltid svårt att veta exakt vart man var. Det man inte såg fick man känna in , Gud nåde om man hade fel.

------------------------

Plötsligt är det maj. Jag sliter med att få en bok klar. Förlaget jagar på. Men koncentrationen är störd. Mentalt är jag inte vid skrivbordet. Jag trollar lax mellan huvudskär och Landsort. Den finns där ute, min lax. Den över tjugo kilo. Det är just under senvåren som den stora vandringslaxen passerar dessa vatten. Mitt bokarbete blir omöjligt. Jag talar in ett meddelande på telefonsvararen:
- Är och fiskar.
Slår av mobilen och sticker.
Jag har sparat pengar. Det kommer att räcka i många dagar. Draglådorna är fulla av trollingskedar. Alla rullar har nya linor. Mina sjökort mellan Huvudskär och Landsort är grundligt studerade och heta platser inprickade.
Bilen lastas till mina grannars undrande frågor. Tio spön, djupriggar, mast, pulkor, draglådor, overall, och en hel del annat. Den stora laxhåven väcker alltid förvåning och lustiga kommentarer. Jag försöker smyga med den ut till bilen. Men alla som sett en rejäl laxtrollinghåv vet att en sådan smyger man inte med.
- Du var mig en optimist, säger en del om håven.
Andra undrar om det verkligen finns så stora fiskar.
- Tjugokiloslax, säger jag då.
Men de förstår inte. Kommer aldrig att förstå. Utan de säger:
- Gå ner på Konsum. Laxen har aldrig varit billigare.

Jag bara ler som svar. Det går inte att förklara. Frågan är om jag förstår själv. Det är viktigt - men varför. En dröm? Går det att beskriva och förklara den oerhörda spänning som finns i att släpa tio drag efter båten. Tio drag på havet över sjuttio meters djup. I blåst, i solsken, i dimma. En väntan på att vad som helst ska hända.
Men jag har inte glömt att jag förra året tänkte sälja alltihop. Det framstår som obegripligt. Jag hade till och med annons.

3 maj
Vädret är perfekt. En lagom sydostsvind som hållit i sig några dagar. Jag kör från Gålö ner mot Järnsundet mellan Ornö och Utö. Och så ligger havet där. Återseendet av dessa vidder där hav möter himmel gör mig upprymd. Jag får puls. Fyller lungorna med luft. Nu är det nära.
 

Utan större problem sätter jag ut redskapen mellan Storskär och Kubben. Åtta spön räcker att börja med. Bara skedar. Lätt nerblyade på pulkspöna. Riggarna sätter jag från femton meter upp till fyra. När allt är ute och går som det ska, styr jag upp mot Borgsbrädan - redo för en lång dag. Christian Henriksson som är en duktig laxtrollare har gett mig många tips. Bland annat revbensspjäll, potatissallad och radio. God mat och lite skvalmusik som sällskap.
Ingen annan båt syns till. Trollingrallyt har ännu inte börjat. Tidigt i maj är vattnen inte söderkörda. Om några veckor kommer båtarna ligga och trängas varv efter varv utanför Grän. Man måste ha total koll på vart alla är på väg. Väjningsplikt och sjöregler. Tjattret och dödsnacket på VHF;en är tröttande.
Nu ligger havet tomt. Jag kan köra hur jag vill. VHF;en är tyst och timmarna går. Jag lyssnar på radio. Kisar mot solen. Med jämna mellanrum kollar jag spöna. Inget ska lämnas åt slumpen, inget drag ska fiska dött med näbbgädda eller tång på. Min mentala förberedelse har varit god. Är helt inställd på att det kommer ta dagar innan första hugget. En laxtrollare i dessa vatten måste ha ett psyke som en järnspis. Börjar tvivlet få grepp är man illa ute. Jag hatar när man har ovant folk med i båten som efter ett par ynkans timmar frågar:
- Ska det inte hugga snart?
- Nej, säger jag då. Det tar veckor.
Oftast följer de bara med en gång.
Vajrarna sjunger, tordmularna gör sina kontrollvarv. Huvudskärs fyr står som en sista mänsklig utpost innan himmel och hav smälter samman. Jag är lycklig. Minst tio trollingdagar har jag på mig. Till Nynäs Lax Cup kommer min fiskekamrat Roland Olsson från Mora och tar över ratten. Han har psyke som en järnspis. En mycket bra trollingkamrat. Han skulle aldrig ställa frågan:
- Hugger det inte snart?
 Han säger inte så mycket över huvudtaget, och det är bra. Ska man trolla fem dagar i sträck gäller det att kunna hålla käften tillsammans och trivas med det.
Plötsligt skriker rullen till ett av pulkspöna. Jag bara stirrar på den. Får som stillestånd i hjärnan. Det slirar i huvudet innan jag fattar och säger till mig själv:
- Du har en.
Spöt står i tung, tvär båge. Det blir rörigt. Jag tar spöt och drillar samtidigt som jag styr båten och tar upp djuploden. Det är en stor fisk. Ingen tvekan. Tungsug i spöt. Obegripligt, jag drillar lax efter bara några timmars trolling. Läget är helt under kontroll. Bara babords pulkspön är ute. Andra sidan är ren. Det borde räcka. Laxen gör en lång rusning, kanske tvåhundra meter lina är ute. Den hoppar och tycks hänga en stund i horisonten.
Och så släpper det. Rullen tystnar. Spöt blir rakt. Blir helt kall, vill inte tro det, vevar förtvivlat i hopp om att fisken simmar mot mig. Men det gör den inte. Jag förvånar mig själv genom att sparka på en låda i båten. Sparkar helt enkelt sönder den. Mitt psyke är inte som en järnspis.

Log: 14 timmars laxtrolling. 1 tappad. 0 lax i båten.

7 maj
Det är tät dimma. Jag får köra från ö till ö för att ta mig ner till Järnsundet. En GPS-kartplotter skulle ha varit till stor hjälp i dag. Men vid någon punkt tar pengarna slut. För min del var det precis vid kartplottern. Visst hade jag kunna köpt en. Men då hade jag fått stanna hemma på grund av bensinbrist. Hellre är jag på sjön och inte vet vad jag är, än hemma med en kartplotter. Jag stannar på gråfjärden ut mot havet. Det är bara vitt, hela världen är vit. Havet finns där framför mig. Jag tvekar, fegar. Går in i en vik på Utö och lägger mig och väntar. Dricker kaffe, vilar en stund på durken. Efter någon timme ökar sikten. Solen lyser igenom, en ljus skiva. Det öppnar upp. Storskär syns och jag åker ut. Lagom får jag redskapen i vattnet då dimman sluter sig igen. Jag kör. Timmarna går. Var jag är vet jag inte. Men hem kommer man alltid. Frågan är när. Jag roar mig med att lägga ut ett spö med flytrapala rakt bakom båten. Originalkrokarna är bytta mot kraftigare av god kvalité. Och så går det några timmar igen. Det finns inte mycket att se i dimman och på radion är det svårt att få in någon kanal, som om dimman gör luften tjock för signalen. Revbensspjällen är redan slut.
Då drar det till i Rapalaspöt. Rullen skriker i några sekunder, sen blir det tyst. Jag tar hem och kollar vobblern. Det är inte möjligt? Rapalan är tilltuggad och krokarna hopklämda. Jag ser akterut i dimman, ser stråket som båt och motor gör i vattnet, små virvlar och strömmar som försvinner i en vit vägg. En tom olustig känsla. Ett visst obehag. Jag ser på vobblern. Tar det personligt. Någon eller något jävlas. Vad var det? Tjugo kilo?
Fan.
Log: 12 timmars trolling. Ett hugg. 0 lax i båten. Svårt att hitta hem. Utsidan av Utö är inte att leka med i mörker och dimma.

10 maj
Det blåser hårt. Jag är på Gråfjärden med fören riktad ut mot havet. Jag åker ut fast jag inte borde. I det här vädret vore det klokt att bara köra på djupriggarna, jag vet det. Men ändå försöker jag få ut pulkorna. Det blir ett helvete. Jag hänger och slänger i masten. Pulklinorna trasslar in sig i djupriggsbommarna. Vinden tilltar. Jag packar ihop och åker hemåt.
Log: 0 timmars trolling. 0 lax i båten. Skulle min fru sett mig skulle jag aldrig mer fått åka ut och fiska. Inte ens bäckmete med flytväst.
 
12 maj
Det blåser fortfarande. Men inte lika hårt. Ett gränsfall. Vattnet sprutar högt i bränningarna söder om Bodskär. Den sydliga vinden pressar på och bygger upp sjön. Det vore en mardröm att få motorstopp och driva mot dem. Man dör då. Jag sätter ut mina spön och kör på norrsidan om Storskär. Det har huggit där förr. Vågorna får det att rycka och slita i spöna. Pulkorna hoppar och far på vågorna. Inga andra båtar syns till. Timmarna går. Jag ser på rullarna. De är tysta. Känner in bromsarna - att de inte står för hårt. Vinden ökar. Det börjar bli besvärligt. Tillräckligt för att jag inte i onödan ska ta in och kolla redskapen. Jag överväger om jag ska avbryta. Men bestämmer mig för att fortsätta ett tag till. Tänker en stund på sjösäkerhet. Det viktigaste är väl att inte åka ut ensam i hårt väder. Jag inser att jag inte borde vara där jag just nu är. Vågorna är mycket stora. Man vänjer sig, det är farligt. 10 sekundmeters vind, men ökar det lite till, blir det fort ohållbart. Det rycker allt hårare i spöna. Vågorna sliter i båten. Jag inser att jag inte kan ta in redskapen just här och nu. Vänder hemåt och får en djävla avdrift ner mot Revet vid Bodskär. Vattnet dånar i bränningarna, som mullrande kanonskott. Motorn går fint. Jag litar på den. Våghöjden är två meter, kanske mer. Det känns som tre meter. Jag uppskattar vinden till kanske 13-14 sekundmeter. Nu fiskar jag inte. Kör bara för att komma runt Bodskär och in på Gråfjärden. Båten trycks upp snabbt och högt i vågorna. Djupriggsbommarna bågnar. Skit. Skulle nått hända nu blir det svårt. En stor våg rullar emot mig.
Båten trycks upp och det smäller till. Rullarna på alla fyra djupriggsspöna börjar skrika samtidigt. Först fattar jag ingenting. Dubbelhugg, trippelhugg, fippelhugg.
Sen blir det tyst. Bägge vajrarna har gått av.
Jag kommer rund Bodskär och först inne på Gråfjärden kan jag börja ta hem spön och pulkor. En sån här dag skulle man aldrig åkt ut. Vissa dagar är det så självklart hårt väder att man stannar hemma. Men så finns det dessa förbannade gränsdagar. Vad ska man göra med dem? Jag har dubbla ankare och dubbla långa ankarlinor. Vattentäta nödraketer i overallen. VHF-radio. Men den stora faran är att ramla överbord vid ensamtrolling. Hur många använder dödmansgreppet - den där fåniga röda plastspiralen som sitter i reglageboxen. Jag vet ingen. En bättre anordning vore mycket enkel för båtmotortillverkarna att ta fram. I dag när motorerna styrs av elektronik kunde man ha en liten dosa, ungefär som fjärkontrollen till billarm och lås. Om dosan kommer tio meter från motorn slås motorn av. Det skulle vara ett användbart dödmansgrepp för oss trollare. Vi far ju runt som tävlingsseglare i båten och riggar spön och så.
Helt klart så fungerar inte den röda plastspiralen.

Log. 7 timmars trolling. 0 hugg. 0 lax i båten. Vädermässigt en gränsdag. Fast man vet inte att man borde varit hemma förrän man varit ute.

18 maj
Min satsning på trolling efter vårlax börjar otäckt likna andra vårar. Pengarna bara rullar. Nya vajrar och blylod är inhandlade. Samt klämmor och annat smått. Det är otroligt vad allt småkrafs till denna sport kostar. Min dröm om tjugokiloslaxen har stelnat lite. Det har runnit lite gips i den skimrande föreställningen om storfångst. Det börjar mer handla om att härda ut och hoppas på fisk över huvudtaget. Havet ligger i alla fall snällt. Vinden ligger på 3-4 sekundmeter. Rullarna tiger tysta. Kanske jag släpar på näbbgäddor och tång?
Jag kollar det sen.
 

Timme efter timme. Distans efter distans. Liter efter liter. Oljeländerna jublar. Andra båtar syns till. Tjattret på VHF;en har börjat. Det är tröttsamt. Rille, Ralle och Raffe, samt alla andra tycks få hur mycket lax som helst.
Men min motor går i alla fall bra.
Kanske jag har näbbgäddor på varenda spö?
Jag slår av kanal 72 på VHF;en för att slippa höra om alla fångster. Behåller bara nödkanal 16 på utifall någon får så mycket lax att han sjunker och behöver hjälp.
Snart kommer Rolle ner och tar över rodret. Vad skönt det ska bli. Då kan jag ligga på durken och spå i moln. Sen ska vi ha kul och köra pinntricket och fyrtricket och slipstreama. Fem dagar ska vi trolla ihop. Det är lång tid i trång båt - kan kräva gummiknivar.
Log: 12 timmars trolling. 0 hugg. 0 lax i båten. Det är fan i mig otrolig. Jag borde gå Tapsas trollingkurs.
 
23 maj
Rolle har tagit över rodret. Det är dagen innan Nynäs laxcup. Vårt team Atomragnar ska bara känna på grejerna innan tävlingen. Köra vattnet runt Landsort. Men den förbannade VHF;en raspar fram den ena fångsten efter den andra utanför Grän. Rolle styr ut mot nordost. Upp mot Grän. Jag har inget att sätta emot. Han är pigg och otrollad. Jag har börjat svalna.
 

Plötsligt ligger vi och trollar någonstans i ingemansvattnet mellan Gunnarstenarna och Grän. Ett helt ointressant område med platt och tråkig botten. Jag lägger mig på durken och spår i moln. Men kan inte koppla av. Tänker på dessa förbannade näbbgäddor. Känner runt på spöna och lägger mig igen.
Det går någon timme och jag tycker vi inte rört oss ur fläcken på ingemansvattnet.
- Kolla, säger Rolle. En polsk färja på väg in till Nynäs. Vi slip-streamar lite.
Rolle har fått för sig att det är bättre bakom stora båtar. Eller åtminstone i stråken där de har kört. Bara han är glad och håller ut får han slip-streama hur mycket han vill. I och för sig är jag kapten i teamet och får ta alla utskällningar för brott mot sjöregler och dåligt uppförande. Men det ingår i kaptensrollen att ta sådana smällar.
Rolle jagar efter den polska färjan. Det otroliga sker, mitt ute på plattbotten, i stråkvattnet efter polacken. En rulle skriker igång helt hysteriskt. Jag tar snabbt ut spöt ur hållaren och räcker det till Rolle.
- Den är din, drilla. Du har slip-streamat den själv.
Rolle drillar, jag håller båten och tar in redskapen. Några spön trasslar ihop sig. Dragen kommer upp i ett nystan av lina. Rolle drillar lugnt och odramatiskt. Fisken vill inte visa sig, inga hopp, inte minsta plask i ytan. Det tar tid, fisken fick mycket lina i början. Jag tycker han kan brotta på den hårdare. Allt för att få dramatiska drillbilder. Jag vill ha hopp och plask och bottenböjda spön. Men det får jag inte, hur mycket jag än önskar.
- Ta det lugnt, säger Rolle. Den ska i håven.
Det är först när den kommer in till båten som vi ser hur stor den är. Jag tippar på tolv kilo. Jag får in den i min stora håv och vräker upp den i båten. Vågen stannar på tio kilo.
Vi är glada, men det är en mycket lång bit kvar till tjugo kilo. Nu står det 1-0 mellan havet och vårt team. Det ger oss självförtroende. I alla fall för några timmar tills solen går ner.
Vi åker mot Nynäs och har en hel del trassel att reda ut.
Log: 8 timmars trolling. 1 hugg en lax i båten. 10 kilo, slip-streamad.
 
24 maj. Nynäs laxcup dag 1
På kaptensmötet står hundra overallklädda fiskare och lyssnar på tävlingsledningen. Vi får regler och förmaningar samt det förväntade vädret draget för oss. Ett nytt pris är också instiftat. Ett Lucky Loser pris ska lottas ut bland de som inte fått något under tävlingen.

- Vem vill ha det, säger jag till Rolle. Som om det inte var hårt nog att gå tom.
Vi kör i vattnen på västsidan om Öja ner mot Stenstranden. Det är mycket tång som flyter i ytan. Jag får kolla redskapen hela tiden. Här på västsidan av Öja har vi missat en stor lax i tidigare tävling. Det var en konstig händelse, faktisk brukar vi bara ha konstiga händelser. Det är sällan någon fisk kliver på fullt normalt där de ska. Men laxen på västsidan av Öja klev på där den skulle. Många har fått fisk där. Men sen var inget normalt. Hugget kom på ett ytspö över 70 meters djup. Rullen skrek och jag tog spöt och drillade. Det var en våldsam kamp ett tag. Sen släppte det. När jag vevade hem hade jag ett annat drag på. En grön/gul Stinger med svarta prickar. Min krok satt fäst i Stingerns krokring. Alltså, en lax som redan har ett drag i munnen hade huggit efter mitt och krokat ihop dragen. Det måste vara ett mycket svårt trick. Förra året på Nynäscupen fick vi en fyrakilostorsk vid Bredgrund. Med tanke på hur få torskar det finns kvar i Östersjön måste vara svårare än att få en lax på tio kilo. Torsken var den enda fisk vi fick på den tävlingen.
Sen finns det många andra konstigheter som jag och Rolle aldrig pratar om. Vi låtsas helt enkelt inte om dem.
Nere vid Stenstranden skriker en rulle på ett av pulkspöna. Vi bara stirrar på varandra. Som chockade. Det har bara gått någon timme. Rolle drillar. Jag tar ratten och avvaktar med att ta upp redskapen. Den verkar inte så stor. Men skulle det visa sig annorlunda får vi öppna upp en gata. Men så tystnar rullen. Den släppte.
- Vafan.
Mer finns inte att säga.
 
Timmarna går. Vi har bytt plats och är på väg ut mot ingemansvattnet mellan Gunnarstenarna och Grän. Rolle spanar efter färjor. Det börjar bli tråkigt. Jag ligger på durken och spår i moln och tycker vi redan tappat greppet om det hela och fallit till ett ostrukturerat fiske. Det tycks finnas fler som har tråkigt. Plötsligt ljuder sång från VHF;en. Någon sitter i sin båt och sjunger för full halls på kanal 72. En laxsång till misströstande trollare. Det låter som Rille.

Log: Som vanligt. Fint väder i alla fall. Är svårt solbränd, ett hug, ingen lax i båten. På invägningen fanns några alldeles för stora laxar. Man kan undra var de har fått dem någonstans.

25 maj. Nynäs laxcup dag två.
På kaptensmötet säger tävlingsledningen åt oss att inte leka med VHF;en.
- Men laxsången var bra, säger någon.
Starten går.
Vi lägger mycket tid vid Bredgrund och ut till Karsavasen. Det är fina områden för pinntricket. Det går till så här. Jag ligger på durken och så vänder sig Rolle om och ler ner mot mig. Han ler inte så ofta, så jag vet genast vad som är på gång.
Pinntricket. Ena pulkan närmar sig ett sjömärke ”Pinne” och det är oerhört svårbedömd om pulkan ska gå på vår sida. Dialogen som då uppstår går så här:
- Det går aldrig, säger jag.
- Äähh, det är lugnt, säger Rolle.
Pulkan närmar sig. Vi stirrar på den. Som om vi med blickens kraft skall få den på rätt sida. Att jag skulle kasta mig på ratten och knuffa undan Rolle och styra upp, eller springa fram och veva in pulkan är otänkbart. Under pinntricker får inga nerver visas. Det går ut på det.
- Det går inte.
- Jo.
- Nej.
- Jo.
Tre meter kvar. Två meter kvar. En meter kvar. Noll meter kvar.
- Det gick.
- Jag sa ju det.
Och så är vi glada i en kvart eller så.
Det mest lyckade pinntricken ger ifrån sig ett ljud då pulkan snuddar pinnen. Än har Rolle inte gjort något misslyckat pinntrick. Det snyggaste var det han gjorde precis vid Bredgrunds fyr. Vi stirrade andlöst på pulkan när den strök pinnen. Och jublade. Vi glömde oss helt och kom så nära fyren att pulkan skrapade emot den. Vilket fascinerade oss så mycket att vi inte tänkte på djuploden och grundet som kommer straxt efter. Djupriggarna böjdes som bananer när vi körde fast bägge djuploden. Det var faktiskt så vi fick torsken.
Log: 10 timmars trolling. 0 hugg. 0 lax i båten.
 
26 maj. Nynäs laxcup dag tre.
Vi snurra i vatten uppe vid Grän. Det är många båtar, det är trångt. Ingen tycks få något. Vi går upp mot storskär. Vajrarna sjunger och rullarna tiger tyst. Jag kollar om vi släpar tång och näbbgäddor, men alla beten går rena. Jag lägger mig och spår i moln. Mitt trollingpsyke är inte längre som en järnspis. Det här skulle ju bli min genombrotts säsong. Rolle och jag har inte sagt ett ord till varandra på tre timmar. Jag somnar.
Vaknar med ett ryck att en rulle skriker till. Den tystnar efter några sekunder.
- Drömde jag.
- Nej, vi hade hugg.
Jag kollar betena och vi kör över området igen, gång på gång. Inge fler hugg.
VHF;en är tyst. Jag skulle gärna höra Rille sjunga laxsången igen.
Log: För många timmars trolling.0 hugg. 0 lax i båten.
 
27 maj. Nynäs laxcup dag fyra.
Det är sista tävlingsdagen. Och jag känner att det är årets sista laxtrollingdag för mig. Magin har så att säga försvunnit.
Men Rolle är fortfarande som en järnspis. Får han bara grovt bröd med bryggarkorv och mjukost är han glad. Jag skulle behöva något starkare. Det är märkligt med fiske, speciellt laxfiske. Jag kan känna på mig att jag inte ska få något. Det är som om jag fiskementalt är inlindad i gladpack. Finns inte känslan där så går det aldrig.
- Jävla trams, säger Rolle. Man ska inte vara så känslig.
- Det är kört, säger jag och lägger mig på durken. Kraften är inte med mig.
Rolle ser på mig och säger:
- Det är alltså ditt fel om vi inte får något.
- Ja, för jag är inte längre mentalt här. Jag tänker på laxflugfiske i Norge. Drömmer och planerar om det. Vadar redan uti älven.
Vi kör i vattnen vid Grän. Det som skulle chocka mig mest nu är inte att bli uppstrålad av ett ufo, eller överfallen av en sjöjungfru, eller krocka med en ubåt. Ett hugg och rullskrik skulle förefalla övernaturligt.


















 







Jag är helt slut. Ligger där och ser i molnen och undrar hur många näbbgäddor och tångruskor vi släpar på. Allt borde tas in och kollas. Jag kommer inte upp från durken. Jag har trollat klart. Och det finns inget fiske man kan bli så klar med som trolling. Det får sitta hur många näbbgäddor som helst på dragen. Jag kan se dem framför mig hur de snurrar genom vatten och tvinnar våra linor. Flätar ihop alla redskap till en lång, grov kabel.
Jag hatar näbbgäddor.
Tävlingstiden tar slut, inte en näbbgädda, inte en tångruska satt på redskapen. De har fiskat så fint. Men mina negativa vibbar till trollingfiske har förstört allt. Tävlingsbåtarna strålar samman mot Nynäshamn och gästbryggan. Flytoverallsgula och röda människor strömmar bort mot invägningen. Somliga bär laxar, andra bär trollingdepression.
Rolle får gå själv upp till invägningen, startbrickan ska lämnas tillbaka och någon prisutdelning vill jag inte vara med på. Jag har stått där tillräckligt många gånger med händerna i overallsfickorna och tittat på. Teamen som inte fått något brukar klumpa ihop sig i något hörn med tomma blickar och söka tröst hos varandra. Vi och dom. Efter första tävlingsdagen kan vi vara ganska många. Vartefter dagarna går blir förlorarhörnet glesare. Såna man pratade med dagen innan, men nu fått fisk har flyttat på sig och fått ett helt annat glitter i ögonen. Svikare!
Jag stannar helt enkelt i båten och trasslar upp redskapen. Medan jag gör det räknar jag ut att jag kört upp omkring fyrahundra liter bensin och fått en lax i båten. Det kommer att ta ett år att glömma den uträkningen. För jag kommer att glömma. Nästa maj kommer längtan ut på havet bara skrika i kroppen. Så är det - kommer alltid att vara. Drömmen om tjugokiloslaxen kommer åter att hänga där som en himmel i silver och violett. Men det tar ett år.
Applåder och vrål hörs från prisutdelningen. Jag skär ner linorna och packar ner skedarna. Rolle kommer tillbaka. Han håller upp en låda med en mobiltelefon och säger:
- Vi vann. Vi blev Lucky Loser.

 



 

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar