måndag 3 mars 2014

Den hedervärda laxfiskaren


Året var 1992. Jag hade min första mobiltelefon. Motorola Dynatac - hundbenet. Inget för fickan direkt. NMT 400 nätet var det som gällde och samtalen kostade 5 kronor minuten. Texten gick i Fiske för alla kring 1995. Okej - nostalgi. Hey Ho Let's Go!

-------------------------------------

Det var tid för årets laxfiske. Vi hade kommit långväga ifrån och stod nu vid Stjördalsälvens strand på Nord Kringens laxvald. Det var jag, Classe-Nicklas och Minken. Vi var ivriga, fast det brukar man inte ha mycket för i laxfiske. Ivrigast var Minken, han hade ett nytt spö, en sextonfotare. En riktig dyrgrip. Sjutusen kronor hade han betalat.

Egentligen skulle Konsulenten ha varit med oss. Men han hade fått ett erbjudande om att fiska lax billigt i Sandöla vid Grong, och när något är billigt har Konsulenten svårt att låta bli. Visst har han pengar, men det är just det billiga han inte kan låta bli. Får han möjlighet att köpa spön billigt så köper han fem av samma sort, vilket blir dubbelt så dyrt som att köpa ett för ordinarie pris. Men det har han aldrig förstått. Han har fiskeutrustningar som skulle räcka till hela vår fiskeklubb. Vi saknade Konsulenten.
 
Sandöla som är ett biflöde till Namsen, var ganska okänd på den här tiden. Det var Gäddede fiskeklubb som hade arrendet - och ingen i klubben fiskade lax. På något märkligt vis hade Konsulenten blivit medlem till ett årspris på 100 kronor och hade typ Sandöla för sig själv. Jo, sånt här kunde ske på den tiden.
Själva hade vi betalat runt femton tusen för vårt fiske.
 
Classe-Nicklas upptäckte att han inte hade en enda fluga. Han hade glömt att packa ner dem. De låg kvar på köksbordet i Stockholm. Han fick titta i mina askar, men han var inte nöjd med något han såg. Jag förstår honom. Mina flugor är ganska döda. Hela vintern hade Classe-Nicklas färgat varghår, bundit och konstruerat tuber, inte en enda skulle han få prova. Det grämde honom svårt. I Minkens ask hittade han en fluga som det kanske skulle gå att få fisk på. Men den var inget mot de specialfärgade varghårstuberna som han hade liggande hemma.
 
Jag vadade ut och började årets laxfiske i Holmhölen. Det högg inte på första kastet - inte i andra heller. Det brukar inte göra det på laxfiske. Efter en så där tusen kast brukar det hugga. Och jag kunde gott vänta till tusende kastet. För mitt nya flugspö var en fröjd att kasta med. Det var ett tolv och en halv fots grafitspö som gick att göra det mest underliga krångelkast med. Det var som om spöt hjälpte tanken, som om spöt förstod. Ville jag få ett kast att bli på ett speciellt sätt så blev det så. Tanken överfördes på ett oförklarligt vis till spöt. Jag kastade och njöt. Ett sådant spö vill man aldrig skiljas ifrån. Jag fick för mig att det var magiskt.


Tre dagar och tusen kast senare högg det ingen lax. På tusen-ett kastet small det till i spöt. Övre delen vek sig. Mitt magiska spö var av, trollspöt var knäckt. Jag skrek grova ord över älven. Sen kom sorgen.
Jag fick packa upp mitt reservspö. Ett sent sjuttiotals spö av första generationen kolfiber, en topptung svajmast döpt till slakmotan. Till det spöt gick inga tankar i världen att överföra. Ville man ha linan till en plats la den sig på en helt annan. Några eleganta krångelkast var otänkbart. Bara krångel var tänkbart. Fisket blev slitsamt.

Lax-stuge-stämning
Dagarna gick, men vi fick ingen lax. Classe-Nicklas var missnöjd med flugorna han lånade av oss. Och jag slet ont med slakmotan. Bara Minken höll sig munter, han trivdes och trodde på lax. Han kastade mycket vackert med sin nya sextonfotare. Han var stolt över spöt. Om kvällarna torkade han av klingan med sämskskinn. Jag föreslog honom ett byte mot min slakmota.
- Aldrig i livet.
- Men jag kan väll få låna då? När inte du fiskar.
Minken såg min giriga blick. Han började låsa in sitt spö i bilen då han inte fiskade.

Men inget spö är odödligt.

På ena sidan om älven gick landsvägen och på andra järnvägen. Fiskade man andra sidan av älven fick man vandra järnvägen upp. Rälsen låg i en sprängd klack i bergsväggen. Om tåget kom, vilket det gjorde tre gånger om dagen, blev det problem. Eftersom det var godståg fanns ingen tidtabell att hålla sig till. Det var tågrånartricket som gällde - att lägga örat till rälsen och lyssna. För sen när man väl vandrande på järnvägen var man fångad mellan stup ner i älven och brant bergvägg. Det fanns två sätt att överleva ett tågmöte. Man valde sätt efter människotyp. Den lugne, coole laxfiskaren pressade sig mot bergväggen och drog in magen. Den mer panikslagne kastade sig ner för branten och hoppades att den fanns en avsats just där.


Båtstö med Långfredagstenen.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Minken hade sett en stor lax vid anda land i den övre poolen - Båtstö. Och ända vägen dit - ja, det var just järnvägen.
Minken glömde göra tågrånartricket.
Jag och Classe-Nicklas hörde lokförarens tutsignaler.
Vi gissade.
- Han är cool, sa jag. Han hoppar inte.
- Nej, sa Classe-Nicklas. Även om han har mod och väljer cool mot bergväggen så får han inte in sin stora mage.
Minken hade hoppat. Och turligt hamnat på en avsats. Men spöt blev kvar på rälsen och spreds efter järnvägsvallen.
Nu var ingen av oss munter längre. På alla sätt försökte Minken få det till att det på något vis var vårat fel att hans spö hade dött och fördelats längs rälsen ända upp till Båtstö. Att vi var ena djävligt dåliga kamrater som låtit det ske. Vi borde ha varit med och räddat spöt. På någon järnvägsräls skulle han aldrig mer gå i hela sitt liv. Han skulle inte ens åka tåg.

Stämningen var låg. Vi sjönk djupt i missmod. Jag höll på lust-massmörda mitt spö i Heimhölen. Det är felsläng och slakmotan gick inte att vinkla ett kast med. Den var som konstruerad att bara kasta rakt fram. Allt bara tvärdog vid vinkling.


Drill i Heimhölen ett helt annat år. Lars G Nyström.
 
Vi tänkte på Konsulenten. Säkert hade han valt rätt älv, säkert hade han fått massor med lax. Nu satt nog Konsulenten i sin hytte i Grong och läppjade whisky för att emellanåt gå ut till frysboxen och räkna lax.
Vi var bedrövade och tyckte livet var orättvist.
 
Tappad lax i inloppet till Holm
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Mobiltelefonen ringde. Bettan var i luren. Hon sa att Konsulenten låg på lasarettet i Namsos med ett mycket komplicerat benbrott. Han hade hoppat ner för en strandbrink med famnen full av spön och landat illa. Han skulle försöka fiska från ett omöjligt ställe. Det var en natt med tungt regn och han blev liggande på en smal strandbrink av grus medan älven steg. Benet spretade ut i en onaturlig vinkel. Timmarna gick. Konsulenten hade ingen mobiltelefon. Till sist kom en nattvandrande norrman som hörde hans rop och sprang hem och ringde en ambulans. Framkörningen från Namsos tog sin tid och norrmannen ville vara hjälpsam mot Konsulenten.
- Jag må rette till benet.
- Aldrig i helvete.
- Jo, jag må rette till benet.
Konsulenten drog kniv. Norrmannen gav sig.
 
Ja - det här berättade Bettan. Och nu behövde Konsulenten hjälp med att få hem sin bil och all sin utrustning. Han skulle bli kvar i sjukhussängen under lång tid.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Classe-Nicklas, jag och Minken åkte till Namsos och där på sjukhuset låg Konsulenten, väl inpackad i gips. Runt sjukhussängen stod en skog av spön - och flugaskar och rullar låg i travar. Konsulenten var medtagen, men visst hade han fått lax, sju stycken hade han hunnit dra innan han fick lämna älven i ambulans.
- Men spöna klarade sig, sa Konsulenten.
Jag såg på spöskogen runt sängen, och där stod två stycken tolv och en halvfots av exakt samma slag som mitt. Det magiska spöt. Och ett likadant som Minken matat tåget med.
- Får jag låna? sa jag girigt. Jag menar du ska ju inte fiska på ett tag.
- Får jag också låna? sa Minken.

Just då öppnade Classe-Nicklas en av Konsulentens otaliga flugaskar.
-  Varghår, skrek han. Dom är precis som mina varghårs tuber.
- Låna på, sa Konsulenten med trötta halvöppna ögon. Låna vad ni vill.
Han var svårt nerdrogad så jag tvivlade på att han menade vad han sa. Eller förstod. Men Konsulenten försäkrade att vi fick låna, bara vi tog hem all utrustning och bilen. Stående vid sängen utnämnde vi Konsulenten till årets hårdaste laxfiskare. Inte många ligger i så benflisorna yr. Minken hade också hoppat men dödat ett spö. Något sådant skulle Konsulenten aldrig göra. Han bröt hellre ett ben eller två, bara spöna klarade sig.

Då vi kom hem till Nord Kringen igen, blev det materialgenomgång och utdelning som vid ett militärt mobiliseringsförråd. Det enda som inte skulle gå att använda av Konsulentens utrustning var vadarbyxorna. Dem hade doktorerna i Namsos klippt sönder.
Konsulenten hade dragit sin sista lax för säsongen men inte hans utrustning.
Medan Minken och jag höll på att välja och vraka bland rullar och spön och kasta in oss på gräsmattan, tog Classe-Nicklas en ask varghårstuber och gick ner till älven. För mig och Minken tog det ett tag att bestämma sig för den optimala utrustningen bland det överflöd vi nu hade. Skymningen föll. Och plötsligt stelnade Minken till och såg upp i himlen.
- Ljuset, sa han.
- Vadå?
- Laxljus. Ser du himlen. Nu blir det fisk. Jag kan känna det i luften. Ljuset, sen doften. Nu blir det bus.
 
Classe-Nicklas drillar sin andra i Holm
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Minken rev snabbt till sig ett spö och skyndade till älven. Jag jagade efter. Och precis då vi rundade sista busken vid strandbrinken i Holm hördes rullskrik. Classe-Nicklas stod och drillade. Han log stort. Jag blev glad men Minken tyckte det var orättvist.
- Hur stor? frågade jag.
- Som den där ungefär, sa Classe-Nicklas och pekade på en lax som redan hängde i ett träd vid stranden.
- Grattis, sa jag.
- All heder åt Konsulenten, sa Classe-Nicklas och drillade vidare.
Minken mulnade och sa bara:
- Jag går i här.
Och så vadade han rakt ut och började kasta. Visst tycker Minken att det ska komma upp lax - men fördelningen ska ligga på fem - ett till honom om hans humör ska vara drägligt för omgivningen. Jag hjälpte Classe-Nicklas att landa sin lax. Minken vände sig om och skrek att Classe-Nicklas borde sitta still på stranden ett tag. Just som Minken på nytt öppnade munnen för att säga något mer laxkamratligt drog det till våldsamt i Minken spö, armen liksom sträcktes iväg och så drog rullen igång. Minken hade fortfarande munnen öppen och såg ganska rolig ut. Sen började han sjunga. Han gör så då han drillar. Efter många körningar var laxen klar för landning. Minken ville ha hjälp men Classe-Nickas satt bara på stranden med spöt över knäna och såg leende på. Och jag sa:
- Jag går i här.
 
Minken är nöjd. Hans var störst drygt 13 kilo.
 
Minken landade laxen själv och svor över vilka jävla kamrater han hade. Men han muntrade till rejält då han hängde laxen bredvid Classe-Nickas fiskar och såg att hans var störst.
- All heder åt Konsulenten, sa Minken.
Sen såg de båda på mig. Plötsligt hade de två fått någonting gemensamt - och jag var utanför. Tio sekunder tog det innan de lustiga frågorna började.
- Micke, hur många har du fått?
-  Ska du gå klubbens kastkurs i höst?
- Har du prova med Power-Bait?
Då såg jag ryggen, en bred laxrygg bakom flugan. Men ingen känning.
-  Jag tar en i nästa kast, sa jag.
- Jo, hej du, sa Minken. I så fall ska jag gå järnvägen fram och tillbaka hela dagen i morgon.
- Kom ihåg tågrånartricket, sa jag. För du kommer att få gå.
Nytt kast. Nu kom ryggen igen. Laxen tog - det tyngde i. Spöt drogs ner mot vattnet, rullen startade. Laxen vältrade runt i ytan likt en säl. Den satt.
Nattligt bus långt ner i Holm
Minken bara stönade. Classe-Nicklas skrattade. Fisken drog iväg nerströms. Backingknuten rasslade genom spöringarna. Linan gungade tungt i luften. Jag tog mig mot land. Laxen stannade, linan växte åter på rullen. Backingknuten hackade genom ringarna. Jag kände mig säker på fisken. Vissa laxar känner man sig säker på medan andra vet man att man ska tappa. Men den här var min. Konsulenten var med mig - på något märklig sätt var han det. Jag fick för mig att han låg där nerdrogad på Namsos lasarett och ville se Minken vandra järnvägen fram och tillbaka. Eller så ville han bara att det skulle bli rättvist.
Laxen drog iväg igen. Backingknuten hackade ut och nu bar det av långt ner på nacken. Den stannade där och jag kunde leda den upp igen. Den gjorde två vänder till sen var den färdig för landning.
Minken såg lite plågad ut när jag bar upp fisken.
- All heder åt Konsulenten, sa jag.
Classe-Nicklas gjorde en gest åt Minken. Han trattade örat mot en tänkt rälls och sa:
- Ha för fan inga av Konsulentens spön med dig.

 

 

4 kommentarer:

  1. Fantastiskt underhållande, önskar det fanns en tjock bok med dina små berättelser och anekdoter.
    /Mattias

    SvaraRadera
  2. Det hade varit trevligt att ha historien i bokform så man kunde somna till den om kvällarna

    SvaraRadera
  3. Härlig läsning som vanligt Mikael och fina bilder!

    SvaraRadera
  4. Detta är så jävla bra!!! Föll nästan ur soffan nu som -92.

    SvaraRadera