lördag 12 april 2014

Gålö Öring Cup 2014 och alla andra år.




Gålö Öring Cup är ett stycke stor svensk sportfiskehistoria. I alla fall för mig och många av oss som varit med. Som mest var vi över hundra båtar och det stora stenhuset Fröbergs gungade om kvällarna så att stenarna sitter lösa än i dag. Vilka middagar! Eller vad man ska kalla det? Vi var alla kungar och oslagbara - tills invägningen i alla fall.
Det är mycket vi har att tacka havsöringslegenden Hasse Skoglund - han har inte bara gett oss Gålö Öring Cup. Han drog även igång Laxcupen i Nynäshamn och startade Stockholms Trollingklubb.
Tävlingen lever vidare i mindre skala med utgång i Nynäshamn. Havsöringsfisket kring Gålö har blivit allt sämre på grund av nya, stora skarvkolonier som lätt betar ner öringbeståndet då öringar gärna ställer sig grunt och högt i vårvarmt vatten. Ett lättfångat byte för skarven. Öringfisket kring Nynäs är klart bättre. Efter flera års uppehåll tänker jag vara med igen. Men på en helt annan nivå. Bara liksom komma ut på sjön och kasta lite. Le mot solen och andas in havsluften. Titta på fåglarna. Tävla...? Okej vi får se när starten gått.
Här är tävlingens webbsida. Det är bara att anmäla sig och ha två lugna sköna dagar i Skärgården: http://www.galooringcup.se/
Texten nedan skrev jag 2007 och den gick i FFA våren 2008 och är en sammanfattning av 10 års Gålö Öring Cup,ande. I slutet av bloggen har jag valt ut ett 50,tal bilder från 2005 till 2009.
----------------------------

Höst 2005. Mer skumbananer än öring
Mitt förhållande till Gålö Öring Cup är osunt. Att som myndigförklarad, vuxen man, ta något så märkligt som en fisketävling på så stort allvar kan inte förklaras. Frågan är om det ska förklaras. Tävlingen är säkert världens största då det gäller båtburet spinnfiske efter havsöring. Tävlingsområdet är hela Stockholms skärgård. Starten går två gånger om året, en på hösten och en på våren. Jag är kapten i Team Atomragnar med Rolle Olsson och Martin Engström. Vi har aldrig vunnit under de tio år som vi försökt. Några gånger har det varit ganska nära. Men det är liksom inte det som gäller. Det finns så många som är otroligt duktiga. Det viktiga är att jobba bra, tänka rätt och få en fisk att väga in. En tävlingsöring är inte som en vanlig öring. När jag är ute och frifiskar kan jag lyfta in en 60 centimetes öring i linan, och känner liksom inget speciellt. Men om någon i teamet får på en 53 centimeters under tävling måste alla sköta sina stationer ombord på exemplariskt sätt. Oftast är det Konsulenten som är vår förstekastare i fören som får på fisken. Själv sköter jag båten och backar ut den lugnt från huggplatsen. Rolle är håvare med en bländande och snabb teknik, utan att jaga och vispa med håven. Han skottar upp öringen efter åländsk modell. Håven är bara i vattnet en tiondels sekund. Sen har vi öring i lådan - och det är en fantastisk känsla under tävling. En gång har vi haft fem öringar i lådan, det var overkligt. Belöningssystemet i hjärnan gick igång till den milda grad att det gav illamående och baksmälla utan alkohol. Att det här är så kul och viktigt för mig är skrämmande. Kanske det är ett bevis på att man lever ett tråkigt liv, måndag till fredag, med lite fiske i finväder. Men så kommer Gålö Öring Cup som oftast prickas in då en väderfront kommer in. Att få köra båt i pissigt väder i kall och karg skärgård, regn och snö och vassa situationer - liksom få leka riktig man en stund i flytoverall, WHF-radio och nödraketer. Jobba, jobba, jobba. Och så öring i lådan. Att vinna är som sagt inte viktigt. Det viktiga är att tvåla till vissa team. Kanske såna som varit kaxiga, eller ligger nära på maratontabellen. Alla team har sina antagonister och det gäller att kunna få fisk under svåra förhållanden. Men normaltillståndet för vårat team är inte öring i lådan. Oftast händer någonting helt annat. För händelser har aldrig saknats. Konstiga, dramatiska och fullkomligt osannolika. Under de tio åren som vi tävlat i Cupen har vi haft långa tunga perioder då en invägningsbar öring skulle chockat oss mest.
Så nu när teamet firar tio år i tävlingen tänker jag gå igenom valda händelser.
Jag tar det i punkter och punkt 1 blir starter: I dag är det fri start sedan man hämtat sin startbricka vid sekretariatet klockan åtta på morgonen. Vissa springer ner till bryggan. Det är ungdomarna. En gubbe springer inte, det vore löjligt. Vem vill egentigen visa att detta är fruktansvärt viktigt. Nej, man går lugnt ner till båten, med hårt knutna nävar. Starterna i dag är ingen sport. Annat var det förr. Då stod Björn Allerstam på bryggan med pistol och sköt starten. 80 gasreglage kördes i botten, Skälåkersviken gömdes i tvåtaktsrök och halva starfältet dog i kycklingrally mot Havstornsudd. En gång satt det en gubbe i en träeka i det smala sundet mellan Havstornsudd och Toklo. En stilla morgon med blank sjö. Gubben pimplade strömming. Ejdrarna lät och måsarna dök. Sen kom startfället, 80 båtar i 30 knop. Alla skulle genom sundet. Ni lär förstå hur gubben gungade och snurrade.
Starterna var farliga, det förstod alla. Tävlingsledningen ordnade med en startbåt, som gick först och lotsade fältet ut ur viken. När den drog på fick alla dra på. En startbåt behöver vara snabb för att hålla undan - jag tänkte inte på det då jag erbjöd mig. Tävlingsledningen frågade efter starbåt på kaptensmötet. Ingen sa något. Själv hade jag köpt ny båt med en 70 hästare på. För mig var den stor och stark, en båt att vara stolt över. Med en liten nick så var det jag som skulle leda armadan ut ur viken. Den nicken hade kunnat kostat mig livet. Rolle var mycket skeptisk.
Jag lotsar fältet ut ur viken i sju knop. På min högra sida glider Tomasz "Tomec" Krysiak upp med sin åtta meters Glastron bestyckad med en 225 hästarsmotor. På min vänstra ligger Christian Henrikson med vad jag kan minnas var en Finmaster bestyckad med 150 hästar. Längre bak ligger en båt med en inombords V8. Halva starfältet har större motor än jag. Tomecs och Christians blickar är riktade på min gashand. När jag trycker till så bara dånar det. Det uppstår ett hål i sjön. Båtar studsar från alla håll. Havet går i storm. Vi grävs som ner. Vågsvallen rycker oss hit och dit. Jag tror vi ska sjunka. Bakifrån kommer V8:an vrålande från vågtopp till vågtopp. Den flyger mot oss, in över akterdäck. Jag kan se den flagnade bottenfärgen. Rolle och jag hukar. Just då knuffar ett kraftigt vågsvall oss åt sidan. V8-båten landar några centimeter bredvid och studsar vidare.
Vi var aldrig mer startbåt.
Punkt 2: Haveriet: Under tävlingens tidiga år hade vi en alldeles för liten båt som begränsade oss till att fiska inne på Sandemarsfjärden. Det var en Jofa strax över fyra meter. Man var så att säga inte med på racet ut över Mysingen ner mot Björkö och Södra Ornö. Hösten 1999 lånade vi en Jula Viking 560 med 40 hk tvåtaktare. Ett övermotoriserat, dubbelskrovat nätläggarekipage. Teamet bestod då av mig, Rolle och Stickan. Jag hade skaffat små smidiga nödraketer som rymdes i overallfickan. Man laddade som patroner i en skjutanordning. Jag tyckte det var tufft och manligt. Starten gick och nu djävlar skulle vi hinna först till Björkö. Gasreglaget i botten och så rundade vi Havstornsudd och mötte hård sjö. Jag slog inte av. Båten var kölbygd som en roddbåt. Vågsmällarna fick ryggkotorna att förskjutas. Frontlinsen på en av mina kameror sprack. Vattnet sprutade, skrovet vibrerade. Team-medlemmarna låg platta på durken för att inte riskera sina benstommar, Brandsläckare och fiskelådor flög omkring. Norr om Björkö fick jag lov att slå av. Sökte lite lä efter kanten och gasade på igen. Men nu ville den inte plana upp. Propellern bara grävde vatten och min tanke var att motorn tappat effekt på grund av något teknisk fel. Vi rundar in i Björköviken och börjar vårt fiske. Jag lägger ett långt kast in mot stranden. Gör två vevtag och ser ner mot durken. Det är en gammal båt. Innerskrovet har en hel del sprickor. Och ur de sprickorna väller det upp vatten. Jag lägger ifrån mig spöt, öppnar sittoftsluckan ner till tanken. Vi är vattenfyllda. Jag säger det till Teamet:
- Vi är vattenfyllda. Vi sjunker.
Men de kastar bara på.
- Vi sjunker.
-De ser på mig med avmätta blickar. Den ena säger så här:
- Här har man gått och sett fram mot havsöringsfiske hela hösten.
Han sätter sig ner och blir tvärsur. Den andre kastar vidare och säger utan att se på mig:
- Skjut av en sån där jävla raket nu då.
Jag ser två alternativ. Ett är att köra upp båten på stranden. Det andra är att vi håller undan vattnet med hink och den Biltema elpump som ligger löst någonstans i båtens stuvfack. Den ena team medlemmen fiskar fortfarande, den andra har fått upp en fickplunta och blänger surt på mig.
- Om vi lyckas ta hem båten över Mysingen kan vi byta till lilla Jofan och fortsätta fisket.
- Om vi inte lyckas?
- Då får jag skjuta av en sån där jävla raket.
Hink och pump kommer fram och vi börjar jobba. Pumpen är av dränkbar typ med lösa sladdändar som måste hållas med tummkraft mot batteripolerna. Enligt Biltema ska pumpen hålla undan 50 liter i minuten. Hinken är en helt vanlig blå 12 liters hink. Vi börjar jobba. Jag lägger i växeln och plötsligt börjar mitt spö att fara omkring och slirbromsen skrika. Jag vevade aldrig in mitt kast, femtio meter lina sitter i propellern. Bara fram med kniven och rensa.
Det blir en långsam färd över Mysingen. Båten ligger lågt, men vi lyckas hålla undan läckaget precis. Rolle trycker de skalade pumpkablarna mot batteripolerna och får sig stöt på stöt. Stickan öser med hinken. Då vi når Spjutsund känner Rolle och Stickan igen sig och vet att vi strax är hemma. De slutar jobba. Rolle visar sina tummar som blivit helt blåa. Från Spjutsund till Morarnas båtklubb tar vi in så mycket vatten att jag måste stå på sittoften och styra. Draglådor och backar med brandsläckare och ankare flyter omkring i båten. Vi trailar upp den och konstaterar att det finns en mycket lång spricka i skrovet. Snabbt lastar vi om till lillbåten. Bara tre timmar återstår av tävlingstiden. Ett kast har jag gjort, och det vevade jag inte ens hem.
Nystart i ny båt känns lite konstigt: Jaha, vart ska vi åka nu. Tävlingsladdningen har liksom gått ur lite efter den första starten. Vi tvärsar bara över till Långgarn där Stickan kastar fast sitt drag i fyren. Som kapten känner jag ju helt klart att vi inte har någon vidare struktur på denna tävlingsdag. Men det kan vända fort. Plötsligt drar Rolle och Stickan varsin öring.
Vi kom fyra.
Punkt 3. Drillar: Tävlingsfiskar brukar vi drilla hem fort och snabbt. Det är sällan vi får på något över tre kilo så det brukar inte vara några problem. Men en gång drillade Konsulenten något oerhört stort i en vik på Rånö. Det var sent på söndagen under tävlingsdag två. Jag hade knäckt två spön. Vi hade inte fått en enda godkänd öring. Vi var inne i en räcka med fisklösa tävlingar. Det var vårtävling 2002 och jag hade skaffat mig min fina blåa båt med 70 hästars fyrtraktare, och plötsligt fick vi ingen fisk längre. Det här var på den tiden vi fiskade med multirullar.
Vinden ligger på in mot den grunda viken. Motorn går på tomgång med backen i för att hålla emot driften. Det blåser hårt. Rolle och Konsulenten kastar inåt. Jag drar åt kastbromsen på multirullen och kör utåt mot vinden. Hugget är hårt och jag ser hela den blanka sidan på fisken, det är en stor öring som genast går loss. Jag skriker att jag hade en. Konsulenten vänder sig om och laddar allt han orkar ut mot vinden. Kastet dör och linan reser sig på hans rulle. Han börjar trassla. Rolle och jag kastar inåt och skrattar lite. Plötsligt börjar Konsulenten tjoa och ha sig. Rolle och jag vänder oss om och Konsulenten står med full spöböj och det rycker och sliter. Han drillar öring - något annat fick jag inte in i huvudet. Finns det en finns det fler, jag skickar iväg ett kast. Konsulenten stönar, svär och drillar.
- Hur fan fick du på den, skriker jag.
Men Konsulenten svarar inte, han bara svär och brottas med sitt spö. Knäar och lutar sig bakåt för att få kraft i spöpressen.
- Den går under båten, vrålar Rolle. Den går under båten.
Konsulentens backslag ger nu tvärstopp i rullen och spötoppen dras mot vatten.
- Håven, roppar jag. Vi måste få upp håven.
- Nej, skriker Konsulenten som äntligen säger något. Slå ur växeln.
Nu förstår jag vad som hänt. Hans drag låg ju på botten. Hur mycket jag än hoppas så vet jag att öringarna inte tar på bottenmetade Gladsaxar. Han drilla propellern. Jag slår ur växeln, tiltar upp motorn. Vinden tar båten och vi driver snabbt in mot klippor och grund. Konsulenten drar i sin lina och får propellern att snurra. Jag slänger i ankaret för att få ner driften. Men det är lerbotten och fäster inte.
- Snabba på.
Konsulenten drar och propellern snurrar. Linan ligger lindad varv på varv. Vi driver närmare och närmare sten och grund.
- Du får tjugo sekunder på dig, sen kapar jag linan, säger jag och lägger fram kniven. Konsulenten drar och drar. Han vill ha tillbaka sitt favoritbete. I det här läget tycks Rolle inte finna situationen knepig nog. Han häller plötsligt ut hela sin draglåda på durken, och får krypa omkring och plocka upp. Ankaret släpar, vi driver. Vinden dånar och Konsulenten drar i sin lina.
- Tio sekunder.
Det börjar bli grunt, snart är det för sent att tilta ner motorn.
Tiden är ute och jag kapar Konsulentens lina, tiltar ner, lägger i backen, och tar hem ankaret. Mitt drag sitter i ankarlinan. Jag glömde veva hem mitt kast då det blev rörigt. Min lina går fast i propellern, snabbt kapar jag och river hem.
En sak är att inte få fisk. Jag menar, det vore väl världens enklaste grej i världen att fiska sig igenom en fisktom tävling. Händelselös rakt igenom, inga problem. Nej, det är då fan slår till och det börjar ske märkliga saker, som aldrig händer då det finns öring i lådan.
- Vad är klockan? frågar jag.
- Tävlingstiden är ute, säger Rolle.
- Ååhhh i morgon är det måndag, säger Konsulenten i en tung utandning.

Punkt 4: Den långa söndagen: Under en lång period så prickades Gålö Cup in på helger med vedervärdigt väder. Det snöade, blåste och var blött tävling efter tävling. Man visste inte om det var hösttävling eller vårtävling, det var samma väder, och vi fiskade dåligt. Men det finns faktiskt en glädje i att stå ut, att ha vänner att dela detta med, att tysta stå ut tillsammans. Lördagarna klaras alltid av, hur tröga de än är. Hoppet kan ställas till söndagen. Men söndagarna kan bli plågsamma. Tävlingstiden går och vi förstår att detta är ännu en fisklös tävling. De bästa platserna ger inget och i förtvivlan börjar man fiska på okända idiotiska ställen, och rota fram idiotdragen i lådan. Kroppen värker och tiden börjar gå riktigt sakta. De sista timmarna tycks som dagar.
Det är höst 2004. Snöby efter snöby drar över fjärden. Vi kastar av fina, men döda kanter. Konsulenten står i fören och kastar på min Walk Arund-båt. Jag ser något brunt i gångrännan, och inte bara där. Durken är brunkläggig överallt. Snöslask och brunklägg. Jag förstår vad det är. Vi har skit i båten. Konsulenten har sina grovmönstrade Nokia-stövlar. Ni förstår vad hundskit det får plats i de sulorna, och Konsulenten har Walkat Arund en hel del i båten. Vi sanerar med hink och svamp. Det finns många skämt man kan dra om skit i båten. Att det är allt vi får. Och att vi är skitfiskare. Och att den här tävlingen har skitit sig. Nu kan det inte bli värre. Men det kunde det. Märkligt att man inbillade sig annat.Vi har fiskat klart en liten vik, det är ett nytt ,okänt, idiotiskt och tävlingsdesperat ställe. Om höstarna ska man inte fiska nya ställen. Ljuset kommer in lågt, botten går inte att se. Vattnet är svart. Jag kör ut ur viken. Alla sitter med axlarna högt uppdragna. Snön blåser i nacken, smälter och rinner ner efter ryggen. Vi kommer ut en bit. Lodet visar tre meter. Jag drar på. Just innan båten går upp i plan, då 70 hästaren gräver och morrar som mest, tar det i. Hur ska jag beskriva det? Kanske som att landa ett flygplan och glömt fälla ut hjulen, och förvånat förstå vad som glömts då det är för sent. Hela båten rister och skakar. Det är som en stor osynlig hand tar tag i och ruskar den som en tändsticksask. Motorn går i hårt och allt känns rakt upp i ryggraden, ett svärd av is. Jag slår ur växeln, slår av tändningen. Vi är tysta. Båten driver i snögloppen. Det finns inget att säga. Jag tilltar upp för att se hur mycket det kostar. Propellern har inga blad kvar. Skäddan är borta. Jag gissar på åttatusen kronor. Vi byter propeller och jobbar tävlingstiden ut. Sen rasar växelhuset.

Artontusen kostade det.

Mina punkter jag tagit upp i denna text är exempel på vad som hände oss under tävling. Ibland får vi fisk också. När jag skriver detta har hösttävlingen precis varit. Vi kom trea och förlorade andraplatsen med några få poäng till Team Trollerille. Men redan nu funderar jag på upplägget inför vårtävlingen, hur vi ska kunna tvåla till dem ordentligt. Vilka områden vi ska välja dag ett om det blåser si eller så. Om vi ska göra en chansning dag två till ett märkligt men ibland tokbra ställe där sällan någon fiskar. Risken finns att vi fiskar bort oss helt. Men det här är kul att tänka på under trista dagar. Kolla sjökortet, planera rutter för nordlig vind. Tänka ut strategier om det blir en varm vår med hög vattentemperatur. Försöka komma på något ingen har kommit på. Gålö Cup har gjort havsöringsfisket i Stockholms skärgård mycket roligare. Det är två helger att se fram emot. Men man ska akta sig för att försöka förklara det här för icke fiskande vänner. De kommer aldrig att förstå. Jag menar vad är det för roligt med hundskit i båten? Eller snöglopp som rinner ner i nacken? Meterlånga sprickor i skrovet? Renstädade växelhus? Eller öringar i lådan?

 -----------
GÖC i bilder 2005-2009

Höst 2005
 
 
GÖC-smörgås
 
 
Lådan hösten 2005
 
 
Skumbananer - basföda
 
Mer skumbananer.
 
Höst 2005. Mot invägningen. Klockan tickar.
 
Höst 2005. Mothugget hänger in.
  
Höst 2005. Björne och Abbe
 
 
Öringkung höst 2005


Höst 2005. Mothugget


Vår 2005

Vår 2005. Team Mothugget. Ständigt i topp fast de alltid vägrade grummelöring i sumpvikar.



Hasse, Abbe och Björne. Tävlingsledningen kvällsjobbar med statistiken. Björne visar i Photoshop hur en grå-besa blir blanköring. Tyvärr så går inte tricket vid invägningen.

Vår 2005. I takt med att våra båtar blev större - blev öringarna mindre.

Vår 2005


Båtfix inför start  vår 2005

Att hitta något konstigt att ha på huvudet är inte helt ovanligt för en Gålöcup,are

Lådan vår 2006


Öring-låde-mys vår 2006



Vår 2006


Team Atomragnar Vår 2006



Det var alltid mycket otäckt när Rille kom som Berga-Trollet med en säck från Hårsfjärden.


Vår 2006. En andraplats och vi vann över Trolle-Rille. Mysigt. Säcken från Hårsfjärden räckte inte.

Vår 2006. Sealteam snodde förstaplatsen framför näsan på oss. Klar militärlook. Ryktet säger att de bytte flytoveraller under dagen - olika färger - för att förvilla oss andra och inte känna igen dem. Hemligt värre.

Höst 2007

Höst 2007. Konsulentens öring som gjorde honom till Öring-kung. Det blåste fan och vi skulle bara in i läviken för att kunna pinka. Konsulenten vad den enda i båten som inte var nödig så han gjorde ett kast.


Höst 2007


Höst 2007


Höst 2007


Abbe väger


Konsulenten väger i Öringen som gav kepsen hösten 2007

Höst 2007


Håkan på Dalarömacken. Mästare på Meny 3


Tobbe Frank. Många kan kallas havsörings-legend. Men få är det. Mästaren.


Öring-kungen hösten 2007. Konsulenten blev svårhanterad efter det.


Team Trolle-Rille. Hårsfjärdens kungar.


Höst 2007. Simpans vänner. Hemligt team som fiskade alldeles för bra.


Höst 2007. Konsulenten blev Öring-kung och vi kom trea. Det var alltid hårt att bli slagna av Trolle-Rille som kom tvåa. Rille och jag hade en sten vi gav varandra som förloraren fick ha tills man slog den andre. Fanns inget bättre dagar än de då man fick ge Rille stenen.


Rille - ja vad säger man. Vilken kille.


Vår öringlåda dag 1 vår 2007. Hade vi haft dem liggande i vatten hade vi vunnit. En mört föll också ur munnen på en fisk innan invägningen. Hade jag stoppat tillbaka den skulle segern varit given. Vi kom 2,a.


Vår 2007



Vår 2007



Vår 2007



Vår 2007


Vår 2007

Vår 2008

Höst 2009


Höst 2009. Hasse Skoglund och Abbe delar ut priser
Höst 2009. Malmen-Dennis. Stor GÖC-profil men många vinster,

 
Till sist återigen - här är tävlingens webbsida. Det är bara att anmäla sig och ha två lugna sköna dagar i Skärgården: http://www.galooringcup.se/