fredag 17 oktober 2014

Fjället




Jag ligger i tältet och tänker. Regnet smattrar på tältduken. Fjället, fjällfiske. Drömmen om röding, harr och öringar – stora. Minnet – ljusa vindstilla nätter. Låg midnattssol och en dalgång med långa gråblå skuggor från kullarna, och videsluttningar som badar i guld där solen når. Dalen är bred och öppen, en platå. Fonden är snöklädda berg. En liten älv har skurit sig fram bland sand, stenrösen och grus som inlandsisen lämnat. I norr finns en rak klippvägg med en stor grotta. Det är en gammal samisk offerplats. Nedanför finns en klar fjällsjö där älven tar vila innan den rinner vidare. Sitter man still uppe på stora klippblocken kan man sällsynta nätter få se få de osanna rödingarna över den ljusa botten. Osanna är fel ord – osannolika ska det vara. Men ibland undrar man om de verkligen finns på riktigt. Vissa av dem väger säkert närmare fem kilo. Dem får man aldrig. Men de finns där för att hålla drömmen vid liv.

Älvens inlopp i sjön är ett rörigt och komplicerat deltalandskap i snårigaste videdjungel. Där snubblar jag, fastnar och svär. På vissa platser är videt så högt att jag går vilse och inte vet vid vilken av älvens kanaler jag kommit fram till. Där kan man vada till öar och mystiska platser som man aldrig senare hittar tillbaka till. I flera år har jag försökt återfinna en magisk rödinggrop där det stod ett tiotal feta rödingar med utspärrade fenor och magarna mot botten. Vissa hade huvudena mot den svaga strömmen. Andra stod på tvärs och någon hade huvudet nerströms. Ingen gick att få så länge de stod i gropen. Jag försökte med tunga nymfer av alla slag. Till sist även streamers. Ingen fluga dög. Men det märkliga var att när en röding gled iväg för att lämna gropen så tog den på vad som helst. Eller just när någon ny kom för att glida ner i gropen. Vad gjorde de där nere. Vilade? Sov – konstigt var det i alla fall. Flera år har jag letat efter gropen. Kanske platsen inte längre finns kvar. Kanske sanden fyllt ut och plattat till botten vid någon vårflod.

Lite längre uppströms sjön rinner älven mer stritt. Här står öringen och harren. Helst under uthängande vide och det är knepigt att presentera flugan. Det är stora fiskar som står förvånansvärt grunt. Och vaken är små. Vet man inte bättre så är det lätt att tro att här står älvens mindre fiskar – barnkammaren. Men när torrflugan försvunnit i den lilla vakringen blir det åka av. Harrarna kan vara på upp till ett och ett halvt kilo. De hoppar och rullar och stökar runt rejält i ytan utan att komma sig för att simma. Det är sällan harrarna tar någon lina. Om det är en öring som tar blir det däremot en lång rusning ner i deltalandskapet, runt böjar och krångel så linan ligger uppe i videt. Det tar alltid tid innan man kan ta nästa fisk på detta ställe. Det blir stört för flera dagar.

I utloppet av sjön bildas en blank nacke med stora stenar. Det är hit jag vill om den där vindstilla natten kommer. Harrar, rödingar och öringar står sida vid sida. Vaken darrar ut, glider ner. Man pustar och stönar av att bara få se det. Det är märkligt hur fiskvak kan påverka en så starkt. Kroppen blir varm. Vaken är ett löfte om att det här kommer gå bra. Det här kommer bli kul. Naturen har gjort sitt med väder och andra förutsättningar. Allt är perfekt. Nu är det bara upp till mig och jag kan sitta länge och bara titta, försöka se vem som är störst. Letar i flugasken. Nyttjar lite tobak och bättrar på myggmedlet. Det här är mitt. Den här natten är min. En stund av total lycka, förväntan som med säkerhet kommer att infrias. Det är nu det inte får komma ett gäng fiskare över kullen. Drumlande och ivriga. Tjoande, kastande och plaskande. Då spricker allt. Så tunt är det.

Fjället, fjällfiske. Drömmen om röding, harr och öringar – stora. Minnet – ljusa vindstilla nätter. Den vackra dalen. Jag ligger i tältet och lyssnar på regnet. Först blåste det i två dygn. Det ryckte och slet i tältduken. Jag kände mig som inblåst i ett segel hängande i masten på Lord Nelsons skepp vid sjöslaget utanför Trafalgar. Sen kom regnet och dimman. Dalen syns inte. Jag drar ner blixtslåset och sticker ut huvudet. Inte närmsta videbuske syns. Bara en liten plätt runt tältet. Några meter mark på en kulle. Bortanför ingenting. Jag kryper ut för att gå ner och hämta vatten. Plötsligt står en svart ren och tittar på mig. En svart siluett mot dimman, helt stilla. Bara några meter bort. Huvudet och den stora kronan är riktad mot mig. Det är obehagligt. Fjället kan vara obehagligt - blött, kallt, dimma och storm. Men det finns ett annat fjäll än detta. En väntan på den där klara vinstilla natten då de osanna rödingarna simmar nedanför det stora klippblocket och kiloharrana vakar på utloppsnacken.

Det här en väntans fiske, visst har jag varit nere och fiskat småfisk till mat. Under fel väderförhållanden blir det mest bara småfisk. Jag har tid att vänta. Men det kan ske märkligheter även under konstiga förhållanden. En gång var jag med om ett otroligt fiske då det stormade i sjöns riktning upp mot utloppsdeltat. Vinden dånade i öronen. Jag behövde matfisk. Vågtopparna gick höga och flugkastandet var svårt. Jag fastnade i videt, svor och hade mig. Men så tyckte jag mig se vak där ute på de vassa vågtopparna. Kunde det vara möjligt. Jag knöt på den största torrflugan som fanns i asken. Inte för att jag hade en aning om vad fisken tog. Flugvalet hängde på att jag ville se den på krabba ytan. Jag fick till ett kast i stormen. Flugan guppade som en räddningsflotte i sjönönd – och så plaska det till. Jag gjorde mothugg och sen bar det iväg. Ner genom deltat och ut i sjön. Jag sprang genom videt och rullen väste. Att springa genom fjällvide är som att försökta ta sig fram där tusen armar försöker fånga dig, fälla dig, dra dig till marken och snärja lemmarna tills man ligger där orörlig och bunden av levande rötter och grenar. Man kämpar, kravlar och kryper, De vill dra ner en i underjorden. Enklare sagt – det är ett helvete att springa i fjällvide. Det gör ont. Drillen tog tid och visst fick jag matfisk – för flera dagar framöver. Det var en öring på drygt två kilo. Jag gick upp i deltat igen och drog på flera stora öringar som fick gå tillbaka. Troligen hade hela sjöns insekter blåst upp i deltat och öringarna följt efter. Nästa dag hade vinden vänt och fiskarna var borta.

Det finns inte så många ljud här uppe. Vinden, regnet och några fåglar. Och så kan det dra förbi någon frustande renflock. Jag är dålig på fåglar. Ljungpipan eller om det är fjällpipan skriker tröstlöst var man än går. I videt hopar blåhaken runt och har koll på en med ett ynkligt läte. Nere vid vattnet på min diskplats sprätter någon sorts minivadare omkring på sandstranden med ett förtvivlat skrik. Den har nog bo där någonstans. Sen är det fjällvråken som svävar ett varv över dalen. Även hans läte är förtvivlat som om han vore djupt olycklig. Fjällvråken har sitt bo på klippan ovanför grottan. Därifrån har han blick över hela sin värld och inget undgår honom. Och så har vi labben, en tjuvaktig rackare som försöker sno mina matfiskar medan jag gör upp eld. Även hans läte är ett plågat tjut. Tidigare om våren kanske det finns fåglar här uppe som drillar och sjunger vackert. Nu är det mest läten som handlar och att man är i vägen, eller ska hålla sig undan – helt enkelt ska man dra åt helvete. Övriga djur är det ont om. Jag fångade en lämmel en dag i kastrullen och hade honom som husdjur ett tag. Han gillade det inte. Fräste och var förbannad.

Jag tycker inget vidare om mörk choklad, därför tar jag med mig många sådana kakor på fjället. Om det varit ljus choklad hade de tagit slut redan under vandringen upp hit. Mörk choklad räcker i alla veckor, och mot slutet då man tröttnat på fisk, pasta och torr-mat är det himmelskt gott. Även russin är något jag i vanliga fall tycker är tråkigt. Men nu ligger jag i tältet och har fest. Mörk choklad och russin. Men det är inget som hjälper då den riktiga fjälldepressionen slår till. Det värsta är att fastna i sovsäcken. Tre dagar kan man ligga och vänta ut oväder. Sen måste man ut hur djävligt det än är. Annars slår den totala vildmarksledan till. Har jag bara lyckats tagit mig ur tältet brukar jag repa mig snabbt. Leta upp lä bakom något klippblock. Koka kaffe, krypa ihop och mysa. Äta russin och choklad och försöka känna mig stark. Inte tänka på hemma, inte tänka på den där stora steken och ölen som väntar på järnvägsstation. Inte bli ovän med fjället. Då går det fort utför. Då blir man snabbt liten och sårbar. Mörkret tar plats i bröstet och man hatar vinden, regnet, dimman, videjävulskapet och de förtvivlat pipande och skrikande fåglarna. Det kan lätt kännas som allt här uppe vill ha bort dig. Du är en onormal inkräktare med rymdblankt tält, modernt spritkök och löjliga vildmarkskläder inköpta på någon hipp och cool outdoor-butik på Sveavägen. Ungefär som om man var på månen och inte kunde överleva här utan hightech-utrustningen. När denna känsla kommer drar jag på mig min urgamla röda Hellyhansentröja som jag ärvt av min morbror som var Rallare. Och så mina slitna M-59 brallor som jag snodde i lumpen. Men det går bra också med ett par säckiga jeans. Och så de gamla Graningekängorna. Visst blir man blöt, och inte superandas dessa kläder. Men storstadsbor på fjället tycks tro att man dör häruppe i jeans och en gammal tröja. Vad jag menar – vad jag tror jag menar är att man ska försöka göra fjället till sitt. Man behöver inte rulla sig i renskit, men här uppe är man långt från den hippa outdoors-butiken på Sveavägen. I mina vanliga gamla kläder tycks fjället strunta i mig. Fåglarna gapar inte lika mycket. Jag syns mindre. Naturen retar inte upp sig lika mycket på mig.

Det är tungt att vara ensam en längre tid här upp. Men det är inte alltid lätt att vara fler heller. Inte alltför sällan kommer man i otakt. Någon får sovsäckssjukan och vägrar ta sig ut ur tältet. En annan är omänskligt glad och positiv fast allt liknas skit. Någon får ett neurotiskt sammabrott på mygg och knott. Själv är man bara lagom fjällsur. Då är det bäst att lämna de andra i fred. Ta sitt spö och göra egna långa expeditioner. Den med sovsäcksjukan kan smitta dig så du själv blir liggande. Och den löjligt positiva får man lust att slå på käften.

Jag vaknar till en ny morgon i tältet. Det är kallt som fan. Jag tittar ut – snö! Vinden har vridit och kommer från norra ishavet. Den svarta renen står nere vid diskplatsen med ryggpälsen vit av snö. Hur än saker och ting är kan det alltid bli värre. Jag tar fram choklad och en bok och kryper långt ner i sovsäcken. Om det inte var fem mil att gå så hade jag gått nu. Jag läser någon timme och tittar ut igen. Renen står kvar med baken mot vinden. Mina flugspön har blåst omkull, jag kryper ut och reser dem mot tältet igen. Det hade varit bättre om renen inte var svart. Om kvällen står han fortfarande kvar. Han kunde väl ha varit vit, eller åtminstone grå. Jag somnar med boken på näsan och drömmer om dödgrävarrenen som släpar en murken svart släde. En krum, benig lappfigur lastar svepta lik. Ett är inlindat i silvertyg. Och så ser jag tältpinnarna. Det är jag som ligger insvept i min tältduk. Och så börjar renen att dra släden bort mot klippväggen och grottan. Den krumma figuren lunkar bredvid och de går rakt upp mot offerplatsen. Fjällvråkarna cirklar likt gamar. Ödesmättade tjut.

Jag vaknar helt svettig. Snön har smält, det är klart och kallt. Vinden drar fortfarande från norr, men det har mojnat betydligt. Solen lyser blekt och värmer inte.

Jag packar min lila tursäck och vandrar bort mot klippväggen och grottan. Det tar en timme att komma fram till foten. Därifrån får jag klättra i ett tusenårigt stenröse. Här kan man finna märkliga saker som fallit ut ur grottan. Träpinnar med mystiska ristningar. Resterna av någon kniv och annat som går att begripa vad det är mer än tillverkade av mänskliga händer. Jag hittar träfragment av något som varit runt, kanske en trolltrumma. Sakerna får ligga orörda. Jag skulle aldrig våga flytta något, ta i något. Sista biten upp till grottan är brant, stenar rasar och rullar. Golvet lutar ut, raset forsätter, men väggar och tak är spikraka som uthuggna av ingenjörer. Det är säkert tio meter till tak, och tjugo meter mellan väggarna. Här inne kan man sitta och se hela dalen. Jag ser älven som ligger i dalbotten likt en snirklig silvertråd och sjön som speglar himlen. Och långt därnere ser jag mitt tält som en blank prick. Min lilla löjliga trygghet här uppe i dalen. Fjällvråken kommer och ryttlar utanför grott-mynningen. Den har huvudet vänt mot mig, Jag ser de svarta ögonen och näbben öppnas. Skriet ekar mellan klippväggarna. Han ryttlar länge, sen styr kan vingarna i vinden och segar upp.

Jag tar fram en ask russin och en chokladkaka som jag gräver ner i grottans grusgolv. I natt kommer jag få vad jag väntat på. Varför jag är här. En vindstilla och klar natt. Harrarna och öringarna kommer att vaka på blanknacken. Sakta kommer jag att lossa min torrfluga ur korkhantaget. Med omsorg kommer jag att välja ut den största fisken. Natten kommer bli min. Jag är helt säker.


 
 
 

3 kommentarer: