tisdag 7 oktober 2014

Jag älskar doften av en laxälv om morgonen



Skriver man en sån här fluglaxartikel blir du lätt kallad - Foliehatt. Men tappar man mystiken så blir det med åren tråkigare. Laxfiske blir lätt bara en materialidrott. Och - va fan, ska jag försöka skriva en artikel där det senaste hundra åren säkert kommit ut hundratals - kanske tusentals artiklar och böcker måste jag hänga upp det hela på något som gör det läsvärt. För många självsäkra eller själsäkra, på gränsen till dryga laxflugfiskare, finns inget att hämta i en sån här text. Speciellt inte för dem som på ett märkligt vis har råd eller tillgång till de bästa vattnen.

Men för oss vanliga - och för den som tycker om att läsa, kan det ge något. Alla kan bli materialidrottare - men känslan? Och har man bägge egenskaperna (känsla + materialidrott) utan att kanske förstå det är du en otroligt duktigare laxfiskare, utan att som sagt riktigt att förstå varför. Du får helt enkelt bara mer lax än alla andra. Det handlar kanske helt enkelt om att inte slita sig trött och less då det är onödigt. För om man har känslan och vet när det är onödigt.
Ja, då vet man det!

Texten gick i Allt och flugfiske i våras. Där har jag alltid fått bre ut mig med historier jag tyckt varit roliga att skriva. Skruva till saker. Nu tycks den tidningen gå åt samma håll som Fiske för alla som jag skrev i under många år. Den bantas ner till fyra nummer under Fiskejournalens ledning. Nuvarande redaktör och formgivare försvinner. Trist. Men tack för de år jag fått skriva mina märkliga texter.


Sju nycklar för laxen

Jag har sagt det förut: Flugfiske efter blank lax i älv blir lätt en blandning av kvasifilosofi, hokuspokus och pseudovetenskap. Varför? Kanske för vi inte vet bättre. Jag ska försöka bena upp mitt eget laxfiske i sju nycklar. Varför sju? Jo, siffran sju har för människan sedan urminnes tider stått för tro och hopp i de flesta kulturer. Sjuans influens gynnar författare, filosofer och konstnärer. Den påverkar så du blir mer inåtvänd och förstår vikten av att allt inte kan berättas och sägas.

Vad tror ni? Det börjar faktisk lukta laxfiske om siffran sju. Jag citerar ur Numerologi-tron: ”Om man befinner sig i en dålig situation, kan sjuan öppna vägarna i livet. Du blir mer hoppfull än vanligt. Din intuition är mycket starkare än vanligt och det bästa är att följa den i stället för att lyssna på alla andras råd eller försöka fatta beslut. Du inser att tro och hopp spelar en viktig roll. Att önska sig något bättre än det som man har, kan alltid hjälpa.”

Shit. Denna text kommer bli skum. Riskerar ett förvirrat haveri redan på första A4,an.

Okej. Jag utgår från att läsaren kan kasta på ett sätt så de flesta ställen i älven kan fiskas av. Visst kan en duktig kastare ta mer lax än en medelmåtta. Men sanningen är den att medelmåttan långt fler gånger är bättre på att få lax. Det handlar inte om att kunna kasta vackert och skitlångt. Det handlar om att fiska. Att kunna känna älvens liv i linan då flugan går sin bana. Bli ett med vattnet och vara… eehh…ja: ” förstår vikten av att allt inte kan berättas och sägas.” Det är en känsla. Kastandet ska man ha klarat ut innan man ger sig på laxfiskets sju siffror.

Doc Holliday är den laxfiskaren som lärt mig mest då det gäller känslan – eller ska vi säga den andliga biten i laxfisket. En ganska märklig man. Jag återkommer till honom senare.

Nyckel 1: Tid. Att ha möjlighet att lägga mycket tid vid älven. Att kunna välja en plats och vänta på laxen. Vänta på regn och vatten, vänta på den magiska stunden. Den som har möjlighet att kunna stanna länge vid en och samma älv kan ha bra laxfiske i generellt dåliga och billiga vatten. Tid och låga förväntningar ger ett harmoniskt laxfiske. Att i första hand vara tillfreds med att få vandra längs en outbyggd älv med spöt i handen. Jag brukar säga att man inte ska summera hur senaste sommaren har varit. Laxflugfiske ska summeras hur den senaste tioårsperioden sett ut. Det är klokt att besöka samma älv år efter år. Lokalkännedomen om var laxen står under olika förhållanden är ovärderlig. Med åren då erfarenheterna samlats om ståndplatser, datum, vattenstånd - vet man vad man håller på med. Laxfisket är då inte baserat på tur.  Några torrår får du ta då och då. Det är en prövning. Passa på och memorera var gropar och stenar finns då älven är utan vatten. Är du trogen en älv blir du belönad och kan snart rundfiska alla andra på ett rent magiskt vis.

Nyckel 2: Djupet. På sommarälv som håller mellan tolv och sjutton grader, har jag alltid klarat mig med flyt- och intermediatelina. Djupet har jag varierat med olika plast-och koppartuber. Vid vattentemperaturer över 18 grader brukar jag inte fiska så mycket. Laxen tar ogärna vid så höga temperaturer. Men jag är beredd och väntar på regn eller en kall natt. Så fort tempen är nere på 16 grader så hugger de igen. Men det var djupet jag skulle prata om. Mesta tiden fiskar jag i en grund älv. Sjunklina har jag aldrig tänkt på. Jag har tyckt att de är tråkiga att fiska med, och det är lätt att gå fast i botten. Med flytlina ser jag exakt var min fluga är och det tycker jag är roligt. Men ett år blev det mycket folk där jag fiskar. Poolerna var på-bankade dag som natt. Folk vadade på led – och ingen fick något. Det hade varit helt dött i en vecka. Vattnet var ganska varmt och alla fiskade ytligt och snabbt. Då kom Doc Holliday på besök. Han fiskade helt fel. Han hade en sjunk 2/3 och kastade långa branta kast. Inte ens 45 grader. Och så stod han och fiskade ut kasten i flera minuter. Han höll typ flugan hängande mitt i älven. Det var irriterande. Jag gillar att fiska snabbt. Men han drog på tre laxar samma dag. Hur då? Och varför. Jag fattade ingenting. Det var som sagt grund, varm älv och Doc Holliday gjorde helt tvärt om än vad laxfiskelitteraturen sagt i 100 år. Jag åkte hem och rotade i mina lådor och fann en sjunklina som jag köpt till vårfiske i Älvkarleby. Redan samma kväll fick jag en lax som tog på djupt långsamt fiske. Nästan stillastående fluga. Jag fattade ingeting men Doc Holliday sa att med så mycket folk och spring vid älven så var laxarna störda och vägrade stiga. Flugan måste ner till dem. Med åren har jag tydligt märkt att han hade rätt. Men som sagt sjunklinefiske tycker jag är tråkigt. Så nu använder jag flyt/sjunk 5 och flyt/sjunk 7, när jag vill komma ner. Jag har också märkt att då en pool stått ofiskad något dygn så fungerar flytlina igen. Men så fort det blir mycket folk måste flugan ner. Standard tar jag alltid med mig två spön till älven. Vanligast är ett spö med flytlina och ett spö med flyt/sjunk 5. Jag kan även ha en flyt/sjunk 3 i ryggsäcken. Djupet finjusterar jag sen med tubflugor av plast och koppar. Innan Doc Holliday gjorde det där tricket trodde jag inte djupet hade så stor betydelse på sommarälv. Nu vet jag bättre.

Nyckel 3: Anpassning. Själv är jag en djupvandande tvärkastare som vill ha högt vatten och hög fart. Helst med flytlina som jag beskrev under nyckel 2. Det är mitt naturliga tillstånd. Momentet av överraskning tror jag är viktigt. Just därför fiskar jag poolerna snabbt med flytlina. Tvära kast, snabb fluga och även långt mellan stegen, kanske tre fyra meter innan ett nytt kast. Det är bättre att gå poolen två gånger snabbt än att mjölka sig igenom den med tomtesteg. Jag fiskar bara på lax som verkligen vill ta, vilket innebär att jag sällan tappar fisk. De sitter hårt och bra i mungipan.

Här har jag många gånger låst mig vid mitt fiske. Men jag har blivit bättre på att anpassa mitt fiske efter hur andra lyckas. Är det någon riktig långsam fiskare som likt Doc Holliday står och mjölkar ut branta kast med sjunklina som står för flest hugg, så kopierar jag vad han gör. Även om det inte är mitt sätt att fiska. Det här låter självklart så här i text, men många mal man på helt tjurigt med ”sitt” fiske för det ska fungera. Typ jag vet bäst för jag fick lax förra veckan. Ja, men förra veckan kan vara som ljusår bort när det gäller förhållanden. Tung sjunklina på normal sommarälv kan vara mycket bra då det råder högt fisketryck på älvsträckan – som jag nämnde under nyckel 2.
Genom att studera och härma duktiga laxfiskare så kan jag numer variera mitt fiske på ett helt annat sätt. Är det någon som fiskar bra så härmar jag direkt. Eftersom jag fiskar i välbesökta billiga laxälvar har jag också  fått anpassa mig på ett helt annat vis än om jag fiskade på privatvatten som får vila. Jag pressar mig upp i poolen och börjar under buskar och fanskap och får på så sätt några meter till att fiska. En orörd fläck i flugbombardemanget. Flugan går över ostörda fiskar. Laxar som helt enkelt inte sett någonting på flera dagar och haft skittråkigt. Plötsligt går en fluga över huvudet och den tar. I kortvatten där många fiskare kastar hela dagarna är det viktigt att hitta en lax som har tråkigt. De laxar som ideligen ser våra flugor blir överstimulerade och tappar snabbt intresset. Många laxar har jag tagit efter poolens slut, långt efter blanknacken. Jag har fortsatt längre än de andra och fått hugg i utloppsströmmens vågor. Även i de hårda strömmar mellan poolerna brukar jag fiska då det är mycket folk. Laxen kan ha ståndplatser i förvånansvärt hårt vatten. Det vill säga jag får ofta "turfiskar" på skumma och märkliga ställen. Men det handlar om att under högt fisketryck på älven hitta laxar som har tråkigt. Slutsatts – anpassning, att alltid ha koll på andra fiskare och hur de lyckas och samtidigt finna laxar som har tråkigt.
Nyckel 4: Flugan. Jag föredrar alltså stora tubflugor som går snabbt. Vad det är för sorts fluga spelar inte så stor roll bara den är mörk och stor. Gärna svart, med lite brunt och orange. Mönstret fungerar bra i mina älvar på normalt och högt vatten. Jag binder samma tråkiga mönster i två varianter. En lätt på plastslang. En tung på koppartub. Helt Basic - på med en vinge bara. Det kan låta trist, men jag har fiskat fluglax sedan 1978. Jag har bundit så mycket vackra laxflugor i alla tänkbara mönster med alla tänkbara material. Dessa fiskade absolut inte bättre än mina skitfula Basictubflugor. Älvarna jag fiskar i har bottnarna som är bruna eller smutsigt orangea. Det finns en teori som jag tror stämmer bra. Det är att flugan bör ha samma färg som älvens botten. Kamouflageteorin - laxen ska se flugan så sent som möjligt. Bottnen speglar sig i ytan och flugan är dold tills den passerar i fiskens fönster. För den som inte förstår vad jag menar med fiskens fönster, ska dyka i älven någon gång då vattnet är varmt. Det är bara just över huvudet som det går att se himlen i ett runt hål. Ljusets brytningsvinklar gör att runt detta hål syns enbart en spegelbild av botten. Fiskar du då med en fluga i bottnens färg ser laxen den senare. Det här är ju bara en teori. Laxarna kanske har bättre syn än så. Men det är ju alltid något att hålla sig till - fiska med flugor i älvens färg. Men det här motsäger ju helt Doc Holliday,s sätt att hänga en stilla sjunkline-fluga fram för nosen på laxen. Jo, laxfiske bjuder på en hel del motsägelse. Ungefär som Bibeln.


Nyckel 5:  Ångest. Laxflugfiske i älv är bland de tuffaste fiskena du kan ge dig in på. Det finns de som är så laddade och nervösa att de spyr i bilen på väg till sin laxvecka i Norge. Jag har varit med om att vuxna karlar börjat gråta redan på tisdagen. Andra har knäckts fullständigt, slängt in vadare och spön i bilen och åkt hem på onsdagen. En bra laxfiskare har ett stabilt laxpsyke, och det är en mycket stor tillgång om man har en taskig tidsuppfattning. Jag har skrivit det förut:  En laxvecka tillsammans med sina vänner kan många gånger bli ett intressant socialt experiment. En dokusåpa. Längtan efter laxhugget kan bli som en sjukdom, eller så är det just det de är.
Hur känner man igen laxångesten? Ju trögare eller orättvisare laxfisket är så sprider den sig som en mörk amöba och förgiftar en efter en längst laxälven. En del tar till flaskan, andra börjar helt utan anledning bygga regnskjul och spöställ vid älven. Någon kommer inte ur sängen. Vissa kan börja göra märkliga utflykter till sevärdheter som inte har något med laxfiske att göra. Älven sprider ångest i stället för lycka. Kanten kan vara hårfin. Jag gör upp ett löst schema med minst två fiskepass per dygn hur fisket än är. Där emellan läser jag böcker, ser på film. I möjligaste mån försöker jag undvika nätforum om laxfiske för det kan öka ångesten. Om alla vid älven fiskar dåligt så är det inget större problem, men om det bara är du som går helt utan kan det kännas otroligt tungt, speciellt om man hade ett dåligt år innan. Det bästa sättet att hålla laxdepressionen borta är att äta och sova ordenligt, samt att sköta om fötterna. Misströsta aldrig. Håller man sig bara vid liv så kommer nästa laxhugg. Samt att hålla sig till nyckel 3 och ta rygg och härma den som fiskar bra.

Nyckel 6: Självförtroendet. Tron får aldrig svikta för en laxfiskare. Jag träffade en gång en mycket framgångsrik laxfiskare i Gaula i Norge. Självklart ville jag veta hur han gjorde. Men det fanns inget som skiljde ut honom nämnvärt från de andra duktiga laxfiskarna. Men ändå lyckades han ändå bättre än alla andra. Jag frågade vad som var hemligheten. Han svarade att det var enkelt:
- Finns det lax så tar jag dom.
Sedan dess kliver jag på varje laxpass med de orden i huvudet. Man ska absolut inte vara ödmjuk. Då är man snart knäckt.
- Finns det lax så tar jag dom.
Ett positivt psyke -  tro på att man gör rätt - att det vilken sekund som helst hugger en lax. Det är nog det som också är Doc Holliday hemlighet. Han tror helt enkelt på nästa kast och nästa. Han tror på alla kast och det är en svår konst.
När fisket känns riktigt tungt och kört brukar jag fråga mig själv: Vad skulle du annars göra? Det hjälper.
Nyckel 7 : Nyckfullheten. Sjuans magi sträcker sig långt tillbaka. Den tidigaste kända kultur som tillämpade sjumystiken var den sumerisk-babylonska cirka 3000 f Kr. Regnbågen, som enligt Bibeln symboliserar Guds förbindelse med människorna, innehåller sju färger och att även tonerna i C-durskalan är sju till antalet. Muslimerna vandrar till Mecka för att gå sju varv runt den heliga stenen Kaba, vilket representerar Guds sju attribut. I Egypten har Hatfors prästinnor sju krukor. Solgudens Ras sju döttrar gjorde sju knutar i sina sju klädnader. Den grekiska Guden Apollo har en lyra med sju strängar och Pan har sju flöjter. När Petrus ville veta hur många gånger han skulle förlåta sin broder svarade Jesus: Icke sju gånger, utan sjuttio gånger sju.
En tidig morgon sitter jag vid älven. Jag gör upp en eld och kokar kaffe. En lax kring fem kilo sticker upp ur min ryggsäck. Det gör mig glad och den ska gravas. Min fiskevän Doc Holliday kommer vandrande uppströms i morgonens rådimma. Han har en mycket stor lax i läderrem över axeln. Han hänger den i ett träd vid stranden. Laxen är helt nystigen och är pärlemovit om magen och har helt silverblanka sidor: Mittlinjen skiftar i violett 
- Finns det kaffe? Frågar han.
Brasan fräser, kaffet kokar över.
Många gånger har jag funderat över vad det är som gör Doc Holliday till en sån bra laxfiskare. Det finns inget som utmärker honom rent tekniskt. Han är en medelgod kastare som fiskar med ganska illa bundna flugor. Men jag misstänker att det finns en märklig och mycket viktig egenskap en laxfiskare bör ha. Men vad? Kanske att förstår vikten av att allt inte kan berättas och sägas. Bara kännas, kanske inte ens det – bara förnimmas.
- Vad är laxfiske? Frågar jag Doc Holliday där vi sitter vid älven.
Han stryker mygg från pannan med en långsam rörelse.
- Nyckfullhet, och att bli vän med den, inte vansinnig. Efter många tomma dagar är älven plötsligt full av lax. Det hugger för alla. Och det enda man har gjort är att vara där just då. Så är det.
Okej, visst kan det vara så. Men jag vill ha det till att vi varit skickliga just denna natt. Ena till sjudjävlars skickliga laxfiskare och att nyckfullheten bara har en liten del i vad som hänt.
Doc Holliday är tyst en stund och vänder runt glödande kol med en pinne. En lax hoppar ute i älven.
- Det finns något som heter Pilgrimens Sju Nycklar, säger han och ser ut över älven. Ett: Att vandra sakta, ta sig tid och stanna upp. Långsamheten ger möjlighet till ökad självinsikt och möten med oss själva. Två: Frihet från ägodelar, almanacka och måsten. Frihet att tänka egna tankar och få oss att se vägen som vårt livs äventyr. Tre: Vad behöver man för att leva? Hur mycket? Hur lite? Fyra: Att vara närvarande i det som sker, att bara vara. Fem: Att gå i tyst. Att gå in i sig själv. Sex: Att dela med sig av matsäck, tankar eller förnödenheter. Sju: Vad finns det bortom allt? Eller är detta allt?

Vi blir sittande tysta tills brasan falnat och slocknat. Varsin lax har vi att bära hem. Det enda vi har gjort är att vara där just då. Jag ser ut över älven som rinner med en mystisk dimma över ytan.
Jag älskar doften av en laxälv om morgonen.

5 kommentarer:

  1. Hur skön som helst, länkar till dig Micke!

    SvaraRadera
  2. Bra och tänkvärd läsning Mikael och fina bilder.

    SvaraRadera
  3. Där slog du huvet på spiken, särskilt när det gäller ångesten.
    Missade och uteblivna storöringar har ofta gnagt i mig,
    sen började jag fiska lax och dt blev ändå värre....
    /Larsa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha,sant larsa. Bommade laxar i älvkarleby förföljer mig hela hösten

      Radera