torsdag 30 juli 2015

Have You Seen Bruce Richard Reynolds

 
 

 
 
Have You Seen Bruce Richard Reynolds

 
 
 
 
Det är troligen många gånger ett bättre miljöval att äta egenfångad fisk - än mat som har färdats jorden runt innan den ligger på vår tallrik. Lite knepigt i dag då delar av "rädda alla laxarsamfundet" är som värsta militant-veganer som eldar Scan-lastbilar, men vill drilla lax utav bara helvete. Själv känner jag mig som en tågrånare när jag tar hem en lax i dag. Så det kan bli. Redan på 80-talet började jag skriva om laxproblematiken i fiskepressen, Lo-tidningen och vanlig dagspress. Brorsan jobbade med laxfrågan på ett mer handgriplig vis. Det var brorsan som skapade fiskeområdena i Tornedalen. Han bosatte sig i Pajala för jobbet. Tufft för en Stockholmare. Det tog två år för honom att få alla gubbar däruppe att samsas. (1984-1986). Oändligt med många och långa möten. Och då fanns det knappt ingen lax i systemet. I dag då det finns lax hade det aldrig gått att fixa den tillgängligheten som råder nu tack vare brorsan. När han sen jobbade som Fiskerikonsulent på Sportfiskeförbundet slet han hårt för laxfrågan mellan 1988 - 1998. Han lyckades med få bort drivgarnen i Östersjön på en finurligt vis. 10 år tog det - men bollen var i rullning. (Han lyckades bevisa att yrkesfisket fick tumlare som bifångst i drivgarnen). När drivgarnen fasades ut gick det äntligen att börja bända och bryta i laxfrågan på ett  konkret vis. Östersjön hade dispens från övriga världen för att de just inte fick den typen av bifångst i Östersjön. För att rädda själva laxen visade det sig vara omöjligt att få bort drivgarnen. Yrkesfiskarna var grymt starka på den tiden. Brorsan lyckades först bevisa att en stor del av yrkesfiskets laxfångst var svart. Den utredningen lyckades Yrkesfiskeförbundet med sin makt få totalt mörkad och nergrävd. Man kan lugnt säga att han var hotad och hatad på ett farligt sätt.
När brorsan började jobba på sitt eget vis i laxfrågan på Förbundet var övrigas inställning på förbundet att de inte skulle hålla på med typ naturvård. Han fick liksom slåss åt två håll. Det var fler gubbar som också kämpade hårt och fick bort det stora monsterhotet mot laxen. Mats Andersson som bor i Hörnefors är en av dem. Birger Nordjäll en annan. Nu är de bortglömda Vi är stofiler som vill ta hem en och annan lax när de är tillbaka i älvarna - de riktigt stora hoten som på 70-80-talet gav fullkomligt tomma, eller näst intill tomma älvar är borta. Torneälven var på 80-talet tom på lax. De problem som finns i dag i laxfrågan går att jobba med. Det är detaljer. Och de riktigt hard core fiskarna som ligger i likt porr och sätter tillbaka 50-70 laxar i per år dödar mer än vad jag gör. Vad vill de bevisa? Får jag en fisk går jag hem med den - glad och klipper gräset eller fixar bilen. De unga porrfiskarna kör på för att bevisa...ja, just vad? Skicka bilder, räkna in, knäcka polarna. Var är känslan? Ryggskador och förstörda slemskikt. Skratt och skrik.
Nu finns laxen finns i älvarna och vi kan ta frågan just där. Vi kommer få sämre år och bättre. Som det är i naturen. Men som sagt - så det kan bli. Rädda alla laxar och C&R, a 40 lax. Vi stofiler förstår inte riktigt. Det stora jobbet är gjort under 88-98. I dag har vi detaljarbete kvar. Det kan ibland bli löjligt. Jag ska försöka göra en framtida artikel om dessa i dag lite gråa hjältar. Vika de var och hur jävligt deras skitjobb var. Och hur bra. Och ibland farligt. Yrkesfiskarna var Sveriges starkaste förbund med grenar högt upp i maktens korridorer.
----
Och så bilden på Järnvägen - Norra stambanan. Stativ och självutlösare. Ett järntåg i timmen. Bettan var tokarg på mig, Pratade inte på 5 timmar

 
 
 



1 kommentar:

  1. Den som spöfiskar i älvarna och släpper tillbaka laxarna till 100 % tror att man gör laxen en tjänst bör tänka om om inte vatten inte tål ett uttag bör man inte fiska där.

    SvaraRadera