tisdag 15 december 2015

Stängningsdags



Texten skrev jag efter sommaren 2014. Det är lite tankar om framtiden i våra billiga norrälvar. Samt stämningen att gå sista repan i augusti och minnas säsongen. Nicolas Jändel som då var redaktör på Allt om Flugfiske och jag hade bestämt att den måste gå samma höst medans ämnet och tankarna var någorlunda nya. Men så blev Nicolas av med jobbet som redaktör och AoF slogs i hop med Fy & Tie. Materialet fick flytta ut för att ge plats åt någon flyms-bind-artikel. Jag vet - alla kan inte vara intresserade av laxfiske. Men det som nu händer i våra norrälvar är unikt och dramatisk. Kanske aldrig har något liknande hänt i sportfiskesverige. Men det blev säker många fina flymfer.

Texten gick nu i Allt om Flugfiske nr7 2015.

-----------------------





Ett och annat gult löv kommer drivande på älvens yta. Det är inte höst, inte riktigt än. Det är sista augusti. I morgon stänger fisket. Jag vadar i älven med tvåhandsspöt. Lövträden har börjat skifta från mörkt gröna till en mattare nyans. Trätopparna börjar gulna. Vinden drar av de löv som inte orkar hålla sig kvar. Jag är i Västerbotten. Det norska laxfisket har jag givit upp för länge sedan. Det har bara blivit dyrare och sämre. De senaste åren har många av de svenska älvarna slagit Norge med hästlängder. Och fisket är i stort sett gratis. Här jag fiskar nu kostar ett årskort under tusen kronor. Att fler och fler fiskare överger Norge märktes denna säsong. Det var galet trångt här vid älven.
Det är sista dagen vid laxälven för i år. Jag gör mina kast och får ett och annat gult löv på kroken. Det känns länge sedan laxstegen kom med blanka huggvilliga fiskar. Nu är fiskarna murriga och för varje dag förvandlas de mot höstens lekdräkt. Egentligen så har jag fiskat klart. För mig är laxfiske förknippat med de blanka ystra fiskarna som nyss kommit från havet. Men jag kan inte låta bli att vara vid älven. Och nu när vattentemperaturen sjunkit från sommarens galna värme har laxarna börjat hugga igen. Just denna sommar blev en stor del av säsongen förstörd, men så är det alltid. Antingen är vattnet för varmt, för högt eller för lågt. Det är härligt att vara här, att göra mina kast utan laxstress. Inte någon annan laxfiskare syns till. Den galna tiden är slut för länge sedan. Annat var det i juni. Det var rally. Bilar med spöhållare for längs vägarna vid älven i jakt på laxen. Men nu är det helt tomt, känns knappast som samma plats. Jag gör mina kast och tänker på säsongen. Det är så att säga en rituell avslutning. Visst skulle det vara kul om någon murrig, lekfärgad lax skulle ta. Att få känna suget i spöt. En sista drill. Men det är inte nödvändigt. Men det händer att en och annan blank fisk stiger sent så en blänkare är inte helt omöjlig.



Säsongen har varit bra men jag har aldrig tidigare känt mig som ett rundmärke som i år. Det var folk överallt. Speciellt i hela juni, sen kom en galen värme som gav låg varm och svårfiskad älv. Men hela juni var ett fyra veckor långt laxrally. Och de flesta var oerhört stressade. De jagade laxen som om det bara var sekunder kvar. Själv har jag inte bråttom. Jag brukar fiska ett fåtal ställen och liksom vänta på laxen. Men de flesta andra tycktes vilja vara överallt på en gång. Jag känner igen känslan – det är alltid bättre där jag inte är. Speciellt de yngre laxflugfiskarna plågas av den känslan. Ja – juni var helt galen vid älven. Själv fiskade jag juni tillsammans med min son Erik. Vi tog det lugnt och det fungerade bra. Laxhugget kommer sällan till den som kräver det. Laxhugget kommer när det stämmer. Målet var att Erik äntligen skulle få en stor lax på fluga. Sin första Västerbottenslax. Ja, det var i alla fall pappas önskan. Han har tagit en hel del mindre lax i Norge. Men nu var det dags för den stora. Och visst fick han på den stora – den allt för stora. Den otroligt stora. Det är nog laxsommarens starkaste minne. Jag sitter på stranden då Erik skriker:
– Jag har en.
Spöt böjer djupt. Laxen rusar uppströms och hjular i sin fulla längd över ytan. Nerslaget ger ett plask med flera meter högt stänk. Det är den största lax jag någonsin sett i älven. Absolut inte under 15 kilo, snarare bort mot 17 kilo. Sen bär det av nedströms i en galen fart. Tvåhundra meter utför en lång omöjlig fors på bara någon minut. Eriks första kontakt med en storlax blev helt tokig. Vi springer och snubblar. Rullen fräser. Tvåhundrafemtio meter. Stranden är obefintlig. Vi måste ta oss snabbt neröver storsten och trädstammar i djupt vatten och hård ström. Solen gassar, svetten rinner. Laxen tar bara mer lina. Rullen Erik fiskar med är min största som har sexhundra meter backing just för dessa tillfällen. Vi turas om med spöt för att kunna ta oss över klippblock och djuphålor. Trehundra meter. Jag håller spöt medan Erik balanserar mellan stockar och storsten. Strömmen tycker på, vi åker nästan med. Trehundrafemtio meter. Jag försöker klossa fast laxen. Men det går inte. Erik kommer förbi mig och får tillbaka spöt. Jag säger att det viktigaste nu är att vi inte gör illa oss, eller klantar av spöt. Vad jag inte säger till Erik är att ingen någonsin har fått upp en lax som gått utför den forsen. Det är onödig information just nu. Jag vet hur det ser ut längre ner. För jag har själv fått gjort den här galna resan några gånger. Det finns en liten stenstrand och längre än så ska vi inte följa för älven blir bara vildare och vildare för att sen försvinna ner i en klippbrant kanjon. Fullkomligt livsfarligt. Den lilla stenstranden är vår sista möjlighet. Där går det att valla upp en lax. Det vill säga veva sig neråt och sen sakta dra fisken upp med lugn gång och låst rulle. Veva sig ner och dra upp. Veva sig ner och dra upp. Men först måste vi få stopp på laxen. Jag säger till Erik:
– Vid stenstranden måste du klossa fast den. Det får bära eller brista.
Erik klossar fast laxen. 15 fotaren rätar liksom ut sig. Flera hundra meter är ute. Laxen stannar. Först tror jag att allt gått fast i sten. Men fisken är kvar. Erik börjar valla upp den. Laxen följer. Jag har otrolig puls. Det känns hundra gånger viktigare än om jag skulle drilla. Det blir en mycket intensiv far och son stund. Jag ber till Älvmoa att detta måste gå. Varför i helvete kunde han inte börjat med en mer vanlig lax? Det är så typiskt. Svetten rinner. Så jävla typiskt. Jag försöker lugna ner mig. Fyller händerna med vatten. Blöter ner panna och nacke. Kyler ner hela huvudet. Tiden går. Erik jobbar och linan växer på spolen. Vi ser äntligen själva fluglinan. Jag tänker att kanske, kanske det kan gå. Bara inte laxen får ett ryck och drar ner igen. Jag är spänd och beredd på att tjuvta den vid första chans. Men när allt känns som mest hoppfullt så släpper det. Så är det bara. Poff – som ett troll i solsken. Och sen en besvärlig, varm, förbannad vandring upp genom ostigad, snårjävla-skog på brant skrå. Erik fick några dagar senare en blank Västerbottenslax på 5,2. Det var en betydligt mer lagom fisk att börja med. Jag vet inte vem det var viktigast för. Pappan eller sonen.


Jag gör mina kast. Det är snart höst och laxsäsongen är egentligen slut för länge sedan. Men det är bara så förbaskat underbart att få gå och kasta. Vada och känna älven kring bena. Låta lina gå därute i strömmen känna älven i linan - bli ett med älven. Närmare kan jag liksom inte komma - jo, det skulle vara att hoppa i själv. Virvlar och blankor. Laxarna står där. Jag fiskar på ett helt annat vis efter gammal lax. Det är små flugor som gäller. De stora tuberna är bytta mot dubbelkrokade flugor i storlek 8 eller 10. Min vanliga lina som i juni är en flyt/sjunk 5 är bytt mot den gamla hederliga i-linan. Tafsen är tunnare. 0,30 i stället for 0,50. På den tidiga blanklaxen i högt kallt vatten vill jag ha grov tafs om det blir krångliga drillar med stor fisk. Men nu är det mer finlir. Kasten läggs också mycket brantare och flugan får fiska sakta. Det tidiga blankfisket är helt omvänt. Tvära kast över älven och stora snabba flugor. Det här är inga regler - bara generellt. Det går att fiska sakta med små flugor även tidigt i juni på nystigen lax. Men man fastnar i sin fiskestil. Det som fungerat förut håller man sig till. Jag vet de som fiskar sakta tidigt i juni och det fungerar. Alla knep är bra utom dom dåliga.

Egentligen är det väl fel att fiska nu när laxen stannat på sina ställen och väntar på leken. När det gäller nystigna blanklaxar fiskar jag för att ta hem matfisk. Jag vill bära hem lax och visa stolt. Barnsligt, visst. Men om fisket är så förtrollat bra som det var denna säsong så fick en och annan lax gå tillbaka. För att göra det så skoningsfullt för fisken som möjligt har jag lossat kroken i vattnet utan att lyfta fisken. Det hände också att jag helt enkelt klippte av tafsen då kroken satt hårt men ofarligt för fisken. Allt för att det skulle gå så snabbt som möjligt. Egentligen borde man köra hullinglöst. Men så långt har inte "Laxmördar-Stofilen" kommit än. Jag är varken för eller emot C&R fiske. Allt beror på situationen. Men jag tycker det känns mycket konstigt och nästan som om jag skäms inför älven att drilla en lax i 20 minuter för att sen släppa den. Jag tror älven blir sur på sådan lek - att jag kommer få ett straff för jag leker med djuren i skogen. Som om trollen dolda bakom rotvältor och lavludna torrfuror tittar på mig med onda ögat.
Oftast då jag fått lax och är nöjd ägnar jag tid att fiska konstiga platser där jag aldrig känt eller sett fisk. Utforska okända, omöjliga ställen för att slippa hamna i C&R-situationer. Eller så lägger jag ner fisket helt - men det är svårt. Om jag ska förklara det svåra med att låta spöt vila så kan jag börja med att berätta varför jag går här och hoppas att någon färgad augustilax ska ta flugan, en lax som givetvis kommer att få gå tillbaka. Jo, det handlar om att få känna draget, hugget - men ordet hugg tycker jag är fel. Oftast känner jag bara ett svagt drag, det mer spänner i än hugger, ett sug. Oj, vad bökigt det här blev. Men det är så förbaskat mystiskt då en lax tar, som om själva älven börjar dra i linan. Först mycket försiktigt. För att sen bara tynga på. Och sen första slaget genom spöt. Det är fan galet spännande och gör en helt trollbunden - laxtagen. Man vill känna det igen och igen. Det är suget. Man är egentligen helt körd. Drillarna kan i och för sig vara kul, men det är laxdraget det handlar om. Kontakten, att få kontakt med en lax, eller om det är själva älven? Det är förvirrande det här och knappt värt att försöka förklara för den som ändå inte begriper. Drillarna kan många gånger bara kännas som en upprepning, men aldrig känslan då laxen just tar. Den är som ny varje gång -en lyckligt förvånad sensation. Om och om igen –varför? Drillarna är mer arbete. I den här älven kan faktiskt drillarna bli jobbigt bökiga. Det är små pooler med långa hårda forsar emellan. På högt vatten sticker de stora utför och man får en helvetesvandring som det Erik och jag fick. Första storlaxen jag drog på i år tidigt i juni stack också utför forsen. Rullen bara väste och när jag tittade på den såg jag att det var fel rulle som jag monterat på spöt. Den med inte speciellt mycket backing på. Bara tvåhundra meter. Sånt kan hända i ivern då man kommit till laxfisket efter lång vinter. Fort vill man ner till älven, och prylarna är inte riktigt i ordning. Jag såg snabbt att det både skulle vara lönlöst och farligt att följa utför forsen. På bara några få minuter var linan nästan slut. Jag låste rullen och knäckte tafsen. Visst var jag skakig. Men det spelande inte så stor roll. Jag var vid älven och laxen hade kommit. Jag hade fått känna suget. Om det varit för 25 år sedan skulle en sådan händelse innebära en katastrof. Total laxpsykos - en låda öl och självömkan. I dag brukar jag låsa rullen några gånger per säsong då jag anser det farligt, eller lönlöst svårt att följa. Jag gör ett val. Det går någon tafs, och rätas någon krok. Som 25 åring skulle man offrat livet och följt laxen till helvetet om så gällde. ”No Country for Old Men”. De tidiga storvuxna blanka hanlaxarna kan vara för knepiga. Speciellt om älvens vattentemperatur är låg. Och det här är mycket av vad laxfiske är för mig: att det helt enkelt finns fiskar som är för stora.


En vind drar genom lövträdens kronor. Mina kast är fina, jag kastar som bäst i slutet av säsongen. Kastandet är riktigt kul. Bara det är en anledning att vara här. Än har jag inte känt något. Bara fått ett och annat gult löv på kroken. Det känns lite vemodigt på ett skönt sätt. Jag har haft en bra laxsäsong och kan glädja mig fast det nu bara är slutet kvar och gula löv på kroken. För några år sedan skrev jag i en artikel att Sverige hade världens sämsta laxälvar, att de knappt borde få kallas laxälvar. Det var att lura folk till svårfiskade, snudd på laxtomma vatten. Men efter denna sommar jag själv haft och alla rapporter jag hört samt uppvandringsstatistiken, så får jag ta tillbaka det nu. Och i stället säga så här: Sverige har världens billigaste laxälvar. Det kan bli komplicerat. Vad kommer hända vid våra norra laxälvar de närmsta säsongerna? Är fiskevårdsområdena beredda? Dyrt och dåligt norskt laxfiske och "gratis" bra svenskt laxfiske med vår fina allemansrätt. Redan nu har polacker, irländare och fransmän funnit ut "gratislaxfisket" i många skogsälvar. Att dela pooler i Lögdeälven med just Irländare och fransmän var lite märkligt och nytt för mig detta år. Och snart kommer tyskarna. Och det är väl bra - kanske. Turism längs älvdalarna. Nu är laxen här och snart...? Ja vad kommer hända. Är någon redo? Det har alltid varit så att kommer laxen, kommer folket.

Just denna dag, sista augusti är jag ensam vid älven. Det känns skönt och lyxigt. Plötsligt drar det till i linan, jag väntar. Det blir tyngre. Helt underbart. Jag har en. Men just som jag lyfter spöt släpper det. Men jag fick känna första hårda knycket i spöt då laxen slog första stjärtslaget och förstått att nått var fel. Kanske lyfte jag spöt för tidigt?  Kanske jag skulle släppt en slinga? Men dagen känns hemma. Jag har haft kontakt med laxen - kontakt med själva älven. Det räcker gott. Jag fortsätter att fiska mig neråt och funderar över framtiden vid de Svenska norrlandsälvarna.
I Norge har man varit redo sedan slutet av 1800-talet. Det såg de engelska laxfiskande gentlemän till. Ordning, reda, regler, etik, hänsyn och en jävla massa pengar. Om nu plötsligt bra laxfiske - i jämförelse då - är gratis, med en svag (i vissa fall obefintlig) tradition av oskrivna regler och fiskeetik, vilket beror på att sport-laxfisket här i Sverige kommer att gå från 0 till100 utan att passera gå - ja jävlar vad lattjo det kommer att bli. I Mörrum finns allt det jag menar. Där finns tradition och strikt uppstyrning, tillsyn och kontroll, men i Mörrum kostar fiskekorten 800 kronor om dagen med ett sämre laxfiske om man jämför vad våra norr-älvar just nu visar upp. Och hur fan ska det gå här uppe i skogen när den stora vågen kommer. I Lögdeälven får du ett årskort för samma summa som ett dagkort i Mörrum. I Öreälven som hade ett bra men mycket ”hemligt” laxfiske i år kostar ett årskort 600 kronor. Byske är lite dyrare, men i laxsammanhang skitbilligt. Och längre upp i landet desto billigare. Alltså min slutsatts känns lite skrämmande. Sverige som typ ligger mitt emellan Kola och Norge får plötsligt ett laxfiske som kan gå upp och mäta sig med dessa, och då med tio, kanske upp till hundra gånger billigare laxfiske. Samt gratis vildcamping. Klart spännande. Det här att våra laxälvar skulle börja leva igen, är något vi längtat efter i alla år och nu har det skett. Men det verkar på något vis som om vi innerst inne inte trodde det skulle hända. Nu behövs inte längre bara fiskevård, utan även sportfiskevård. Att den här resursen tas tillvara på bästa sätt. Alltså - jag bara menar - är vi redo att kunna möta upp turisterna och erbjuda kvalité eller blir det tok-kaos när samma produkt är gratis bara en biltankning bort. Ja, jag tänker det igen mellan mina kast - hur ska det gå här uppe på skogen? Är någon verkligen beredd?

Solen kommer fram mellan molnen. Älvens yta blänker. Jag har kommit ner till ett ställe där jag vet att laxen står. En parkeringsplats för augustilaxen. Och visst kommer suget, det tynger i. Den här sitter och jag får drilla en sista lax för den här säsongen. Jag kör den snabbt och hårt. Det är en vacker fisk i sin lekskrud. Arg och med mycket karaktär. Kroken går lätt att lossa under vattnet. Jag håller laxen en stund i strömmen. En märklig varelse som i mångt och mycket styrt mitt liv. Solen drar som ett draperi av strålar ner över fiskens rygg. En skugga över sandbotten. Jag släpper laxen och den simmar lugnt ut mot djupare vatten.

https://www.youtube.com/watch?v=xGytDsqkQY8









3 kommentarer:

  1. Underbart att läsa dina texter som vanligt:-) Tack. Laxhugget :-D Hä löns int´ förklar´ för den som int´ begrip. Tagit av den store Ingemar :thumbsup:

    SvaraRadera
  2. Viktiga tankar, hoppas vi får slippa tokkaos vid älvkanten.

    SvaraRadera
  3. Viktiga tankar, hoppas vi får slippa tokkaos vid älvkanten.

    SvaraRadera