torsdag 26 januari 2017

Vad gör man med en födelsedag?


26 januari. Vad gör man av en födelsedag? Faktisk så vet jag inte hur mycket jag fyller. Har inte räknat.

Uppe ur sängen jättetidigt. Kl 3.00. Bettan har köpt fyra semlor som står i kylskåpet. Jag klämmer i mig tre stycken till tv- serien Bones säsong 5 på Netflix. Klockan ringer sex och jag fixar kaffe till Bettan och väcker henne. Sen packar jag in diverse verktyg och saker i bilen. Ska upp till Astons Sjöbodar i Bergshamra mellan Åkersberga och Norrtälje - och superbåt-mekanikern Robban. Jag körde upp båten för totalrenovering eller vad man ska kalla det i går den 25 jan. Och glömt lämnat nycklar till motorlåset. Den ska av för ny hydraulik styrning. Och motorn ska få totalservice för första gången på xx-antal år. Jag frågade Robban om skicket på båten  -  om han sett något värre.  ”Det var längesen,” sa han diplomatiskt. På grund av sjukdom blev min båt liggande i sjön 2 säsonger – utan bottenmålning. Har en störning som gör att jag har svårt att be om hjälp.

Som gammal bilmeck har jag servat den själv ibland. Men nu plötsligt var kamremmen över 10 år. Robban bytte den åt mig typ 2006. Impellern tyckte jag att jag bytte nyss. Det var 8 år sedan. Men motorn har gått bra.
Men…….
Jag har plötsligt kommit på att min ”NYA” 4 takts Suzuki fyller 20 år i år. Och båten 19 år.
 
Jo. Det har växt på hela botten så det var/är ett eget ekosystem som min son Erik sa. Jag tycket det var som om något alien-likt tagit över under vattenlinjen. Jag tar inte med någon bild här hur det ser ut under båten. Jag skäms. Men jag har varit med det förr. Nja - inte riktigt lika illa. Och då har tagit upp den från saltsjön och haft den i sötvatten i Siljan hela sommaren och alla snäckor och havstulpaner har försvunnit. Minsta spår har varit helt borta. Båten har blivit som ny under vattenlinjen. Inte alla som tror mig. Men kalken löses upp i sötvatten. Jag ska göra så i sommar med. Sen blir det bottenfärg. Jättegiftfri.



Robban räddade en havsöringsäsong åt mig då växelhuser rasade precis innan påsk och högsäsong. April och första varma vårdagarna och annalkande Gålö Öring Cup. Det var kaos på Aston för alla ville få sina båtar fixade, samt alla nymonteringar. Men Robban renoverade mitt växelhus på en eller två dagar, trotts att det inte fanns minsta tid. Han sa att det bara var sallad i växelhuset och att jag skulle gett fan i att gasa efter raset. Men jag ville ju se om det tog någonting – inte bara ligga där och driva. Huset har rasat en gång till – min enda påkörning. Robban fixad också det snabbt. Jag är mycket tacksam.



Det är vackert. Sen gillar jag att insugen är av aluminium som ni kan se på en bild högre upp. I dag är det plast. Motorn är en DF 70 – 97 som egentligen inte finns. När man beställer delar så säger datorn error i butiken. De kom först – 98. Det är en förseriemotor de skickade runt ut i världen för visning och test. Så de gånger Robban jobbat med den har han haft svårt att få rätt delar.


 

Jag hoppas min DF 70 har många gång-timmar kvar. En ny kostar kring 100.000:- . Min var nästan ny då jag köpte den, 200 timmar i stort bara bara trolling. Vi får se vad datorn säger då Robban kopplar in den. Faktisk har den varit lustig. Första gången Robban kopplade in datorn någon gång i början av 2000-talet visade den 800 timmar. För att några år senare visa 300 gångtimmar. Ska bli spännande och se vad datorn säger nu. 10 timmar kanske. Eller helt ny. Då blir det annons på Blocket. Men under de snart 20 år som jag haft motorn har den alltid startat. Även om den stått i månader. Inte ett enda motorstopp.

 

 
I vår så blir det en del puts och kanske lite vax. Men som jag alltid brukar säga så är det vackert och fint från ratten där jag står – det räcker långt för mig. Och även vackert inne i mitt huvud fast jag oftast har det rörigt omkring mig.

Det här med trädetaljer på en arbets- reportagebåt är inte min grej. Men i övrigt är det en underbar maskin som tålt oöm behandling och aldrig överraskat mig. En enda gång nöp den in vatten i fören i en våg. Det var när jag trollande utanför Huvudskär och det blåste 16 sekundmeter. En enda våg - fantastiskt. Jag kollade vindstyrkan via WHF;en. Ensamtrolling så det var stökigt att ta in tio spön och pulkor utan autopilot. Om frun sett mig där hängande och slängande i pulkmasten skulle jag i fortsättningen bara få bäckmeta med flytväst. Sen finns den en del märkliga franska lösningar på båten. Men det kan jag ta. Jag älskar båten. Den har ett fantastiskt namn från fabrik "Beneteau Ombrine Blue Club Yacht" Ungarna har vuxit upp med den som bad och lekbåt i Siljan och skärgården. Sen fiske förstås.
 
 

Astons Sjöbodar har hjälpt mig mycket - jag har kunnat ringa Christer eller Robban när som helst. Jag har även en Suzuki DF 15 på Lindern. Där skruvade jag isär en del väsentliga delar som jag sen lyckades montera helt bakofram. Jag var i Västerbotten men fick hjälp över telefon. Jag har ju kört service i SM- rally och ”kan själv”. Men min DF 70 skulle jag haft hos Robban oftare.
 


 

Sen begav jag mig upp till Norrtälje för att försöka hitta ett trevligt fik att ta lite kaffe och smörgås. Jag gick och gick i snor-snålblåsten.



Men det var svårt, kanske rent av omöjligt att hitta ett vanligt Caffé. Men det är en fin liten stad. Det blåste snål-elakt från havet. Får fälla upp luvan.
 
 Det är bara en massa jävla Espresso House, Coffeehouse, Starbucks osv för snobbar med millimeter tunna Macbook, konstiga hattar och scarfar. Inget för någon med skitiga Pinewood-kläder. Jag vill hitta ett helt vanligt caffé med helt vanligt svart kaffe. Inget fjoll där de gör blommor och hjärtan med grädde eller mjölk eller Prädd eller vad fan det är på ytan i koppen.
 
 
Och så Norrtäljeån. Här fiskade jag ofta regnbåge med Rolle ”Minken” Sandberg, Bertil Laxhed och Roffe Jansson, på 80-talet. Man satte ut bågar och det var ett kul strömfiske nära korvkiosken. Jag gjorde ett helsidesreportage om det i Stockholmstidningen 1984. Roffe Jansson fick en jättegädda på fluga. Själv tyckte jag bäst om korvkiosken.
 


 

Och så låg det plötsligt där. Cafét. Ett riktigt. Jag sa att jag ville ha helt vanligt svart kaffe. Alltså Kaffe – kaffe.

– Ja, sa kvinnan bakom disken det är just det vi har. Ska det vara mörkrost eller ljusrost.

Underbart. Och så tog jag en stor surdegsfralla med skinka och ost.
 


 

Cafét hade olika rum och nästan ingen stol eller bord var av samma sort.


 
 

Sen fortsatte födelsedagen till Volvo/Bilia i Haganorra där jag köpte bilen. De skulle hjälpa mig med en dragkrok som inte är helt som den ska. Lite läskigt. Den sitter fast men nyckelåset fungerar inte. Men på Bilia i Haganorra är de inkometenta. Har alltid varit. För stort företag. Jag är uppvuxen ett stenkast därifrån och de har faktiskt alltid varit lika dåliga. Mina bilmekarkompisar som jobbade där sysslade mest med sina egna bilar och snodde prylar. I Haganorra kan de ingenting. Mindre än jag som la av med proffsmeckandet då typ b21,an kom och k-jetronik-insprutning. Haganorra har för många praktikanter och för stor omsättning på folk. Nej, jag åkte till mina kompisar på Bilia i Haninge. Glada och duktiga och det är inga problem att få vara med i verkstaden och krångla.

 


Verkstaden på Bilia i Haningen är så fin – ååhhh, jag vill bo där och det luktar så gott.

 

Så här ser nya ”XC70” ut. V90 XC. Ny unik design säger Volvo. Det är ju för tusan en rip-off av BMW sent 1990-tal. Lamporna kallar de Tors hammare. Va!?. Och sen är bakluckan så slutande för designen skull att utrymmet är som i en Folka Golf.
 

 

Och sen gick Erik och jag ner på O'Learys i Farsta och tog nyttighetsmenyn.


Nu ska jag strax fortsätta på tv-serien Bones på Netflix. Roligare är inte en födelsedag i dessa år.

Ja, just det. När jag var på Bilia i Haningen ringde Robban. De hade fått av vattenavskiljaren på min 100 liters tank. Han sände bilder. Uuhhh - det var det jävligaste de och jag sett. Otäcka bilder. Och tanken och hela insprutnings systemet. Jag sa åt Robban att inte säga något till någon. Många fiskekändisar har sina båtar där hos Astons Sjöbodar för service och vinterförvaring. Inget får komma ut - och det här kommer inte bli billigt. Men det känns bra ändå. Det är liksom båtens återtåg. Uppståndelsens dag närmar sig.

(Stavfel får felfinnare hålla till godo med - jag är toktrött, tyvärr är det just stavningen som är viktigast för vissa - det måste vara ena tråkiga typer)



 

 
 
 



 

måndag 23 januari 2017

Liksom varför


Jag är kanske lite busig och kaxig. Men det är ett privilegium. Jag är ingen tjänsteman. Jag representerar bara mig själv och kanske vad många andra sportfiskare tycker. Jag har inga chefer eller statliga och kommunala uppdragsgivare att ta hänsyn till. Inga sponsorer heller. Men helt sant är inte detta – Jag visar respekt för tidningarna och redaktörerna jag jobbar med. (Fast man kan få krupp på dem ibland då de sitter bakom skrivbordet och bläddrar i ett amerikanskt magasin och drömmer fram jobb de vill man ska göra. Men åk ut en vindstilla, regnig, grå, mörk novemberdag på Värtan och försök komma hem med något).  Men ingen fara - redaktörerna har alltid låtit mig göra som jag vill, nästan – bara det blir bra. Hur konstigt jobbet än är.
Men min frihet:
Det här ger ett problem då jag hamnar i diskussion med tjänstemän och de som representerar annat och andra än sig själva. Förbund/sponsorer/kommuner. Därför kan jag framstå som … ja. Krånglig, stödig och så. En frihet på gott och ont. Ibland händer att jag får ur mig en harang som inte är helt underbyggd – utan mer handlar om känslor och tyckande och trohet.  Allt för att vissa en annan sida av ett problem. Jag gillar att vrida på saker, skruva runt och se hur det ser ut från andra hållet.  Även på mina egna förutfattade meningar.
Nu ska jag de närmaste veckorna ägna mig åt att skriva några jobb åt Sture Markström, redaktör på Jaktmarker och Fiskevatten. Är just klar med en sak till Benny Lindgren på Svenskt Fiske och en skaplig artikel till Fredrik Sjärnkvist  på Fiske  Feber – om de nu inte ger mig backjobb på att jag kan bättre. Eller att bilderna är kass . Första fiskeartikeln fick jag i tryck 1982 och det är fortfarande lika kul. Men visst känn det att man släpar efter de unga som ligger i spetsen på metoder och nya redskap och beten med konstiga namn. Nu har jag skaffat lite nya kamera grejor och de ger arbetslust. Men jag märker att jag nu efter 30 år av fiskeskrivande allt mer börjar berätta historier typ ”det var en gång". Men det kanske blir min roll framöver. Historier om vad fisket är och betyder. Som jag sagt förut. Det här har jag inte valt själv. Fisket valde mig.
 Liksom varför?
Jag drog som sexåring till brunsviken kl 3 om morgonen och låg på vita bryggan och metade braxen och mört. Inte fan tänkte jag på varför. I dag lägger jag min fluga i Lögdeälvens strömmar och tänker ingenting. Bara frihet. Bara nåd. Bara finnas.

I Helgen var jag och prövade nya fotoprylar vid Åva ån, och fick faktiskt se strömstaren. Men den såg också mig och drog.














onsdag 11 januari 2017

Mina Flugrullar



Flugrullarna har blivit många. Vissa favoriter för sitt ändamål, andra har jag bara använt någon gång och sen har de hamnat i någon låda. Jag ska berätta om de rullar som bjudit på äventyr och fantastiska drillar. Buckliga och repiga. Varje skada har en historia.
Rulle 1: Jag börjar med min Abu Diplomat 156. Det var den första riktigt bra flugrulle jag som jag ägt. Den lanserades omkring 1978/1979. Innan dess hade jag haft billigt skrot. Första rullen var en Ryobi som jag köpte som 13 åring. Den föll isär. Min Abu 156,a köpte jag hos Wille Utter som hade en lite flugfiskebutik på Komendörsgatan på Östermalm. Fler än fyra kunder fick inte plats. Till rullen köpte jag ett Normark glaspö. Den sommaren vandrade vi upp till Råstojaure på Norska sidan. Jag var fortfarande tonåring och hade mest fiskat småharr i Österdalälven. Det var jag, brorsan och två andra gubbar. Vandringen var lång och när vi kom fram till platsen vi skulle fiska på var jag helt slut. Tre mil hade vi gått. Jag klämde i mig en kaviartub och svimmade i tältet. De äldre fiskade hela natten och sov då jag vaknade. Det var en solig och vindstilla dag på fjället. Jag vandrade en bit uppströms längs älven och kom till en underbar hölja. Min favoritfluga på den här tiden var en förtyngd Red Tag storlek 12. I första kastet fick jag på en öring på 8 hekto. Den for runt och visst tog den lite lina. Backingen var ute. Jag fick upp fisken och behöll den till mat. I nästa kast fick jag en likadan öring. Rullen fungerade helt tyst och fint. Diskret tickande, inget hysteriskt skrik. Även i nästa kast högg det. Jag blev helt uppskakad, frossa, Lidmanknäppen.
I 15 kast fick jag 15 öringar mellan halvkilot och kilot – sen small spöt av i holken. Det var Älvmoa som satte stopp på ynglingens tokfiskerus. Var hade jag hamnat – Jag var helt yr i huvudet. Fiskeparadiset. Tre öringar behöll jag. Det jag inte orkade äta grävdes ner i snön till senare. Några dagar senare med reservspöt Abu Lapplandia fick rullen verkligen bekänna färg. Jag hade hoppat ut på några stenar i ett stort sel och kastade på vakande harrar. När jag skulle i land, tvärstelnade jag. I en håla mellan land och mig stod en enorm röding på 4-5 kilo. Jag satte mig på huk och sänkte ner min Red Tag framför nosen på honom. Tafs 0,16 med knutar. Begåvat må jag säga. Jag såg när rödingen tog. Gällocken liksom gäspade ut, och jag lyfte. Rödingien drog iväg genom hela det S-formade selet. Backingen låg uppe i videt. Jag rusade efter och lossade linan. Första rusningen var ungefär 80 meter mätte jag upp senare. Den for som en galning tills tafsen gick av. Efter att ha gått hem och ätit och gråtit klart gick jag ner till selet igen och fick en harr på 1,4 kilo och en öring på 1,2 kilo. Öringen gick tillbaka med harren tog jag till våran stenåldersrök som vi byggt.
Rulle 2: Abu i all ära men jag ville ha en riktig rulle. En Hardy. Brorsan hade flera fina Hardyrullar. Jag sparade ihop och fick råd att köpa en Hardy The Sunbeam 6/7 på Fiskarnas redskapshandel som låg på S:t Paulsgatan. Jag var kring femton år och köplyckan var stor. Tog upp rullen redan på tunnelbanan och pillade på den, lyssnade på knarren. Drog fingret längs den blanka spolkanten. Väl hemma visade jag rullen för storebror. Bromsratten var som en stor plastkapsyl. Och det var just det bror sa: 
- Plast. Det är ingen riktig Hardyrulle.
Jo, det är det. En riktigt stabil Hardyrulle. Den har hängt med i många år nu och drillarna har varit många. Min fru Bettan och jag var vid en öringå som rinner genom fjällnära urskog. På den tiden höll den få men stora öringar. Jag hade smugit och letat efter en fisk i det klara vattnet i tre dagar. Inte ett vak. Inte en skugga över botten. En kväll kommer Bettan sent ner till tältet. Hon hade varit uppströms och fiskat och sett en stor öring i höljan just ovanför vårt tältläger. Vi gick upp dit och la oss på ett stort klippblock. Därifrån såg man hela höljan. Strömmen var svag och vattnet kristallklart. Där stod öringen. Säkert närmare två kilo. Den vakade några gången. Flyttade sig sen uppströms och vakade där några gånger. Det var omöjligt att få till något kast. Träd buskar och rotvältor var i vägen för bakkast. Och öringen flyttade sig hela tiden. Plötsligt var den nere på nacken för att strax efteråt vaka i inloppströmmen. Den tog den gråblå sländan. Vad den heter har jag ingen aning om. Sländornas namn har aldrig intresserat mig. Det finns den gula, den grå, den svarta och så just den gråblå. Och den gråblå hade jag i asken. Flera ljusa sommarnätter låg vi och såg på öringen. Men aldrig ställde den sig så jag fick kastmöjlighet. En kväll var jag upp själv till höljan. Öringen stod på en perfekt plats och vakade. Jag hade plats att lägga ett kast snett bakifrån. Den gråblå flugan landade två meter ovanför fisken och drev ner. Jag såg fisken stiga – som i tunnelseende. Sekunder av magisk andlöshet. Öringen tog flugan. Jag väntade en kort stund med mothugget. Det gör jag alltid på stor öring. Den ska hinna stänga munnen och gå ner en liten bit. Morhugget var stumt. Sen blev det åka av. Hardy The Sunbeam skrek helt galet. Rullmodellen har som broms två trekantiga taggar som går mot ett kugghjul. Ljudet fick alla troll, knytt och tomtar att dra långt upp på fjället. Öringen körde med fullfart mellan inloppet och nacken. Bettan kom upp.
-Har du den?
-Ja, och den är helt galen.
Det var snårig och bökigt, men jag fick in den. Lyckades få ett bra grepp med handen och lyften den ur vattnet. Lyckligare öringfiskare fanns inte på jorden i denna stund. Vi tog den till mat. Bettan och jag skulle vara borta länge. Det blev gravad, stekt och rökt öring i flera dagar.
Men vad ödsligt det blev. Bettan och jag låg på klippblocket och spanade. Höljan var tom – liksom död. Det var sista gången jag dödade en öring i den ån.
Jag tog ut en bromstagg ur rullen för att inte skrämma trollen nästa gång.
Rulle 3: Hardy Viscount 150, var min andra Hardyrulle. Den är mystisk. Det bor en demon i den. En med elak humor. Bromsystemet består av en hårdplastring som spänner den trekantiga kilen som bromsar mot kugghjulet. När man vridet på bromsratten spänns ringen och kilens tryck mot kugghjulet ökar. En enkel och helt ofelbar konstruktion. Minken och jag var i Norge och fiskade havsöring. Jag var kring 22 år och slet hårt med ett enhands Lamiglas Engineered Graphite 10 fot klass 9/10. Vi fiskade havsöring i augustimörkret. Det gick bara att se fram till linförarringen sen var det svart. Jag och Viscounten hade fått öringar upp till två kilo. Allt fungerade bra. Men så högg en betydligt större fisk i mörkret. Den rusade och Viscount tjöt, brölade och skränade - eller vad man kalla ljudet. Men så blev det helt tyst och all bromsverkan försvann. Jag lyckades undvika en linresning med att snabbt bromsa med pekfingret på linan. Plötsligt kom bromsverkan tillbaka, för att strax försvinna igen. Minken jagade runt med håven och jag kämpade med fingerbroms. Det var panik i höljan. Bromsen kom och gick. Till slut fick jag in öringen till land och Minken håvade runt i mörkret. Det var en fällbar håv. Vi använde sånt på denna tid. Till slut fick han in den i håven. Det var en sån stor öring att hela håven vek ihop sig. Men på något sätt kom öringen upp och jag var värdens lyckligaste. I hytten gick jag igenom rullen. Allt fungerade som det skulle. Det fanns inget fel. Under åren tog jag många havsöringar under nattfisket i Norge på Viscounten. Det kunde gå lång tid men så slog rulldemonen till igen. Bromsverkan försvann och jag kan ge mig fan på att inne i rullen satt demonen och gapskrattade. Jag kunde vrida hur som helst på bromsratten. Ingenting hände. Men så kom bromsverkan tillbaka utan anledning. Jag lät många rullförståsigpåare gå igenom rullen – men ingen fann något fel. Den rullen var alltid spännande att fiska med. Jag kanske skulle pröva den igen och se om demonen bor kvar.
Rulle 4: År 1989 Fick jag det första Hans Lidmanstipendiet som delades ut. Det var för boken Längtans Öring. Jag var 27 år och stolt och märkvärdigt mallig. Så här skriver Sällskapet själva om priset: "Sällskapet avser stödja natur- och folklivsskildring på svenska genom att utdela ett penningpris till den eller de, som i ord eller i ord och bild, på ett förtjänstfullt sätt, med konstnärlig gestaltning och känsla för ekologiska samband, skildrat natur och människor i norden."
I dag tycker jag boken är ett naturfiskelyriskt monster. Men i alla fall jag fick en check på femtusen kronor av Lidmansällskapet. Jag bestämde mig för att köpa min drömrulle så jag fick ett fint minne av priset. Det blev en Hardy The Perfect 3 3/8. Nu kunde storebror inte ha några invändningar. Detta var Hardyrullarnas Hardy. Den köpte jag också av Wille Utter på Komendörsgatan. Bästa minnet med den rullen är en havsöringsnatt i en norsk älv. Jag fiskade en hölja tillsammans med Roland Zankl och hans fru Tina. Brorsan flängde längs hela kortvattnets längd på sin moped, Crescent Compact så blåröken låg som ett band längst grusvägarna. Det var högt vatten och bra sug i poolen. Zankl, Tina och jag gick sträckan varv efter varv. Varje gång jag kom ner på nackens V-form sög det i en öring för mig. Det var fina fiskar. Tidigare under veckan hade vi inte fått något. Men för mig så lossnade det. Jag fick fem öringar mellan 2,5 till 4,5 kilo. På den här tiden var det självklart att behålla sina fiskar till mat. Det lustiga var att Zankl och Tina kände ingenting. Och då är Zankl en otroligt duktig havsöringsfiskare. De större av fiskarna gick utför nacken och jag fick följa lång väg neröver. Vi fiskade med klass 7 spö och det var älvens höga tunga ström som gjorde drillarna dramatiska. En magisk natt.
På väg hem i bilen mötte jag brorsan på moppen. Jag vevade ner rutan och frågade hur det hade gått, hur många örjan han hade fått:
-Ingen, sa han.
-Då har du fått smörjan. sa jag.

Rulle 5: Det är en Hardy Marquis Salmon #1. Första gången jag fiskade lax var i Gaula 1978. Det var en slump att jag och brorsan skulle få vara med några fiskehöjdare på laxfisket. Det var en fin privat sträcka med spöklikt stort hus. Jag var inte gammal. Jag hade sålt min Puch Dakota. Av någon märklig anledning hoppade alla andra av. Brorsan och jag blev helt själva på hela laxsträckan och i spökhuset med minst tio rum och mystisk vind samt mörk källare. Brorsan hade precis fått körkort och vi åkte till Norge i en mönjad Amazon -68,a som jag höll på att renovera som 16 åring. I bilbandspelaren gick Manfred Mann's Earth Band,s nya skiva Watch. ”Martha has a madman. Standing hidden in the shadows. He's got a long curved Turkish dagger. With a bejewelled handle.”
Sträckan var full av lax. Det högg och högg – men vi visste inte vad vi höll på med. Vi gjorde toksnabba mothugg och missad fisk. Men jag lyckades få min första lax. Och där jag landade den fanns ingen sten eller annat mordiskt redskap att slå ihjäl den med. Jag tog rullen. Slog den så hårt i huvudet på laxen att diverse delar lossnade.
Och det spökade verkligen i huset men det är en annan historia.
Rulle 6: Min Loop 3W förändrade verkligen mitt laxfiske. Jag hade tröttnat på min Hardy Marquis Salmon #1 och min Hardy Marquis Salmon #3. När en lax rusade tio meter lät det som om jorden skulle gå under och att fisken rusat minst 100 meter. Rullarna förde ett jävla oljud som fick laxnerverna att kollapsa. 3 W,an susade bara och jag kunde koncentrera mig på vad laxen hade för sig eller vad den härnäst kunde hitta på. Mycket harmoniskt i jämförelse med Marquisernas förmåga att göra drillarna helt hysteriska - som om en laxdrill inte är galen redan som den är. Med den tysta rullen kände jag laxen bättre, fick kontakt med fiskens rörelse – en magisk känsla. Jag drillade nu mycket bättre och smartare. I dag heter rullen Danielsson 3W Det är den rullen som det är bäst att drilla lax på. Konstruktionen ger ett härligt ljud då laxen rusar – ett väsande sus. Men snälla Danielsson, varför kan ni inte göra en 4W. På den tiden rullen hette Loop fans en storlek 4 men den är smal i spolien. Nej, gör en 4W. Jag skulle köpa minst 3 stycken.
Rulle 7: Emanuelson Trout – vilket konstverk, och hantverk också för den delen. Jag var inne på Fiskarnas Redskapshandel då de låg på S:t Paulsgatan på Söder i Stockholm. Jag såg rullen där i montern, och så fick jag känna på den. Det var raka spåret till bankomaten. Rullen är inte speciellt stor. Jag har haft den till havsöringsfiske i norsk nattälv. En gång då jag och en vän var i en älv och fiskade havsöring ville vännen upp i bergen och fiska efter laxgrillls som brukade stå där i en hölja mellan vattenfallen. Det var mitt på dagen. Jag var trött. Vi hade fiskat havsöring hela natten. Jag följde med. Hade bara gummistövlar och jeans på mig. Fiskeutrustningen var densamma jag fiskat öring med under natten. Ett nio fots spö klass 7 och Emanuelsonrullen. 0,28 tafs och flytlina. Flugan var en dubbekrokad 10,a typ glödhäck. Peter klättrade upp i sin grillspotts. Jag fiskade nedanför där älven skurit ner sig i berget. Jag la ett kast mot en blanka där jag tidigare fått någon smålax. Det högg direkt. Ett litet sprätt såg jag i ytan. Jag trodde det var en stationär liten öring. Fisken simmade emot mig. Jag vevade. Sen gick fisken in och ställde sig under berget. Det var liksom urgröpt under vattnet. Tusentals år hade vattenströmmen holkat ut berget. Jag drog men det var helt stumt. Vad hade jag fått på? Jag kunde inte göra någonting, så jag satte mig på berget och väntade – ja, på vadå. Jag vet inte. Min vän hade sett mig och kom nerklättrande.
-Ta tid på det här sa jag.
Vännen sa att jag redan suttit på berget i 20 minuter. Något måste göras så jag reste mig och började gunga loss fisken. I början hände ingenting, det var bara stumt. Men snart fick jag lite svängning. Fisken gungade och snart blev han förbannad och drog en 80 meter repa uppströms med hjulande hopp. Silver och violett. En enorm lax. Tio plus. Den vände tvärt och rusade nerströms. Berg och branta stränder. Hård ström och vilda forsar. Inga landningsplatser. Hala stövlar. Två och en halv timme senare och 3 kilometer längre ner få jag upp den. Då har jag både simmat och nästan slagit ihjäl mig. Jo, den vägde strax över tio kilo.
Någon vecka senare kommer min fru upp till älven för att fiska. Hela familjen är samlad vid stranden. Ungarna var små och lekte med båtar i Home pool. Jag kastade med niofots spö och Emanuelson Trout rulle. Frun kom ner för att fiska. Hon prövade min utrustning. Hon drar en lax på tre kilo i första kastet.
-Det här var en bra utrustning, sa hon. Den tar jag.
Så blev jag av med min Emanuelson Trout.
Rulle 8: Loop Classic 10-13. Jag ville ha en stor rulle. Den skulle rymma 600 meter backing – för jag springer inte längre. Och så dök den här upp på rea. Det var halva priset. Det är den gamla modellen. I dag är de helt sönderborrade så de ser ut som en glad gubbe. Hur har de tänkt? Det första jag gjorde var att skruva isär rullen och ta bort den kometiska och idiotiska knarren. Att jag ville ha mycket backning var för jag fiskade ofta på ett knepigt ställe. Om fisken gick utför nacken så är det 600 meter fors. Det här hände sista sommaren som min vän Wyatt Earp levde. Han var ganska dålig redan då. 
Det är 2012. Jag är nere vid älven klockan fem om morgonen. Det är högt vatten och hård ström. Redan på första kastet tar en stor lax. Jag blir först helt stel. Säsongens första. Va? Redan nu?
Laxen ruskar på sig. Flyttar sig tio meter uppströms. Sen vänder den och drar nerströms i hemsk fart. Ut över nacken och ner i forsen och förbi böjen. Jag hinner inte med. Laxen stannar efter ungefär 300 meter. Men linan sitter fast i grova grenar på andra land. Det blev så när den tog böjen. Jag kan inte ta mig ner mot fisken då backingen sitter fast. Jag ringer och väcker Wyatt Earp. Medans jag väntar sätter jag mig ner och undrar om fisken är kvar. Wyatt Earp kommer efter en kvart. Han lossar linan på andra land och jag kan börja den livsfarliga vadningen neröver. Storsten, stockar, gropar och träd som hänger ut. När jag tagit mig 200 meter ner finns en liten hölja men ingen strand att tala om. Men längre än så här tänker jag inte följa. Det går helt enkelt inte. Jag börjar valla upp honom bit för bit. Men så fastnar han, vänder huvudet neröver och sticker. Det viner om rullen. Jag har 0,47 i tafs och klossar fast honom. Laxen blir galen och hoppar långt där nere i forsen. Säkert 200 meter ner. Cirkus hopp. Snurrar och far i luften. En mäktig syn. Och det är så mycket lina ute att jag inte känner hoppen i spöt. Det är bara tungt av det forsande vattnet. Wyatt Earp kommer och säger att han inte vet om någon lax som gått ut för forsen har landats. Laxen slutar hoppa och hittar någon grop att ställa sig i. Jag kämpar och får loss honom. Jag vallar upp honom meter för meter Han följer. Ibland fastnar han men jag lirkar loss honom. Totalt har laxen gått 500 meter på två rusningar. Men nu får jag in meter efter meter. Linan växer på rullen. Efter evigheter har jag honom uppe hos oss. Wyatt Earp gör sig redo att taila laxen. Jag tar mig upp bland träd och buskar. Wyatt Earp får ett bra tag i stjärtspolen. Lyfter och rusar upp på land bland stenar och mossa. Resten ser jag i slowmotion. Wyatt Earp snubblar på en sten. Fisken ruskar till. Han tappar den. Laxnosen dunkar i mossan bredvid hans vadarkänga. Trekroken i laxens mungipa fastnar i hans skosnöre och laxen är loss och hjular ut i vattnet och drar iväg i sån fart att vattnet liksom öppnar sig som ett sträck ner till botten. Och strax når den djupt vatten och är borta. Jag och Wyatt Earp ligger i mossan.
-Jag skulle ha en sten i huvudet, säger Wyatt Earp.
-Vadå? Säger jag. Vi fick ju upp den. Eko-fiske. Bättre än så här kan vi inte ha det.
Vi blir liggande en timma i mossan och ser upp mot morgonhimlen mellan grenarna. En underbar stund. Säsongen har just börjat. Sommaren kommer ha många äventyr åt oss.  Wyatt Earp vet inte att det är hans sista säsong – men han anar det.
- Den var stor, säger Wyatt Earp.
- Jo, jäkligt stor.
Och så skrattar vi.
















tisdag 3 januari 2017

Tjärnen som Google,s glömde



Nu ska det bli naturfiskeromantik. Trotts att stilarten är död och helt på väg bort från fisket. Bort överhuvudtaget. Nu är det annat som gäller. Stentuffa, tatuerade snubbar med predatorfeberfrossa. Fiske är Rock’n’roll – äntligen. Hur då undrar jag? Dödskallar? Häftigt lackad bil och båt ekipage med barnsliga skräckmotiv. Halloweenliknande ansiksdukar och bandanas med ännu mer dödskallar. Och föresten kom rocken med typ Chuck Berry 1955. Det är ju fräscht. Och då hade den röda Record Ambassadeur 5000 vita vevar. Så jag fattar inte det där med Rock’n’roll. Har vi känt oss så jävla töntiga förut att vi nu släpper lös i livsfarlig dödskate-tato-bandanas lycka….eehhh.

Vänta, stopp, nu körde jag helt ur spår – rätt i diket. Jag får lugna ner mig. Klart vi ska få känna oss farligt tuffa när vi fiskar. När ska vi annars få göra det?

Tillbaka till det jag skulle skriva. Naturfiskeromantik. Det är en farlig genre – det blir lätt platt fall och pekoral. Men det här dog nog redan ut med Hans Lidman och Albert Viksten.

- Du ska inte hålla på med sån där löjlig stubbromantik, sa Olof Johanson 1983 till mig då jag försökte sälja en berättelse till hans tidning Fiskejournalen. Nej, sa han. Åk ut med duktiga fiskare och gör riktiga reportage. Sitta där på stubben är ingen intresserad av.

Okej, tänkte jag och förstod redan då att jag var född i fel tid. Jag ville smyga med ett Arjon träspö vid Svartån. Huka i gamla gistna timmerrännor. Sotpanna och tranrop. Höra störöringens snyftande vak. Självklart fortsatte jag med lyriska skogsfiskehistorier.

Utan att ta anspråk att nå Lidmans och Vikstens höjder gör jag ett försök till fiskehistoriens sista naturromantiska skaldekonst. Genren är som sagt livsfarlig. Man sjunker ute i pekoralets gungfly. Hjälplöst plaskar man i våtmossen och kommer ingenstans. Det är nästa oundvikligt. Ändå försöker skribent efter skribent att pröva på detta – och det är nästan bara flugfiskare. Gös och gäddfiskare tänker på annat vis - mer just som gösar och gäddor. Men i flugfiskarens hjärna hänger en glödande lite diamant av…. jag vet inte vad? Längtan - en oerhörd längtan efter något mer. Mystiken. Jag nämnde tranropen och så har vi lommen. Fågeln med det typiskt klagande och ödsliga lätet. Drömmen om den lav ludna gamla Lidmankvarnen som ruttnat och sjunkit i Svartån för snart 100 år sen. Fantasin att möta den där mannen med trekantig ryggsäcksmes och Arjonträspö och slokhatt. Önskan att han finns.

Laxfiskaren är också en mystiker. Men på helt annat vis. Mer en alkemist som hoppas göra guld av bly. Hoppas få den där blanka 18 plussaren som far ut över forsen. Det kommer aldrig ske. Lika lite som bly blir till guld.

Vad jag tänker på är Skogstjärnen. Den bortglömda. Den som nästan inte finns. Jag har varit med om en märklig händelse som jag aldrig glömmer. Det var under en period då jag fiskade mycket i skogen. Jag trivdes där. Helst långt från vägar och bebyggelse.

Vissa skogstjärnar gömmer någon hemlighet, något gåtfullt. Det kan vara stora svarta öringar, omöjliga att fånga - eller enorma abborrar. Men det kan också vara något annat, något som bara känns. I och för sig så var dessa tjärnar vanligare förr, men en och annan finns det kvar, dold i gammal lavluden svartskog. I mystik är det inte mycket som kan mäta sig med dessa.

Den gamla folktron var full med historier om svårmodiga tjärnar som spred olust vida omkring. Den silverblanka ytan dolde bottenlös fasa som fick människor att ta en omväg i skogen. Men om man hade det rätta sinnet kunde en sådan tjärn skänka frid. Det kanske låter orimligt, men är det inte så att på kanten till det obegripliga finns ro. Hjärnan slutar att vara rationell och att söka svar. Tanken drar drömmande ut över silverytan och dansar med dimman. Man kan finna ett märkligt lugn vid tjärnens strand. Eller är det så att man blivit tagen och bunden av oknytt och andra väsen?

Namn som Svarttjärn, Djuptjärn och Trolltjärn är vanliga. Bara namnen får en att känna doften av brunt humusvatten, ett vatten som är ett sorts skogsextrakt. Trädens och myrarnas mångtusenåriga historia finns på något sätt upplöst där i.

Gamla tiders skogsfolk såsom fäbodflickor, kolargubbar, huggare, jägare och fiskare hade alla någon dolsk tjärn att berätta om - en tjärn som låg insmugglad i svartskogen. Ur vattnet brukade det stiga smekande sorgsna melodier och lockande viskningar, något som fick fäbodens boskap att bege sig ut på gungflyn och dränka sig. Sorgsna andar uppenbarade sig i de vita dimslöjorna som svajade över ytan, de gapade och skrek med stora munnar fast inget hördes.

Det hände, fast sällan, att besynnerliga vita hjortar gick på ytan med silverhovar och betade vattenväxter. Och den som fiskade kunde få en spökabborre som fräsande och hånskrattande sprang upp i ett träd. Men fiskaren pratade också om bumlingar till öringar som simmade runt i tjärnen. Bara om man kastade en silverslant i djupet kunde man få någon av dessa att nappa. Men ingen lina var stark nog att bärga fångsten.

I dessa gåtfulla och svårmodiga tjärnar bodde det också alltid en odödlig jättegädda - som snarare var något slags vattentroll än fisk. Om man är vaksam och har det rätta sinnet händer det att man stöter på just en sådan tjärn. Men som sagt, de har blivit färre nu. En gång har jag hittat den. En sommarnatt irrade jag och en fiskekamrat som heter Lars runt i skogen. Vi letade efter en namnlös liten tjärn. Det var en sån där natt då skogens dunster stiger i varma fuktångor och gör en yr. Doften av pors och myr låg tjock. Det var ett mycket gammalt och tunt rykte som fått oss att börja leta. Möjligen var tjärnen en myt. Men det sades att den höll enorma öringar och det är tillräckligt för att jag ska börja leta. Byns åldersman hade beskrivit vägen för oss. Med ett snusrinnande flin pekade han på vår karta och sa:

-Där ligger den. Men passa er pojkar.

På kartan där han pekat fanns bara skog och myr. Timtal gick vi rakt ut i finnskogen. Kompassen hade jag glömt att ta med, så ganska snart visste vi inte vart vi var. Myrarna var förvillande lika varandra, även tallåsarna och tjärnarna. Det var svårt att veta om vi gick runt eller om platserna var nya. Men någonstans där vi irrade skulle tjärnen ligga. Min vän Lars försökte på skogsmullevis ta ut vädersträcken genom att studera myrstackar och mossor och tallgrenar. Men det fick oss att känna oss ännu mer vilsna.

Vi såg spår ute på mossflatorna, utan tvivel var det våra egna. Grässtrån och ängsull reste sig i stövelavtrycken. Vi följde spåren för att försöka se vart vi gått in i själva cirkeln.


Plötsligt låg tjärnen där. Inte långt från våra egna gamla spår. Att det var rätt tjärn kändes på något sätt i kroppen. Ytan låg blank och i bortre änden hängde röken vid myrkanten. Det var något mycket speciellt med den här tjärnen, tvivellöst. Inte för att det vandrade några vita hjortar på ytan. Men det hela kändes märkligt. Det var ett mysterium att vi inte lagt märke till den på första varvet. Våra stövelspår gick strax bredvid. Vi måste ha varit så upptagna med att vara vilse att inte sett den på första varvet. Så måste det gått till, eller? Vi kanske varit trötta, yra, jag vet inte. En rutten och mossbevuxen båt låg en bit från stranden. Vad gjorde den här? Om någon lagt så mycket besvär med att få upp en båt hit måste det finnas något speciellt i tjärnen. Lasse och jag satte oss på båten och spanade ut över det svartblanka vattnet. Näckrosorna var rosa och röda. Det hade vi aldrig sett tidigare.

Tjärnens yta var helt död. Vi satt länge och helt stilla. Jag kände mig illa till mods. Varför visste jag inte. Kanske inkräktade vi på något. Vi hade inte där att göra. Det var helt tyst och stilla. Men så kom plötsligt första vaket. Det var stora öringar. De visade sina ryggar, vinkade med fenorna. Jag gjorde i ordning mitt flugspö, knöt fast den vackraste flugan jag fann i asken. Det var inte svårt att nå ut till vaken. Flugan landade lätt och fint. Men då slutade det att vaka i hela tjärnen. Jag tog hem och väntade. Då började vaken i gen. Lasse gjorde ett kast, men öringarna liksom bara försvann då hans fluga landade. Vi satte oss och snart började det vaka igen. Det var stora öringar, retfullt stora. Vi såg dem stryka efter kanterna. Vi såg dem göra höga hop mitt ut på. Men så fort någon av oss lade ut en fluga dog tjärnen. Vi satt där på den ruttna gamla båten och undrade vad som hände – var vi hade hamnat. Kvällen kom med skumt ljus. Vi sa inget. Tittade bara på de kraftfulla vaken och stora fenorna som liksom vinkade över ytan.


Det kom ut någon från skogen på andra sidan tjärnen. En mörk skugga. Jag kan svära på att han hade en trekantig gammal mesryggsäck och träflugspö. Han smög ut på myrkanten och började kasta med eleganta linbågar. Han la ut sin fluga och det slutade inte vaka som det gjorde för oss. Och ganska snart drog han på en stor fisk. Vi hörde rullbromsen tjuta över tjärnen. Det var svårt att se vad som hände på det avståndet och kvällens skumma ljus. Men dramatiskt var det – så mycket förstod vi. Sen var han borta lika plötsligt som han hade kommit.

Vi fiskade intensivit och plötsligt fick Lasse på en. Men den var inte stor. Kanske halvkilot. Ingenting, om man jämförde med dem som vakade där ute. Vattnet tycktes skoja med oss. En stund senare fick jag också en liten. Tydligen var vi inte värda mer än så.

Mörkret föll på. Natten drog genom skogen. Med kylan kom rådimman och rullade ut över vattnet - lade sig som ett skyddande täcke av sagosilver. Vaken avtog och snart såg vi inte en fisk.

Jag och Lars tittade på vandra. Vad hade vi varit med om? Vad var det frågan om? Vi bestämde att mycket snart göra ett nytt försök. Men just för stunden hade vi ett annat problem. Att finna rätt riktning hem genom skogen. Vi var oense om åt vilket håll hem låg, och vi pekade åt motsatta riktningar. Enligt kartan var vi på den tjärnlösa punkten som gubben pekat ut med ett snusrinnande flin. Men hur skulle vi hålla kartan. Öst och väst? Ner och upp? Solen hade vi ingen hjälp av, den lös över Australien, och hur månen går upp och ner bland vädersträcken hade jag ingen aning om. Det hjälper inte ens med hundra kartor om man inte har en kompass. Vi begav oss upp på en hög ås. Från höjden syntes en stor sjö med en ö mitt i. På kartbladet fanns bara en sjö med en ö. Nu visste vi exakt vart vi var. Men vi var trötta och det var långt att vandra så vi bestämde att gå ner och övernatta vid den lilla märkliga tjärnen. Men vi hittade den inte. Det gick inte längre att se våra spår. Vi har aldrig hittat den igen. Men det märkliga slutar inte där. När morgonen kom hade vi nästan vandrat till byavägen. I en backe såg vi mannen med träspöt och en enorm öring. Vi skyndade efter, men han försvann över krönet. När vi hunnit upp var han borta. Försvunnen. Den enda vettiga förklaringen jag har är att han sett oss och gömt sig för att slippa frågor.

Vi sökte upp byns åldersman flinet. Han bara skrattade åt oss så snussaften rann i mungiporna.

-Silvermynt, sa han. Man ska slänga i silvermynt. Ni ska vara glada pojkar att ni kom därifrån. Det går inte med dagens mynt. De har inget silver. De ska vara gamla.  Helst före 1940.

 
Ibland brukade jag söka på kartan och undra vart någonstans vi var. Den exakta platsen. Men jag blev inte klok på kartan, inget verkade bekant med omgivningen som jag mindes den. Det var ju ett tag sen nu. Jag har nu även sökt på Google Maps och Eniro kartan. Jag fattar ingenting. Den finns inte. Tjärnen som Google glömde. Men jag vet ju att det var sant. Kanske tjärnen har kvar sina öringar och ligger där dolsk i svartlavig skog. Med bara lommens klagande och ödsliga lätet. Kanske den ligger på ett kalhygge och har förlorat sin hemlighet.