onsdag 11 januari 2017

Mina Flugrullar



Flugrullarna har blivit många. Vissa favoriter för sitt ändamål, andra har jag bara använt någon gång och sen har de hamnat i någon låda. Jag ska berätta om de rullar som bjudit på äventyr och fantastiska drillar. Buckliga och repiga. Varje skada har en historia.
Rulle 1: Jag börjar med min Abu Diplomat 156. Det var den första riktigt bra flugrulle jag som jag ägt. Den lanserades omkring 1978/1979. Innan dess hade jag haft billigt skrot. Första rullen var en Ryobi som jag köpte som 13 åring. Den föll isär. Min Abu 156,a köpte jag hos Wille Utter som hade en lite flugfiskebutik på Komendörsgatan på Östermalm. Fler än fyra kunder fick inte plats. Till rullen köpte jag ett Normark glaspö. Den sommaren vandrade vi upp till Råstojaure på Norska sidan. Jag var fortfarande tonåring och hade mest fiskat småharr i Österdalälven. Det var jag, brorsan och två andra gubbar. Vandringen var lång och när vi kom fram till platsen vi skulle fiska på var jag helt slut. Tre mil hade vi gått. Jag klämde i mig en kaviartub och svimmade i tältet. De äldre fiskade hela natten och sov då jag vaknade. Det var en solig och vindstilla dag på fjället. Jag vandrade en bit uppströms längs älven och kom till en underbar hölja. Min favoritfluga på den här tiden var en förtyngd Red Tag storlek 12. I första kastet fick jag på en öring på 8 hekto. Den for runt och visst tog den lite lina. Backingen var ute. Jag fick upp fisken och behöll den till mat. I nästa kast fick jag en likadan öring. Rullen fungerade helt tyst och fint. Diskret tickande, inget hysteriskt skrik. Även i nästa kast högg det. Jag blev helt uppskakad, frossa, Lidmanknäppen.
I 15 kast fick jag 15 öringar mellan halvkilot och kilot – sen small spöt av i holken. Det var Älvmoa som satte stopp på ynglingens tokfiskerus. Var hade jag hamnat – Jag var helt yr i huvudet. Fiskeparadiset. Tre öringar behöll jag. Det jag inte orkade äta grävdes ner i snön till senare. Några dagar senare med reservspöt Abu Lapplandia fick rullen verkligen bekänna färg. Jag hade hoppat ut på några stenar i ett stort sel och kastade på vakande harrar. När jag skulle i land, tvärstelnade jag. I en håla mellan land och mig stod en enorm röding på 4-5 kilo. Jag satte mig på huk och sänkte ner min Red Tag framför nosen på honom. Tafs 0,16 med knutar. Begåvat må jag säga. Jag såg när rödingen tog. Gällocken liksom gäspade ut, och jag lyfte. Rödingien drog iväg genom hela det S-formade selet. Backingen låg uppe i videt. Jag rusade efter och lossade linan. Första rusningen var ungefär 80 meter mätte jag upp senare. Den for som en galning tills tafsen gick av. Efter att ha gått hem och ätit och gråtit klart gick jag ner till selet igen och fick en harr på 1,4 kilo och en öring på 1,2 kilo. Öringen gick tillbaka med harren tog jag till våran stenåldersrök som vi byggt.
Rulle 2: Abu i all ära men jag ville ha en riktig rulle. En Hardy. Brorsan hade flera fina Hardyrullar. Jag sparade ihop och fick råd att köpa en Hardy The Sunbeam 6/7 på Fiskarnas redskapshandel som låg på S:t Paulsgatan. Jag var kring femton år och köplyckan var stor. Tog upp rullen redan på tunnelbanan och pillade på den, lyssnade på knarren. Drog fingret längs den blanka spolkanten. Väl hemma visade jag rullen för storebror. Bromsratten var som en stor plastkapsyl. Och det var just det bror sa: 
- Plast. Det är ingen riktig Hardyrulle.
Jo, det är det. En riktigt stabil Hardyrulle. Den har hängt med i många år nu och drillarna har varit många. Min fru Bettan och jag var vid en öringå som rinner genom fjällnära urskog. På den tiden höll den få men stora öringar. Jag hade smugit och letat efter en fisk i det klara vattnet i tre dagar. Inte ett vak. Inte en skugga över botten. En kväll kommer Bettan sent ner till tältet. Hon hade varit uppströms och fiskat och sett en stor öring i höljan just ovanför vårt tältläger. Vi gick upp dit och la oss på ett stort klippblock. Därifrån såg man hela höljan. Strömmen var svag och vattnet kristallklart. Där stod öringen. Säkert närmare två kilo. Den vakade några gången. Flyttade sig sen uppströms och vakade där några gånger. Det var omöjligt att få till något kast. Träd buskar och rotvältor var i vägen för bakkast. Och öringen flyttade sig hela tiden. Plötsligt var den nere på nacken för att strax efteråt vaka i inloppströmmen. Den tog den gråblå sländan. Vad den heter har jag ingen aning om. Sländornas namn har aldrig intresserat mig. Det finns den gula, den grå, den svarta och så just den gråblå. Och den gråblå hade jag i asken. Flera ljusa sommarnätter låg vi och såg på öringen. Men aldrig ställde den sig så jag fick kastmöjlighet. En kväll var jag upp själv till höljan. Öringen stod på en perfekt plats och vakade. Jag hade plats att lägga ett kast snett bakifrån. Den gråblå flugan landade två meter ovanför fisken och drev ner. Jag såg fisken stiga – som i tunnelseende. Sekunder av magisk andlöshet. Öringen tog flugan. Jag väntade en kort stund med mothugget. Det gör jag alltid på stor öring. Den ska hinna stänga munnen och gå ner en liten bit. Morhugget var stumt. Sen blev det åka av. Hardy The Sunbeam skrek helt galet. Rullmodellen har som broms två trekantiga taggar som går mot ett kugghjul. Ljudet fick alla troll, knytt och tomtar att dra långt upp på fjället. Öringen körde med fullfart mellan inloppet och nacken. Bettan kom upp.
-Har du den?
-Ja, och den är helt galen.
Det var snårig och bökigt, men jag fick in den. Lyckades få ett bra grepp med handen och lyften den ur vattnet. Lyckligare öringfiskare fanns inte på jorden i denna stund. Vi tog den till mat. Bettan och jag skulle vara borta länge. Det blev gravad, stekt och rökt öring i flera dagar.
Men vad ödsligt det blev. Bettan och jag låg på klippblocket och spanade. Höljan var tom – liksom död. Det var sista gången jag dödade en öring i den ån.
Jag tog ut en bromstagg ur rullen för att inte skrämma trollen nästa gång.
Rulle 3: Hardy Viscount 150, var min andra Hardyrulle. Den är mystisk. Det bor en demon i den. En med elak humor. Bromsystemet består av en hårdplastring som spänner den trekantiga kilen som bromsar mot kugghjulet. När man vridet på bromsratten spänns ringen och kilens tryck mot kugghjulet ökar. En enkel och helt ofelbar konstruktion. Minken och jag var i Norge och fiskade havsöring. Jag var kring 22 år och slet hårt med ett enhands Lamiglas Engineered Graphite 10 fot klass 9/10. Vi fiskade havsöring i augustimörkret. Det gick bara att se fram till linförarringen sen var det svart. Jag och Viscounten hade fått öringar upp till två kilo. Allt fungerade bra. Men så högg en betydligt större fisk i mörkret. Den rusade och Viscount tjöt, brölade och skränade - eller vad man kalla ljudet. Men så blev det helt tyst och all bromsverkan försvann. Jag lyckades undvika en linresning med att snabbt bromsa med pekfingret på linan. Plötsligt kom bromsverkan tillbaka, för att strax försvinna igen. Minken jagade runt med håven och jag kämpade med fingerbroms. Det var panik i höljan. Bromsen kom och gick. Till slut fick jag in öringen till land och Minken håvade runt i mörkret. Det var en fällbar håv. Vi använde sånt på denna tid. Till slut fick han in den i håven. Det var en sån stor öring att hela håven vek ihop sig. Men på något sätt kom öringen upp och jag var värdens lyckligaste. I hytten gick jag igenom rullen. Allt fungerade som det skulle. Det fanns inget fel. Under åren tog jag många havsöringar under nattfisket i Norge på Viscounten. Det kunde gå lång tid men så slog rulldemonen till igen. Bromsverkan försvann och jag kan ge mig fan på att inne i rullen satt demonen och gapskrattade. Jag kunde vrida hur som helst på bromsratten. Ingenting hände. Men så kom bromsverkan tillbaka utan anledning. Jag lät många rullförståsigpåare gå igenom rullen – men ingen fann något fel. Den rullen var alltid spännande att fiska med. Jag kanske skulle pröva den igen och se om demonen bor kvar.
Rulle 4: År 1989 Fick jag det första Hans Lidmanstipendiet som delades ut. Det var för boken Längtans Öring. Jag var 27 år och stolt och märkvärdigt mallig. Så här skriver Sällskapet själva om priset: "Sällskapet avser stödja natur- och folklivsskildring på svenska genom att utdela ett penningpris till den eller de, som i ord eller i ord och bild, på ett förtjänstfullt sätt, med konstnärlig gestaltning och känsla för ekologiska samband, skildrat natur och människor i norden."
I dag tycker jag boken är ett naturfiskelyriskt monster. Men i alla fall jag fick en check på femtusen kronor av Lidmansällskapet. Jag bestämde mig för att köpa min drömrulle så jag fick ett fint minne av priset. Det blev en Hardy The Perfect 3 3/8. Nu kunde storebror inte ha några invändningar. Detta var Hardyrullarnas Hardy. Den köpte jag också av Wille Utter på Komendörsgatan. Bästa minnet med den rullen är en havsöringsnatt i en norsk älv. Jag fiskade en hölja tillsammans med Roland Zankl och hans fru Tina. Brorsan flängde längs hela kortvattnets längd på sin moped, Crescent Compact så blåröken låg som ett band längst grusvägarna. Det var högt vatten och bra sug i poolen. Zankl, Tina och jag gick sträckan varv efter varv. Varje gång jag kom ner på nackens V-form sög det i en öring för mig. Det var fina fiskar. Tidigare under veckan hade vi inte fått något. Men för mig så lossnade det. Jag fick fem öringar mellan 2,5 till 4,5 kilo. På den här tiden var det självklart att behålla sina fiskar till mat. Det lustiga var att Zankl och Tina kände ingenting. Och då är Zankl en otroligt duktig havsöringsfiskare. De större av fiskarna gick utför nacken och jag fick följa lång väg neröver. Vi fiskade med klass 7 spö och det var älvens höga tunga ström som gjorde drillarna dramatiska. En magisk natt.
På väg hem i bilen mötte jag brorsan på moppen. Jag vevade ner rutan och frågade hur det hade gått, hur många örjan han hade fått:
-Ingen, sa han.
-Då har du fått smörjan. sa jag.

Rulle 5: Det är en Hardy Marquis Salmon #1. Första gången jag fiskade lax var i Gaula 1978. Det var en slump att jag och brorsan skulle få vara med några fiskehöjdare på laxfisket. Det var en fin privat sträcka med spöklikt stort hus. Jag var inte gammal. Jag hade sålt min Puch Dakota. Av någon märklig anledning hoppade alla andra av. Brorsan och jag blev helt själva på hela laxsträckan och i spökhuset med minst tio rum och mystisk vind samt mörk källare. Brorsan hade precis fått körkort och vi åkte till Norge i en mönjad Amazon -68,a som jag höll på att renovera som 16 åring. I bilbandspelaren gick Manfred Mann's Earth Band,s nya skiva Watch. ”Martha has a madman. Standing hidden in the shadows. He's got a long curved Turkish dagger. With a bejewelled handle.”
Sträckan var full av lax. Det högg och högg – men vi visste inte vad vi höll på med. Vi gjorde toksnabba mothugg och missad fisk. Men jag lyckades få min första lax. Och där jag landade den fanns ingen sten eller annat mordiskt redskap att slå ihjäl den med. Jag tog rullen. Slog den så hårt i huvudet på laxen att diverse delar lossnade.
Och det spökade verkligen i huset men det är en annan historia.
Rulle 6: Min Loop 3W förändrade verkligen mitt laxfiske. Jag hade tröttnat på min Hardy Marquis Salmon #1 och min Hardy Marquis Salmon #3. När en lax rusade tio meter lät det som om jorden skulle gå under och att fisken rusat minst 100 meter. Rullarna förde ett jävla oljud som fick laxnerverna att kollapsa. 3 W,an susade bara och jag kunde koncentrera mig på vad laxen hade för sig eller vad den härnäst kunde hitta på. Mycket harmoniskt i jämförelse med Marquisernas förmåga att göra drillarna helt hysteriska - som om en laxdrill inte är galen redan som den är. Med den tysta rullen kände jag laxen bättre, fick kontakt med fiskens rörelse – en magisk känsla. Jag drillade nu mycket bättre och smartare. I dag heter rullen Danielsson 3W Det är den rullen som det är bäst att drilla lax på. Konstruktionen ger ett härligt ljud då laxen rusar – ett väsande sus. Men snälla Danielsson, varför kan ni inte göra en 4W. På den tiden rullen hette Loop fans en storlek 4 men den är smal i spolien. Nej, gör en 4W. Jag skulle köpa minst 3 stycken.
Rulle 7: Emanuelson Trout – vilket konstverk, och hantverk också för den delen. Jag var inne på Fiskarnas Redskapshandel då de låg på S:t Paulsgatan på Söder i Stockholm. Jag såg rullen där i montern, och så fick jag känna på den. Det var raka spåret till bankomaten. Rullen är inte speciellt stor. Jag har haft den till havsöringsfiske i norsk nattälv. En gång då jag och en vän var i en älv och fiskade havsöring ville vännen upp i bergen och fiska efter laxgrillls som brukade stå där i en hölja mellan vattenfallen. Det var mitt på dagen. Jag var trött. Vi hade fiskat havsöring hela natten. Jag följde med. Hade bara gummistövlar och jeans på mig. Fiskeutrustningen var densamma jag fiskat öring med under natten. Ett nio fots spö klass 7 och Emanuelsonrullen. 0,28 tafs och flytlina. Flugan var en dubbekrokad 10,a typ glödhäck. Peter klättrade upp i sin grillspotts. Jag fiskade nedanför där älven skurit ner sig i berget. Jag la ett kast mot en blanka där jag tidigare fått någon smålax. Det högg direkt. Ett litet sprätt såg jag i ytan. Jag trodde det var en stationär liten öring. Fisken simmade emot mig. Jag vevade. Sen gick fisken in och ställde sig under berget. Det var liksom urgröpt under vattnet. Tusentals år hade vattenströmmen holkat ut berget. Jag drog men det var helt stumt. Vad hade jag fått på? Jag kunde inte göra någonting, så jag satte mig på berget och väntade – ja, på vadå. Jag vet inte. Min vän hade sett mig och kom nerklättrande.
-Ta tid på det här sa jag.
Vännen sa att jag redan suttit på berget i 20 minuter. Något måste göras så jag reste mig och började gunga loss fisken. I början hände ingenting, det var bara stumt. Men snart fick jag lite svängning. Fisken gungade och snart blev han förbannad och drog en 80 meter repa uppströms med hjulande hopp. Silver och violett. En enorm lax. Tio plus. Den vände tvärt och rusade nerströms. Berg och branta stränder. Hård ström och vilda forsar. Inga landningsplatser. Hala stövlar. Två och en halv timme senare och 3 kilometer längre ner få jag upp den. Då har jag både simmat och nästan slagit ihjäl mig. Jo, den vägde strax över tio kilo.
Någon vecka senare kommer min fru upp till älven för att fiska. Hela familjen är samlad vid stranden. Ungarna var små och lekte med båtar i Home pool. Jag kastade med niofots spö och Emanuelson Trout rulle. Frun kom ner för att fiska. Hon prövade min utrustning. Hon drar en lax på tre kilo i första kastet.
-Det här var en bra utrustning, sa hon. Den tar jag.
Så blev jag av med min Emanuelson Trout.
Rulle 8: Loop Classic 10-13. Jag ville ha en stor rulle. Den skulle rymma 600 meter backing – för jag springer inte längre. Och så dök den här upp på rea. Det var halva priset. Det är den gamla modellen. I dag är de helt sönderborrade så de ser ut som en glad gubbe. Hur har de tänkt? Det första jag gjorde var att skruva isär rullen och ta bort den kometiska och idiotiska knarren. Att jag ville ha mycket backning var för jag fiskade ofta på ett knepigt ställe. Om fisken gick utför nacken så är det 600 meter fors. Det här hände sista sommaren som min vän Wyatt Earp levde. Han var ganska dålig redan då. 
Det är 2012. Jag är nere vid älven klockan fem om morgonen. Det är högt vatten och hård ström. Redan på första kastet tar en stor lax. Jag blir först helt stel. Säsongens första. Va? Redan nu?
Laxen ruskar på sig. Flyttar sig tio meter uppströms. Sen vänder den och drar nerströms i hemsk fart. Ut över nacken och ner i forsen och förbi böjen. Jag hinner inte med. Laxen stannar efter ungefär 300 meter. Men linan sitter fast i grova grenar på andra land. Det blev så när den tog böjen. Jag kan inte ta mig ner mot fisken då backingen sitter fast. Jag ringer och väcker Wyatt Earp. Medans jag väntar sätter jag mig ner och undrar om fisken är kvar. Wyatt Earp kommer efter en kvart. Han lossar linan på andra land och jag kan börja den livsfarliga vadningen neröver. Storsten, stockar, gropar och träd som hänger ut. När jag tagit mig 200 meter ner finns en liten hölja men ingen strand att tala om. Men längre än så här tänker jag inte följa. Det går helt enkelt inte. Jag börjar valla upp honom bit för bit. Men så fastnar han, vänder huvudet neröver och sticker. Det viner om rullen. Jag har 0,47 i tafs och klossar fast honom. Laxen blir galen och hoppar långt där nere i forsen. Säkert 200 meter ner. Cirkus hopp. Snurrar och far i luften. En mäktig syn. Och det är så mycket lina ute att jag inte känner hoppen i spöt. Det är bara tungt av det forsande vattnet. Wyatt Earp kommer och säger att han inte vet om någon lax som gått ut för forsen har landats. Laxen slutar hoppa och hittar någon grop att ställa sig i. Jag kämpar och får loss honom. Jag vallar upp honom meter för meter Han följer. Ibland fastnar han men jag lirkar loss honom. Totalt har laxen gått 500 meter på två rusningar. Men nu får jag in meter efter meter. Linan växer på rullen. Efter evigheter har jag honom uppe hos oss. Wyatt Earp gör sig redo att taila laxen. Jag tar mig upp bland träd och buskar. Wyatt Earp får ett bra tag i stjärtspolen. Lyfter och rusar upp på land bland stenar och mossa. Resten ser jag i slowmotion. Wyatt Earp snubblar på en sten. Fisken ruskar till. Han tappar den. Laxnosen dunkar i mossan bredvid hans vadarkänga. Trekroken i laxens mungipa fastnar i hans skosnöre och laxen är loss och hjular ut i vattnet och drar iväg i sån fart att vattnet liksom öppnar sig som ett sträck ner till botten. Och strax når den djupt vatten och är borta. Jag och Wyatt Earp ligger i mossan.
-Jag skulle ha en sten i huvudet, säger Wyatt Earp.
-Vadå? Säger jag. Vi fick ju upp den. Eko-fiske. Bättre än så här kan vi inte ha det.
Vi blir liggande en timma i mossan och ser upp mot morgonhimlen mellan grenarna. En underbar stund. Säsongen har just börjat. Sommaren kommer ha många äventyr åt oss.  Wyatt Earp vet inte att det är hans sista säsong – men han anar det.
- Den var stor, säger Wyatt Earp.
- Jo, jäkligt stor.
Och så skrattar vi.
















5 kommentarer:

  1. Som vanligt Mikael. Det går inte att sluta läsa när du skriver.Ser det som en film framför mig, Underbart som vanligt.

    SvaraRadera
  2. Ett kanoninlägg Mikael, tack för att du delar med dig!!

    SvaraRadera
  3. Fantastiska berättelser / Jimpa

    SvaraRadera
  4. Bra läsning!
    3km rusningen låter som ett biflöde till Gaula där en bekants bekant fiskar har hört liknande historier därifrån med nedströms språngmarsch med livet som insats.
    För övrigt så har jag haft Ryobi magnesiumrullar med lika bromssystem med "trekant i metall" mot kugg både en och två trekanter beroende på rullstorlek och de knarrade oförklarligt till och från närhelst de hade lust.
    När jag som tolvåring tappade en öring i 4kg klassen i Gimån så hörde farsan som annars är halvdöv rusningen på över 200 meters håll.
    Fruktansvärt knarr i den typen av bromssystem!

    SvaraRadera
  5. Bra läsning!
    3km rusningen låter som ett biflöde till Gaula där en bekants bekant fiskar har hört liknande historier därifrån med nedströms språngmarsch med livet som insats.
    För övrigt så har jag haft Ryobi magnesiumrullar med lika bromssystem med "trekant i metall" mot kugg både en och två trekanter beroende på rullstorlek och de knarrade oförklarligt till och från närhelst de hade lust.
    När jag som tolvåring tappade en öring i 4kg klassen i Gimån så hörde farsan som annars är halvdöv rusningen på över 200 meters håll.
    Fruktansvärt knarr i den typen av bromssystem!

    SvaraRadera