tisdag 3 januari 2017

Tjärnen som Google,s glömde



Nu ska det bli naturfiskeromantik. Trotts att stilarten är död och helt på väg bort från fisket. Bort överhuvudtaget. Nu är det annat som gäller. Stentuffa, tatuerade snubbar med predatorfeberfrossa. Fiske är Rock’n’roll – äntligen. Hur då undrar jag? Dödskallar? Häftigt lackad bil och båt ekipage med barnsliga skräckmotiv. Halloweenliknande ansiksdukar och bandanas med ännu mer dödskallar. Och föresten kom rocken med typ Chuck Berry 1955. Det är ju fräscht. Och då hade den röda Record Ambassadeur 5000 vita vevar. Så jag fattar inte det där med Rock’n’roll. Har vi känt oss så jävla töntiga förut att vi nu släpper lös i livsfarlig dödskate-tato-bandanas lycka….eehhh.

Vänta, stopp, nu körde jag helt ur spår – rätt i diket. Jag får lugna ner mig. Klart vi ska få känna oss farligt tuffa när vi fiskar. När ska vi annars få göra det?

Tillbaka till det jag skulle skriva. Naturfiskeromantik. Det är en farlig genre – det blir lätt platt fall och pekoral. Men det här dog nog redan ut med Hans Lidman och Albert Viksten.

- Du ska inte hålla på med sån där löjlig stubbromantik, sa Olof Johanson 1983 till mig då jag försökte sälja en berättelse till hans tidning Fiskejournalen. Nej, sa han. Åk ut med duktiga fiskare och gör riktiga reportage. Sitta där på stubben är ingen intresserad av.

Okej, tänkte jag och förstod redan då att jag var född i fel tid. Jag ville smyga med ett Arjon träspö vid Svartån. Huka i gamla gistna timmerrännor. Sotpanna och tranrop. Höra störöringens snyftande vak. Självklart fortsatte jag med lyriska skogsfiskehistorier.

Utan att ta anspråk att nå Lidmans och Vikstens höjder gör jag ett försök till fiskehistoriens sista naturromantiska skaldekonst. Genren är som sagt livsfarlig. Man sjunker ute i pekoralets gungfly. Hjälplöst plaskar man i våtmossen och kommer ingenstans. Det är nästa oundvikligt. Ändå försöker skribent efter skribent att pröva på detta – och det är nästan bara flugfiskare. Gös och gäddfiskare tänker på annat vis - mer just som gösar och gäddor. Men i flugfiskarens hjärna hänger en glödande lite diamant av…. jag vet inte vad? Längtan - en oerhörd längtan efter något mer. Mystiken. Jag nämnde tranropen och så har vi lommen. Fågeln med det typiskt klagande och ödsliga lätet. Drömmen om den lav ludna gamla Lidmankvarnen som ruttnat och sjunkit i Svartån för snart 100 år sen. Fantasin att möta den där mannen med trekantig ryggsäcksmes och Arjonträspö och slokhatt. Önskan att han finns.

Laxfiskaren är också en mystiker. Men på helt annat vis. Mer en alkemist som hoppas göra guld av bly. Hoppas få den där blanka 18 plussaren som far ut över forsen. Det kommer aldrig ske. Lika lite som bly blir till guld.

Vad jag tänker på är Skogstjärnen. Den bortglömda. Den som nästan inte finns. Jag har varit med om en märklig händelse som jag aldrig glömmer. Det var under en period då jag fiskade mycket i skogen. Jag trivdes där. Helst långt från vägar och bebyggelse.

Vissa skogstjärnar gömmer någon hemlighet, något gåtfullt. Det kan vara stora svarta öringar, omöjliga att fånga - eller enorma abborrar. Men det kan också vara något annat, något som bara känns. I och för sig så var dessa tjärnar vanligare förr, men en och annan finns det kvar, dold i gammal lavluden svartskog. I mystik är det inte mycket som kan mäta sig med dessa.

Den gamla folktron var full med historier om svårmodiga tjärnar som spred olust vida omkring. Den silverblanka ytan dolde bottenlös fasa som fick människor att ta en omväg i skogen. Men om man hade det rätta sinnet kunde en sådan tjärn skänka frid. Det kanske låter orimligt, men är det inte så att på kanten till det obegripliga finns ro. Hjärnan slutar att vara rationell och att söka svar. Tanken drar drömmande ut över silverytan och dansar med dimman. Man kan finna ett märkligt lugn vid tjärnens strand. Eller är det så att man blivit tagen och bunden av oknytt och andra väsen?

Namn som Svarttjärn, Djuptjärn och Trolltjärn är vanliga. Bara namnen får en att känna doften av brunt humusvatten, ett vatten som är ett sorts skogsextrakt. Trädens och myrarnas mångtusenåriga historia finns på något sätt upplöst där i.

Gamla tiders skogsfolk såsom fäbodflickor, kolargubbar, huggare, jägare och fiskare hade alla någon dolsk tjärn att berätta om - en tjärn som låg insmugglad i svartskogen. Ur vattnet brukade det stiga smekande sorgsna melodier och lockande viskningar, något som fick fäbodens boskap att bege sig ut på gungflyn och dränka sig. Sorgsna andar uppenbarade sig i de vita dimslöjorna som svajade över ytan, de gapade och skrek med stora munnar fast inget hördes.

Det hände, fast sällan, att besynnerliga vita hjortar gick på ytan med silverhovar och betade vattenväxter. Och den som fiskade kunde få en spökabborre som fräsande och hånskrattande sprang upp i ett träd. Men fiskaren pratade också om bumlingar till öringar som simmade runt i tjärnen. Bara om man kastade en silverslant i djupet kunde man få någon av dessa att nappa. Men ingen lina var stark nog att bärga fångsten.

I dessa gåtfulla och svårmodiga tjärnar bodde det också alltid en odödlig jättegädda - som snarare var något slags vattentroll än fisk. Om man är vaksam och har det rätta sinnet händer det att man stöter på just en sådan tjärn. Men som sagt, de har blivit färre nu. En gång har jag hittat den. En sommarnatt irrade jag och en fiskekamrat som heter Lars runt i skogen. Vi letade efter en namnlös liten tjärn. Det var en sån där natt då skogens dunster stiger i varma fuktångor och gör en yr. Doften av pors och myr låg tjock. Det var ett mycket gammalt och tunt rykte som fått oss att börja leta. Möjligen var tjärnen en myt. Men det sades att den höll enorma öringar och det är tillräckligt för att jag ska börja leta. Byns åldersman hade beskrivit vägen för oss. Med ett snusrinnande flin pekade han på vår karta och sa:

-Där ligger den. Men passa er pojkar.

På kartan där han pekat fanns bara skog och myr. Timtal gick vi rakt ut i finnskogen. Kompassen hade jag glömt att ta med, så ganska snart visste vi inte vart vi var. Myrarna var förvillande lika varandra, även tallåsarna och tjärnarna. Det var svårt att veta om vi gick runt eller om platserna var nya. Men någonstans där vi irrade skulle tjärnen ligga. Min vän Lars försökte på skogsmullevis ta ut vädersträcken genom att studera myrstackar och mossor och tallgrenar. Men det fick oss att känna oss ännu mer vilsna.

Vi såg spår ute på mossflatorna, utan tvivel var det våra egna. Grässtrån och ängsull reste sig i stövelavtrycken. Vi följde spåren för att försöka se vart vi gått in i själva cirkeln.


Plötsligt låg tjärnen där. Inte långt från våra egna gamla spår. Att det var rätt tjärn kändes på något sätt i kroppen. Ytan låg blank och i bortre änden hängde röken vid myrkanten. Det var något mycket speciellt med den här tjärnen, tvivellöst. Inte för att det vandrade några vita hjortar på ytan. Men det hela kändes märkligt. Det var ett mysterium att vi inte lagt märke till den på första varvet. Våra stövelspår gick strax bredvid. Vi måste ha varit så upptagna med att vara vilse att inte sett den på första varvet. Så måste det gått till, eller? Vi kanske varit trötta, yra, jag vet inte. En rutten och mossbevuxen båt låg en bit från stranden. Vad gjorde den här? Om någon lagt så mycket besvär med att få upp en båt hit måste det finnas något speciellt i tjärnen. Lasse och jag satte oss på båten och spanade ut över det svartblanka vattnet. Näckrosorna var rosa och röda. Det hade vi aldrig sett tidigare.

Tjärnens yta var helt död. Vi satt länge och helt stilla. Jag kände mig illa till mods. Varför visste jag inte. Kanske inkräktade vi på något. Vi hade inte där att göra. Det var helt tyst och stilla. Men så kom plötsligt första vaket. Det var stora öringar. De visade sina ryggar, vinkade med fenorna. Jag gjorde i ordning mitt flugspö, knöt fast den vackraste flugan jag fann i asken. Det var inte svårt att nå ut till vaken. Flugan landade lätt och fint. Men då slutade det att vaka i hela tjärnen. Jag tog hem och väntade. Då började vaken i gen. Lasse gjorde ett kast, men öringarna liksom bara försvann då hans fluga landade. Vi satte oss och snart började det vaka igen. Det var stora öringar, retfullt stora. Vi såg dem stryka efter kanterna. Vi såg dem göra höga hop mitt ut på. Men så fort någon av oss lade ut en fluga dog tjärnen. Vi satt där på den ruttna gamla båten och undrade vad som hände – var vi hade hamnat. Kvällen kom med skumt ljus. Vi sa inget. Tittade bara på de kraftfulla vaken och stora fenorna som liksom vinkade över ytan.


Det kom ut någon från skogen på andra sidan tjärnen. En mörk skugga. Jag kan svära på att han hade en trekantig gammal mesryggsäck och träflugspö. Han smög ut på myrkanten och började kasta med eleganta linbågar. Han la ut sin fluga och det slutade inte vaka som det gjorde för oss. Och ganska snart drog han på en stor fisk. Vi hörde rullbromsen tjuta över tjärnen. Det var svårt att se vad som hände på det avståndet och kvällens skumma ljus. Men dramatiskt var det – så mycket förstod vi. Sen var han borta lika plötsligt som han hade kommit.

Vi fiskade intensivit och plötsligt fick Lasse på en. Men den var inte stor. Kanske halvkilot. Ingenting, om man jämförde med dem som vakade där ute. Vattnet tycktes skoja med oss. En stund senare fick jag också en liten. Tydligen var vi inte värda mer än så.

Mörkret föll på. Natten drog genom skogen. Med kylan kom rådimman och rullade ut över vattnet - lade sig som ett skyddande täcke av sagosilver. Vaken avtog och snart såg vi inte en fisk.

Jag och Lars tittade på vandra. Vad hade vi varit med om? Vad var det frågan om? Vi bestämde att mycket snart göra ett nytt försök. Men just för stunden hade vi ett annat problem. Att finna rätt riktning hem genom skogen. Vi var oense om åt vilket håll hem låg, och vi pekade åt motsatta riktningar. Enligt kartan var vi på den tjärnlösa punkten som gubben pekat ut med ett snusrinnande flin. Men hur skulle vi hålla kartan. Öst och väst? Ner och upp? Solen hade vi ingen hjälp av, den lös över Australien, och hur månen går upp och ner bland vädersträcken hade jag ingen aning om. Det hjälper inte ens med hundra kartor om man inte har en kompass. Vi begav oss upp på en hög ås. Från höjden syntes en stor sjö med en ö mitt i. På kartbladet fanns bara en sjö med en ö. Nu visste vi exakt vart vi var. Men vi var trötta och det var långt att vandra så vi bestämde att gå ner och övernatta vid den lilla märkliga tjärnen. Men vi hittade den inte. Det gick inte längre att se våra spår. Vi har aldrig hittat den igen. Men det märkliga slutar inte där. När morgonen kom hade vi nästan vandrat till byavägen. I en backe såg vi mannen med träspöt och en enorm öring. Vi skyndade efter, men han försvann över krönet. När vi hunnit upp var han borta. Försvunnen. Den enda vettiga förklaringen jag har är att han sett oss och gömt sig för att slippa frågor.

Vi sökte upp byns åldersman flinet. Han bara skrattade åt oss så snussaften rann i mungiporna.

-Silvermynt, sa han. Man ska slänga i silvermynt. Ni ska vara glada pojkar att ni kom därifrån. Det går inte med dagens mynt. De har inget silver. De ska vara gamla.  Helst före 1940.

 
Ibland brukade jag söka på kartan och undra vart någonstans vi var. Den exakta platsen. Men jag blev inte klok på kartan, inget verkade bekant med omgivningen som jag mindes den. Det var ju ett tag sen nu. Jag har nu även sökt på Google Maps och Eniro kartan. Jag fattar ingenting. Den finns inte. Tjärnen som Google glömde. Men jag vet ju att det var sant. Kanske tjärnen har kvar sina öringar och ligger där dolsk i svartlavig skog. Med bara lommens klagande och ödsliga lätet. Kanske den ligger på ett kalhygge och har förlorat sin hemlighet.

                 

 

4 kommentarer:

  1. Som vanligt Mikael. Trevlig läsning

    SvaraRadera
  2. Det va just så här berättelser som jag vaxte upp med. Vi behöver flera sånna.

    SvaraRadera