lördag 29 juli 2017

Tragiskt Laxfiske



Nu när det svenska laxfisket lugnat ner sig på grund av för varmt och lågt vatten. Laxen tar inte, mer än i sällsynta fall. Det gäller skogsälvarna utan båtfiske. De stänger liksom sig själv. Laxen surnar och tar inte. Bara ryckfiskarna lyckas. Men i våra stora älvar i Norrbotten börjar nu den stora slakten. Huggkrok och hammare. Vobbler i groparna där brun lekfisk står och väntar på lek. Låta ett gäng vobbler stå framför nosen och vibrera på den. Klart det smäller. Svenska och finska båtar kör med tio spön och tar säkert 30-40% av fiske som gått upp. Att det ens är lagligt? Jag är inte helt uppdaterad men det jag tror mig veta finns bara restriktionen 1 lax per dag. Bevakningen ?????. Hoppas den blivit bättre. Jag har inte haft möjlighet att åka upp på ett tag. Jag har gjort reportage om båtfiske i Torneälven men det var veckan efter midsommar och blank fisk. Det var 2007 innan de stora stigningarna och rallyt började. Till stor del varsitt handhållet spö, alltså två. Få båtar och ett klart gubbfiske.
Men några år senare var jag upp i augusti. Då laxen ökat markant. Hammare, huggkrok, svartfisk. Ingen fiskegubbe som jag kände. Det var något grymt fult jag fick se. Det är inte sportfiske.

Och sen alla dessa hjältar som jobbar hårt för våra laxbestånd. Jösses, att ni pallar med just detta. Efter 1 augusti borde inte en lax få dödas i våra stora älvar i Norrbotten. Ska det vara så svårt att få igenom. Bara ett C&R fiske inriktat på turism. En stor stövelknäckt på 17 kg fångad och återutsatt skulle vara värd stora turist-fiskepengar. Båtfisket? Jo, det skulle gå att C&R fiska utan huggkrok och hammare. Många skulle betala bra för en sån båttur. Och dessa lekfiskar är tuffa. De ska snart börja slåss. Hur mycket stryk lekhonorna klarar vet jag inte. Men C&R klarar de säkert.
Egentligen vet jag ingenting mer än att huggkrok och hammare ska bort. Huggkrok kanske redan är förbjudet? Eller?
Fick jag som enväldig fiskebestämmare, skulle allt båtfiske bort utom roddare och kastare. Och inte en dödad augusti lax

Men det är nu i augusti som slakten i lekgroparna börjar. 10 spön.
Hammare och huggkrok. Galet, sjukt, obegripligt, ofattbart, olyckligt och mycket ledsamt.


Mikael Engström





torsdag 27 juli 2017

Vilse och det blå huset



Byn med det blå huset är en världsberömd foto dokumentärbok  av Sune Jonsson (1959) (ny omarbetad uppl. 1972, rev. uppl. 1989). Byn det handlar om är Nyåker mellan Lögdeälven och Öreälven på våg upp mot Bjurholm. Nu när laxfisket är över åker jag kring i området och letar i Sunes spår. Ödegårdarna i Västerbotten är otaliga och inom snart blir här helt tomt. En käpp eller kvast för dörren. Ingen hemma.










Jag köpte min första kamera som 16 åring och sen dess har jag alltid släpat på en kamera. I stort fotar jag fiske för det är i fiskepressen jag tjänar pengar. Men jag är intresserad av all foto. I Går körde jag fel upp mot Bjurholm och hittade denna gård. Egentligen är jag S/V trix-fotograf. Det här med färger känns konstigt. De är i vägen på något sätt. Under hela sommaren har jag använt en blixt med ledtal 60 vilket är kraftfullt på småbild. Jag försöker blanda ljuset så det inte syns – klart det syns om man ser med eller utan. Bilderna är just vad jag känt under det här året - året då mycket gått fel. Varit utanför sina sinnen. Onödiga tomma händelser. Liksom inte rullat på.
Till och med fågelbordet har fallit.

måndag 24 juli 2017

Strömgädda som rehab

Att resa sig ur sjuksängen efter ett halvår och direkt köra laxfiske direkt var inte bra för kroppen. Svårast för knäna och höfterna. Har varit ganska stilla en vecka här i huset. Men nu ska jag ska jerka lite strömgädda i dag. Vet om några hålor här i Lögdeälven där det står lite större fiske. Vill ha undervattensbilder så jag hoppas på sol. Kör som vanligt med lilla Buster, kexchoklad. Jag tänker använda samma kameror som jag nämnde i förra inlägget. Och en riktig systemare eos 7d m 2. Men den ska ej vara under vattnet . Ska leta efter en bra undervattenskamera med större sensor. Om någon har ett tips så är det välkommet. Återkommer med resultatet. men blir någon bild riktigt bra måste jag spara den till tidningen.


lördag 22 juli 2017

Bilden i Fiskefeber







Bilden är med på ett helt uppslag  i nya Fiskefeber. Jag är själv förvånad att den höll för det . Sensorn är liten som en lillfingernagel.  1/2,3-tums sensor på 16 meg. Objektiv på 21 mm, och vattentät förstås. Tyvärr har de slutat tillverkat den. Nu har de en med bara 25 mm. Stor skillnad om man är ensam och ska sätta tillbaka fisk och fota. Det var just vidvinkel som fick mig att köpa den. Jag kan hålla en fisk som denna typ 4 kg (3 kg enligt min son) och samtidigt  fota. Behövdes inte lyftas en cm för att få fin bild. Och att den går ner i vadarjackan utan att vara i vägen är mycket bra. Helt platt.
Hoppas den håller nu när den inte längre finns att köpa. Jag har deras större modell som original inte har lika mycket vidvinkel. Men jag har satt på en adapter. Den är inte rak-tecknande – men under vattnet spelar det ingen roll och märks inte. Bägge har 1 cm som närgräns. Blir mycket spontana tokbilder som ibland sitter som en smäck i reportagen. De ska tåla fall på 2 m mot betong – och det gör de.

tisdag 18 juli 2017

Letande efter det Blå huset


Letandet i dag, blev stoppat av vägmaskiner. Jag vänder huvudet till  höger. En vacker gård med uthus. Vägmaskinerna grävde ner fiberkabel.

Det var inte det blå huset – och kabeln kommer lite sent.

Staten har utlovat 3,25 miljarder kronor i bidrag för att bygga ut fiber i glesbygd. De lär snabba sig på. Skolor affärer och företag försvinner snabbare än kabeln slingrar sig fram i diket. Det kostar ungefär 1000 kronor metern. Det enda företag som jag hört  lockats av billig fiberkabel för några år sedan  i Västerbotten var en tysk hårdporr distributör.















söndag 16 juli 2017

Gudeline använder Tapetklister



Ska det se ut såhär efter 4 veckors dagligt fiske” Snörknoppen flög vid första snörningen. Det är mitt andra par Gudeline Crosswater – de förra höll i 8 veckor. Att jag ville ha dem är för att de är lätta.  Det här var två säsonger sen Att jag skriver om det först nu är att jag sprang på dem in huset, hade förträngt dem. Jag har för länge sen köpt bättre. När sulan lossnade och min dåliga balans kunde det gått riktigt illa. Tänk om vi köper ett par vinterkängor för 1000:- och de faller isär efter fyra veckor. Jag orkade inte reklamera – träffat på så jobbiga typer på Gudeline - så det fick vara. Tog det på blåskontot.





Jag är övertygad att Gudeline använder tapetklister och barnarbetare. En vuxen skulle orka nita fast snörningsringarna. Ska det se ut såhär efter 4 veckors dagligt fiske” Snörknoppen flög vid första snörningen på första paret också. Det är mitt andra par Gudeline Crosswater – de förra höll i som sagt i 8 veckor. Att jag ville ha dem är som sagt att de är lätta. Var inte lika dum i huvudet som jag och köpa två par. Eller ett par eller något alls från.....
Trevliga fabrikörshälsningar
Mikael Engström









lördag 15 juli 2017

”memento mori"





Jo, jag har tvättat för första gången sen 20:e maj. Jag har inte gått omkring och luktat värre än vanligt. Nej, jag tog med mig alla mina kläder jag trivs med. OCH så har jag blivit med dödskalle. Jag har babblat om sjukdom under våren – men det är så att det blir lätt en sensation för en själv – sjukt, men så är det. Från i julas kunde jag nästan inte gå och hade ingen motorik. De hittade felet snabbt. Hjärtat slog hur som helst. Och mig går inte att operera på grund av en annan sjukdom. Jag kände mig som en dödskalle, en riktig att ha i hyllan.


Jag som kritiserat alla fiskare som velat leka farliga och tuffa med dödskallar, bandanas, tatueringar, motivlackade båtar och bilar. Dödskallar. Konstfulla. Och ABU:s halva sortiment är dödskallar. Jag har tyckt hemsk illa om det. Dödskallar är på riktigt. De symboliserar döden. Den riktiga. Det definitiva och oåterkalleliga. Och så leker man med den symbolen. Gröna och häftiga till barnen och tuffa farliga till vuxna.

Förutom att vara ball, vad vill folk visa? Att här kommer en hård jävel! Locka ungdomarna med dödskallar.  Uppror – jo visst det gick väl skapligt då ungarna var 11 år och lyssnade på dödsmetal och jobbiga dubbelkaggar och sen grolande. Blev svartalfer. Och sen skaffade egna band och det var väl kul och okej bara de inte offrade marsvin på scen.

Varför jag skriver det här - en tanke bara. Att de är att det är så outgrundligt löjligt att köra stilen utan anledning. 3. SS-Panzer-Division Totenkopf, behövde symbolen för att klara det som de gjorde - sig omänskliga.

Nu skulle jag bli en själv kanske – en riktig. Det har varit nära förut. Men nu… Ett kranium i hyllan som bokstöd. Långt från de gröna figurerna.
Dödskallen är en symbol bestående av ett kranium, oftast ett mänskligt. Det vanligaste sättet att använda dödskallen är som en symbol för död eller dödlighet. Dödskallen är slutet. Det rikligt otäcka, oåterkalleliga.


Varför använde SS dödskallen som symbol? Var det något som Himmler hittade på. Nej, det är ju gammalt. Ska man ta i, vad blir det då. Kurtz. Ska man slakta och bli omänsklig?  3. SS-Panzer-Division Totenkopf. Divisionen bildades i oktober 1939 av officerare ur de så kallade SS-Verfügungstruppen samt personal från koncentrationslägervaktförbanden SS-Totenkopfverbände. Symbolen har använts i alla krig för att bli omänskliga. Men den har alltid funnits där som symbol för människan. Det är det som blir kvar – bara tomhet med hålor. Vinden kan vina och virvla fritt där du själv fanns. Dina tankar, ditt jag. Nu bara luft, eftersom vi i dag är helt odödliga. Vi tänker inte på den. Hur skulle vi hinna i Twitter-tempot, instagram och FB-sörjan? Och hur skulle den få plats bland alla våra projekt och ansträngningar att knäcka vänner och ovänner med det senaste och just startade idéplaner på ett kafé som gör konstiga mönster på ytan i något som smakar som barndryck. Dödskalle på skoj – nej, den finns och den är våra korta sekunder och minuter på denna planet. En plats vi inte ens bett om att få komma till.
Ett kranium var ofta förr i tiden försedd med ett språkband med texten ”memento mori”, minns att du ska dö. Jag har undvikit dödskallar. Av respekt. För vad, jo det oerhört oåterkalleliga.


Nu under vårvintern blev det annorlunda. Det blev på riktigt. Nu har jag bara inte en dödskalletröja - flera. Inga motiv för farliga vuxna/barn dödsmetallband.
De skulle missklä tuffaste gäddfiskare. Mörkret. För mycket ”memento mori".
Nu när jag ligger och skriver det här i mitt hus i Västerbotten regnar det. Jag har en kamin på. Ligger på övervåningen och hör regnet. Fiskeregnet mot plåttaket. Ett av tillvarons bästa ljud. Havsöringarna simmar upp i älven.


Men laxfisket är över. Jag lyckades. Jag fick min lax.
Jag lever! Den 11 maj gjorde ett nytt hjärtteam det sista försöket att få ordning på hjärtat. Innan… ja. De kunde inte operera som jag sa, för jag har andra sjukdomar. De gav upp. Så ringde telefonen.
- Vill du pröva nått nytt? Det var ett nytt gäng med House i spetsen.
Det nya gänget hade en ny metod. Jag var på direkt. Kör Frankenstein om så behövs. De sövde mig. Den här el-smällen var den sista. Bettan fick gå ut ur rummet för man flyger rätt bra och det kan upplevas som otäckt. Rädd var jag inte. Men visst oroade det mig vilken röra jag skulle lämna åt de andra, lämna efter mig - med båtar, olika hus, nån tomt här och någon där, och kontor och bilar. Jo, en jävla röra. Plus en stor släpvagn och tre båttrailers.
Och så skulle jag sakna dem om man nu kan det.


Och så vaknade jag. Svårt bränd. Alla log och såg på mig och sen upp på skärmen. Och log. Allt var normalt. Det slår som det ska med 8 mediciner på rätt tider. Det var den 11 maj.


Jag köpte upp mig på en handfull tröjor med dödskallar. Men inga balla. Inga tuffa eller skojiga. De är på riktigt. De är otäcka. De ska ständigt påminna mig om tiden. Den utmätta tiden som ett språkband med texten ”memento mori”, minns att du ska dö. Minns ständigt. Det är inte tröjor. Det är språkband.


Jag har brutit helt med de vänner som får mig att må dåligt. De som lägger alla problem utanför sig själv. Vi har allt i oss. Glädje, orsak, skuld, sorg, förvållande, ansvar, godhet och Kurtz. Eller vi borde ha det. Men vissa försöker allt utanför sig själv - till och med få döden.


”memento mori” Alla problem har vi i oss själva och en dag drar en vind genom hålorna. Snurrar en stund – så var det inte mer med det.


Den 20 maj var jag i huset i Västerbotten med en märklig frid.
Mikael Engström

onsdag 12 juli 2017

Jakten på det Blå huset

Byn med det blå huset. Foto dokumentär av Sune Jonsson (1959) (ny omarbetad uppl. 1972, rev. uppl. 1989)



Järnvägsstationen i Nyåker i dag
Trots sin skönlitterära text och fiktiva ram kan debutboken beskrivas som dokumentär. Boken har koncipierats utifrån en återblickande fotografisk dokumentation av människor och miljöer i och omkring Nyåker, födelsebyn.


Nyåker är byn här intill Norrfors där jag denna sommaren kommer tillbringa tre månader i laxhuset. Men nu har laxen passerat och fällorna i havet hindrar fler att gå upp. Zon 30 har fiskat klart, men få vet att den slutar vid Obbola, Umeå. Zon 31 fiskar vidare. Det är vid Ö-vik och Salusand. Lax till Lögde och Öreälven och småälvar i Västerbotten.



Så nu tar förutom skrivandet mitt fotograferande över. Jag behöver något jag tycker är viktigt att göra och av betydelse, hur liten som helst - men betydelse. Och lära sig något man inte viste - man måste veta. Terapi säger de högfärdiga. Piska dem. Hashtagga dem sen till månen. Och twittra, och istagrama dem ut på kalhygget. Suppertufft och toppen-coolt. Som en hästdragen slåttermaskin från Arvika Verken från 1898. Den såldes av handelsfirman Kullberg & C:o AB under namnet "Herkules"






--------------------


Till fotograf och morfar JHD och fotograf Sune Jonsson.


https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_H%C3%A5kan_Dahlstr%C3%B6m


Svårt att ta bilder på döda ting. Att se nått. Att inte ledsna. Men nu när jag är ensam i huset måste jag ha projekt. Mitt liv är så. Projekt för att hålla meningslösheten på en armlängds avstånd. Statiska bilder. Svårt med foto utan människor. De måste betyda nått. Det enda jag kan visa är att de är så jävla borta. Blir lätt slentrian och förmågan att se bleks snabbt bort. Människorna ska vara där men samtidigt jävligt borta.


Jag slet och släpa uti blöta skogen hela dagen efter ödegårdar i går. I markerna mellan Nyåker och Norrfors. I Västerbotten finnas helt glömda byar på några hys i skogen. Vägarna har växt igen. Jag kör mil efter mil och spanar efter rostiga plåttak långt bort vi hyggena.  Här i Norrfors 4-5 mil upp i skogen vis Lögdeälven. Underbart. Jag hittade vad jag tror är en fabrik/uppsamlingsplats för tjärtunnor från kolmilor. Vet ej. Obegriplig byggnad. Bilder kommer senare. Här är Nyåkers järnvägsstation som ligger i Byn med det blå huset där Sune kom ifrån och återvände och gjorde sin debutbok. Och blev världskändis. Visst, han var min hjälte. Jag är uppvuxen i Solna. Men jag var mycket hos min morfar i Mora. Yvraden. (Övre raden på dialekt, sista byn innan skogen började) .Byn där Zon kom ifrån. Så jag har det i mig. Gubbarna, gummorna. Skrev tre barnböcker från den barndomen.
 

Bild 1 .En av otaliga fri kyrkor i byarna. Detta är EFS-kyrkan. Sommaren 1990 hölls aktion i ICA på alla inventarier som bönebänkar, tavlor  och orgel mm. ICA la ner 2007. Behållningen blev 14,000:- som gick till Etiopien. Evangelistiska Fosterlands Stiftelsen blev 90 år gammal. Ledstjärnan var att med kristna hoppet leva och arbeta  för Kristi rike här på jorden speciellt bland människor i och omkring byn Norrfors.


Bild 2. En omöjlig väntan. Vad har hunnit hänt sen Han/hon klev av. Månresa. Krigen i Asien. Presidenter kommit och gått. Mord, Lycka. Opel  Kapitän. Och många döda.



Bild 3. Kanske satt Sune och pratade med en skogsarbetare/kolare i detta kök. Just detta hus stod öppnat. Lämnad 1972 med tanke på tidningar och utgången på ketchupen. Just detta hus ute i skogen stod öppet med en kvast lutad mot dörren. ”Ej hemma” Jo, jag gjorde intrång. Men så är det bara. Ej hemma sen 1972. Skogsbolaget köpte väl en ny skördare då.


Bild 4 Samma kök


Bild 5. Farstun en fogsvans och  Slas-keps lämnad lite nonchalant. En sista gång. Han fick inte med sig käppen. Jag tror inte han lämnade stugan levande.



Bild 6. Det fanns inget ting annat än nyttosaker/arbetsredskap. Inget av det våra hem är fulla av. Stugan var förvånansvärt orörd, På utedasset fanns en katalog med damunderkläder från 1962.



Bild 7 Stugan i skogen. Jag ställde för skaftet och rörde inget utom en tidning en ketchupen plastflaska för sista datumet.


Bild 8. Gårdarna får riva sig själva

Bild 9. En dag klev han/hon gara av. Tog hästarna / oxarna till slakt – så var det klart. Det var liksom det.


Bild 10. Vad gjorde den blå vackra findamskon ute i en fabriksbyggnad för skogsarbete kilometer ut i skogen ut i skogen. Och vad var det för byggnad. Ett sågverk, eller uppsamlingsplats för av tjära från sotsvarta kolare. Utsidan säger sågverk. Den var helt tömd. Men det fanns förvånansvärt många gamla tjärtunnor.


Bild 11. Bara  en dörr. Som fotograf tröttnar man på sig själv med döda ting. En helt jävla stendöd dörr. Det är skillnad mot att knäppa kort på falliga gangster i Bergsjö. Bli vän med den. Komma nära för att…Ja? Förstå? Vilket jag redan gör. Varit mycket i Bergsjöskolan och pratat dramaturgi. Prata mycket om hur och vad som får filmer att fungera. Men ofta blev samtalen med eleverna om livet. Jag var själv i deras sitts som ung , vilket de knappt tror. Te har tagit den vita underklassens plats. Böcker funkar inte att prata om där. 

Eller åka ner till ett kafé med transvestiter. Eller vara med om det värsta av allt, Robert Capa och landstigningen . Rullarna som de sköljde så varmt så emulsionen rann av. Att han inte sköt kopisten eller labb-slaven. Detta måste vara den största och tristaste händelsen i fotovärlden.
Men en bild blev bättre och gav en känsla som inte skulle gå att få fram på annat vis än denna misshandeln. En soldat. Grovkornig och liksom utrunnen mellan stridsvagnshindren. Var Gud inblandad för att ge oss den krigsbilden. Sen finns det få bilder som gjort skillnad. Jag åkte några somrar med raggare i dalarna i början på 80-talet. Varför – bildmässigt och kul. Kanske om 50 år visar det sig att mina bilder från T-banan och all gatufoto i STHL fått ett helt annat värde. T-bane bilderna från 80-talet börjar redan se skumma ut. Jag plåtade också vanligt folk på väg till jobbet– kläderna, inga mobiler. Vanliga böcker. Konstiga frisyrer. Och alla taggar. T-banan var svårt målad av ungdomarna. Hipp-hoppen.



Bild 12 en tjärtunna. Kanske uppsamlingsplats. Eller så smörjde det sågeriet med tjära – nej.  Men den står där. Nån svinga det på plats. Tog en snus. Men vad gjorde  skon i byggnaden.  Ett omöjligt möte.



Bild 13. Visst är det ett sågverk. Kanske de tömde den på hela maskineriet, innanmätet och körde till kina. Nej det var 50 år senare. Jag brukar ofta tänka på hur jag sitter i baksätet i pappas Amazon byggd 1958 och säger att Volvo kommer bli kinesiskt. Och Saab läggs ner. Och att han, min pappas jobb på Filmteknik försvinner för videon, och att den sen knuffades undan av dvd,n och att videobutikerna sen försvann och Kodak också bara dog. Och varven. Och hela tekoindustrin. Bara Ingmar Kamprad klarar sig. Och morfar, vad skulle han säga. Unikaboxen på väg till Siljanssågen. Eller flottarjobb, eller skogsarbete hela vintern i timmerkoja. Kolning. Jag har hört många historier om sånt morfar  sett i skogen då de bodde där månadsvis. Småfolk i cermoni-vandring. Huldror och tomtar och märkliga varelser.

När jag var kring 17-20 år hade jag och en vän stor romantik för det gamla skogslivet. Flottning. Milor. Gamla manuella hyggen. Då var inte den stora skogen mellan Mora och Venjan skiftad. Det var ett jävla rörigt nät med ägare. Arv efter arv. Vissa kunde äga 4 meter bred bit som var 3 kilometer. Det var inte skiftat och omöjligt att hugga. Urskog med alla spår från fångstgropar till kolbottnar. Och riktig gammal skog.  Där hittade vi uråldriga timmerkojor då vi fiskade i bäckar och tjärnar. Ofta låg en sorts  pipett i plåt. En runde och en tryckbar plåt botten och en rak pip. Morfar Hade en så i bon, som någon man hade till att smörja saker. Säker var den konstruerad för det. Så trodde jag. Många år senare fick jag veta att de hade eter i dem. Det gick inte att bära sprit så långt ut i skogen. Två tre droppar eter i kaffet så hände det saker. Rena knarket. De behövde nått för att orka. Ta sig en rejäl. Se vackra kvinnor som vände upp en tom ihålig ryggtavla av bark  i ett skratt. Och sen på jobbet igen när ruset lagt sig. Och någon måste vakta milan så den inte brann medan de andra var höga som troll. Mycket lite finns skrivet om detta.
Sen skiftades denna enorma skog mellan Mora och Venjan, och maskinerna körde in.











Bild 14a,b och c : Lite ut katalogerna. Jag hade ett sånt där Svenne Berka spel jag och brorsan hittade i soprummet.

Mikael Engström










fredag 7 juli 2017

Ett brev

Brev Thomas Johansson och Östersjölaxälvar i samverkan



Jag tyckte vårt prat var intressant men det tog stopp eller?. Kanske mitt fel och mitt tyckande som i mångt går lite snett mot vad de vissa andra tycker. Eller så har du pratat med viss eller vissa tjänstemän eller folk ur deras krets. Jag är dum och elak helt enkelt. Inte haft samma hård syn på framtida förvaltning utan mer folklig. Helt klart är jag utfryst av en stor krets av folk som inte förstått att detta inte är British Columbia eller Nya Zeeland.  Jag har i sommar fått tre 5 kilos blanka laxar  - efter att de startat om hjärtat på mig 4 gånger under vintern/våren. Tonvis med mediciner som gav mig psykos och gjorde att jag gick vild på nätet med min Thompson.

Det första hjärt-teamet gav upp efter tre gånger. Men det kom in ett nytt som tyckte det skulle vara spännande med att testa en ny medicin att äta en månad innan smällen. Och sen att jag var intressant för jag har en ovanlig muskelsjukdom. De lyckades.  Själv var jag övertygad och hade försonats med ödet. Men plötsligt kunde jag dra till laxhuset med en vän till hjälp redan nåra veckor efter uppstigningen från sjuksängen drillade jag lax. Mina liva viktigaste fiskar (kanske fick några få fiskar efter att inte dött av muskelsjukdomen  1990 som kan mäta sig i viktighet). En har vi ätit upp här i Norrfors  jag och Bettan. De andra två ska rökas i Nynäshamn. Om jag fått en fjärde hade den säkert fått gått tillbaka om omständigheterna varit gynnsamma.



I våras berättade jag för en tjänsteman att snart kan vi fiska, snart kan jag bära hem en  blank hanne på 7,2 och vissa för frun och grava till midsommar. Vi var vänner då. Men så säger karln att det varit bättre om den nått lekområdet. Oj. Hej och hå. Här kom smällen. Jag blev galen.

Så här ser verkligheten ut i den vackra C&R världen.

En ung 28 åring C&R fiskare kör hårt vidare efter att det luktar lax om hans händer och en yr lax vinglar åter fri och snurrar trött i strömmen. Är det laxrally kan han drilla fem eller mer på ett dygn. En gälbåge där och en här. En felkrokning i ögat där. En slutkörd som dör där. En för högt lyft fisk där som får skador inombords efter att vara en tyngdlös varelse. Slemhinnor och fjäll som lossnar.


Jag tar hem många  av mina laxar. (vilket inte blir så många) Ett sunt uttag. Laxen är här nu. Vår sportfiske lax. Ska vi jävlas om sånt här. Älvar som inte tål ett uttag, tål inte hellre en C&R behandling av lax. Hardcore grabbarna i Västerbotten kan vissa år plaska runt med 20-30 laxar. Jag har sett det, jag har hört det. Jag har får skrytet i örat. Tävling.

Jag har fått stå till svars att jag tar hem 3-6 laxar. Men jag slutar att fiska när jag och gubbar som jag fått sin lax. Kanske jag inte fiskar på någon dag. Hardcore tävlar och drillar och jag har sett hur fiskarna behandlas. Med 160 veckor vid Lögde vet man hur den vackra C&R ser ut på riktigt. Jag kör C&R på fisk men helts att vi är två då och kan ha den under vatten hela tiden. Därför har jag köpt två undervattenskameror för att få fina bilder till tidningarna. Dagens C&R i Lögde liknar många gånger porr. På ett igen. På ett igen. På ett igen – sjukt. En ny lax att sända runt i telefon till hela landet.


Du Thomas och ett stort gäng har gjort ett bra jobb. Men  den vackra ytan kan på vissa platser vara mindre vacker. Jag har sett för mycket ful C&R och även av folk som är upphöjda i den laxfiskehimlen för sunt C&R och no kill världen.

Så nu till restaureringen i huvudfåran i Lögde och senare Öre. Arbetet i bäckarna berör ju inte vårt praktiska utövande med att kasta och vad och så:

Så mycket skit jag fått ta och hot, så krockar det lite med er fina hemsida. Vi har ett problem – men vem ska ta tag i det. Det som sker nu är ren naturvård för typ C&R-fiske. Vackert. Men nu byggs många sportfiskeplatser bort för biotopvården. Jag har jobbat hårt för att sportfisket  och laxen som kapital för glesbygden ska få plats i tänkandet. Det går inte att bedriva turistfiske på yngel och smolt. Men jag får fan där också. Är bara besvärlig lekman. Men nu vet återställarna ur det bör se ut för att passa även sportfiskare. Inte bara utter, musslor, fåglar, yngel och vackerheten. Vi behöver pooler. De vet de nu. För sju år sedan visste de inte det. Glesbygdstänket, turismen och sportfisket fanns inte med i planen. De har fått hundra miljoner att använda till 2021 sen stängs fönstret  och inte en sten får flyttas och inte  en krona kommer läggas till. Nu får de ta till vägbyggare. Värt land är för litet. Länsstyrelsen har fått för mycket pengar för fort. De skulle behöva 10 år till. Jobba på det om ni kan.


Ja, ja. Det blir säkert bra. Men så vackert som på er hemsida är det inte. Nu ska jag skriva klart en artikel till FiN. Jag har mammas gamla soffa på övervåningen  i huset här i Norrfors. Om det är soffan eller just platsen på den exakta metern som gör det rent magiskt att skriva där. Otaliga artiklar och många böcker har skrivits där.  Hoppas allt går bra med laxen och föreningen. Lägger även detta brev på Bloggen.


Hälsningar


Mikael Engström