onsdag 12 juli 2017

Jakten på det Blå huset

Byn med det blå huset. Foto dokumentär av Sune Jonsson (1959) (ny omarbetad uppl. 1972, rev. uppl. 1989)



Järnvägsstationen i Nyåker i dag
Trots sin skönlitterära text och fiktiva ram kan debutboken beskrivas som dokumentär. Boken har koncipierats utifrån en återblickande fotografisk dokumentation av människor och miljöer i och omkring Nyåker, födelsebyn.


Nyåker är byn här intill Norrfors där jag denna sommaren kommer tillbringa tre månader i laxhuset. Men nu har laxen passerat och fällorna i havet hindrar fler att gå upp. Zon 30 har fiskat klart, men få vet att den slutar vid Obbola, Umeå. Zon 31 fiskar vidare. Det är vid Ö-vik och Salusand. Lax till Lögde och Öreälven och småälvar i Västerbotten.



Så nu tar förutom skrivandet mitt fotograferande över. Jag behöver något jag tycker är viktigt att göra och av betydelse, hur liten som helst - men betydelse. Och lära sig något man inte viste - man måste veta. Terapi säger de högfärdiga. Piska dem. Hashtagga dem sen till månen. Och twittra, och istagrama dem ut på kalhygget. Suppertufft och toppen-coolt. Som en hästdragen slåttermaskin från Arvika Verken från 1898. Den såldes av handelsfirman Kullberg & C:o AB under namnet "Herkules"






--------------------


Till fotograf och morfar JHD och fotograf Sune Jonsson.


https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_H%C3%A5kan_Dahlstr%C3%B6m


Svårt att ta bilder på döda ting. Att se nått. Att inte ledsna. Men nu när jag är ensam i huset måste jag ha projekt. Mitt liv är så. Projekt för att hålla meningslösheten på en armlängds avstånd. Statiska bilder. Svårt med foto utan människor. De måste betyda nått. Det enda jag kan visa är att de är så jävla borta. Blir lätt slentrian och förmågan att se bleks snabbt bort. Människorna ska vara där men samtidigt jävligt borta.


Jag slet och släpa uti blöta skogen hela dagen efter ödegårdar i går. I markerna mellan Nyåker och Norrfors. I Västerbotten finnas helt glömda byar på några hys i skogen. Vägarna har växt igen. Jag kör mil efter mil och spanar efter rostiga plåttak långt bort vi hyggena.  Här i Norrfors 4-5 mil upp i skogen vis Lögdeälven. Underbart. Jag hittade vad jag tror är en fabrik/uppsamlingsplats för tjärtunnor från kolmilor. Vet ej. Obegriplig byggnad. Bilder kommer senare. Här är Nyåkers järnvägsstation som ligger i Byn med det blå huset där Sune kom ifrån och återvände och gjorde sin debutbok. Och blev världskändis. Visst, han var min hjälte. Jag är uppvuxen i Solna. Men jag var mycket hos min morfar i Mora. Yvraden. (Övre raden på dialekt, sista byn innan skogen började) .Byn där Zon kom ifrån. Så jag har det i mig. Gubbarna, gummorna. Skrev tre barnböcker från den barndomen.
 

Bild 1 .En av otaliga fri kyrkor i byarna. Detta är EFS-kyrkan. Sommaren 1990 hölls aktion i ICA på alla inventarier som bönebänkar, tavlor  och orgel mm. ICA la ner 2007. Behållningen blev 14,000:- som gick till Etiopien. Evangelistiska Fosterlands Stiftelsen blev 90 år gammal. Ledstjärnan var att med kristna hoppet leva och arbeta  för Kristi rike här på jorden speciellt bland människor i och omkring byn Norrfors.


Bild 2. En omöjlig väntan. Vad har hunnit hänt sen Han/hon klev av. Månresa. Krigen i Asien. Presidenter kommit och gått. Mord, Lycka. Opel  Kapitän. Och många döda.



Bild 3. Kanske satt Sune och pratade med en skogsarbetare/kolare i detta kök. Just detta hus stod öppnat. Lämnad 1972 med tanke på tidningar och utgången på ketchupen. Just detta hus ute i skogen stod öppet med en kvast lutad mot dörren. ”Ej hemma” Jo, jag gjorde intrång. Men så är det bara. Ej hemma sen 1972. Skogsbolaget köpte väl en ny skördare då.


Bild 4 Samma kök


Bild 5. Farstun en fogsvans och  Slas-keps lämnad lite nonchalant. En sista gång. Han fick inte med sig käppen. Jag tror inte han lämnade stugan levande.



Bild 6. Det fanns ingenting annat än nyttosaker/arbetsredskap. Inget av det våra hem är fulla av. Stugan var förvånansvärt orörd, På utedasset fanns en katalog med damunderkläder från 1962.



Bild 7 Stugan i skogen. Jag ställde för skaftet och rörde inget utom en tidning en ketchupen plastflaska för sista datumet.


Bild 8. Gårdarna får riva sig själva

Bild 9. En dag klev han/hon gara av. Tog hästarna / oxarna till slakt – så var det klart. Det var liksom det.


Bild 10. Vad gjorde den blå vackra findamskon ute i en fabriksbyggnad för skogsarbete kilometer ut i skogen ut i skogen. Och vad var det för byggnad. Ett sågverk, eller uppsamlingsplats för av tjära från sotsvarta kolare. Utsidan säger sågverk. Den var helt tömd. Men det fanns förvånansvärt många gamla tjärtunnor.


Bild 11. Bara  en dörr. Som fotograf tröttnar man på sig själv med döda ting. En helt jävla stendöd dörr. Det är skillnad mot att knäppa kort på falliga gangster i Bergsjö. Bli vän med den. Komma nära för att…Ja? Förstå? Vilket jag redan gör. Varit mycket i Bergsjöskolan och pratat dramaturgi. Prata mycket om hur och vad som får filmer att fungera. Men ofta blev samtalen med eleverna om livet. Jag var själv i deras sitts som ung , vilket de knappt tror. Te har tagit den vita underklassens plats. Böcker funkar inte att prata om där. 

Eller åka ner till ett kafé med transvestiter. Eller vara med om det värsta av allt, Robert Capa och landstigningen . Rullarna som de sköljde så varmt så emulsionen rann av. Att han inte sköt kopisten eller labb-slaven. Detta måste vara den största och tristaste händelsen i fotovärlden.
Men en bild blev bättre och gav en känsla som inte skulle gå att få fram på annat vis än denna misshandeln. En soldat. Grovkornig och liksom utrunnen mellan stridsvagnshindren. Var Gud inblandad för att ge oss den krigsbilden. Sen finns det få bilder som gjort skillnad. Jag åkte några somrar med raggare i dalarna i början på 80-talet. Varför – bildmässigt och kul. Kanske om 50 år visar det sig att mina bilder från T-banan och all gatufoto i STHL fått ett helt annat värde. T-bane bilderna från 80-talet börjar redan se skumma ut. Jag plåtade också vanligt folk på väg till jobbet– kläderna, inga mobiler. Vanliga böcker. Konstiga frisyrer. Och alla taggar. T-banan var svårt målad av ungdomarna. Hipp-hoppen.



Bild 12 en tjärtunna. Kanske uppsamlingsplats. Eller så smörjde det sågeriet med tjära – nej.  Men den står där. Nån svinga det på plats. Tog en snus. Men vad gjorde  skon i byggnaden.  Ett omöjligt möte.



Bild 13. Visst är det ett sågverk. Kanske de tömde den på hela maskineriet, innanmätet och körde till kina. Nej det var 50 år senare. Jag brukar ofta tänka på hur jag sitter i baksätet i pappas Amazon byggd 1958 och säger att Volvo kommer bli kinesiskt. Och Saab läggs ner. Och att han, min pappas jobb på Filmteknik försvinner för videon, och att den sen knuffades undan av dvd,n och att videobutikerna sen försvann och Kodak också bara dog. Och varven. Och hela tekoindustrin. Bara Ingmar Kamprad klarar sig. Och morfar, vad skulle han säga. Unikaboxen på väg till Siljanssågen. Eller flottarjobb, eller skogsarbete hela vintern i timmerkoja. Kolning. Jag har hört många historier om sånt morfar  sett i skogen då de bodde där månadsvis. Småfolk i cermoni-vandring. Huldror och tomtar och märkliga varelser.

När jag var kring 17-20 år hade jag och en vän stor romantik för det gamla skogslivet. Flottning. Milor. Gamla manuella hyggen. Då var inte den stora skogen mellan Mora och Venjan skiftad. Det var ett jävla rörigt nät med ägare. Arv efter arv. Vissa kunde äga 4 meter bred bit som var 3 kilometer. Det var inte skiftat och omöjligt att hugga. Urskog med alla spår från fångstgropar till kolbottnar. Och riktig gammal skog.  Där hittade vi uråldriga timmerkojor då vi fiskade i bäckar och tjärnar. Ofta låg en sorts  pipett i plåt. En runde och en tryckbar plåt botten och en rak pip. Morfar Hade en så i bon, som någon man hade till att smörja saker. Säker var den konstruerad för det. Så trodde jag. Många år senare fick jag veta att de hade eter i dem. Det gick inte att bära sprit så långt ut i skogen. Två tre droppar eter i kaffet så hände det saker. Rena knarket. De behövde nått för att orka. Ta sig en rejäl. Se vackra kvinnor som vände upp en tom ihålig ryggtavla av bark  i ett skratt. Och sen på jobbet igen när ruset lagt sig. Och någon måste vakta milan så den inte brann medan de andra var höga som troll. Mycket lite finns skrivet om detta.
Sen skiftades denna enorma skog mellan Mora och Venjan, och maskinerna körde in.











Bild 14a,b och c : Lite ut katalogerna. Jag hade ett sånt där Svenne Berka spel jag och brorsan hittade i soprummet.

Mikael Engström










1 kommentar:

  1. Fina och sorgliga bilder! Jag minns din bok Dogge med stor uppskattning.

    SvaraRadera