lördag 15 juli 2017

”memento mori"





Jo, jag har tvättat för första gången sen 20:e maj. Jag har inte gått omkring och luktat värre än vanligt. Nej, jag tog med mig alla mina kläder jag trivs med. OCH så har jag blivit med dödskalle. Jag har babblat om sjukdom under våren – men det är så att det blir lätt en sensation för en själv – sjukt, men så är det. Från i julas kunde jag nästan inte gå och hade ingen motorik. De hittade felet snabbt. Hjärtat slog hur som helst. Och mig går inte att operera på grund av en annan sjukdom. Jag kände mig som en dödskalle, en riktig att ha i hyllan.


Jag som kritiserat alla fiskare som velat leka farliga och tuffa med dödskallar, bandanas, tatueringar, motivlackade båtar och bilar. Dödskallar. Konstfulla. Och ABU:s halva sortiment är dödskallar. Jag har tyckt hemsk illa om det. Dödskallar är på riktigt. De symboliserar döden. Den riktiga. Det definitiva och oåterkalleliga. Och så leker man med den symbolen. Gröna och häftiga till barnen och tuffa farliga till vuxna.

Förutom att vara ball, vad vill folk visa? Att här kommer en hård jävel! Locka ungdomarna med dödskallar.  Uppror – jo visst det gick väl skapligt då ungarna var 11 år och lyssnade på dödsmetal och jobbiga dubbelkaggar och sen grolande. Blev svartalfer. Och sen skaffade egna band och det var väl kul och okej bara de inte offrade marsvin på scen.

Varför jag skriver det här - en tanke bara. Att de är att det är så outgrundligt löjligt att köra stilen utan anledning. 3. SS-Panzer-Division Totenkopf, behövde symbolen för att klara det som de gjorde - sig omänskliga.

Nu skulle jag bli en själv kanske – en riktig. Det har varit nära förut. Men nu… Ett kranium i hyllan som bokstöd. Långt från de gröna figurerna.
Dödskallen är en symbol bestående av ett kranium, oftast ett mänskligt. Det vanligaste sättet att använda dödskallen är som en symbol för död eller dödlighet. Dödskallen är slutet. Det rikligt otäcka, oåterkalleliga.


Varför använde SS dödskallen som symbol? Var det något som Himmler hittade på. Nej, det är ju gammalt. Ska man ta i, vad blir det då. Kurtz. Ska man slakta och bli omänsklig?  3. SS-Panzer-Division Totenkopf. Divisionen bildades i oktober 1939 av officerare ur de så kallade SS-Verfügungstruppen samt personal från koncentrationslägervaktförbanden SS-Totenkopfverbände. Symbolen har använts i alla krig för att bli omänskliga. Men den har alltid funnits där som symbol för människan. Det är det som blir kvar – bara tomhet med hålor. Vinden kan vina och virvla fritt där du själv fanns. Dina tankar, ditt jag. Nu bara luft, eftersom vi i dag är helt odödliga. Vi tänker inte på den. Hur skulle vi hinna i Twitter-tempot, instagram och FB-sörjan? Och hur skulle den få plats bland alla våra projekt och ansträngningar att knäcka vänner och ovänner med det senaste och just startade idéplaner på ett kafé som gör konstiga mönster på ytan i något som smakar som barndryck. Dödskalle på skoj – nej, den finns och den är våra korta sekunder och minuter på denna planet. En plats vi inte ens bett om att få komma till.
Ett kranium var ofta förr i tiden försedd med ett språkband med texten ”memento mori”, minns att du ska dö. Jag har undvikit dödskallar. Av respekt. För vad, jo det oerhört oåterkalleliga.


Nu under vårvintern blev det annorlunda. Det blev på riktigt. Nu har jag bara inte en dödskalletröja - flera. Inga motiv för farliga vuxna/barn dödsmetallband.
De skulle missklä tuffaste gäddfiskare. Mörkret. För mycket ”memento mori".
Nu när jag ligger och skriver det här i mitt hus i Västerbotten regnar det. Jag har en kamin på. Ligger på övervåningen och hör regnet. Fiskeregnet mot plåttaket. Ett av tillvarons bästa ljud. Havsöringarna simmar upp i älven.


Men laxfisket är över. Jag lyckades. Jag fick min lax.
Jag lever! Den 11 maj gjorde ett nytt hjärtteam det sista försöket att få ordning på hjärtat. Innan… ja. De kunde inte operera som jag sa, för jag har andra sjukdomar. De gav upp. Så ringde telefonen.
- Vill du pröva nått nytt? Det var ett nytt gäng med House i spetsen.
Det nya gänget hade en ny metod. Jag var på direkt. Kör Frankenstein om så behövs. De sövde mig. Den här el-smällen var den sista. Bettan fick gå ut ur rummet för man flyger rätt bra och det kan upplevas som otäckt. Rädd var jag inte. Men visst oroade det mig vilken röra jag skulle lämna åt de andra, lämna efter mig - med båtar, olika hus, nån tomt här och någon där, och kontor och bilar. Jo, en jävla röra. Plus en stor släpvagn och tre båttrailers.
Och så skulle jag sakna dem om man nu kan det.


Och så vaknade jag. Svårt bränd. Alla log och såg på mig och sen upp på skärmen. Och log. Allt var normalt. Det slår som det ska med 8 mediciner på rätt tider. Det var den 11 maj.


Jag köpte upp mig på en handfull tröjor med dödskallar. Men inga balla. Inga tuffa eller skojiga. De är på riktigt. De är otäcka. De ska ständigt påminna mig om tiden. Den utmätta tiden som ett språkband med texten ”memento mori”, minns att du ska dö. Minns ständigt. Det är inte tröjor. Det är språkband.


Jag har brutit helt med de vänner som får mig att må dåligt. De som lägger alla problem utanför sig själv. Vi har allt i oss. Glädje, orsak, skuld, sorg, förvållande, ansvar, godhet och Kurtz. Eller vi borde ha det. Men vissa försöker allt utanför sig själv - till och med få döden.


”memento mori” Alla problem har vi i oss själva och en dag drar en vind genom hålorna. Snurrar en stund – så var det inte mer med det.


Den 20 maj var jag i huset i Västerbotten med en märklig frid.
Mikael Engström

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar