torsdag 31 augusti 2017

Slutet på jakten på det blå huset



Mellan fiskepassen i sommar har jag åkt och letat ödegårdar. Det var i Sune Jonssons värld. En världsberömd fotograf som dokumenterade sin hembygd kring Nyåker i Västerbotten på 50- och 60-talet. Jag började köra runt i hans hemtrakter och fota det som snart är borta. Första Sune-bloggen-Blå huset är: http://atomragnar.blogspot.se/2017/07/jakten-pa-det-bla-huset.html


Många hus står helt väglöst. Dessa hittade jag av en slump. Jag parkerade på en mikro parkering för att pinka.  Det var nåt skumt. Så jag gick upp och det var egentligen en infart. Men träden stod höga. Jag gick en 800 meter i snårig skog och buskjävla-terräng. Så låg en gård där med lada, gammelhus för åldringarna och sen ett bostadshus som chockade mig. Det var blått.


Det ser fint ut men är helt genomruttet. Källartrappan har rasat och golven gunga. Typisk hussvamp. Jag såg svampens tentakler som pumpar upp vatten. Till och med till övervåningen. Jag var rädd att trampa igenom. Plötsligt då jag svängde in i ett rum så stod det en gubbe där. Det tog en sekund innan hjärnan fattade. En helspegel.

En orgel. En teve. Och i uthuset stod två fina Volvotraktorer. I väglöst land och för länge sedan igenvuxna åkrar. Släkten har tagit skogen till fastigheten  stålarna och sen bara lämnat resten. I det så gott som hoprasade gammelhuset hittade jag klockan i fönstret. Jag rörde inget. Flyttade inget. Allt var öppet. Jag har funnit fler hus. Som en neutronbomb eller gas attack. Alla borta. En radioaktiv katastrof. Kring 70- och 80- talet. Visst är det intrång. Men jag är författare och nyfiken – vad har hänt. Hur har de levt. Detaljer har alltid talat till mig. Och det jag skriver är det alltid detaljer som bär berättelsen . En dålig redaktör ser inte det. Men till mina tre ungdoms/vuxen böcker. Hur man nu ser det. Dogge/ Satans tjuv och Isdraken hade jag världens bästa redaktör. Anna falk på Nordstedts.

Detaljer som håller ihop pusslet.  Livet. Jag kan se folk. Och berättelserna finns redan där – bara man kan se dem.
Bästa bilden är på klockan från det nästan rasade gammelhuset. Resten – ja fornminnen. Jag hittade flera hus genom mikro-parkeringar som egentligen var igenvuxna infarter. Jag rörde inget. Tog inget. Inte ens om det så hade varit något av rent guld. Eller en hundraårig flugrulle. Jag är säker på att jag då skulle få med mig något mer. Någon – och det räcker med den jag redan har i mitt hus. Där det varit låst hängde dörrarna på sned.

Västerbotten består an 1000 tals små pinkparkeringar som är något helt annat. Tiden. Sanden i glaset. I ett slag spelar livsviktiga saker ingenting. Verktygen ligger på arbetsbänken. Oljekannan står där. Allt är luft i steget och så borta. Jag tänker på dig Kent där du ligger på Karolinska nu i denna stund - det gick fort. Jag sa det när Jimmy D fick det och tyna bort. Den dag jag kommer till den platsen vi har som tro att komma till - kommer jag inte obeväpnad.
Ett steg i luften så är det klart. Vad har vi jagat. Varför mår man så dåligt. Man har ju inte ens bett om att komma hit. Ändå kämpar vi och kämpar. Stunder av lycka. Ett blått hus. Vi kan välja färg. Resten kan bara hända. Ett steg åt fel håll och…







Detta är bilder jag valt ut som jag tycker om. Platser där allt redan har hänt och aldrig mer kommer det att hända något. Hussvampen tar sakta men säkert allt till jord och rost. Jag behöver närhet till förgängligheten. Den gör mig inte muntrare men som jag tidigare nämnde har vi inte ens bett om att få komma hit - och vi sliter. Konflikter, regioner, politik, avundsjuka, intriger, slamsiga strider. Är det någon som skojar med oss. Snart är vi alla bara en mikro-pissplats i Västerbottens inland som ingen tar notis om. Jo, någon skojar med oss.



----------------


Tack till Morfar JHD Jan Håkan Dahlström som är en av landets främsta fotografer som orkat titta på mina bilder medan jag hållit på med detta lilla projekt mellan fiskepassen. Det uppmuntrade. Jag bodde själv i fem veckor och då behövs "brev vänner" som mest. Om man la några månader mer seriöst skulle det gå att få en fantastisk historia om Västerbottens och glesbygdens avfolkning.



6 kommentarer:

  1. Intressant läsning och bra att du dokumenterar med bilder, fina bilder.

    SvaraRadera
  2. "När man läser Engström står tiden stilla."
    Mycket fint, underhållande, tänkvärt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för läsningen. Det är inte många som klarar läsa så här långa texter längre. Alltså, jag skojar men ändå inte.

      Radera