söndag 13 augusti 2017

Vilse i letande efter nya, bra tjuvfiskevatten



Nationalparker är bra ställe att fiska i efter egen fantasi. Finns det fisketillsyn i Sverige? Jag har aldrig blivit tillfrågad. Och vad ska de göra. Hålla kvar mig. Börja brottas. Ring polisen? En radiobil som ska täcka 1000 mil bilväg och en polisstation som har öppet mellan 13.00 och 16,00 varannan måndag. Tjuvfiske i nationalparker? Jag har flera gånger fått såna platser som tips av tidningsredaktörer. De vill ha fina fiskar i tidningen och så har de framhållit att man får fiska i fred. Skojar jag...? Läsaren gör halva berättelsen. Sen är det så att efter en viss ålder och ett hårt liv kan man skita i det mesta småpjuttet. Ja, men, ja, men, ja, men, ja men - tänk om alla gör så? Jo, då kanske vi hade en fisketillsyn. Och respekt för sportfisket. Så jag kör på småpjutte linjen. De får väl boja mig. In på stationen och börja pekfingervalsen på den gröna krymplackade, Haldan med Tipex och karbonpapper.



Ingo och jag tog en tur till Björnlandets nationalpark vid Fredrika för att leta nya bra tjuvfiskevatten. Snabbt var vi vilse. För när vägskyltarna ser ut så här är de inte helt att lita på. Den kan ha snurrat flera varv.


Vägen började bli lite sämre än väntat. Men en Nationalpark ska ju ha lite vildmarkskänsla även på vägen.


Snabbt blev det mycket vildmarkskänsla. Vi var vilse.


Men vadå. Det är ju 2017. Vi tog fram våra nya devicer. Men efter ett helvetes knappade bland appar och gps hjälpmedel och kartor och Googel maps och Eniro och fristående karthjälp konstaterade vi att ingen av oss begrep oss på våra nya telefoner. Bara vildmark och åter vildmark. Vi körde vidare och vägen blev lite större igen. Trygghetskänsla.








Och sen en fin å med hög tjuvfiskefaktor. Otrampade gamla stigar. Men bro, underbar. Som direkt från filmen Döden på Larvfötter eller Kellys Hjältar. Tyskt stålbygge liksom. Bara en Tiger-tanks som fattades.




Och så hittade vi en campande dam som kunde ge oss en vägbeskrivning med en löjtnants säkerhet.



Och plötsligt befann vi oss i vildmarken "In to the Wild" Med bara en rispåse som proviant. Nu var det på riktigt. Vi såg inte ens parkeringen med bilen.



Helt tyst. Så tyst att min galna tinnitus inte hördes. Hur fan gick det till. År av tjutande och så helt tyst. Som en kortslutning i hjärnan. Mycket märkligt. Det har inte hänt på sju år. Hade det med tomtar och troll att göra. Det är 5 veckor jag träffade min fru. Det kanske stod en mystisk, vacker och magisk - och kanske naken huldra bakom klippblocket och tänkte locka ut mig kärrsjön och dränka mig. Jag befann mig plötsligt i fara - och sen brakade en jävla liv igång. Ett kvinnoskrik-skrapig röst.  Jag stelnade och trodde det värsta. Nu är det kört. Den galna tinnitusen var tillbaka. Och snart skulle jag få se ett hemskt väsen




Det var ingen fara. Ingo hade hittat en device som man vevade på så fick den ström och då berättade en skrapig jobbig röst historien om Björnreservatet.







Vi fortsatte att titta på naturen. Inte ett djur visare dig. Inte ens en ekorre. Så är det. Skogen är ganska tom på djur om man inte tänker på myror. Vänner från Solna tror man blir påsprungen av älgar, björnar och bison bara man kliver ur bilen. Men skogen är tom till största delen. Ungdomarna i skolorna i de större städerna där jag gör författarbesök, tror man måste ha dubbla Shotguns med sig.

Här såg vi fiskar. Och några fina vak. Kan vara ett projekt. Men det visade sig vara mört när vi spanade i det klara vattnet.

Reservatet var fint ordnat, till och med lite väl tillrättalagt för min smak.

Mytisk grej.


Natur


Mer natur

Perfekt å för småpjutte linjen.
På vägen hem stannade vi vid den berömda Drakryggen vid Lögdeälven. Det såg ut som i Hagaparken i Solna ungefär. Ett sandras. Och älven håller de nu på att restaurera sönder den för sportfiske. Det är bara biotopvård som gäller så fiskeplats efter fiskeplats försvinner till förmån för uttrar och fjärilar och musslor. Allt utom sportfiskevård i dessa laxfiskeheta område. Och laxheta tider där folk betalar 70 tusen dagen i älvar som ligger en snåldiesel tankning mot Norge. Lögeälven som var Sveriges finaste älv for laxfiske med fluga kan bli, ja något helt annat. Under de närmsta åren kommer många bli förvånade då de letar efter sin favorit-gröbba.
Laxfisket är värt miljon strax. Miljarder i framtiden. Men nu gräver de kanske hur som helst ändå. Så det blir nog småpjutte linjen framtiden även här. Fiska efter egen fantasi. Det finns en laxfiskegrupp, hoppas de kan få även sportfiskevården högt på agendan. Men älven kan bli svårt skadad för sportfiske. När jag tänker på sportfisketillsynen. Så syns den inte.


Jag blundar hårt och ser inget, hör inget, säger inget. Och skulle jag åka fast, sätter jag mig på tvären och framför mig ser jag en polisbil modell Volvo Amazon. Dock med blåljus, det kom 1979. Eller en Plymouth Valiant. Det vill säga om jag helt tappat förtroendet för myndigheten som ska sköta fisket och Fiskevårdsområdet. Blir helt förvildad och fiskar efter egen fantasi. Ja vi kan bli många. Tokiga och inte genomtänkta regler, ja där kan man gå vild. Fisketillsyn - var någonstans. Hålla kvar - va? ska vi brottas. Nej, de får ej rota i mina trunkar. bara polisen. De får inte titta i min bil. Vi får vänta på den där Plymouth Valianten som gungar fram på Västerbottensvägarna. De lär ta tid. Och bladfjädring. Sjösjuka. När väl de nerkräkta poliserna i skinnjackor väl kommer - så tar jag mitt straff. Om jag nu fått något. Om jag fått något skriker jag:
- Frihet åt lustfiskaren. Och ner med hela skiten.





Närbild på detalj av Drakryggen.


Sen följde vi glesbygds skyltarna hem. Lite osäkert.

Mikael Engström














Inga kommentarer:

Skicka en kommentar