tisdag 5 september 2017

Minneslunden



Är till minneslunden i skymningen på kyrkogården Heliga korsets udde i Mora. Sitter hos mamma. Tänker på bra saker och dåliga saker. Hur fan det gått för oss trotts allt. Nu är Kent sövd av morfin. Det går fort nu – dagar kvar. Tänkte även på Jimmy och Simon. Världen faller just nu sönder. Och relationer. Jag är osams med dem jag älskar. Så det kan bli. Vi kämpar på vi stackars, eländiga människor och som jag sagt förr så har vi inte ens bett om att få komma hit.

Ändå sliter vi och älskar och bråkar och hatar och försonas och åldras. Får ont, blir sjuka, blinda döva. Och till sist döda. Mamma var bra om jag tänker på de bra sakerna.  Ljusen från Mora lasarett blänker i Österdalälven. Kyrkogården är helt tom. Jag tänker på då vi var här med henne då hon var sjuk -97 och hon inte kunde gå till minneslunden. Hon föll ihop. Jag gick och hämtade min televerks 245,a och körde på de smala gångstigarna. Ring polisen. Mamma vill visa oss minneslunden. Hon hade inte sett den själv. Och då jävlar ska hon få se den.

Hon blev snopen och ledsen över hur liten den var. Bror och jag försökte visa på det fina. Den lilla bäcken, och älven där Siljans-öringarna går upp till Säs och sen mot Spjutmodammen. Sen är det stopp. Betonghinder. Kraftverk.  De som skulle upp förbi Trängslets forsar, nästan upp till Dalafjällen. Nån mil kommer de. Men så har vi alla platteve som flimrar i kvällsfönstren. Kyl och frys. Hon dog i slutet av augusti -98.

Mamma var alltid besviken över allt. Över själva livet. Hur fjuttigt det var. Till och med minneslunden – och så behöver jag inte säga mer. Men nu ligger hon här. Det blev helt mörkt medans jag satt där. Stressad. Kunde inte vara så länge jag tänkt. Det är lika dant på farsans minneslund i Solna. Jag brukar vara dit med lite snus åt honom.  Alltid stressad att komma iväg. Kan inte sitta och minnas. Koma ner i varv. Det blir oftast bara tomt i huvudet. Det är inte döden jag är rädd för. Utan att jag så tydlig ser hur de förfelade sina liv. Det som stressar är att man är 56 och ser klart hur jag förfelat själv. Val och felstigar. Men det fanns ingen karta. 14 böcker har jag skrivit. Alla är fel. Det var inte någon av de jag skulle skriva. Boken. Den riktiga boken ligger i lappar, utkast, dokument, fakta i en låda.

Det är för sent nu. Det har redan satt in. Det fjuttiga och hälsan. Meningslösheten kommer allt närmare. Men jag kämpar, och tänker på Kent. Det är kört. En kärlek till försvinner, en samsjälad till, en tomhet till. Själ. Människans inre odödliga väsen.

Big Jimmy B försvann bara så där vid 40 plus. Nu måste jag hålla ihop. Barnen är stora och tycker si och så om en. Ja, bara hacka i sig. Vad tycker jag här vid minneslunden. Jösses, är de så de tänker. Men jag har i alla fall inte tänk skjuta någon av dem. Vi var mest i pulkabacken och badhuset. Sen slalombacken. Samt i båten, badlek och fiske. Nej den jämförelsen går ej att göra. Men allt är relativt. Säkert också det rika. Vilken fjuttig Gulfstream jag har när han har en större.

Är ni nöjd med julen, paketen, mig. Sa mamma varje jul. Pappa sa ingenting. Och vad svarar man på sånt. Men jag ska skriva klart den där boken som är infryst i lådan. Om det så är det sista jag gör. Hela skiten. Sandlådan, Förvaltarvägen, Mora, hemmet och upp till NSA, CIA och Myastenia Gravis (MG), och räddaren jag fick flytta in till i 57B. Jag fick nycklarna så där bara, inga ord inga löften, gick som katten Frippe. Vi hade väl samma status. Vad hade hänt om inte det hänt. Det var 1984 och hon räddar mig än. Kanske fram till denna vårvinter med medicinsk psykos och fyra omstart av hjärtat. De kan inte göra lika mycket på MG-sjuk. Men det lyckades. Jag har tjatat om det. Men allt fungerar fortfarande.


- Vad säger du mamma, ska jag berätta allt. Det kanske blir en spökhistoria. Vi familjs egen lilla spökhistoria. Är det nödvändigt. Jag tror det. Kanske jag plötsligt blir hel.


På väg mot bilen och hem går jag vilse på kyrkogården bland alla smala gångar. Till slut hittar jag ut vi Sankt Mikaels kapell. Tar ett bilvarv nere på Mora och se om det finns några raggarbilar kvar som då vi höll på för 40 år sedan. 20 jänkare från 50- och 60- talet.

Två fjuttiga epatraktorer finner jag på kajen. Sen kommer jag på att bilarna vi hade, de gamla amerikanarna – är renoverade i dag och kostar en halv miljon, och ägs av gubbar i min ålder.  Jag åker hem till mitt morfars hus som är under renovering sen lång tid tillbaka. Mitt provisoriska kontor i byggbråte.


Kanske jag hinner klart. Jo, jag hinner klart. En sprucken vas håller längst. Är det inte så man säger?

Mikael Engström


2 kommentarer:

  1. Tung text, men nödvändig. Känns som det är en betydligt bättre ventil än en psykolog för 1000:- i timmen.

    Känner igen mycket men ändå olika, döden är ständigt närvarande. Kan avundas de som är 40-50år och aldrig haft en relation till döden. Vars far och farföräldrar fortfarande är i livet. Men det kanske är så att de personerna sparar allt till ett komprimerat stycke i livet. Vet inte om det är bättre eller sämre. Men när man sitter med en person man älskar och känner hur den tar sina sista andetag innan den lämnar livet. Då tar den med sig en del av en själv.

    Vi har vår plats på jorden och vi kan bara göra det bästa av det så länge vi får leva. För hur det än är så är det en jäkla kort tid vi lever jämfört med hur länge vi ska vara döda <3

    Hoppas att du har ditt bästa framför dig Micke och att du skriver så länge du orkar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Magnus. Jag ska fortsätta skriva på en större grej jag fick lägga i från mig på grund av mycket, för flera år sen. Men snart är jag där.

      Radera