torsdag 2 november 2017

Laxdrillen



Den här texten gick för 1,5 - 2 år sedan i FiN, Flugfiske i Norden. Det var första jobbet jag haft i den tidningen sen 1988, typ 30 år sedan. Jag kan inte förstå det. Men jag har haft fiskeskrivandet och fotandet som ett heltidsjobb förutom barn och ungdomsböcker för att få vila från fisket. Jag tillhör den lyckliga skaran som fått jobba men kommersiella fisketidningar medan det fanns pengar. Det var bara att köra på. JAFFA berättade att han under marknadsföringen under våren för FFA la en miljon kronor i utskick till hushåll för att locka prenumerationer med premier och ... ja en annan värld. Jag fick jobba för tre fisketidningar. Det fungerade som att ha som ett riktigt jobb. Vi får hoppas att det vänder. Att folk vill ha fisketidningar. Kanske kvalitén sjunkit med att pengarna försvunnit. Men jämför man IT- undret av vad som finns som fiskepress på nätet, så är våra tidningar värda varenda öre. Sorgligt.
Det kommer fram för få duktiga fotografer och skribenter. Men är man duktig kan man tjäna pengar. Och då blir tidningarna bättre och bättre. Och kan betala bättre och bättre. De blir då populärare och populärare så kanske det går att för fler att ha detta som jobb. Tyvärr har många duktiga skribenter och fotografer försvunnit när pengarna sinade. Jag kan fortfarande ha det som jobb - och hoppas att det inte retar allt för många utan kanske till och med glädja någon. Nu är jag tillbaka på FiN för att stanna. Det var Gunnar Johnson jag jobbade med då. En klippa. Det blev en tre-fem jobb. Nu är det Lasse Hallberg och han är oerhört lyhörd för idéer och konstiga saker jag vill göra.

Nu fick jag e-post från redaktör Lasse att den gick i nr 2 2017. Ja - vad är det är med tiden? Trodde det var snart 2 år sen. Men det är 30 år sen jag skrev i tidningen innan. Var har de åren tagit vägen? 30 år? Hoppas att jag gjort något vettigt? Man minns ju inte riktigt.
Här kommer historien:
-------------------------------

Norsk sommar. Den kan vara hur som helst. Hetast i Europa eller katastrof-nederbörd. Jo, så är det och alla laxsträckor eller älvar har sin bro. Den dän bron man åker ner, eller upp till för att kolla vattenstånd. Se om det är för lågt eller är på väg upp. Man står där och spanar om det kommer någon lax. Är det riktigt lågt kan du få se storlaxar stå och gäspa. Är det allt för högt och älven dånar fram med träd, kreatur, oljefat och annat löst som norska bönder har på sina ägor, kan man åka till hyttan och sova.


Jag brukar fiska i en liten obetydlig norsk älv. Det är billiga dagskort och trångt på de flesta fiskeplatserna. Visst får folk lax. Och det är en vacker miljö. Förr i tiden steg det riktigt grov och stor lax men nu är det mest grilse. En femkilos är rena mutationsmonstret. Kraftverksbolaget har tagit en stor del av nederbördsområdet och leder vattnet ner till en annan fjord. I gamla böcker kan man läsa att engelsmännen blev rodda på älven och fiskade. Vilket förefaller obegripligt då man ser älven i dag. Den ursprungliga älven hade mer en tre gånger så stor vattenföring. Den är bara ett klent minne av sig själv och den stora laxen för länge sedan försvunnen.
Men för några år sen var jag med om något märkligt. En magisk förvandling. Det hade regnat i flera veckor och sen plötsligt på bara ett dygn föll det 100 millimeter. Älven gick oerhört stor och bred. Fisket var som förgjort. Livsfarligt att vada. Ingen fiskade - alla satt i sina hytter och surade och söp. De annars blanka långa nackarna var bara en virvel av vatten. Husvagnar och kossor kom drivande. Älven stod långt upp i skogen. Många fiskare åkte hem, eller bytte älv. Dagarna gick och allt fler packade ihop. De hade jobb som de måste hem och sköta. Själv har jag inte haft ett riktigt jobb på 30 år. Vad skulle jag hem att göra? Och visst kom solen tillbaka. Värmen steg och hela den norska dalen doftade grönt och vinterdimma steg upp mot bergens toppar.

Varje dag var jag ner på bron och spanade. Vattnet hade klarnat. Nere på nacken hade det bildats en liten blanka, kanske två gånger två meter. Vattnet i älven började sjunka. Nästa dag hade blankan växt till kanske fem gånger fem meter. För att nå platsen var jag tvungen att vada ut till en ö där älven delar sig. Det som i vanliga fall bara var en liten sidokanal med några decimeter vatten var nu en strid fors med livsfarlig vadning. Jag lyckades ta mig över. Men att nå nackens blanka med flugan var desto svårare. Vattnet pressade på och strömmen slet och drog i benen. Älven tyckte inte om att ha mig där, den ville ha mig fälld och bortförd. Första kastet som nådde ut dit jag ville gav hugg. Det var en grilse på två kilo. Envis och bråkig i det hårda vattnet. Just vid landningen blev det krångligt. Jag brukar alltid stranda mina fiskar. Men det fanns ingen strand. Vattnet gick upp i skogen. Så jag virrade runt med fisken bland buskar och träd innan jag fick tag på den. Den fick bli kvällsmat så jag avlivade den och hängde upp den i ett träd.


Den hade kamrater där ute. På en halvtimme hade jag drillat fem. Tre fick gå tillbaka. Jag var nöjd och tänkte bege mig hemåt. Kände mig oslagbar – grilsekungen. Medan jag rensade fisken såg jag ut på blankan. En enorm rygg visade sig. Kan det verkligen vara sant? Länge spanade jag– och visst var det sant. Huvud, ryggfena, stjärt – en meterlång fisk. Men sådana fanns ju inte här Hur var det möjligt? I många år hade jag fiskat älven och aldrig sett något liknande. Jag kollade tafsen. Knöt en grövre och band på den största tubflugan jag hade. Trotts att jag inte är någon kastfantom nådde jag ut till fisken. Den tog direkt. Tungt och bestämt och gick sakta uppströms. Simma du tänkte jag - min rulle är uppvärmd och själv är jag dagens laxkung. Alla andra har åkt hem, så simma dig trött. Jag är bäst. Jo, något sånt tänkte jag. Övermod, självsäkerhet, hybris och alla andra synonymer som är motsatsen till den ödmjukhet man bör närma sig ett vatten med.
- Simma dig trött. Simma uppströms bara. Snart är du körd.

Men så gjorde inte laxen, och egentligen var jag bara grilsekung. Fisken kom snällt med in och visade upp sig i det kristallklara vattnet. Jag blev förvånad över hur stor den var. Kanske den vägde tio kilo, kanske mer. Enorm för att vara i denna älv. Laxen bara stod bredvid mig. Vad ville den? Vad var det som hände? Jag spände på men den bara stod där. Jag blev ”tail-sugen”, stoppade ner handen och greppade om stjärtspolen, och jag fick göra det – helt utan protest.

Egentligen borde jag ha anat att det var något skumt i görningen, att jag var på väg att bli grundlurad. Jag lyfter upp laxen och börjar vada mot land. Lycklig. Men då gjorde fisken några våldsamma krumbukter och jag tappar den. En blixtsnabb tunnel mellan benen på mig. Spöt smällde av och jag ramlar i vattnet.

Strax blev allt en förtvivlad drill med stumt spö. Laxen for runt i höljan som ett gapskratt. Jag drillade med spöstumpen. Den simmade i ytan så det fräste. Men jag lyckades få in den bara för att stå där rådlös. Jag kunde inte stranda den bland buskar och träd och att taila den igen tog emot fast jag borde ha gjort det. Men jag var panikslagen och rädd. En vuxen man rädd för en lax? Men så var det. Till slut försökte jag fånga laxen med hela famnen. En sinnesslö handling. Jag famlade omkring och ramlade. Laxen simmade snabbt runt mig och fäste den knäckta spötoppen bland buskar och sten och slet av tafsen. PANG. Där låg grilsekungen, och plaskade runt som ett barn som tar sitt första simmärke. Silvergrodan. Ont i knän och armbågar. Hakan fick sig en smäll bland stenarna.

Det var tungt att plocka ihop småfiskarna och gå hem. Under otaliga år har jag fiskat storlax i Storälvar, jag borde inte få stryk och bli helt uppdummad i en grilseälv.


Ja – och sen kommer laxfiskarens vinter. Den är hårdare och längre än för icke laxfiskare. Vissa binder tusen flugor för att överleva. Själv så skriver jag för att drömma mig igenom och bortom julgyttja, svinblåst och snövallsjävlar.
Just denna vinter tänkte jag ständigt på den där laxen. Den och älven hade förnedrat mig. Låtit mig leka med grilsen och sen som Cassius Clay bara dragit till så jag plaska runt där på mage med brutet spö och ont i kroppen.

Åren gick, jag vadade i älven och fiskade  mina grilse. Älven höll sig normal, blev aldrig så där enormt stor och förändrad. Laxarna var normalt små. Regnade det inte blev älven löjligt låg och liten. Kraftverket på andra sidan fjället skulle ha sitt vatten. På så sätt var ju också älven kränkt och förnedrad. Jag fick mina fiskar från 1,2 kilo till 2,2, Fina matfiskar. Älven var inte snål på så sätt. Men tanken vandrade hela tiden kring Cassius Clay. Jag visste att älven kunde bli en annan älv, stor, farlig och med betydligt större fiskar. Den kunde bli mäktig som den varit under sin storlaxtid innan kraftverket. En magisk förvandling då forna laxar kom åter från någon magisk parallellvärld. Vissa nätter kunde jag få sju - åtta fiskar, mellan ett och två kilo. Visst, det var underbart och roligt. Men jag ville gå upp och mäta mig igen, en riktig match så vi fick städa undan det förgångna och bli jämlika igen. Jag hade en oförrätt att radera. Fick jag bara en enda chans till, skulle jag vårda den och inte gripas av högmod och bli nonchalant. Dansa som en fjäril och sticka som ett bi. Den där laxen hade helt klart förvridit huvudet på mig.
Förra säsongen låg mycket snö kvar på fjället och det började regna. Det blev mer vatten än vad kraftverket på andra sidan bergen kunde sluka. Älven steg. Blankorna på havsöringsnackarna blev mindre och mindre tills hela älven var virvlande vild. Buskar och träd stod under vatten. De som kommit för att fiska svor, söp ner sig, nyktra till och åkte hem. Själv väntade jag. Varje dag stod jag på bron för att se om det bildats någon blankfläck på nacken. Men älven var för hög och virvlade bara vilt mot havet. Jag fördrev tiden med att fiska torsk på kusten.
En morgon finns den där - blankan. Kanske bara en gånger en meter, men den är där. Senare på eftermiddagen har den vuxit. Och jag vet att i morgon kommer den att vara exakt som jag väntat på under många år.
Kvällen ägnas åt redskapsvård. Krokvässning. Tafsknytning och sen läser jag ett stycke ut Nils Färnströms bok Fluga från 1946. Jag brukar göra det ibland för att få ner laxfisket på jorden igen. Jag har skrivit det förr. Ämnet blir lätt kvasifilosofi, hokuspokus, pseudovetenskap och alkemi. På sidan 78 i kapitlet Konsten att fiska med laxfluga, skriver Färnström: ”Det vanliga sättet är, att man vadar ut i älven så långt man kan komma och kastar flugan tvärs över strömmen och när man slutfiskat ett kast, flyttar man sig ett par steg och kastar igen.”

Jag somnar med boken över näsan.

Solen skiner. Det luktar norskt landskap, en doft svår att beskriva. En doft som ger laxfeber. Jag vadar över sidokanalen och ner mot ön och nacken. Det är konstigt hur säker jag känner mig, jag vet att den står där. Allt är exakt som det ska. Vattenståndet, ljuden och dofterna.
Blankan är fem gånger fem meter och den speglar himlen och vrider och vänder på molnen. En sagospegel, jag grips av förundran. Har det verkligen gått en massa år, eller är jag tillbaka? Är älven tillbaka? Klockslaget är samma. En tidsmaskin. Flugan går över blankan. Linan drar sitt streck i strömmen. Och så plötsligt den där hårda stöten genom spöt. Bara en hård stöt inget mer. Ingen fast fisk. Bara som en signal - jag står här, skärp dig.

Nästa kast - flugan hinner plöja en meter, kanske två. Sen är det tvärstopp. Jag lyfter spöt och något stort blankt rullar upp över älven. Rullen skriker, skramlar, vibrerar. Spöt dras mot vattnet.
Fisken simmar uppåt. Jag vet att fisken simmar uppåt, mot bron. Men plötsligt rullar något nere på nacken. Jag blir förvirrad eftersom linan fortfarande går uppåt. Femtiometers knuten på min backing rasslar genom ringarna. Jag har sådana knutar för att veta vad som händer. När andra knuten rasslar genom ringarna är det brottom att hitta på något. Laxen gå nerför nacken och stannar långt ner i forsen. Jag vadar neröver efter ön. Måste gå i vattnet för att inte snubbla bland översvämmade grenar och buskar.


Laxen har stannat i en grop utanför ön. Snart har jag vevat in hela fluglinan. Jag spänner först lite försiktigt. Du får inte tappa det här, inte en gång till. Dansa som en fjäril och sticka som ett… Laxen går upp i en våldsam volt, blir helt galen och rusar neröver. Jag följer så gott jag kan. Femtiometers knuten rasslar åter ut och rullen mal på. Och där kommer hundrameters knuten. Jag springer. Får inte luft. Ramlar och blir liggande i strandvattnet och ser spolen snurra så det skakar i handtaget. Måste upp. Vatten i vadarna. Stegen är tunga. Ååhh –jävlar. Ön tar slut och där står jag. En stor djup pool som säkert är flera hundra meter lång. Strömmen kommer tung och mäktig runt båda kanterna om ön. Som att stå i aktern på en båt och jag kommer inte längre. Hundrafemtiometers knuten rasslar genom ringarna. Det räcker nu, jag bromsar ner rullen med handen, får stopp och klossar fast. Spöt böjer sig mer och mer. Det är tungt, oerhört tungt. Det är inte bara tyngden från laxen, det är också all lina i strömmen. Jag drillar själva älven. Laxen börjar hoppa långt ner i hölen. Den vrider och snurrar i luften, flyger omkring. Vita vattenkaskader. Det här måste gå. Lugn nu. Bara lugn. Du står trängd mot repet. Vila. Ta smällarna, men vila. Varm och svettig. Fisken lugnar sig. Den hittar någon håla och stannar där. Jag vadar upp mot land. Tar av mig vadarjackan och hänger i ett träd. Byter snus och pinkar. Nu är det dags att börja jobba. Jag vadar ner i hölen så långt det går - ett tjugotal meter i strömlä akter om ön. Längre går inte, det blir djupt. Vevar mig ner och leder sen upp fisken med låst rulle. Vallar den. Det brukar alltid fungera. Laxen följer, men ibland stannar den och bara fastnar. Det är en otäck botten att gå på. Fin vattensjuk sand som på vissa ställen bara sjunker undan - bottenlöst. Det är mjuk sediment som samlats i strömlä av ön. Jag får in hundrafemtiometers knuten. Och hundrameters knuten. Sen tröttnar laxen på denna lek och rusar längst ner i hölen.
Jag vadar upp på land. Den där bottensanden ger mig en viss skräckkänsla. Jag håller spöt rakt upp. Det tynger hårt och susar i spöt som om man hållit upp det i en storm.  Det är varmt, jag är svettig och trött. Jag tar av mig tröjan och slänger upp i buskarna. Laxen är helt säkert trött den med långt där nere och jag måste få hem honom genom strömmen innan han dör. En livlös stör fisk är som att försöka veva hem en vattensjuk, tung, meterlång planka i strömmen. Helt omöjligt.

Jag vallar honom, vadar och vevar mig ner tjugo meter och leder honom upp. Han måste in på lävattnet bakom ön. Sakta kommer han med hem. Till slut kommer femtiometers knuten rasslade genom ringarna och lägger sig på rullen, det känns tryggt. Laxen kommer med in på lävattnet och trycket släpper. Jag står utvadad till grenen. Laxen simmar lojt runt mig.  Försiktigt sträcker jag ner handen och greppar om stjärtspolen, men han blir rädd och gör några snabba slag och är ute i strömmen igen. Det går fort då han tar hjälp av tung älv. Rullen skriker, men det är knappast laxens styrka, det är strömmen - älven. Jag låser rullen brottar åter in fisken på lugnvattnet. Närmare land törs jag inte gå, för sen blir det buskar och rötter och skit som står under högvatten. Plötsligt blir jag fruktansvärt nervös. Så när - så nära det går. Far allt åt helvete nu, kommer jag ha mycket svårt att se sansat på det hela. Det är fiske, ett frivilligt nöje och det gäller inte liv och död. Det gäller egentligen ingenting. Eller har jag fel? Det här kanske är allt och det får inte gå fel.
Laxen söker sig hela tiden ut mot strömmen. Jag kommer att förlora igen - snart kommer älven att skratta till och på nytt göra mig till en löjlig figur.

Laxen tar ansats ut i strömmen, men jag håller emot och det blir bara ett varv runt på lugnvattnet. Den vänder upp magen. Flyter upp till ytan. Gälarna pulserar några slag och blir sen stilla. Den dog. Jag tar den om stjärtspolen och drar upp den på land. Nu först blir den verklig. En vacker blank fisk på över metern. Jag ser ut över älven. Och så var det klart. Och så var det jävligt tomt. Jag borde vara lycklig. Men jag är bara trött. Vad handlade det här om? Går det att förklara? Behövs det besvaras? Jag har faktiskt inte valt det här. Fisket är inget jag hittat på. Det har valt mig.
-----------------------------
Ta en prenumeration direkt annars får du en Jock Scot i örat eller....

1 kommentar:

  1. Tack för alla artiklar i FFA! När den bytte ägare och innehåll så sluta jag att prenumerera på fisketidningar eftersom dom har tappat själen i innehållet. Får väl hoppas att du börjar skriva om spinnfiskets förbannelse igen så det finns en anledning att återuppta läsandet. Tack för allt du har och kommer att skriva. Mvh

    SvaraRadera