tisdag 29 december 2015

Korvmacka v 2.01



Hetare, galet bra med vassa predatorfrossafeber-tips och många andra tokigt rykande nyheter och tillägg åt språkpoliser att tugga - men även underhållande för oss andra som ser till berättelsen först.




Vissa klagade på språkliga fel och pinsamheter i min JUL-blogg : Korvmacka. Här kommer en något rättare version.
Med att jag menade att bloggarna behövde en bra redaktör, menade jag i första hand någon som ser till att innehållet håller för en läsupplevelse - och givetvis någon som korrekturläser. Det saknar jag tyvärr ibland själv. Jag stavar illa. Har blivit bättre. Viss dyslexi (synonym enligt ordlistan "dåligt ordsinne") Okej - varning för viss sinnesslöhet där. Detta gjorde att mina svensklärare tyckte att jag INTE skulle skriva. I övrigt, min högra hand är lite snabbare än min vänstra och det kan ge lustiga fel som inte rättstavningsprogrammet rår på. För ordet är rätt, men i helt fel sammanhang. Sen händer det att jag skriver isär vissa ord - vilket retar gallfeber på ganska många. Men svenska språket är komplicerat på just den punkten. Det längsta ordet i ett visst språk beror på det specifika språkets regler för ordbildning. I svenskan är det möjligt att bilda ordmonster av godtycklig längd genom att konstruera ordsammansättningar av många ord. Ett ordmonstrum kan dock enkelt utökas genom att sammansätta ytterligare ord. Det längsta ordet i svenska språket är enligt Guinness Rekordbok: nordvästersjökustartilleriflygspaningssimulatoranläggningsmaterielunderhållsuppföljningssystemdiskussionsinläggsförberedelsearbeten, med 130 bokstäver. Detta ord är dock konstruerat enbart för att vara långt, och det går utan problem att skapa ett ännu längre ord. Realisationsvinstbeskattning (28 bokstäver) är det längsta ordet som förekommer i SAOL.
Så nu alla stav- och språkpoliser kommer en lite mer riktig och rätt version. Men språk och berättarkänslan är densamma. Bra/dålig? Själv är jag nöjd och hade roligt.


Nu kommer en harang och redaktörslöst orerande:

Alla dessa fiskebloggar? Vad vill de? Bloggar knutna till tidningar och fiskewebbsidor säger ju ingenting. Ingen historia, ingen fakta om fiskepolitik och vad för slags framtid vårt intresse ska ha. Det är bara en oändlig mängd yra gäddor, abborrar och gösar. Man skriver om produkterna man är sponsrad av och om sin egen verksamhet och förträfflighet. Varför bara inte för en lite stund tänka på läsaren och berätta något viktigt. En historia, en tanke, kanske ett tyckande om fiskepolitik. Överlag så kan ju en stor del av bloggfolket inte skriva - så man kan ju undra varför de bloggar. Det är i många fall så dåligt att det knappt kan roa skrivaren själv. Här finns ju ett kraftfullt verktyg där man kan gnälla över det som är fel, berömma det som är bra. Lyfta fram andra än sig själva. Saker i vår fiskevärld som går att göra bättre. Nej, man berättar hur man satt med sin kompis på en stubbe och åt en korvmacka och sen såg ett vak. 

Varför då?
Eller så visar man upp alla dessa fiskar som C&R,as i oändlighet. Vissa gösar är säkert uppe och vänder för tionde gången framför kameran. Den fakta som finns är allt beröm fabriksbåten får. Den man har till låns just detta år. Nästa år får en annan båt allt beröm. Mest besviken blev jag när en av mina stora hjältar inom fisket stod och demonstrerade en rök från fabriken han representerar i dag. Han stod där på video och gjorde sig mycket rolig fast så inte var meningen. Kan ingen jävel får stopp på det här? Bloggarna behöver kloka redaktörer annars blir det tok-knas. Har man inget att berätta mer än om sitt fabriksstall och sin egen förträffliga verksamhet så måste man ju ha fått minst 100,000 spänn. Alltså för 200.000 kronor skulle jag nog också börja yra om totalt likgiltiga saker och röka ABU-rökar. Eller ge läsarna den sanslöst intressanta informationen: -Att i går tog jag PB precis innan solen gick ner. På just det betet som är nytt för i år - från fabrikör x.
I jämförelse är ju då den där korvmackan på stubben grymt spännande.
Det måste ju finnas folk som kan skriva där ute. Roligt, underhållande, vasst - och klokt. Eller är det bara korvmacka, yra gösar och ABU-rök av alltsammans. I de bästa av världar skulle detta kunna vara ett verktyg - eller åtminstone underhållande. Alltså - läsaren först, det andra skiten sen. Eller så ska jag bara lägga ner - för det här spelar ingen roll. Det är kört.

-------------------

Rättat utan redaktör för att vara ärlig - bättre kan jag tyvärr inte. Och varför denna reaktion från min sida, jo under mina tre år som jag har bloggat hat jag fått så jävla många påhopp av dessa språk/stav-allvetare att jag.........OJ, okej.
I övrigt, min lärare blev galen då jag började en mening med och. Därför gör jag det ofta. Och, kan ge en viss fart till en mening.....men det där förstod hon inte.
Jag är ofta ute i skolor och pratar som författarbesök för klasser. Mest om dramaturgi - vad som får en historia att fungera, vare sig det är bok, film, teater, tecknade serier. Mycket givande. Därför har jag aldrig varit ute i fiskeklubbar och pratat. Med över 100 lektioner x 1 timme, oftast mer. Tuffa lektioner med åk7,8,9 - så har man liksom pratat klart.
Vad glada, rent lyckliga många blir av att höra min besvärliga resa med skolan och speciellt då i svenska. Jag säger alltid att det är historien du vill berätta som är viktig. Det andra går att ta sen - utan historien....Ja. Vadå?







lördag 21 november 2015

"Så varför inte landa, öppna luckan och kliva ut."




Lite laxinfo från Hav om svensk lax. Det är otrolig tidsresa om man jämfört med typ fiskepolitiken 2009. På några få år har vi färdats in i allt det vi önskat. Ja - sen får vi ju se hur det går.
# Förvaltningen av lax och öring ska vara ekosystembaserad och beståndsspecifik.

# Naturligt förekommande bestånd av lax och öring i de svenska vattendragen ska bevaras och återuppbyggs inom beståndens hela utbredningsområde.

# Naturproducerade bestånd av lax och öring ska återetableras där så är möjligt i vattendrag och vattenområden där de tidigare förekommit naturligt.

# Mängden lax och öring som återvandrar till svenska kustområden och älvar ska öka.

# Såväl beståndens storlek som andra kvalitetsaspekter på bestånden ska ge goda förutsättningar för fiske efter lax och öring på kusten och i vattendragen.

Läs allt på:
https://www.havochvatten.se/download/18.679f98fc1507dbb8f6993605/1446467214971/rapport-2015-20-forvaltning-lax-och-oring.pdf

Och mer: Saxat från Laxälvar. se om Västerbottens älvar

"Fantastiska elfiskeresultat under 2015 i samtliga av länets älvar.
 Åby ,Byske, Kåge, Vindeln och Lögde visar ungefär samma fina tätheter av laxungar (0+) i elfisket som i fjol. Extra glädjande är att de relativt svaga älvarna Rickleån och Öreälven gör jätteskutt i år; Rickle till 14.6 och Öre till 21.6 laxungar/100m2. Dessutom slår Sävarån nytt ”all time” länsrekord med 45 st. ungar/100m2 "

(När jag började fiska Lögde låg det på typ 2,5 laxungar/100m2. Alltså två och en halv, om ens det).
Kul som fan om några år sa Bill. Jo - Kul som fan sa Bull. Det kommer Tyskar, Danskar, Fransmän, Polacker, Balter, Ryssar, Norrmän och Stockholmare också tycka. Fisket är så gott som gratis. Campingen är gratis. Mitt mellan Kola och Norge. Gratis och grattis. Stackars våra FVO.

"Så varför inte landa, öppna luckan och kliva ut."


https://www.youtube.com/watch?v=KH_kDfdwf8A















måndag 9 november 2015

Ingenting



9, onde November.


Ingenting är ett vackert ord. Lite Tingeling - och så är det borta. Livet. Men jag vill helst att björkarna står så där nästan gröna. Kanske lite gula, men inte höstgula, utan solgula. Strålarna tar sig ännu förbi bladens ådringar. Det är försommar i norr. Och grönare var dag. Färgen fylls på och fiskarna kommer. Jävlar vad glada vi är. Banjo, gitarr och fiol. Och hemliga en liten stund. Raka krokar , brustna tafsar. Tokiga drillar. No Country for Old Men. Jag låser rullen.
Så ligger vi där igen - mellan höst och ingenting, och sen vinter.


https://www.youtube.com/watch?v=QmLAOmGAeFE








onsdag 5 augusti 2015

Fiskedagar




Foto:Erik Engström


1990 fick jag en kronisk muskelsjukdom. Min kropp gränsade till förlamning. Det hände att jag trillade omkull och var oförmögen att komma upp utan hjälp. Armarnas egen tyngd gick inte att lyfta, benen var mycket svaga och vägde bly. Jag hade dubbelseende och var tvungen att ha lapp för ena ögat, och jag hade tappat 20 kilo i vikt på fyra månader. Maten gick inte att tugga. Vid midsommar hade de sågat upp bröstkorgen på mig och tagit bort en tumör som utgår från tymus och kallas tymom. Tumörformen är sällsynt. Den har med den mystiska muskelsjukdomen att göra.

Tymom - jag tänkte på demon. Bröstkorgen var ihop-najad med ståltråd. Smärtan stundtals obeskrivlig. Och jag blev sämre under sommaren. Jag skulle omgående läggas in på sjukhus. Det hade överläkare Georg Matell bestämt.  Men det var laxsäsong och på min begäran tog min fru Bettan med mig till Norge i stället. Hundra mil. Fjorton dagar. Jag fick hjälp att klä mig för fiske. Hjälp med det mesta. Och med efedrin, Citodon och några EC, Dahls pils lyckades jag fiska. Tvåhandsfattningen hölls i navelhöjd med händerna tätt på var sida om rullen. Kasten gjordes med lågt fattad slungteknik som fungerade förvånansvärt bra. Jag fick tre laxar. Sen började sjukdomen påverka andningen och Bettan blev lite orolig.

Överläkare Georg Matell undrade varför jag kommit så jävla sent i så förbannat uselt skick.
- Fiskat lax, sa jag.
Jag blev inlagd direkt på Södersjukhusets MIVA-avdelning. Där vårdas patienter med livshotande cirkulatoriska och respiratoriska sjukdomar. De vågade inte rulla sjuksängen i korridorer eller åka hiss med mig utan Rubens blåsa. Där låg jag i sex veckor med all upptänklig apparatur och slangar inkopplade. Pumpades full med steroider, knark och cellgifter.

Det var de tre viktigaste laxarna i mitt liv.

Med en förstående fru och ett bra laxspö klarar man det mesta.
 ( Slungtekniken sitter kvar lite i än i dag. Kanske därför jag aldrig blivit en mästerkastare).






tisdag 28 juli 2015

Jens Ploug Hansen och jag


Eller drömmen om att bli världens bästa fiskefotograf.


 

Hur är det att vara fiskefotograf / journalist? Jag får den frågan några gånger om året av fiskeintresserade ungdomar. Mer förr än nu - i dag kan alla nätexponera sig i text, bild, film och omedelbart få någon märklig pseudo-ego-tillfredställelse utan betalning. Men okej strunt i det - hur är det? Det är lätt att svara på. Det är kul. Fast jag ser mig inte som någon journalist. Jag fotograferar och berättar om mina fiskeäventyr med blandat resultat. Ibland bra, ibland mindre bra. Men jag tror mig ha en hög lägstanivå. Och förmågan att hitta en historia att berätta. Även då typ inget hände en gråregnig gädd-dag på Värtan. Resa till Nya Zeeland och hitta en läsvärd historia kan alla. Men det där med Värtan är lite knepigare.

Nästa fråga jag brukar få är svårare att svara på. Hur blir man sån där som får skriva hur som helst och fotografera för fisketidningar och få betalt. Alltså hur blir man fiskejournalist/fotograf?

Jag har hållit på sen jag var tjugo år och tjänat pengar på det här. Det är inte klokt. Någon borde ta ifrån mig pennan och kameran snart. Förhoppningsvis någon av de ungdomar som brukar ringa och ställa ovannämnda frågor. Eller så försvinner alla tidningar och det blir slut endå.

Tjugo år fyllda? Märkligt. Men det började tidigare än så. När jag fyllde sexton köpte jag min första systemkamera. Jag hade sommarjobbat och fått ihop slantarna. Det blev en Canon AE-1, fast man drömde om en Canon F1 med Motor Drive Unit MF som drog fram filmen med ofattbart 3,6 bilder i sekunden. En rulle film på 10 sekunder. Jo, den drömmen skulle många år senare bli sann. F1,an var en bra kamera. Men det jag minns av Motor Drive Unit MF var att den typ åt upp tolv AA batterier lika snabbt som den veva igenom en kodachrome 64. Och den var tung så jag övervägde att gräva ner den under en plågsam fjällvandring.

Nu svävade jag iväg - tillbaka till sextonåringen.

Mina jämnåriga kamrater hade idoler som David Bowie, Alice Cooper, Björn Borg eller Ronnie Hellström. Min idol var Dansken Jens Ploug Hansen. Han tog fiskebilder som inte liknade något annat. Dramatiska drillar, hoppande öringar, plaskade gäddor. Jag var helt trollbunden av hans bok Ädelfisk från 1976, som min storebror hade köpt. Jag hade den under madrassen i sängen - en plats där normala sextonåringar hade en helt annan sorts litteratur. Bilderna i boken gjorde djupt intryck på mig.  Såna ville jag också ta. Eller rättare sagt, jag ville bli bättre än honom. Jag ville bli bäst. Jag och min Canon AE-1,a skulle erövra världen, slå alla med förundran. Sextonåringen kände att han hade det i sig - en stor känsla som man för länge sedan tappat.

Min första fiskeresa med kameran gick till Storån i Dalarna. Jag och min bror var där en vecka och fiskade. En rulle Kodacrom 64 hade jag med mig. 36 exponeringar på en vecka. Film var en fruktansvärd kostnad för en sextonåring. Jag hade bara ett objektiv, Canons billigaste 50 mm objektiv, men jag hade lånat med mig en massa roliga effektfilter.

Det hände något märkligt på den resan. Jag stod med kameran och tittade i sökaren, skulle komponera en bild över ån. Och just som jag tryckte av hoppade en stor öring mitt i bilden. Jag visste att jag hade fått den på kort. Jag och min bror tittade förundrat på varandra och jag kände att nu kunde Jens Ploug Hansen torka sig. När filmen väl var framkallad kunde varken jag eller min bror hitta öringen. Diaprojektorn surrade. Det luktade bränt damm och en mystisk PVC-doft från projektorduken. Vinterns fiskedrömsdoft. Vi letade efter öringen som skulle finnas på bilden - nej. Jag hade haft både stjärnfilter och blåfilter och fan vet allt på mitt 50 mm objektiv. Man såg knappt att bilden föreställde en å.

Men fiskeresorna med kameran blev fler, bilderna blev bättre. Jag åkte runt till fiskeklubbar och visade dammiga diabilder, men jag tyckte inte det räckte. Jag ville se dem tryckta i samma tidningar som hade Jens plog Hansens bilder. Och lättaste sättet att få in bilderna var att skriva texter till dem, hitta på historier som passade till bilderna. Min journalistiska bit kom till för att få se mina bilder i tryck. Första gången jag såg en av mina bilder på ett uppslag i en fisketidning bara susade det i huvudet, det gav en oerhörd lycka. I dag är jag lite mer sansad, men fiskefoto är fortfarande kul. Det är en blandning av natur- och sportfotografering. Själva skrivjobbet är betydlig segare och saknar det roliga lekmoment som finns i fotobiten. Till dem som frågar hur man får in sina fisketexter i tidningen har jag bara ett svar. Fotografera mycket, bra bilder får vilken redaktör som helst att ta in en skittext. Det är ju också så att en text kan bearbetas av språkexperter. Men dåliga bilder kan aldrig bli bra. Inte ens med hur mycket Photoshop som helst.


Snart hade jag många kameror och objektiv och jag åkte inte på ett jobb utan minst tio rullar film. Men det var inte alltid det gick så bra. Jag har fotograferat flera hundra bra bilder utan film i kameran - är man då ute med duktiga fiskare som slitit hårt för jag ska få bilder och all fisk är återutsatt blir det mycket pinsamt.

-Äähh grabbar vi måste komplettera lite. Har ni tid i morgon?

Det hände också att jag fick total hjärnblödning och öppnade kameran för att se om det fanns film i. Vad snopen man blev när det fanns det. Som att få ett svärd av is rätt in i ryggraden. Vad liksom gör jag? Man smällde ihop kameran så snabbt att man hoppades vara snabbare än ljuset. Det är mer sällsynt att jag i dag fotar utan minnen i mina digitalkameror. Men det händer.

En sak som är mycket viktig för att få bra fiskebilder - är fisk. Själv åker jag på reportage tillsammans med duktigare fiskare som lyckas i alla tänkbara situationer. Även en gråregnig, vindstilla dag på Värtan. Jag använder mesta tiden att sitta och vänta med  kameran i stället för att fiska själv. För mig är det roligare att komma hem med en bra fiskebild än att ha fått drilla fisk. Sen att redaktören aldrig blir nöjd är en annan sak. Alldeles nyss sökte jag på nätet om Jens Ploug Hansen och hittade en bra länk om legenden:

http://www.fiskogfri.dk/artikler/jens-ploug-hansen-legenden/

Någon JPH blev jag aldrig - visst har man fått till en och annan lyckad bild men något så fiske-foto-magiskt som boken ädelfisk går inte att nå. Boken finns att hitta för 50 - 90 kronor på nätet. Ännu i dag mystiskt fängslande. Det är riktiga bilder. Foto, silver, kemikalier. Jag känner dofterna, ser hantverket. Det är framkallning av film och fotopapper på kemisk väg som påskyndar den reduktionsreaktion som ljuset startade under exponeringstiden. Som sagt magi. Mina gamla analoga kamerorna hänger på väggen och samlar damm. I morgon tror jag att jag tar ner en och går och köper en riktig rulle film. Undra om Kodak Tri-x görs fortfarande?