Laxdagboken 2022

Dag 1 Flugrullarna

Jag är framme vid mitt laxhus i Västerbotten. Det är den 20 maj och det ligger snö kvar på baksidan. Låser upp och och öppnar dörren. Hela den unkna vintern slår emot mig. En fuktig, livlös doft. Och..Va. Har det varit inbrott? Ofantlig röra och stekpannan ligger mitt på golvet. Varför? Disken, prylar, böcker tidningar. Det finns inga inbrytningsmärken. Jag var här i tre månader förra året. Måste ha rymt. Eller är det så här det ser ut i mitt huvud. Visst, så här ser det ut varje år. Om några timmar har jag vant mig. Som om jag aldrig lämnat huset. Men var är min stora väska med flugrullar. Jag var säker på att den låg här. För i Farsta och huset i Mora fanns den inte – och så inte här. Har jag glömt den på någon parkering? Har någon snott den medan jag sprungit med packning? Det rinner som isvatten längs ryggraden, blir illamående. Ångest. Det är alla mina rullar. Livets rullar. Jag letar och letar. Försöker tänka - men det är som tågkrock i huvudet. Jag ser på frysboxen som står med öppen lucka. Jag får en känsla varje gång jag går förbi boxen i letandet. Tittar ner på den tomma botten. I hörnet ligger en död liten mus. Det är nått med frysen. Jag lägger mig på kökssoffan. Det handlar om rullar och linor för långt över 50 tusen. De flesta går knappt att få tag på. Förtvivlan. Barnslig förtvivlan. Rullarna är mitt liv. Jag ser på frysen…och kommer på det. Frysen i Morahuset. Jag tror jag ställde ner lådan där när jag drog till Farsta i våras så ingen skulle sno den vid inbrott. Ett snabbt samtal till min vän Janne i Mora. Han åker och kollar. Jo, rullådan står där. Jag kliver i bilen och kör fram och tillbaka. Hundra mil. Ibland är man för smart för sig själv.

En otäck laxkänsla finns i kroppen. Jag kom direkt snett in i det här. Skitåret kanske kommer. Folk kommer drilla framför mig. Bakom. Vid sidan om, under och ovanför. Tomma dagar och unga Newbie,s kommer rundfiska mig och skratta ut gubben. Nyss var livet tvärtom. Vad hände?

Dag 2 Mina flugor

Vaknar mitt i natten. Städar och vädrar huset. Binder tre enkla flugor för dagen. Jag binder bara i laxhuset. Binder bara för dagen. Mina snabba fulflugor. De fungerar och tar under två minuter att göra. Tänkte någon gång skriva en artikel om laxflugans totala obetydelse. Men det skulle bli en kort artikel och såra många duktiga konstnärer. Okej, jag är bara lat. Men jag skulle aldrig fiska med någon annans flugor. Mina flugor ute i älven är jag. I sinnet med min inre syn följer jag flugan. Blir flugan. Se laxen när den stiger och tar, eller bara blänger. Jag är flugan. Svårt att förklara och bör nog inte förklaras. Så är det bara. Det är två storlekar av svart-brun-oranga flugor. Antingen bunden på orange plasttub eller liten koppartub. Inget hackel eller nått annat pyssel än vingen. Det går faktiskt bra att fiska enbart med den orangea plasttuben. Det låter tråkigt. Men jag älskar mina flugor. Fast jag visar dem inte för någon. I jämförelse med alla ungdomars flugaskar vid älven så är mina döda. Men det är att tro fel. Mina flugor är magiska. Har ett liv och syfte.

Dag 3 Tranorna kommer.

Vid älven. Inga löv på träden. Snö i svackorna. Jo, jag är förtidig. Här uppe finns ännu ingen lax. Men jag vill vara först. Ensam och först innan galenskapen drar igång. Några få dagar av gammeldags harmoni. Som förr. En trana flyget tätt över mig. Att få gå först på stranden. Göra de första spåren i sanden. Jag har fem ograverade veckor framför mig. Något kommer klart att hända. Men vad? Efter snart 45 år med laxspöt så har det varje år hänt något nytt - otänkt. Jag älskar kortvatten. Det är ruffigt. Finlaxfiske på dyra privata sträckor ger mig ångest. Det ska vara tillgängligt. Det jag lärt mig genom åren kan ingen ta ifrån mig. Jo, jag har fiskat privatvatten. Trevlig stugsocialism. Men så kommer en laxhallick en dag och bjuder det dubbla och tar dit poolhoror som inte kan fiska. Och allt du lärt dig ligger på tippen med ditt hjärta. Jag är inte social. Laxfiske är något annat. Billiga kortvatten kräver mycket annat. Fem bilar på parkeringen får inte rubba dig. Det kräver knep. Du måste lära dig bilarna. Om det är jobbigt folk, eller turister, eller galningar. Vilka tider fiskar de? När är de fulla. Vilka trivs du att köfiska med. Vilka är ryckfiskegangsters med 60 grams torskdrag och säljer lax för 100 kronor kilot till restauranger i Umeå. Det finns några hemliga tider på dygnet då parkeringarna är tomma. Fortfarande har jag små ställen vid älven jag inte pratar om. Jag gillar kortvatten för det är svårt. Sällan tur. Jag gillar det för att träffa andra knepiga djävlar. Jag gillar det för att störa fulfiskare. Men min fru vill inte att jag ska söka problem. Va? Sån är inte jag. Och vilka problem? Jag slutar här. Det får bli till Ockulta laxfiskedagboken. Inferno.

En till trana flyger över älven.

Dag 4 Burkskinka

Alltså - vägen till älven och vägen från älven, det är två olika världar. Till älven, då tror man ju på någonting. Då finns ett liv., Från älven… Då tror man inte på någonting. Då är det bara en massa myror på stigen. Och man är hungrig. Burkskinka. Ja… Eller burkskinka.

Dag 5 Bara myror på stigen hem

Laxfiske. Att vara beredd - det händer sällan. Ett kast ett steg. Dagar och tankar långt bort i inget. Det är faktiskt tomt i huvudet på mig när jag fiskar. Nått ljusblått. Ett steg ett kast. Jag kan inte tänka på texter jag ska skriva, bokidéer. Nej, inte planera något. Inte närvarande. Tomt. Fri. Det drar? Nu är det något som försöker sno min fluga. Varför då?  Va... Ska det vara så här. Sekunder...ja. Hjälp. Jag har en. Varför då? Och en kolossal tågurspårning i hjärnan. Men inte idag. Fiskepasset avslutade sig själv. Jag ramlar i den höga älven. Glider ut i djupet. Tar några simtag och så är det färdigfiskat för i dag. Bara myror på stigen hem. Burkskinka.

Dag 6 Den yra älgkalven

Jag vaknar halv fyra på morgonen och har känslan. Alltså "känslan". Den var vanligare när jag var yngre eller ung och inte lika tjock och seg. Känslan att nu. NU. Det är bara sekunder kvar. Ingen frukost. Ingen hygienrutin. Ha. Bara snus. I vadarna, på med jackan. Är det ljuset, är det doften? Är det… Vad fan är det? Det är bara NU. 300 hk vrålar mot älven. Stenhård hjulupphängning. Jag ska sex kilometer nerströms. Och det går fort. Jag borde varit där nu. Som om det är någon magisk portal eller Strargate som stänger när som helst. 170 mot böjen. Jävla sega dieselhästar. Den svarta bilen var bättre. 300 bensinhästar. Den var uppe i 200 hundra just här. Men den satte jag i diket på väg till en gröbba. Nyplogad grusväg och slarv. Mätaren segar upp till 180* (red anteckning se * i slutet). Och där är den urgamla, oskyltade viltövergången som bara lokalbefolkningen känner till. Jag har koll, släpper gasen. Bromsberedskap och god moral. Viltövergången är lurig. Där kan passera räv, björn, harar, hjort, tomtar, troll, vittror. Ååhh. Jävlar…Bromsen i botten. En älgkalv hoppar över diket. Den tvärvänder och blir stående vid dikeskanten. Ser i backspegeln att den blänger efter mig med vinklade öron.

Ingen bil parkerad vid älven. Inga andra spår i sanden mer än mina. Jag ser över älven. Virvlar. Himlen i strömmen. Det är tyst. Älven rinner tung, hög och tyst. Jag lugnar ner mig. Lägger in en till snus bredvid den andra. Läppen full. Kollar tafsen, krok, skarvar. Det kommer bli första varvet med min Loop 4,a jag fått av Magnus Hammaström. Linan är en flyt, S1/S2 och så plattub. Tyngre behövs inte på hög försommarälv och ostörda, orepade laxar. Tre kast, sen skakar det lite lite lätt i linan och det blir stopp. Den sitter. Tynger sig neråt. Fisken har ännu inte begripit något. Jag blir helt stel. Årets första lax är som livets första lax. Kommer den upp kan man bara glida hela sommaren. Och blank nystigen majlax. Det har blivit märkvärdigt. Nått att skryta med. Nej. Jag är bara glad, skräckslaget glad.

Drillar lugnt och försiktigt. Vill inte skrämma fisken. Laxen går en rusning uppströms och hoppar. Stålblank och violett över sidolinjen. Kanske 6 kilo. Rullen väser så härligt. Det här måste gå bra. Jag kommer bli helt tom om den släpper. Tappa livslusten. Men den kommer med lätt. Stranden är brant. Jag får upp den till hälften. Den krumbuktar och lägger sig. Med spänt spö går jag ner och skjuter upp den. Den är mycket bredare än jag trott. Mycket längre. Det är en helt nystigen tioplussare. Röklaxen till jul. Första varje år behåller jag, och några till. Länge tittar jag på fisken. Men så vaknar jag. Lyssnar efter bilar. Ser mig om. Snabbt åker den in i lådan i bakluckan och jag kör hem. Åker hem. Älgkalven står kvar i diket. Han ser efter mig.

Hemma hänger jag laxen i björken. Jag måste ha en bild. Ställer kameran i bakluckan på bilen med självutlösare. Sätter mig på trappen. Petar naglarna med kniven. Det blev inget skitår det här året heller. Det är tyst. Det är tomt. Ett tåg drar genom byn. Någon timmerbil. De läskiga spöbilarna har ännu inte börja fara ute på vägen. Sitter en stund på trappen och känner mig helt lugn. Nåden. Men så flyger fan i mig. Girigheten. Den fisken kom inte ensam. Och ännu inget folk. Kroppen blir hemsökt. Den mörka åtrån. Full fart. Älgkalven står kvar i diket.

Flugan går över rätt plats. Går fast i en gren som viftar över ytan. Rycket lite lätt. Skjutlinan går av. Ååhh men va fan. Min favorit lina flyter iväg. Full far hem och hämta ett spinnspöt med skeddrag. Älgkalven står kvar. Tar spöt och åker förbi kalven igen. Girigheten straffade sig. Den kunde går av under drillen. Tur. Det ska vara nya öglor varje säsong, varje vecka. Jag har skrivit det som måste-tips i tidningen. Dubbelpucko. Jag får inte tag i linan. Kastar och kastar. Nej. Flugan lossnade nog och den flöt iväg. Blåser hem. Burkskinka. Älgkalven står kvar och ser yr ut. 6 gånger. Dumälg.

Dag 7 Spökbil

Sol och fint väder. Sommar. Älven stiger. Mycket snö kvar i skogen och källflödena. Kastandet går illa. Hittar ingen lina som känns bra. Jag har uppnått en ålder då jag bara fiskar med sånt som slutat tillverkas. Jag upplever mig fiska med saker i frontlinjen materialiskt. Men med dagens mått fiskar jag med stofil gamla grejor.

Ser första spöbilen idag. Läskigt. Spökbil.

Dag 8 Vålnaden

Åker ner tidigt till älven. Möter Martin Risberg. Den bästa och noggrannaste laxfiskare jag vet om. Han dyker plötsligt upp i bland, får en fisk och försvinner lika  omärkligt in i skogen. I bland undrar jag om han verkligen finns, eller är han min laxfiskevålnad ?

Han har just fått en 13 kg och satt tillbaka. Han säger att den kom upp trotts vindknut på tafsen. Va? kan Martin få vindknutar? Är han mänsklig? Han kanske finns. Och så tänker jag en stund på ordet. Vindknut. En typisk vacker engelsk omskrivning av att man kastat illa. Klart det var vinden. Speciellt vindstilla dagar. Martin försvinner. Plötslig syns laxryggar här och var på sträckan. Ett steg. Jag fiskar ivrigt. Fem vändor med djupvadning i hård ström och burkig botten. Ont i axlar, ont i rygg, ont överallt. Knäna knarrar. Vad skriver man i laxdagboken om ett sådant pass. Ja, jag fick inget trassel, jag var inte ute och simma i älven. Flugan gick aldrig baklänges. Jo, det var ett bra pass. Kommer hem och min fluglina ligger fint ihoprullad på trappen. Jag ser mig om. Hur då? Är vår värld och vårt liv snällt?

Jag tänker att laxfiske är som att gå till postlådan tre gånger en söndag - man vet aldrig.

Dag 9 Rambomannen

Mina vänner kommer. Magnus, Peter, Doc Holliday, och så åker jag ner och hämtar Bettan och Erik vid järnvägsstationen. Vi far alla och fiskar. Nu är det gitarr, solstolar, kaffe och allt. Erik kastar och det är mycket sly och småträd bakom. Högt vatten och då är det trångt att kasta. Han fastnar med linan. Jag går för att hjälpa. Har stora lappkniven i handen - samernas Machete. Jag hugger sly, grenar och rensa samtidigt som jag ska lossa hans lina… Hur tänkte jag? Både Erik och jag ser hur knivhugget går genom luften och kapar grenen och linan. Vi ser på varandra. Erik skrattar. Alltså han har en ADHD-far, och är van att det händer saker. Han får ta mitt spö. Två spöbilar kommer. Det är vänner. Björn och Micke. Nu är vi fulltaliga. Det mysiga köfisket bland kompisar och släkt.

Dag 10 Skjutlinehelvete

Alltså. Skjutlinorna jag använder är bra tills… En dag bryter helvetet ut. För många veck och jag vet inte vad. Skjutlinan blir hemsökt. Trasslet och djävulskap. Och jag blir totalt tokig. Kniven - döda. Jag är så jävla arg. Bara rött i huvudet. Erik sitter på andra sidan älven och fotar med 600 mm telet. Bilden säger allt. Hela jag är ett trassel. Kläder hänger och . Ja, hela jag är en total virrvarr. En man i oreda. Och så tar Erik en bild på Martin Risberg som fiskar bakom mig. En skrämmande jämförelse. En man med total kontroll och fokus. Det kanske stämmer det Peter säger att jag får alla mina laxar på tur. Men han glömmer att vi får alltid lika många och jag får alltid den största. Vilken jävla tur. Men jag tror eller rättare sagt vet att det är två bilder på mig och Martin som visar våra inre karaktärer. Materia och antimateria. Det är skalan. Jag tror det är just därför vi gillar varandra. Men lite på håll. För en sak har vi gemensamt. Laxeremit. Han tältar någonstans. Nu har jag en fler vänner i huset vänner. Okej, laxvänner. Livsvänner. Och jag älskar dem. Jag tror att jag samlat ihop en gäng knepiga laxeremiter som tål varandra. Det är djup vänskap, att tåla. Och ska jag vara just djup så bottnar vi i varandra. Botten i mig är botten i dem. Jag är lycklig. Konsulenten kommer i sin Haglöfshatt som är klämmigt prydd med en örnfjäder. Han har också köpt ett fiskehus i byn. Nu är det många spår på stranden. Erik drar en otroligt vacker 7 kilos. Den är blank, vit, violett och pärlemo. Som genomskinlig - som om själva havet har kommit upp till oss. Alltså fisken är som laxarnas pärleport. Han rundfiskar oss alla. Han tog den på sitt tredje kast för året. Ungefär som vanligt.

- Hur svårt kan det vara, säger han och sätter sig och spelar gitarr.

Jag skär upp skjutlinan i bitar. Det känns skönt. Små, små bitar. Skjutlinemassmördaren.

Dag 11 Vågen

Jag har smitig iväg utan att väcka någon. Det är tomt vid älven. Jag ser laxryggar. Blir ivrig, helt skakig. Vadar ut och vet att nu blir det enkelt. Ett steg av nya ostörda laxar. Det hugger efter bara några få kast. Laxkungen är jag. Alltså så jäkla självklart. Och så ramlar jag i. Laxen rusar. Jag simmar. Och så lossnar fisken. Kallsup. Simmar iland. Vevar upp och åker hem. Ingen har vaknat. Hänger kläderna på tork. Lägger mig på kökssoffan stirrar i taket på en husfluga. Det är hårt. Det är nära mellan lycka och leda.

 Det knackar försiktig på dörren. Jag får genast en obehaglig känsla. Det är Konsulenten i sin fåniga hatt.

- Har du någon bra våg jag får låna?

10,5 kilo.

Dag 12 Den onde

Åker iväg tidigt och väcker som vanligt ingen annan. Jag är ond. Tar min reserv digitalvåg och åker vägen förbi Konsulentens stuga och lägger den på trappan. Inget jävla knackande på dörren. Nej.

Jag sitter på stranden. Jag har gått tre varv och fått en 5-6 kilos som fick gå tillbaka utan lyft över vattnet. Det är många bilar vid älven. Alla pooler är randiga av allt kastande. Folk överallt. Galenskapen har börjat. Vissa finner stort nöje att fiska fulla. Stoj och stim. En del fiskar efter egen fantasi och det blir problem och konstigheter. Uppströmsvadning och andra som står still i en halvtimme och nöter på en fisk de sett. Folk går ut 10 meter framför en. Aaahhh - sök inte problem som min fru sagt. Men va fan. Problem söker mig. Jag biter ihop. Men det visste man att det skulle bli så här när laxen kom tillbaka. Jag fiskade bättre då det knappt fanns folk, lax eller en enda bil på parkeringen. Laxarna var inte repade och rispade med fjällösa Z märke på sidorna. Nu är det också stort laxfiskeslitage vid stränderna, ungefär som i Mörrum. Men detta visste jag. Jag är inte bitter, bara ganska gammal. För mig var det bättre förr. Kommer laxen, kommer folket. Men jag gillar det. Nu får man vara knepig och stofil för att lyckas. Ond, listig och lurig. Aldrig tala sanning. Luras.

En stekel landar på vadarjackan. Jag tycker inte om steklar. Skakar av den. När jag var 6 år såg jag en stekel för första gången. Den hade trängt in sin gadd, sitt långa rör i en stor fjärillslarv. Min farbror berättade att den la sina ägg där inne och när de kläcktes åt de upp larven levande inifrån. Då förstod jag att världen var ond.

- Jo, sa min farbror. Aningslöst ond.

Dag 13 Hur man förstör sitt laxfiske

Det finns något speciellt unikt med laxkortvatten. Hur många gånger jag än intalat mig att ligga lågt så sker det. Gör inget val. Det finns kloka psykologer och människovetare som säger att man har ett val. Nej - det flyger bara på en. Flyger i en. Galen ilska. Så är den fiskedagen förstörd.

Jag kommer till älven halv tre på morgonen. En lång pool som tar många fiskare. Tre bilar fem gubbar. Björn är där. De andra känner vi inte. En fastar klos och kastar och kastar och kastar. Fem minuter, tio minuter. Björn och jag väntar att få kliva i. Kast på kast, inte ett steg.

Bli inte upprörd nu. Håll in hästarna. 15 minuter. Bry dig inte. Bli inte laxilsk. Och så gick det två minuter och tre kast till. Handha det här lugnt och fint nu. Han kanske inte vet bättre. Jag går ner och påpekar sansat att vi väntar, att han stoppar upp hela köfisket. Då sker något jag inte är beredd på. Man tror sig ha koll. Stoppklossens kompis nummer 1 kommer rusande och lägger sig på en DEFCON 1 nivå direkt. Jag hamnar först i stum förvåning. Han skriker att jag ska fan inte komma och domdera. Han säger sig hata de som kommer på morgonen och ska bestämma. Han säger att jag fan ska nyktra till. Det doftar sprit, men inte om mig. Jag öppnar munnen stumt. Han skriker:

- Jag ska slänger i dig. Jävla haschtomte.

Stoppklossens kompis nr 2 kommer:

- Jävla idiot. Stick härifrån. Vi var först.

Startnivån är något helt nytt för mig. Jag trodde jag varit med om allt med 40 år på laxkortvatten. Så blir det rött i huvudet. Bettans alla förmaningar är långt ner i källaren. Inget val. Det går fort. Kan beskrivas så här: Dödskalle, dödskalle, dödskalle och könsord.

Sen är hela den fiskedagen förstörd.

Jag borde läst av situationen bättre. Åkt därifrån direkt. Valt annat ställe. Förstått läget när jag såg flaskor och burkar kring deras lägereld. Nej, ännu en gång trampade jag rakt ut i det.

Haschtomte var nytt. Kan det ha varit mössan?

Dag 14 Simma med laxar

Solen skiner. Jag sätter mig på stranden med block och penna. Går det här att beskriva. Okej, jag försöker men rättvist kommer det inte bli. Vattendroppar från mitt hår faller ner i blocket. Jag skriver: Det är en helt vanlig laxdag nere vid den långa raka sträckan. Lill-Surna. Solstolar, kaffe, korv och gitarr. Älven går hög och svår. Vi fiskar på södra sidan. Det händer ingenting. Det är jag, Micke, Björn, Erik och Doc. Jag går över bron till norrsidan och börjar högt upp. Knepig strand. Djupgropar och burkig botten. Man får gå på översvämmad gräskant med vråldjup utanför. Oftast ofiskat där. Första kastet ligger perfekt över strömkanten. Det suger i direkt. Fisken går mot andra sidan och hoppar utanför mina kamrater. Stor, blank. Och så har jag min publik på andra sidan. Laxkungen, Tor Hansen och jag. Man ska va knepig, synsk. Jag pressar. Har kontroll. Får den att stanna. Vi står och håller. Den här är min. Jag tar en snus. Det här är lugnt. Men var ska jag landa den? Vattnet går upp i buskarna. Det går någon minut. Harmoni. Lyckas valla upp den en bit. Men… Det är inte vilken lax som helst. Plötsligt drar den nerströms i en skrämmande fart. Den svindyra rullen som jag inte ska nämna fabrikatet på snurrar som jag inte sett maken till. Det är galet. Rullnamnet börjar på G. Aldrig har jag haft en så snabb fisk på.

- Klossa fast, skriker Björn.

Va? Det är galet. Det är tåget. Jag står på gräskanten med djupt forsande vatten framför. Hur ska jag följa? Lina försvinner. Men jag har mycket backing. Så tystnar rullen. Tvärstopp. Laxen drar. Spöt raknar. Jag står på tårna. Tittar på rullen. Backningen har lyckas på något idiotiskt vis tagit sig in på insidan om spolen och gått runt spolaxeln. Det drar. Det ska inte kunna hända. Spolskruven är åtdraget som det ska. Inget handhavandefel. Det sjunger i linan med högre och högre ton. Rakt spö. Och spänner. Va fan. Omöjligt att följa. Sekunder kvar. Tankarna går nanosnabbt i hjärnan. Den här ska jag bara ha. På liv och död. Fick de ner Apollo 13 ska jag klara det här. Jag slänger mig ut i älven. Djup hård ström och åker med. Dras av laxen. Bröstsim med spö 25 meter.

- Klossa fast, skriker Björn.

Tar mig upp på en grästuva. Laxen stannar. Otroligt. Jag försöker skruva isär rullen. Men bara skakar. Laxen drar iväg igen och jag får slänga mig i igen. Simmar upp på en ny grästuva. Laxen stannar, spänner. Fixa rullen. Fort, fort. Fumlig. Får loss spolen och lindar backingen från spolaxeln. Kommer jag hinna? Står med spolen i handen. Försöker vara snabb och cool. Trycker på spolen och så fipplar jag med spolskruven. Den far i en båge ut i älven. Laxen drar och jag får trycka handflatan mot spolen så den inte flyger av. Nu funkar det. Men… Laxen drar iväg igen. Vad är det för fisk. Är det PB. Sitter den rätt. Jag springer i snår och sly med vattenfyllda vadare.

- Klossa fast skriker Björn.

Det går inte. Erik kommer över till mig. Jag frågar om han fotade med 600 mm telet när jag simma. Nej, jag hade glömt sätta i minne i kameran. Bra. Micke följer på motsatta sidan. Laxen hoppar och jag vrålar åt honom om han ser hur den sitter.

Han säger att den sitter riktigt. Ner mot kröken och stora havet får jag gå högt på en gräskant och det är två meter djupt utanför. Fisken drar. Den är galen. Jag har den hundra meter ner. Den stannar. Det finna en enda lite landningsplats straxt uppströms mig. Men jag säger åt Erik att gå ner och kolla om det finns någon bra plats på det här höga vattenståndet. Backingen har jag nypt med handen mot handtaget. Jag tittar på rullen. Ser bara stativet. SPOLEN? Jag följer den gula backinglinan och skymtar spolen nedanför gräskanten på minst 2 meters djup. Jag dyker. Får tag på den. Laxen står still. Lindar upp allt och trycker på spolen igen. Erik kommer tillbaka. Nej, han fann ingen landningsplats, bara brant kant.

- Valla den, skriker Björn.

Jag drar och försöker gå. Tvärstopp. Men jag måste få loss den och valla upp den hundra meter. Erik är mentalt stöd. Jag babblar väl som fan. Något liknande har jag inte varit med om. Fisken har inte gått fast. Jag känner slagen. Det är en nitromentanlax. Om det här går bra med alla kompisar som publik blir det något sanslöst, galet, envist hjältedåd. Jag får loss laxen men fattar inte hur den kan göra sig så tung. Men det går. Sakta men säkert får jag upp den till en smal bäveruppgång bland träd, sly och buskar. Släpper den nu blir allt det här bara pajaskonst. Laxen kämpat in i det sista. Helt vild. Vältrar som en säl. Jag ser att den sitter helt i rätt mungipa. Jag backar långt upp i skogen. Erik får grep och stjärtsolen och skjuter vant upp den. Det är en stålblank hanne i PB storlek och den är snabbt död. Min publik applåderar, visslar och skrattar. Det här var just på liv och död. Jag tar den på ryggen och går med tunga vattenfyllda steg. Jag känner en oförstörbar lycka. Glänsande titan. Går över bron. Solen lyser bara på mig. Björn och Micke tackar. Någon så osannolik drill har de aldrig sett. Björn säger att detta brändes in i hans hjärna. Doc däremot, ser på mig med liknöjd min. Blicken går uppifrån och ner. Vattnet rinner om mig. Jag ler, va, Tor Hansen. Doc säger med sakta nekande huvud:

 - Du… Det var som att se Hindenburg krocka med Titanic.

Så vadar han ut i älven och börjar kasta.

Dag 15

Jag är sjuk. Kommer inte ut sängen. Jag blir liggande. Feber. Fått någon förkylning. De andra drar iväg. Det är oharmoniskt. Tittade på DVD. Döden på larvfötter, Örnnästet. Kellys hjältar. Svettas. Somnar. Dimma. Vakna och vrider av och an. Vad händer vid älven? Vad händer vid älven? Rids av laxmaran i feberdimma. En ful häxa.

Och så kommer de hem med dunder och brak. Åhhh, ba, nej - Peter, Doc, Erik, Bettan.

- Du skulle varit med. Alla fick lax. Det var ett sånt steg och vi drilla, landa och tappa. Lax överallt. Du hade regerat.

 Bettan kommer in i rummet i fiskemundering med en blank 7 kilos. Jag vrider mig in mot väggen med kudden över örat. Det är sådana stunder man älskar sina vänner och familj. En ren omätlig stor kärlek. Jo, jag menar det. Men det kommer efteråt.

- Tack.

Fornminne 2021

Det mörknar fort. Det blev 2021 också fort. Det är fornminnesskymning. Snön faller. Jag tog bilen och körde långt upp längst oplogade vägar till platsen där allt började. Det finns bitar av sparad urskog här. En gammal försökspark. Här finns bitar av skog man prövar med. Vissa gallras inte. Andra har gallrats. Det här även planterats in främmande barrträd. Jag har sprungit här som barn. Här rinner ån med mina humusgäddor. Sällan stora. Här rinner Stikosälbäcken med småöring i.

Det är första gången på minst ett år som jag är ute och fotograferar utan att det är ett jobb - utan anledning. Försöker finna varför man en gång började.

Ån är Ryssån och just här fiskade pappa och jag. Sen blev det mitt mopedland. Det finns troll här. Vittror och knytt. Som liten såg jag även en tiger och en krokodil. Brorsan trodde inte på mig. Jag var fem år och han satt ner och lekte med några plastbilar från lanthandel i Vika. Jag fick tag på ett stadigt vedträ och slog han i bakhuvudet. Det man sett har man sett. Det vet jag nu med säkerhet som författare. Vissa ser. Andra gör det inte. Fornminnesvandring. Fornminnesskymning. Jag kommer igenom den krångliga urskogen.

Här väntar kalhygget på natten. Jag ser en gubbe vid vägkanten, eller vad är det jag ser? Vem bestämmer det. Det blir mörkt.

(bilderna bör nog ses på en datorskärm)

Vi bleks - hur vi än står emot

Pappas gamla kameror. Filmerna och bilderna där man springer i röda regnkläder i Hagaparken, snubblar och gråter. Men det röda finns nästan inte kvar. De är bleka dior och film nu, det mesta går i gulgrönt. Jag håller på att försvinna. Så är det. Vi har inte ens bett om att få komma hit. En del försvinner fort. Vissa blir hundra år. Och vi måste hitta på nått för att stå ut. För mig blev det att skriva, fotografera och fiska. Sen en massa pseduprojekt som är svåra att förklara. Luftgevär, köpa gitarrer, osv. Jag har önskat mig en röd fin ångmaskin i julklapp. Troligen handlar det att hålla meningslösheten på en armlängds avstånd – låter hemskt. Men att försöka må bra ibland. Hoppas pappas fotograferande gav honom en stund av nåd, samt hans fiskande. Två båtar byggde han. De såg lustiga ut och hade karaktär kan man säga. Den ena vi hade i Siljan döpte vi till sockerlådan. Den var helt fyrkantig med något som liknade en för. Tungrodd – skoja då. Då vi pojkar lånade den fick vi köra en ära bra. Tidiga mornar kunde vi jaga måsslagen och ha ett bra abborrfiske. En och annan gädda blev det. Sen bad och lek.

Jag ska skanna han dior innan det är försent. Om det inte redan är det. Han körde med spelfilm till 35mm kamerorna som han fick på sitt jobb på filmteknik, som han laddade själv. Jag var mycket på hans jobb som låg vid SF uppe i Näckrosen i Solna. Jag fick träffa Ingmar Bergman som gav mig en snabb blick och sa till pappa:

- Den där kan du inte förneka. Det var gott om filmkändisar där. Plötsligt en dag stod en vit häst med svarta prickar och betade i en rondell på området. Mycket märkligt. Jag klappa den. Sen fick jag träffa naturfilmaren Jan Lindblad och se hans ateljé på en vind där han spelade in mycket av sin film om ugglor – fusk, ja hur skulle han annars ha gjort. Jag fick även träffa Bo Widerberg och fick två par så gott som nya Puma fotbollskor med skruvdobb. Storlek 44. Fick ha 4 par strumpor på mig nere på grusplan, ändå flög de av.

Ja, ja – jag vi gulnar och bleks lite dag för dag. Och digitalt förvinner vi med blixtens fart i hårddisk ras.

Restaureringen av Lögdeälven

Detta är min sammanställning och tyckande av restaurering hittills av Lögdeälven. Bilderna finns efter texten.

Bilderna är från vandringar är från flera tillfällen. De som var restaurerade  innan Sportfiskegruppen bildades till att vi tittar på möjligheterna att göra det sportfiskevänligare på ojobbade platser . Det handlar om hur älven ska se ut närmsta 1000 åren. Och vad är laxfisket värt om hundra år? Och vad betyder det för glesbygden? Ni förstår säkert vilka bilder som är istid.

Sverige är ett för litet land att få 100 miljoner på 5 år. Nu har de fått ett extra år sen låses pengarna. De är stressade. Senaste mötet var på Länsstyrelsen i Umeå. Jag körde fram och tillbaka från Stockholm, som flera gånger för vandringar. På mötet upplevde jag irritation på våra krav och krångel. Det finns inte tillräckligt med maskiner och kunnigt folk. Vi bildade en fiskegupp och jag har fått igenom flera älvvandringar med Länsstyrelsen så det inte ska bli hel-tok och hindra att vi får våra fungerande gröbbor förstörda, vi har visat och blivit lovade att de blir förbättrade istället. Klösegröbban är ett exempel. Gräva den djupare och göra nacken mer markant och ut med sten som inte sticker upp.  Men de är stressade och det finns ingen glädje. Jag var på möte i början på maj och kände en uppgivenhet och fiskegruppen har satt käppar i hjulet. Jag är ett stort irritationsmoment för dem. Jag har kämpat för detta med skrivelser och enkäter till 50 fiskare att bara skriva under. Det planterade idén med en spotfiskegrupp på 10 kunniga, men det är Länsstyrelsen som utsåg gruppen om ni retar upp er på gruppens sammansättning. Jag har kämpat och fått till stånd flera vandringar på de övre sträckorna från Nygård-Fällfors.  I Övre Älgforsen vill ansvarig för ombyggnaden av älven, riva norra sidan, den upp mot byn för den är ful. Resultatet skulle bli ett stort sandsnurr. Men nu är vi lovade att de ska börjar nedanför järnvägsbron och gör laxpooler där tendens till pooler finns. Speciellt en halvkilometer nedanför Nygård, med flera ställen. Typ sträckan några hundra meter nedanför Nedre Älgforsen. Och sen någon kilometer nedanför den platsen.

I Nygård önskar vi storsten på de djupa ställena, men de är mer intresse att bygga om Nygårdsforsen som den såg ut på istiden.

Just att det jobbas för att få istidsliknande älv är synd. Huvudfåran som fanns innan flottningen var vad man trodde det skulle bli efter restaureringen.  8000 års arbete av strömmen försvinner. Tiden då storstenen grävt ner sig med grop bakom. Hells tre och tre. Det gillar laxen. Vi i gruppen har fått ringa in känsliga platser/områden samt ritat skisser på hur en bra laxpool ser ut. Hoppas att vårt arbete inte ignoreras.

Önskan är storsten (som inte sticker upp, laxen vill ha tryck från alla håll och står ogärna bakom sten som sticker upp) och mindre sten på de djupa ställena i Nygård och andra platser, skulle luckra upp botten som är platt och betong-lik. (Kring bron) Och storsten där skulle få fisk att stanna, bli bruna och leka. Jag har visat vart i skogen original-älvstenen är uppkörd. Jag har gjort allt jag kan i tjat i telefon och skrivelser, men de ser mig som Una bombaren. Men vi har blivit lovade att de bygger fiskbara höljor där det finns tendens för höljor och fina nackar. Det blir även yngelområden. Småfisken  är inte dumma utan söker sig till bra ställen.

Och det där att ledaren Robert Ström är vid älven och styr dagligen  är inte sant. Jag har kollat. Grävarna säger att de får besök typ 2 gånger i veckan ( då de byggde om Högåker.) Det är unga SLU-pojkar som säger sig kunna allt. Själv har jag 2-3måader vid älven gånger 20 år. Och hela mitt liv har jag år med hela somrar vid rensade och orensade älvar, störst katastrof har varit vid återställda älvar till istiden. Inget för flugfiske. Men dagens sportfiskare blir glada när det ska restaureras. Tills de står där vid sin älv med flugspöt och undrar – va fan är min älv?

Snart är det Öreälven tur : Sätt ihop en sporfiskgrupp att föreslå till Länsstyrelsen.


Men sportfiskegruppen kommer aldrig få credd. Att vissa höljor räddats och andra byggs. Om inte Övre  Älgforsen räddas tar jag det personligt. Nedre älgforsen byggs om till – ja långspömete. Men vi, fiskegruppen har föreslagit byggande av fiskbar pool, som även fungerar för lek och uppväxt.

Sen 2010 har jag  krånglat med både Länsstyrelsen och FVO, som inte har en enda fiskeintresserad. Både brorsan och jag är fiskerätts ägare, jag x2. Vi har inte blivit tillfrågade. Då har jag jobbat heltid sen -95 med artiklar och fiskefrågor och fiskepolitik. Och brorsan är fiskekonsulent och jobbade heltid med att rädda östersjölaxen och lyckades med politiska fulknep få bort drivgarnen.

Epost till ansvarig för ombyggnad av Lögdeälven:

robert.s.strom@lansstyrelsen.se

Roger.Vallin@lansstyrelsen.se

I väntan på laxen

Vattnet har ännu inte gått.

Sånt här ska man inte berätta och:

Så här ska man inte göra. Om frun varit här hade hon blivit galen eller helt klart hindrat mig. Alltså jag har inget vatten i fiskehuset. Det är fryst i röret under landsvägen som plogas. Kälen körs djup av timmerbilar hela vintern. Alltså ingen snö som isolerar. Vattnet brukar släppa mellan 26 maj och 3 juni. Det är tekniskt omöjligt att få en värmekabel då  röret i källaren innan den försvinner under vägen går som en nöjes attraktion på Gröna Lund.  Och frysningen är långt innan min huvudkran ute vid tomtgränsen. Jag klarar mig skapligt på dunkar från Ingo.

Jag har alla kranarna öppna för att släppa in varmluft.

I går kom  på en lysande ide. Jag blåser in varmluft med min Air Duster burk. Tryckluft för att göra ren objektiv och dior vid scanning. Jag stängde alla kranar utom vid diskbänken och sprejade in minst halva burken. Och sen blev det damp – och obegripligt helt utan tanke. Jag är har alltid varit snabb på gott och ont. Legat före mig själv. Jag tog tändaren och drog igång den vid vattenröret. BOOM. Rena napalmhändelsen allt brann på minst en aria av 3 kubik. Jag brann, allt brann  och fort gick det. Tvättsvampar bara förkolnade på sekunden och blev bara svarta avtryck på diskbänken. Plast smalt. Min ena hand var svår att släcka. Och jag har en annan frisyr nu och inga ögonbryn.  Men det var över på några sekunder. Flaskan är märkt F+ Extremely flammable. Vadå tryckluft från Kjell o Co? Den svarta fyrkanten bredvid Yes-flaskan är en tvättsvamp. Tre stycken bara försvann som Hiroshima tillsammans med trasor och plast påsar.

Förgasades..

Ja, sånt kan jag hitta på. Bettan och jag har varit tillsammans sen 1984. Hon har fått vara med om många märkliga händelser av typen: Det här måste gå……

Och vattnet har inte gått.

Nu ska jag gå till postlådan fast den är söndag. Man vet aldrig. Det är som laxfiske.

Gjord men en Zoom H4 och liten platt mac. Bra Erik du är lika kreativ som din far läs texten ovan

Tre bilder berättar avsnitt två

Del ett. Jag kom till fjärde spöringen

Jag och min son var tidig uppe till laxälven. Han var arbetslös och jag var…ja, har jag nått jobb alls? Somliga ser det inte så.

-Du spelar bara gitarr och fiskar, säger vissa. Jo, jag har ett sorts jobb - jag hittar på reportageidéer och genomför dem. Skriver böcker och i olika tidningar till något som kan kallas lön. Av det jag drar in ska staten ha hälften. Så det är tur för statens tjänstemän att man finns. Annars inga pengar. Polis, sjuksköteska, fiskerikonsulenter o.s.v.

Nu for jag iväg. Så bara fiske och gitarrspel blir det inte.

Erik och jag åkte ner till älven. Den gick urtidshög och grågrumlig. Dånade fram. Fulkomligt livsfarlig att vada i.

- Nej sa jag till Erik. Det behövs två solskensveckor innan den har kommit ner till fiskbar nivå. Vi får skjuta luftgevär, slappa, se på Pistvakt och spela gitarr.

- Men kanten där då, sa Erik och peka på en smal liten blanka vid land.

Den skulle vara avfiskad på fyra kast. Han var sugen. Året innan hade Erik fiskat grymt bra.

- Och säg att du får på en större, fisk, sa jag. Vad gör du då? Den kommer dra ut i hårdströmmen sen är det fiolsträng och spikrakt horisontellt spö. Det blir Kaos panik och livsfarlig drill utför forsen. Då är det är bara att dra av.

- Spänning i vardagen.

Jo, jag kände mig lite lat, men det var farligt högt vatten. En 56 årig gubbe skulle bara kunna se på då linan försvann ner for rakan och runt böjen ut för forsen. Poolen fanns knappt.

- Men pappa, du har ju sagt att det är just därför vi inte fiskar harr. Och du vill ju dö i en storlaxdrill eller björnslagsmål med storkniven och inte i våtvarma vuxenblöjor och stomipåse.

- Okej sa jag. Vi går några vändor, men du vet att jag springer inte. Och på det här vattnet. Inte ens en galet dopad Ben Jonsson skulle fixa det. Du ska inte springa du heller. Det blir Vietnam djungel där nere med stock och storsten. Ingen strand bara djupa hålor och fanskap.

Jo, Erik visste. Han hade gjort resan förut men på ett vatten stånd typ 1,5 m lägre. Och redan det är farligt för ben och knän och hälsan över huvudtaget. Jag följer aldrig någon utför nacken och ner i den kilometerlånga forsen mer än Erik. Själv blockerar jag med de kraftigaste trekrok 8 och 0,47. Har jag tur börjar de hoppa sig trötta på nacken. Kan ta tre fyra, minuter och som Lidman skulle skrivit ”En yster dans” En 14-17 kilos blank hanne. Ja jävlar. Underbart. Går det av, så går det av. Hade jag varit 25 år hade jag lätt vågat livet och följt ut för forsen. Men det har hänt att stor fisk hoppat sig trötta och vänt huvudet upp mot strömmen. Några tior, några tolvor och strax däröver. Felkrokningar är det inte. Jag står typ 30 meter ifrån och ser hur den sitter i hoppen. Jag har fått mycket stora fiskar att hoppa sig trött och vänt upp huvudet i stenhård ström. Kanske 15-16 kilo. Men sen har det gått åt helvete vid landningen. En pjäs bort mot 17  tappade vi bort bara för att jag ville att svågern skulle filma. Hade han tagit två kliv ut i vattnet och skjutit upp den på stranden så hade fisken varit min.

- Filma, filma skrek jag.

Och så släppte den och gled ner i mörkret. Finns på film hur jag faller ihop på stranden och dör laxdöden.

Erik och jag packar upp och rotar bland linor och rullar. Vad är det här för lina? Och den här. Åhhh. Jag håller på att byta ut mina linor där det står i tryck vad det är. Typ F S/2/3. Men jag har märkt mycket med tuschpenna. Gamla fly sjunk 3 har fått tre turschringar och så vidare. Men längder och vikter? Och vilken lina till vilket spö. Jag har ett kraftigt bord i mitt hus i Västerbotten. Där har jag huggit i en meters längd och på bordet står skriver vikter, längder och till vilket spön. Men vad hjälper det då man inte ens hittar linorna. De tyngre linorna åkte ju av i slutet på fjolårssäsongen. De kan ligga i handskfacket, nån ryggficka eller hänga på något mystiskt ställe som runt halsen på min uppstoppade duvhök som står på kylen. Vi tar med en förvarlig mängd linor och spön till älven. Det är fusionshett men bara 7 grader i älven. Erik är ivrig och blir klar först.

- Jag går ut och börjar, säger han.

Jag hittar min rätta lina, rulle, och spö för startuppfisket. Det är så tidigt att träden står lövlösa. Det känns som om vi är i British Columbia och fiskat vinter/vår steelhead. Inte för jag varit där. Jag fiskar bara billiga kortvatten med vanligt folk om man jämför med våra megakändisar. Helst kortvatten med långa sträckor och stor frihet till påhittighet. Hur våra megalaxkändisar burit sig åt att fiska i miljonkronorsvatten, jorden runt är svårt att förstå. Ska inte dra en gissning, det blir fult. Men jag är inte avundsjuk. En svensk tiokilos i dessa små skogsälvar är värd mer är 10 stycken 15-20 kilos i Alta. Det här är på riktigt. Det här har jag hittat på själv. Frihet. Jo, jag är lycklig över mitt fiske.

Jag börjar trä spöt. Men kommer bara till 4,e spöringen innan Erik säger.

-Jag har en.

-Hur fan då?

Erik backar upp mot bergsvägen och bromsar. Jag kan inte säga något. Det finns inga råd i världen. Bara en vild älv och en stor lax. Bara den inte är för stor. Den drar ner. Erik har den stora gamla Loop classiken. Den största med 600 meter på.

Men det hjälper inte nu. Det liknar toppknutet. Det går inte att följa mer är 20 meter. Erik står med rakt spö och bromsar allt som går. Ratten i botten. Linan rinner snabbt ut. Erik bromsar linan med fingrarna mot spolen. Han bränner gitarrfingrarna svårt .

Jag har inget att delge. Hjälplös. Bara en sak kan jag göra. Det är att vråla.

-Klossa fast den. Lås rullen. Toklås. Lås. Klossa fast den tuffare än Tuffa Uffe. Jag visste att det skulle gå av ganska fort. Men vi hade nya kraftfulla krok 8 på våra plasttuber och 0,47.

Jo, Erik står med rakt spö och laxen börjar hoppa direkt på rullen om ni förstår hur jag menar. Nu var det toppknutet. Ingen spöböj. Hopp på hopp på hopp och rull över hela poolen ett hjul som snurrar 20 meter. Cirkus, och hög puls. Älven rusar fram som ett lok och fisken är inte galet stor. ”Bara” Kring 8 kilo och som genomskinlig. Som pärlemon i en nyss uppbruten mussla. Den rullar och hoppar i 3-5 minuter sen inträffar något lustigt. Den lägger sig på sidan i den vilda älven. Planar som en liten harr. Erik spänner på och fisken får fäste i vattnet med huvudet mot strömmen. Trots hårt vatten så gör den strömlinjeformade fiskkroppen att tyngden släpper. Erik börjar valla den uppåt. Han går och vevar sig ner aktsamt för att inte reta den med knyckar så den vänder huvudet tvär strömmen. Han lurar den att den liksom att tror sig stå still i strömmen. Sen bogserar han försiktigt  upp laxen utan knyckar som ett stillastående vevande skulle ge. Försiktig vallning - bogsering. Vi får in den bland sand och stor sten. Jag fångar den i ett brottar grepp om spole och gälar. Och vi har årets första på land. Den blir alltid mat. Jag har inte ord. Att se en 8 kiloslax ligga i några minuter och plana på sidan som en liten harr. Erik har ont i händerna. Han har slagit sig på veven och bränt av skinnet på fingrarna. Vi sitter där tysta på knä. 8,2 kilo. Ett kilo mer och…….

 

 Del 2 Öringen som fick vara

Lidmanfeber. Har någon av er haft Lidmanfeber? Sån jävla feber att man svettas och rullar ur sängen och mamma ringer jourhavande läkare. Tranropens ljud över myren, och lommens ödesljud ekar i huvudet och lavskrikan sitter på sängkanten. Jag hade riktig feber och fångats in i ett psykosliknande tillstånd. Någon farlig variant av Hongkonginfluensan. Jag hade tagit brorsans fiskeböckerböcker och läst mellan febertopparna. Den lavludna kvarnen med sina lösa golvplankor där storöringar gled över sandbotten. Mörkgröna ryggar som gick mot svart och allt tätare upp mot ryggåsen. Och i helt rent guld om buken.

Jag och Hans låg med spöna och pilla ner våra Royal Coachman där plankor fattades. Och de högg och hoppa så det dunkade i golvet. Och vi smög i timmerrännor och balanserade över flottningsbroar. Hökugglan satt i ett träd ner mot selet.

Jag drömde om att skaffa en kamera. Jag hade en Canonkatalog vid sjukhussängen och upphetsad längtade jag efter en Canon EF. Katalogbilderna höll mig vid liv. 42 grader och doktorn kom igen. Jag frisknade till. Men drömmen om öringarna och kameran fanns kvar. Jag sommarjobbade som 16 åring och köpte en Canon AE1. En rulle kodachrome kostade en förmögenhet. Varje bild var noga utvald och komponerad innan knäppet.

Men den absoluta början till febern som till sist fick mig i framtiden att skriva två naturromantiska böcker under vintrarna av längtan – var hos Morfar i Dalarna. Några kilometrar från hans hus fanns en större bäck med sandbotten. En Lidmanlyrik i miniatyr. Det fanns flottningsrester i bäcken, eller kanske ska jag kalla det en liten å. Öringarna gled mörka över sandbotten. Vakade och intog favoritplatser. Så jag hade hela magin flytande i ådrorna. Jag kunde vara där när som helst under somrarna. Bara ta cykeln och byxfickan full med mask.

Sen hemma i Solna i skolan satt jag mest och såg ut genom fönstret. Men inte var jag i Solna. Jag var skogen, det syns på betygen. Mina öringar var små i ån hos morfar. Någon eller några hekto. Men mystiska, flygande över sandbotten. En stor på halvkilot hade jag skrämt en gång. Då vek sig benen och jag blev liggande i blötmossa stirrande i himlen tills jag var dyngsur. Jag kan se det som ett hål i tiden. Händelsehorisonten vid ett svart hål.

Men fanns Lidmans öringar. Ett, två, tre kilo. ”Snyftande vak”. Eller var det bara en Lidmanfeber. Utrotad. En fantasi och dröm. Fanns den där ån? Eller var allt taget ur en författares huvud med orimliga fiskedrömmar. Visst, i hans böcker fanns bilder men det var mest på gubbar med pipa i munnen som balanserade på flottningskistor. Jag menade – hur skulle man kunna bevisa det här. Att öringen som räddade mig i tokfebern fanns. Visst, det var gamla böcker. Allt kunde vara borta.

Så ställs cykeln undan för att rosta bakom morfars vedbod, sen mopeden, till sist tredje raketsteget. Vi släppte mopeden och den sväva iväg ner mot den blå jorden och tredje raketsteget förbereddes. Först stilla en stund som man svävar fritt och sen  

Ignition - och 1000 G mot ryggstödet – en Volvo Amazon. Nu nådde vi hela den värld mänskligheten visste hade en biosvärd. Vi packade och packade om. Band flugor. Tränade kastning i Hagaparken. Go or not go. Go or not go. Go or not go, från alla stationer.

Bror och jag fick ett tips om en sträcka av en å som låg i urskog av månghundraåriga krumma, vresiga tallar och granar spöklikt svarta av ålder. Nära fjällsorgens kant med grinig fjäll-jävla-björk och seg-jävla-vide. I ån där i skogen hade det varit fiskeförbud i många år men nu hade den öppnats igen. Och ingen visste om det.

Jag var 16 år och brorsan hade ganska nytt körkort. Jag lagade upp en gammal Volvo Amazon och så begav vi oss långt bort. Längre än vad våra fiskecyklar och fiskemopeder kunnat ta oss. Nu var det 99 oktan och en B18 motor som jag satt på ett topplock från en B20 som jag planat ner i fordonskolan och polerat och tagit upp bränslekanalerna i. Den senaste modellen B20 topp hade 44 mm ventiler i stället för 42 mm. B18 Toppen hade bara 40 mm.  De stora 44 ventilerna och K-kam som säkert gav 95hk i stället för 75 hk. Hade ett par dubbla SU förgasare från sportmodellen, men de var så slitna i spjällaxel-bussningarna och drog för mycket tjuvluft. Annars hade vi haft drygt 100 hk. Men vilken lycka. Det var första trimmet och vi kunde åka vart som helst. Mamma fixade pengar åt oss på något märkligt vis. Snodde hon dem, någonstans? Kanske rånade hon Favör på Råsundavägen. Men vi åkte och hade Fjällrävens blåa stålrörsryggsäckar.

När vägen inte längre var framkomlig, spände vi på oss våra ryggsäckar och vandrade över en mil. Jag trodde döden skulle ta mig. Det var tungt. Det handlade inte om frystorkad mat utan riktiga hamburgare och falukorv och konservburkar och potatis. Vi fick äta en hel del sur mat, men det är en annan historia. Vi kom till en å som hade långa sträckor sandbotten och granarna stod lavludna. Det går några dagar. Maten ändrar färg.

Jag sitter mitt på dagen vid ån och plötsligt kommer den glidande över ljus botten. Stannar strax utanför mig. Kanske 1,5 kg. Febern kommer, en känsla av att detta bara var för mig. De finns. 16 år fortfarande en pojke med bristfällig flugutrustning.

- Hur gör jag nu?

Öringen vakar och tar några gråa halvstora sländor. En sån har jag på tafsen. Men jag är trollbunden. Febern stiger. Hade mamma varit med, hade hon fått ringa jourhavande läkare innan jag bara skulle falla på sidan som ett vinkeljärn. Till slut får jag ner handen till flugan och lossar den ur korkhandtaget. Ja, bakkastet är fritt. Jag luftkastar nedströms för att inte skrämma den. Sista lägget vinklar jag uppströms. Flugan driver rakt ner mot öringen. Åmoa, hon som äger allt - öringarna, ån och solstålarna, natten, dagen, dimman. Även strömkanterna kring stenarna, de hundra åriga tallarna, det klara vattnet och gulärlan, sländorna - kommer mig till hjälp och lägger våta lindor på min panna och hela huvudet. Tror hon gav mig nått receptbelagt lugnande. Decimeter efter decimeter driver flugan. Det är grunt. En halvmeter kanske. Solen står så illa att skuggan av min lite knyckliga tafs kommer glidande efter botten innan flugan och ger en onaturlig, krullig och knycklig skugga. Öringen skräms och drar med en sån fart att den piskar och går på sniskan likt en flundra.

Jag lägger mig ner och stirrar upp mot händelsehorisonten. Så nära. Så nära. Men fiskarna i den här ån är nästan omöjliga att få på dagen i solljus.

Det kom att ta många år innan jag lyckades få en guldgul Lidmanöring av större storlek. Men jag såg dem alltid. Men där jag låg och såg upp mot himlen var jag lycklig ändå. De fanns. Jävlar. Det var inte bara något som Hans Lidman hittat på.
 

Nu sitter jag vid samma å som jag fiskade när bror och jag för första gången fick fart på Amazonen och räckvidd att leta efter ån med guldöringar ökade . Fiskarna är kvar. Under några år försvann det då det sprang folk med vadarbyxor och stora håvar. De spinnfiskade och metade mask också, fast bara fluga var tillåtet. Skoter och nät om vintern. Skyltar kom upp vid ån att ”Ortsbefolkningen fiskar efter egen fantasi” men de gubbarna blev gamla och dog eller söp bort intresset.

Platsen spred sig bland fel folk, och var snabbt utfiskat. De är känsliga de åar som ligger just i skogen nedom fjället. De har en symbios med gädda och på nått sätt blir öringarna få men stora. Gäddan tar de öringarna som inte är av rätta virket samt trimmar de andra. Och når de bara en storlek på 5-6 hg kommer de att bli så stora som insektsdiet tillåter. De vikten ligger kring 2, högst 3 kilo. Men bror och jag har sett 5 kilos öringar. Det måste vara några sällsynta fiskar som gått över på fiskdiet av smågädda och småöring.

Nu är jag 57 år. Märkligt, men ni övermodiga ungdomar vaknar en dag med 57 i pannan en dag ni också. Om inget riktigt dumt händer, och man är hemtagen – till vad. För jag kan aldrig tro att Någon Gud i vilken religion som helst tar hem människor för tidigt. Det är Fan själv.

Så sitter jag där igen. Jag har en öring som står på samma plats som när jag var 16 år. Fenorna rör sig försiktigt. Jag håller spöt över knäna.  Allt är exakt lika. Och tallarna vuxit men det är inget som märks på 40 år. Så kort är tiden. Men nu är jag där igen. Bara att det inte är 1977 utan 2017. Vad fan var det egentligen hände. Eller inte hände. Har jag någonsin lämnat platsen? Så känns det.

 

Här är vi, öringen och jag som alltid. Tiden.

Två vuxna barn. 14 böcker, en SVT-julkalender, Sommarprat, August hit och dit, plaketter och blommor och choklad och översatt till 15 språk samt otaliga fiskartiklar och två tusen skolbesök i föredrag om dramaturgi. Resa i förlagets tjänst som en rymdapa runt världen. Vad är det jag inte kan förstå? Detta var inte skryt. Saker som bara varit en följd av mitt jobb. Det var tid. Eller…?

Nej det finns ingen tid. Solen går upp, och solen går ner, och vi två är som sagt här, öringen och jag. Inte minsta skillnad. Samma Linnea blommar vid stubbroten med sina små klockor. Ja, ont i knäna har jag fått. Hör dåligt på vänster öra. Finns tiden? Det skulle vara de värkande knarrande knäna som bevisar det - och om den där 16 åringen kom längst ån skulle han inte känna igen sig själv som satt där. Fast jag tycker det inte gått ett år, inte en rörelse. En 16 åring med ett splitcanespö Foster "The Airsprite"

Det är just bara livet skulle min fru säga. Det finns ingen tid, bara livet. Nu blev jag krånglig. En älg kommer gående på andra sidan ån. Säger man verkligen så? Att en älg går: Jo man gör nog det. En häst travar och skrittar och galopperar och fasen vet allt. Men en svensk älg går. Jo det är självklart. Eller lunkar. Eller släpar sig grinigt fram.

Efter 30 år sitter jag här och ser på samma öring – en släkting i alla fall till den 1977.  Åmoa behöver inte komma med något receptbelagt lugnande medel och kylning av pannan. Men pulsen finns där. Jag fingrar på den grå/blå flugan i korkhandtaget. Och har öringen i blicken. Flugan jag ännu inte vet vad den heter. Det vet inte öringen heller. Här sitter jag som inget hänt. Jo, något har hänt. Jag har fått flera stora öringar ur ån på torrfluga och nymf. Någon närmare 2 kilo. Men det känns som om det är allt som hänt. Dagar och nätter vid de Guldgula öringarnas å. Knott, mygg, tranrop och lommens läte. De månghundraåriga tallarna, ån öringen och de uråldriga granarna ser ju exat lika ut. Ingen tid.

Jag lossar flugan ur korkhandtaget. Nu vet jag hur jag ska göra. Nu i dag har jag god chans att få honom att ta. Nej, jag sätter tillbaka flugan i korken. Ser på fenorna och prickarna. Sen lägger jag mig ner i det höga strandgräset och ser upp mot himlen. Ser upp mot händelsehorisonten.

Jag vet att öringarna finns kvar och det räcker för mig. Hoppas någon pojke ligger och ser upp i himlen och drömmer och kan se dem över sandbotten. Det måste finnas någon sån pojke kvar. Kanske många, kanske några har hittat morfars böcker och fått den riktiga febern, och vinglar iväg till skolsyster…jag hoppas.



Del 3 Sista hemresan

En bild är en bild. Ett foto, ett knäpp. Det vet alla. 1/125 dels sekund eller en1/ 500 del. Bländare 5,6. Ljus. Bara ljus. Ingenting annat än ljus. Det här är en bild på en som kör båt och tvålaxar och så någon som knäppt kortet. Mer är det inte. Det som hänt före och det som kommer hända efter vet vi inte någonting om. Jo, jag förstås.

Det är min nu bortgångne vän Jimmy som knäppt kortet. Vi tror detta är för evigt. Säsong för säsong. Han är ung. Det skulle vara han som skulle fiska den sträckan som gubbe och tänkt på mig som ett trevligt minne – om det nu fanns nån jävla ordning i livet. Det är 2008 och rekordår. 28 tusen laxar gick upp i Torneälven. Troligen den högsta siffran på 50 år. Nu får man lax-dubbelpucko i huvudet och skriker katastrof om det ”bara” går upp 65 tusen.

Men båten och natten. Sista resan hem.

Vi är lyckliga. Jimmy hade en längtan efter att vi skulle få åka hem med två laxar och det fick vi – sista dagen. En blinkning från Ävlmoa, gud, eller nån annan. Eller bara livet som jag nämnt några gånger nu.

En utandning så är allt borta. Och det otäcka och läskiga är att det här är normalt läge, att planera för nästa säsong. Lyckliga, ovetande. Men efter den där 1/250 delen bl 5,6 är allt borta. Både det som varit och det som ska komma. Bara bilden. En utandning, men själv går man på. Men det enda som finns är lyckan där i båten, inget annat.

Men hur hamnade vi i Tornedalen och drog tio laxar på fluga under 10 dagar det där magiska året 2008. Helt utan fisketurister. Jo, min vän Frekko så klart. Jag träffade honom 2006 och han berättade om sina båtfiskade laxar tidigt på säsongen kring midsommar. Blanka och sällan under 10 kilo. 2007 var jag upp och gjorde ett reportage för den nu nerlagda tidningen Fiske För Alla. Vi körde med ett handhållet spö som jag var boss över. Frekko rodde. Nästan direkt i vårt första möte blev jag galet förbannad på honom. Jag skulle vänta tre kilometer upp medan Frekko körde upp båten till båtsället. Jag väntar och väntar. Alltså Vad jag inte då visste var att Frekko var en fisketok av grad 10 på en skala till 10. Under laxsäsong fungerar han inte. Ordet fiskeintresserad är en nysning. Jag pratar om en ren och skär vettvilling när det gäller fiske. Just där han puttar ut båten 3 kilometer längre ner ligger Byagropen som är mycket bra laxställe. Han ser en lax visa sig. Självklart gick huvudproppen till 10 tusenvoltsstängslet. Medan jag väntar är jag ovetande om att han drillar för fullt. Han får upp den och kommer till sist upp och visar och tror jag ska bli glad.

- Men för i helvete , skriker jag. 130 mil för att göra jobb om Torneälvslax. Och om dig som guide. Hur fan tänkte du? Jag vill vara med. Annars fungerar det inte. Hur i fan i satan tänkte du?

Frekko var tyst en stund och mumlade sen tyst

- Vad synd att den tog.

Men så sken han upp trots att han hade en mordisk reporter framför sig.

- Vi tar strax en till.

- Vi tar strax en till härmade, jag och vickade på huvudet och knäade av ilska. Det är laxfiske. Fan, man tar inte strax en till. Helvete.

Jo, jag har berättat det här förr i en lång artikel. Men två timmar senare händer otroliga att vi fick en blank på 11 kilo. Reportaget är hemma och jag har verkligen fått kraftfulla detaljer att hänga upp historien på. Lycka. Reportagelycka. Och jag förstod att min guide inte var vem som helst.

Jag såg många fina land flugfiske sträckor från båten. Strömkanter och nackar längst stränderna. Älven är 300 meter bred här så man får inte tänka på bredden då blir man galen. Det fanns nackar efter kanterna som är 30-40 meter breda. Det fanns platser där undervattenstenar låg på perfekt kastlängd från land och 30 meter ut. Det fanns stora blankor mitt i älven. Oändliga möjligheter Även att ankra flugfiska från båt eller med roddare. Speciellt ett ställe såg grymt farligt ur för flugfiske. En stor sving med klassisk norskt grusör. Sträcka började med en nacke och avslutades med ett vadbart laxglid. Det såg litet ut men jag kollade upp det på Enirokarta senare. Sträckan var 300 meter lång, och innehöll allt. Vi fiskade förbi med båt och drag och jag frågade Frekko om någon fiskade där.

- Nej, den sidan är väglös. Jag satte av ett par Danskar under en guidning, men nej. Ingen fiskar där. Men huvudfåran går där.

Jag log och kände en barnslig värme. Va fan hade jag hittat.? Guld, säkert samma känsla som guldletare. Platsen låg sju kilometer med båt från vårt boende och båtplats. Frekko och jag fick fyra laxar till över 10 kilo och några mindre. Det var  finfiske med båt roddare och en vobbler. Inte huggkrok och hammare och båten full av blod som på en valfångare. Samt 10 spön. Några av våra laxar fick gå tillbaka.

Så kom 2008. Jimmy och jag drog fullpackade förbi Jockfall. Innan dess, fram till midsommar hade vi fiskat Lögde tillsammans. Tror jag hade 6-1 eller 7-0 på honom med två över 10. Men stämningen var hög ändå. Men man kan liksom säga att den kunde varit högre. Ett visst spel laxkompisar emellan kunde kännas. Jag var ödmjuk och nämnde inget om mitt fiske. Det var ju bara så enkelt att jag hade haft tur 6-7 gånger.

Jag hade egen motor med mig som Frekko svetsade ett propellerskydd till. Skyddet är som en spjutspets som de kör med där uppe. Det skyddet tar ingen kraft från motorn. Men propellern är inte snygg efter en säsong. Min motor är en 8 hk Suzuki som Robban på Aston visade hur man flyttar en liten stopplatta så gick gashantaget att vrida 2cm till och så var det en 9,9 HK

14 dagar skulle vi fiska. Det var 2 meter för högt vatten gapade alla om. Jimmy och jag tyckte det såg fint ut bara man inte tittade rakt över. Då fick man svindel. 300 meter. Nej blicken ska smeka kastlängden från land och vattenhastigheten var lagom. Vadå 2 meter för högt? När vi satt på kvällen och gjorde iordning våran utrustning förstod vi plötsligt allt klart som en lysande svävande kula i rummet. All erfarenhet kom från båtfiskare. Helt oanvändbar för oss flugfiskare. Vi måste tänka själva. Inte bry oss om bårfiskarnas råd. Det var något helt annat. De ville ha löjligt sakta vatten och skulle ner i lekgropar med småvobbler. I det här höga vattnet fick de bara skräp på krokarna och laxarna var inte i groparna utan stod ytligt i strandkanter, Strömkanter, bakvatten och kring storsten.

Jag hade inte använt min trimmade 8 hk motor på många år. Men den startade fint. Vid båtplatsen - 60 meter ner stack berg och klippor upp i hårt vatten. Och det drog bra just där vi hade båtarna. Fler och fler byagubbar kom ner. Vi lastade allt för ett 14 timmarspass. Jag hade aldrig körd en sån här forsbåt som vi genast döpte till Djonken. Gruppen som samlades för att se Sörlänningarna välta och dö, växte.

-Ähh, tänkte jag. Det är bara att skjuta ut den, hålla fören mot strömmen, gasa upp och vända i en stor båge över älven och köra nedströms till platsen med grusöret jag såg året innan. Jimmy var tvärilsk över det här jävlabåt åkande. Han hatade båtar. Till laxfiske gick man. Eller åkte raggarbil. Nej, han tyckte mycket illa om det.

Jimmy hoppa i och la sig i fören. Jag sköt ut båten, klev i och la i växeln. Men man fick inget fäste. Grundsmygen låg i. En sinnrik konstruktion som höjer motorn så man kan köra grunt. En bygel som man fäller mot riggen.

Jag fick inget fäste med propellern. Det blev bara vattensprut. Vi började snabbt driva mot klipporna och ett säkert haveri. Jag hängde över kanten och slet i spakar och fjädrar. Driftfarten ökade. Det var längesen för djupt att vada i. Och för hårt vatten. Panik, hantera paniken. Andas. Farten ökade. Jag tog i och tänkte dra bort hela smygen. Men det är typ 3 mm svetsad plåt.

Hur fan var det? Det var nått löjligt enkelt. Titta inte upp tänkte jag. Jobba, jobba. Titta inte upp. Jobba. Vi drev fortare och fortare. Titta inte upp. Jobba. Titta inte upp. In i den här lilla världen. Koncentration. In i bubblan med grund smygen. Bara vi i universum. Så kom det bara. Den röda lilla knäppspaken uppe vid själva motorn skall bara knäppas uppåt. Snabbt fick jag bort smygbygel, vände upp båten mot strömmen. Låg så en stund i strandens hastighet. Andades. Klipporna var nära, men jag vände mig inte om. Tittade inte på folksamlingen. Men blåsta blev de – Tornedalingar som hoppats se sörlänningar välta och …. Till och med Jimmy från Västerbotten var en jävla sörlänning. Och jag var stolt över min kylighet. Men samtidigt arg för att jag inte kollat, och memorerat handgreppen efter så många år. Jimmy mumla, nått om fjollbåt.

Jag körde där det såg djupt ut. Försökte läsa vattnet. Men vi bonka i sten och körde fast i sandrevlar. Första resan tog tid. 7 kilometer labyrint med mycket påkörningar. Och något Norskt trevligt grusör såg jag inte. Vattnet var ju två meter högre än året innan. Vi fann en mycket liten vik och landade båten, där det borde vara. Jo, nu såg vi ett litet grusör. Och dess sträckning ut i älven. Grunt ut till huvudfåran med gropar och revlar i grovgruset. När vi tittat en stund kom sången, laxsången i huvudet. Jag brukar sjunga tyst. Jimmy ville börja där. Jag gick upp mot nacken. Men samtidigt hade jag en oro malande i magen som en isborr. Vad fan hade jag hittat på för konstig lek nu? Tur att Jimmy var en sån tålig vän. Aldrig något gnäll. Men jag kände mig som jag lurat honom. Jag kom upp till nacken. Satte mig och såg över den blanka glidande ytan med harrvak. Fågellivet var helt galet. Och vi hade en uggla på varje sida som älven som tävlade i att vara tokigast. Så sitter jag där – och så bara var den där. Hela ryggen och stjärten. Min kropp blev helt stel som om ett is-svärd dragits från nacken och ner genom ryggraden. Jag såg prickarna, fenorna. Och midnattssol. Det var det galnaste jag sett. Kanske det gått 7 minuter. Vi laxfiskare är lustiga vi. Det planeras och kluras. Och många av oss har många hundra års erfarenhet i kroppen från vänner och det man varit med om själv. Och så är det ändå som att få en kula i bröstet när man ser dem. Hur är det inte då när de tar?

 

Jag pressar mig upp under videt i maxdjupt vatten för att nå. Flugan går där ute och på platsen ser jag hur linan stannar upp en stund sen kommer tyngden. Väntar några iskalla sekunder och lyfter. Fisken blir galen och drar snett ut och ner mot Jimmy.

- Jag har en skriker jag. Lax, lax, Lax, Jag har en. Åååååhhhaaaa. Hjälp, liksom.

Jimmy vänder sig om och frågar fånigt chockad:

-Du har en vadå? Vadå, vadå. Och så skriker han. En vadå? Vad händer? En Vadå?

-LAX

Det är ingen stor fisk. 7kilo och det är lätt drillat i Torneälven just här. De gör först en 70 meter resa, sen en 40 meters, och sist en 20 meters så är det klart. Lite plask och snurr. I Lögde i någon hölja skulle det bli knepigare. Där har de oftast hård fors med djungelstränder att dra ut för. I Torneälven åkte vi ner till vårt grusör varje dag. Jag fick fyra stycken kring 6 - 7 kilo, Men Jimmy hade inte känt nått. Vi pratade inte längre med varandra. Men allt fungera. Packa, laga mat och diska. Tyst militär disciplin. Men det infinner sig en mystisk märklig woddo-känsla i dessa lägen. Men vi klarade alltid ut dem. Jag brukade dra ner på mitt fiske. Ligger i solen och ser på smörbollarna som vajar ovanför mitt huvud. Se hur solen lyser genom bladen. Och fota och spela gitarr och spå i moln. Där kommer ett som liknar Nalle-Puh. Och där en bläckfisk och en buss.

- Lax, mannen, Lax mannen,

Jag fotade inget. Var fullt koncentrerad på att ta upp den om så i bitar. Vi lyckades och kramades och, -nej inte pussades. Men total glädje. Den vägde. 10,3 Jimmys PB och förblev så.

Att köra båt på älven blev jag bättre och bättre på för varje dag. Till sist hittade jag en rutt och vi gick helt fria utan bottenkänning. Jag blev bättre på att läsa av storsten och undervattensrösen och självliggande storblock här och där och ta ut märken på land och fatta hur sandåsarna såg ut. Läsa vatten är väl enkelt tycker säkert en och annan laxfiskare, men det här är så stort och ljuset är aldrig detsamma. Sen ger min trimmade 8 hk en ansenlig fart på Djonken.

Sista fiskepasset kommer. Det är verkligen sista fiskepasset. Det är så lite man vet. Jag har inte varit där sen dess. Det har varit helt dött i fyra dagar. Vi ligger på strandnipan och deppar. Det är sista dagen. Lax slitna. Jag gör ett ryck och kokar kaffe. Jag har ryggen mot älven. Vi sitter just vid blankglidet nedanför grusöret. Jag hör något svagt. Men det är så mycket ljud. Jag hör det igen, nu lite högre och vänder mig om. En lax går ljudlöst upp och visar ryggen och det är inte hörbart. Fler går upp ljudlöst i strömmen. Hur kunde jag höra. Det är lax Woodo. Öronläkaren hade sagt att det där var inte hörsel utan intuition. Jag sparkar till Jimmy där han ligger med hatten over ansiktet. En ny rygg och en ny och en till, utspridda på stort område. Jimmy rusar rakt ut och jag kutar upp till nacken. Det hugger, rusar och tappas. Hugger, rusar och tappas och så får Jimmy en på land kring 7 kilo. Alla verkar exakt lika stora. Jag kämpar och snart har jag en jag med. Varsin som vi tar reda på till våra bovärdar.

Och vi ser på varandra. Vi kommer få åka hem med varsin fisk i båten. Helt slut packar vi för hemfärd. Morgonen kommer och fågelliver är hysteriskt. Som när djungeln vaknar om morgonen. Vi slår av motorn. Driver en stund och lyssnar. Ugglorna har inget att sätta emot. Halvvägs hem får jag en idé. Jag tänker plötsligt - kanske man kan åka på andra sidan om de där stora undervattenstenarna och snedda åt höger. Det borde gå. Jimmy ligger i fören, ser upp mot himlen och är laxlycklig. Jag väjer av mot höger och min idé. Kommer hundra metet uppströms.

PANG, BOM, SKRAP.

Jimmy flyger högt.

- Vad i helvetet?

- Jag ville bara pröva om det gick att åka…
 
- Vi hade ju hittat en väg, varför skulle du ut här i sammelsuriet???
 
-Prova.

- Du har damp, säger Jimmy det har jag alltid sagt. Och han forsätter medans han rättar till hatten : Ville bara pröva, va fan. Ja, liksom…

Och så är vi tysta en stund för att sen börja gapskratta över älven. Men den egenskapen jag har gav oss många äventyr och det borde blivit fler.

 

Från Flugfiske i Norden 2018 med tillstånd av Lasse Hallberg. Reservation för korr- och slarvfel. Detta är inte den redaktionella texten utan mitt original. Alltså - överseende, eller en snigel i - ja. Det nämner vi inte. 32132 nerslag med blanksteg. Orkade ni?