Atomragnar
Atomragnar Mikael Engström Fiske Skriva Fota Lax Fotografera Bilder Lögdeälven Flugfiske Gädda Abborre Livet Döden
söndag 30 april 2023
fredag 30 september 2022
Laxdagboken 2022
Dag 1 Flugrullarna
Jag är framme vid mitt
laxhus i Västerbotten. Det är den 20 maj och det ligger snö kvar på baksidan. Låser
upp och och öppnar dörren. Hela den unkna vintern slår emot mig. En fuktig,
livlös doft. Och..Va. Har det varit inbrott? Ofantlig röra och stekpannan
ligger mitt på golvet. Varför? Disken, prylar, böcker tidningar. Det finns inga
inbrytningsmärken. Jag var här i tre månader förra året. Måste ha rymt. Eller är
det så här det ser ut i mitt huvud. Visst, så här ser det ut varje år. Om några
timmar har jag vant mig. Som om jag aldrig lämnat huset. Men var är min stora
väska med flugrullar. Jag var säker på att den låg här. För i Farsta och huset
i Mora fanns den inte – och så inte här. Har jag glömt den på någon parkering?
Har någon snott den medan jag sprungit med packning? Det rinner som isvatten
längs ryggraden, blir illamående. Ångest. Det är alla mina rullar. Livets
rullar. Jag letar och letar. Försöker tänka - men det är som tågkrock i huvudet.
Jag ser på frysboxen som står med öppen lucka. Jag får en känsla varje gång jag
går förbi boxen i letandet. Tittar ner på den tomma botten. I hörnet ligger en
död liten mus. Det är nått med frysen. Jag lägger mig på kökssoffan. Det
handlar om rullar och linor för långt över 50 tusen. De flesta går knappt att
få tag på. Förtvivlan. Barnslig förtvivlan. Rullarna är mitt liv. Jag ser på
frysen…och kommer på det. Frysen i Morahuset. Jag tror jag ställde ner lådan
där när jag drog till Farsta i våras så ingen skulle sno den vid inbrott. Ett
snabbt samtal till min vän Janne i Mora. Han åker och kollar. Jo, rullådan står
där. Jag kliver i bilen och kör fram och tillbaka. Hundra mil. Ibland är man
för smart för sig själv.
En otäck laxkänsla finns i
kroppen. Jag kom direkt snett in i det här. Skitåret kanske kommer. Folk kommer
drilla framför mig. Bakom. Vid sidan om, under och ovanför. Tomma dagar och
unga Newbie,s kommer rundfiska mig och skratta ut gubben. Nyss var livet tvärtom.
Vad hände?
Dag 2 Mina flugor
Vaknar mitt i natten. Städar
och vädrar huset. Binder tre enkla flugor för dagen. Jag binder bara i
laxhuset. Binder bara för dagen. Mina snabba fulflugor. De fungerar och tar
under två minuter att göra. Tänkte någon gång skriva en artikel om laxflugans
totala obetydelse. Men det skulle bli en kort artikel och såra många duktiga
konstnärer. Okej, jag är bara lat. Men jag skulle aldrig fiska med någon annans
flugor. Mina flugor ute i älven är jag. I sinnet med min inre syn följer jag
flugan. Blir flugan. Se laxen när den stiger och tar, eller bara blänger. Jag
är flugan. Svårt att förklara och bör nog inte förklaras. Så är det bara. Det
är två storlekar av svart-brun-oranga flugor. Antingen bunden på orange
plasttub eller liten koppartub. Inget hackel eller nått annat pyssel än vingen.
Det går faktiskt bra att fiska enbart med den orangea plasttuben. Det låter
tråkigt. Men jag älskar mina flugor. Fast jag visar dem inte för någon. I
jämförelse med alla ungdomars flugaskar vid älven så är mina döda. Men det är
att tro fel. Mina flugor är magiska. Har ett liv och syfte.
Dag 3 Tranorna kommer.
Vid älven. Inga löv på
träden. Snö i svackorna. Jo, jag är förtidig. Här uppe finns ännu ingen lax. Men
jag vill vara först. Ensam och först innan galenskapen drar igång. Några få
dagar av gammeldags harmoni. Som förr. En trana flyget tätt över mig. Att få gå
först på stranden. Göra de första spåren i sanden. Jag har fem ograverade
veckor framför mig. Något kommer klart att hända. Men vad? Efter snart 45 år
med laxspöt så har det varje år hänt något nytt - otänkt. Jag älskar
kortvatten. Det är ruffigt. Finlaxfiske på dyra privata sträckor ger mig
ångest. Det ska vara tillgängligt. Det jag lärt mig genom åren kan ingen ta
ifrån mig. Jo, jag har fiskat privatvatten. Trevlig stugsocialism. Men så
kommer en laxhallick en dag och bjuder det dubbla och tar dit poolhoror som
inte kan fiska. Och allt du lärt dig ligger på tippen med ditt hjärta. Jag är
inte social. Laxfiske är något annat. Billiga kortvatten kräver mycket annat.
Fem bilar på parkeringen får inte rubba dig. Det kräver knep. Du måste lära dig
bilarna. Om det är jobbigt folk, eller turister, eller galningar. Vilka tider
fiskar de? När är de fulla. Vilka trivs du att köfiska med. Vilka är
ryckfiskegangsters med 60 grams torskdrag och säljer lax för 100 kronor kilot
till restauranger i Umeå. Det finns några hemliga tider på dygnet då
parkeringarna är tomma. Fortfarande har jag små ställen vid älven jag inte
pratar om. Jag gillar kortvatten för det är svårt. Sällan tur. Jag gillar det
för att träffa andra knepiga djävlar. Jag gillar det för att störa fulfiskare. Men
min fru vill inte att jag ska söka problem. Va? Sån är inte jag. Och vilka
problem? Jag slutar här. Det får bli till Ockulta laxfiskedagboken. Inferno.
En till trana flyger över
älven.
Dag 4 Burkskinka
Alltså - vägen till älven
och vägen från älven, det är två olika världar. Till älven, då tror man ju på
någonting. Då finns ett liv., Från älven… Då tror man inte på någonting. Då är
det bara en massa myror på stigen. Och man är hungrig. Burkskinka. Ja… Eller
burkskinka.
Dag 5 Bara myror på stigen
hem
Laxfiske. Att vara beredd -
det händer sällan. Ett kast ett steg. Dagar och tankar långt bort i inget. Det
är faktiskt tomt i huvudet på mig när jag fiskar. Nått ljusblått. Ett steg ett
kast. Jag kan inte tänka på texter jag ska skriva, bokidéer. Nej, inte planera
något. Inte närvarande. Tomt. Fri. Det drar? Nu är det något som försöker sno
min fluga. Varför då? Va... Ska det vara
så här. Sekunder...ja. Hjälp. Jag har en. Varför då? Och en kolossal
tågurspårning i hjärnan. Men inte idag. Fiskepasset avslutade sig själv. Jag
ramlar i den höga älven. Glider ut i djupet. Tar några simtag och så är det
färdigfiskat för i dag. Bara myror på stigen hem. Burkskinka.
Dag 6 Den yra älgkalven
Jag vaknar halv fyra på
morgonen och har känslan. Alltså "känslan". Den var vanligare när jag
var yngre eller ung och inte lika tjock och seg. Känslan att nu. NU. Det är
bara sekunder kvar. Ingen frukost. Ingen hygienrutin. Ha. Bara snus. I vadarna,
på med jackan. Är det ljuset, är det doften? Är det… Vad fan är det? Det är
bara NU. 300 hk vrålar mot älven. Stenhård hjulupphängning. Jag ska sex
kilometer nerströms. Och det går fort. Jag borde varit där nu. Som om det är
någon magisk portal eller Strargate som stänger när som helst. 170 mot böjen.
Jävla sega dieselhästar. Den svarta bilen var bättre. 300 bensinhästar. Den var
uppe i 200 hundra just här. Men den satte jag i diket på väg till en gröbba.
Nyplogad grusväg och slarv. Mätaren segar upp till 180* (red anteckning se * i
slutet). Och där är den urgamla, oskyltade viltövergången som bara
lokalbefolkningen känner till. Jag har koll, släpper gasen. Bromsberedskap och
god moral. Viltövergången är lurig. Där kan passera räv, björn, harar, hjort,
tomtar, troll, vittror. Ååhh. Jävlar…Bromsen i botten. En älgkalv hoppar över
diket. Den tvärvänder och blir stående vid dikeskanten. Ser i backspegeln att
den blänger efter mig med vinklade öron.
Ingen bil parkerad vid älven.
Inga andra spår i sanden mer än mina. Jag ser över älven. Virvlar. Himlen i strömmen.
Det är tyst. Älven rinner tung, hög och tyst. Jag lugnar ner mig. Lägger in en
till snus bredvid den andra. Läppen full. Kollar tafsen, krok, skarvar. Det
kommer bli första varvet med min Loop 4,a jag fått av Magnus Hammaström. Linan
är en flyt, S1/S2 och så plattub. Tyngre behövs inte på hög försommarälv och
ostörda, orepade laxar. Tre kast, sen skakar det lite lite lätt i linan och det
blir stopp. Den sitter. Tynger sig neråt. Fisken har ännu inte begripit något.
Jag blir helt stel. Årets första lax är som livets första lax. Kommer den upp
kan man bara glida hela sommaren. Och blank nystigen majlax. Det har blivit
märkvärdigt. Nått att skryta med. Nej. Jag är bara glad, skräckslaget glad.
Drillar lugnt och försiktigt.
Vill inte skrämma fisken. Laxen går en rusning uppströms och hoppar. Stålblank
och violett över sidolinjen. Kanske 6 kilo. Rullen väser så härligt. Det här
måste gå bra. Jag kommer bli helt tom om den släpper. Tappa livslusten. Men den
kommer med lätt. Stranden är brant. Jag får upp den till hälften. Den
krumbuktar och lägger sig. Med spänt spö går jag ner och skjuter upp den. Den
är mycket bredare än jag trott. Mycket längre. Det är en helt nystigen
tioplussare. Röklaxen till jul. Första varje år behåller jag, och några till. Länge
tittar jag på fisken. Men så vaknar jag. Lyssnar efter bilar. Ser mig om.
Snabbt åker den in i lådan i bakluckan och jag kör hem. Åker hem. Älgkalven
står kvar i diket. Han ser efter mig.
Hemma hänger jag laxen i
björken. Jag måste ha en bild. Ställer kameran i bakluckan på bilen med
självutlösare. Sätter mig på trappen. Petar naglarna med kniven. Det blev inget
skitår det här året heller. Det är tyst. Det är tomt. Ett tåg drar genom byn.
Någon timmerbil. De läskiga spöbilarna har ännu inte börja fara ute på vägen.
Sitter en stund på trappen och känner mig helt lugn. Nåden. Men så flyger fan i
mig. Girigheten. Den fisken kom inte ensam. Och ännu inget folk. Kroppen blir
hemsökt. Den mörka åtrån. Full fart. Älgkalven står kvar i diket.
Flugan går över rätt plats.
Går fast i en gren som viftar över ytan. Rycket lite lätt. Skjutlinan går av. Ååhh
men va fan. Min favorit lina flyter iväg. Full far hem och hämta ett spinnspöt
med skeddrag. Älgkalven står kvar. Tar spöt och åker förbi kalven igen. Girigheten
straffade sig. Den kunde går av under drillen. Tur. Det ska vara nya öglor varje
säsong, varje vecka. Jag har skrivit det som måste-tips i tidningen.
Dubbelpucko. Jag får inte tag i linan. Kastar och kastar. Nej. Flugan lossnade
nog och den flöt iväg. Blåser hem. Burkskinka. Älgkalven står kvar och ser yr
ut. 6 gånger. Dumälg.
Dag 7 Spökbil
Sol och fint väder. Sommar.
Älven stiger. Mycket snö kvar i skogen och källflödena. Kastandet går illa.
Hittar ingen lina som känns bra. Jag har uppnått en ålder då jag bara fiskar
med sånt som slutat tillverkas. Jag upplever mig fiska med saker i frontlinjen
materialiskt. Men med dagens mått fiskar jag med stofil gamla grejor.
Ser första spöbilen idag.
Läskigt. Spökbil.
Dag 8 Vålnaden
Åker ner tidigt till älven.
Möter Martin Risberg. Den bästa och noggrannaste laxfiskare jag vet om. Han dyker
plötsligt upp i bland, får en fisk och försvinner lika omärkligt in i skogen. I bland undrar jag om
han verkligen finns, eller är han min laxfiskevålnad ?
Han har just fått en 13 kg
och satt tillbaka. Han säger att den kom upp trotts vindknut på tafsen. Va? kan
Martin få vindknutar? Är han mänsklig? Han kanske finns. Och så tänker jag en
stund på ordet. Vindknut. En typisk vacker engelsk omskrivning av att man kastat
illa. Klart det var vinden. Speciellt vindstilla dagar. Martin försvinner.
Plötslig syns laxryggar här och var på sträckan. Ett steg. Jag fiskar ivrigt.
Fem vändor med djupvadning i hård ström och burkig botten. Ont i axlar, ont i
rygg, ont överallt. Knäna knarrar. Vad skriver man i laxdagboken om ett sådant
pass. Ja, jag fick inget trassel, jag var inte ute och simma i älven. Flugan
gick aldrig baklänges. Jo, det var ett bra pass. Kommer hem och min fluglina ligger
fint ihoprullad på trappen. Jag ser mig om. Hur då? Är vår värld och vårt liv
snällt?
Jag tänker att laxfiske är som att gå till postlådan tre gånger en söndag - man vet aldrig.
Dag 9 Rambomannen
Mina vänner kommer. Magnus,
Peter, Doc Holliday, och så åker jag ner och hämtar Bettan och Erik vid
järnvägsstationen. Vi far alla och fiskar. Nu är det gitarr, solstolar, kaffe
och allt. Erik kastar och det är mycket sly och småträd bakom. Högt vatten och
då är det trångt att kasta. Han fastnar med linan. Jag går för att hjälpa. Har
stora lappkniven i handen - samernas Machete. Jag hugger sly, grenar och rensa samtidigt
som jag ska lossa hans lina… Hur tänkte jag? Både Erik och jag ser hur knivhugget
går genom luften och kapar grenen och linan. Vi ser på varandra. Erik skrattar.
Alltså han har en ADHD-far, och är van att det händer saker. Han får ta mitt
spö. Två spöbilar kommer. Det är vänner. Björn och Micke. Nu är vi fulltaliga.
Det mysiga köfisket bland kompisar och släkt.
Dag 10 Skjutlinehelvete
Alltså. Skjutlinorna jag
använder är bra tills… En dag bryter helvetet ut. För många veck och jag vet
inte vad. Skjutlinan blir hemsökt. Trasslet och djävulskap. Och jag blir totalt
tokig. Kniven - döda. Jag är så jävla arg. Bara rött i huvudet. Erik sitter på
andra sidan älven och fotar med 600 mm telet. Bilden säger allt. Hela jag är
ett trassel. Kläder hänger och . Ja, hela jag är en total virrvarr. En man i
oreda. Och så tar Erik en bild på Martin Risberg som fiskar bakom mig. En
skrämmande jämförelse. En man med total kontroll och fokus. Det kanske stämmer
det Peter säger att jag får alla mina laxar på tur. Men han glömmer att vi får
alltid lika många och jag får alltid den största. Vilken jävla tur. Men jag
tror eller rättare sagt vet att det är två bilder på mig och Martin som visar
våra inre karaktärer. Materia och antimateria. Det är skalan. Jag tror det är
just därför vi gillar varandra. Men lite på håll. För en sak har vi gemensamt.
Laxeremit. Han tältar någonstans. Nu har jag en fler vänner i huset vänner. Okej,
laxvänner. Livsvänner. Och jag älskar dem. Jag tror att jag samlat ihop en gäng
knepiga laxeremiter som tål varandra. Det är djup vänskap, att tåla. Och ska
jag vara just djup så bottnar vi i varandra. Botten i mig är botten i dem. Jag
är lycklig. Konsulenten kommer i sin Haglöfshatt som är klämmigt prydd med en
örnfjäder. Han har också köpt ett fiskehus i byn. Nu är det många spår på
stranden. Erik drar en otroligt vacker 7 kilos. Den är blank, vit, violett och
pärlemo. Som genomskinlig - som om själva havet har kommit upp till oss. Alltså
fisken är som laxarnas pärleport. Han rundfiskar oss alla. Han tog den på sitt
tredje kast för året. Ungefär som vanligt.
- Hur svårt kan det vara,
säger han och sätter sig och spelar gitarr.
Jag skär upp skjutlinan i bitar. Det känns skönt. Små, små bitar. Skjutlinemassmördaren.
Dag 11 Vågen
Jag har smitig iväg utan att
väcka någon. Det är tomt vid älven. Jag ser laxryggar. Blir ivrig, helt skakig.
Vadar ut och vet att nu blir det enkelt. Ett steg av nya ostörda laxar. Det
hugger efter bara några få kast. Laxkungen är jag. Alltså så jäkla självklart.
Och så ramlar jag i. Laxen rusar. Jag simmar. Och så lossnar fisken. Kallsup. Simmar
iland. Vevar upp och åker hem. Ingen har vaknat. Hänger kläderna på tork. Lägger
mig på kökssoffan stirrar i taket på en husfluga. Det är hårt. Det är nära mellan
lycka och leda.
Det knackar försiktig på dörren. Jag får
genast en obehaglig känsla. Det är Konsulenten i sin fåniga hatt.
- Har du någon bra våg jag
får låna?
10,5 kilo.
Dag 12 Den onde
Åker iväg tidigt och väcker
som vanligt ingen annan. Jag är ond. Tar min reserv digitalvåg och åker vägen
förbi Konsulentens stuga och lägger den på trappan. Inget jävla knackande på
dörren. Nej.
Jag sitter på stranden. Jag
har gått tre varv och fått en 5-6 kilos som fick gå tillbaka utan lyft över
vattnet. Det är många bilar vid älven. Alla pooler är randiga av allt kastande.
Folk överallt. Galenskapen har börjat. Vissa finner stort nöje att fiska fulla.
Stoj och stim. En del fiskar efter egen fantasi och det blir problem och
konstigheter. Uppströmsvadning och andra som står still i en halvtimme och
nöter på en fisk de sett. Folk går ut 10 meter framför en. Aaahhh - sök inte
problem som min fru sagt. Men va fan. Problem söker mig. Jag biter ihop. Men
det visste man att det skulle bli så här när laxen kom tillbaka. Jag fiskade
bättre då det knappt fanns folk, lax eller en enda bil på parkeringen. Laxarna
var inte repade och rispade med fjällösa Z märke på sidorna. Nu är det också stort
laxfiskeslitage vid stränderna, ungefär som i Mörrum. Men detta visste jag. Jag
är inte bitter, bara ganska gammal. För mig var det bättre förr. Kommer laxen,
kommer folket. Men jag gillar det. Nu får man vara knepig och stofil för att
lyckas. Ond, listig och lurig. Aldrig tala sanning. Luras.
En stekel landar på
vadarjackan. Jag tycker inte om steklar. Skakar av den. När jag var 6 år såg
jag en stekel för första gången. Den hade trängt in sin gadd, sitt långa rör i
en stor fjärillslarv. Min farbror berättade att den la sina ägg där inne och
när de kläcktes åt de upp larven levande inifrån. Då förstod jag att världen
var ond.
- Jo, sa min farbror.
Aningslöst ond.
Dag 13 Hur man förstör sitt
laxfiske
Det finns något speciellt
unikt med laxkortvatten. Hur många gånger jag än intalat mig att ligga lågt så
sker det. Gör inget val. Det finns kloka psykologer och människovetare som
säger att man har ett val. Nej - det flyger bara på en. Flyger i en. Galen ilska.
Så är den fiskedagen förstörd.
Jag kommer till älven halv
tre på morgonen. En lång pool som tar många fiskare. Tre bilar fem gubbar.
Björn är där. De andra känner vi inte. En fastar klos och kastar och kastar och
kastar. Fem minuter, tio minuter. Björn och jag väntar att få kliva i. Kast på
kast, inte ett steg.
Bli inte upprörd nu. Håll in
hästarna. 15 minuter. Bry dig inte. Bli inte laxilsk. Och så gick det två
minuter och tre kast till. Handha det här lugnt och fint nu. Han kanske inte
vet bättre. Jag går ner och påpekar sansat att vi väntar, att han stoppar upp
hela köfisket. Då sker något jag inte är beredd på. Man tror sig ha koll.
Stoppklossens kompis nummer 1 kommer rusande och lägger sig på en DEFCON 1 nivå
direkt. Jag hamnar först i stum förvåning. Han skriker att jag ska fan inte
komma och domdera. Han säger sig hata de som kommer på morgonen och ska
bestämma. Han säger att jag fan ska nyktra till. Det doftar sprit, men inte om
mig. Jag öppnar munnen stumt. Han skriker:
- Jag ska slänger i dig.
Jävla haschtomte.
Stoppklossens kompis nr 2
kommer:
- Jävla idiot. Stick
härifrån. Vi var först.
Startnivån är något helt
nytt för mig. Jag trodde jag varit med om allt med 40 år på laxkortvatten. Så
blir det rött i huvudet. Bettans alla förmaningar är långt ner i källaren.
Inget val. Det går fort. Kan beskrivas så här: Dödskalle, dödskalle, dödskalle
och könsord.
Sen är hela den fiskedagen
förstörd.
Jag borde läst av
situationen bättre. Åkt därifrån direkt. Valt annat ställe. Förstått läget när
jag såg flaskor och burkar kring deras lägereld. Nej, ännu en gång trampade jag
rakt ut i det.
Haschtomte var nytt. Kan det
ha varit mössan?
Dag 14 Simma med laxar
Solen skiner. Jag sätter mig
på stranden med block och penna. Går det här att beskriva. Okej, jag försöker
men rättvist kommer det inte bli. Vattendroppar från mitt hår faller ner i
blocket. Jag skriver: Det är en helt vanlig laxdag nere vid den långa raka
sträckan. Lill-Surna. Solstolar, kaffe, korv och gitarr. Älven går hög och
svår. Vi fiskar på södra sidan. Det händer ingenting. Det är jag, Micke, Björn,
Erik och Doc. Jag går över bron till norrsidan och börjar högt upp. Knepig
strand. Djupgropar och burkig botten. Man får gå på översvämmad gräskant med
vråldjup utanför. Oftast ofiskat där. Första kastet ligger perfekt över
strömkanten. Det suger i direkt. Fisken går mot andra sidan och hoppar utanför
mina kamrater. Stor, blank. Och så har jag min publik på andra sidan. Laxkungen,
Tor Hansen och jag. Man ska va knepig, synsk. Jag pressar. Har kontroll. Får
den att stanna. Vi står och håller. Den här är min. Jag tar en snus. Det här är
lugnt. Men var ska jag landa den? Vattnet går upp i buskarna. Det går någon
minut. Harmoni. Lyckas valla upp den en bit. Men… Det är inte vilken lax som
helst. Plötsligt drar den nerströms i en skrämmande fart. Den svindyra rullen
som jag inte ska nämna fabrikatet på snurrar som jag inte sett maken till. Det
är galet. Rullnamnet börjar på G. Aldrig har jag haft en så snabb fisk på.
- Klossa fast, skriker
Björn.
Va? Det är galet. Det är
tåget. Jag står på gräskanten med djupt forsande vatten framför. Hur ska jag följa?
Lina försvinner. Men jag har mycket backing. Så tystnar rullen. Tvärstopp.
Laxen drar. Spöt raknar. Jag står på tårna. Tittar på rullen. Backningen har
lyckas på något idiotiskt vis tagit sig in på insidan om spolen och gått runt
spolaxeln. Det drar. Det ska inte kunna hända. Spolskruven är åtdraget som det
ska. Inget handhavandefel. Det sjunger i linan med högre och högre ton. Rakt
spö. Och spänner. Va fan. Omöjligt att följa. Sekunder kvar. Tankarna går nanosnabbt
i hjärnan. Den här ska jag bara ha. På liv och död. Fick de ner Apollo 13 ska
jag klara det här. Jag slänger mig ut i älven. Djup hård ström och åker med. Dras
av laxen. Bröstsim med spö 25 meter.
- Klossa fast, skriker Björn.
Tar mig upp på en grästuva.
Laxen stannar. Otroligt. Jag försöker skruva isär rullen. Men bara skakar.
Laxen drar iväg igen och jag får slänga mig i igen. Simmar upp på en ny
grästuva. Laxen stannar, spänner. Fixa rullen. Fort, fort. Fumlig. Får loss spolen
och lindar backingen från spolaxeln. Kommer jag hinna? Står med spolen i
handen. Försöker vara snabb och cool. Trycker på spolen och så fipplar jag med
spolskruven. Den far i en båge ut i älven. Laxen drar och jag får trycka
handflatan mot spolen så den inte flyger av. Nu funkar det. Men… Laxen drar
iväg igen. Vad är det för fisk. Är det PB. Sitter den rätt. Jag springer i snår
och sly med vattenfyllda vadare.
- Klossa fast skriker Björn.
Det går inte. Erik kommer
över till mig. Jag frågar om han fotade med 600 mm telet när jag simma. Nej,
jag hade glömt sätta i minne i kameran. Bra. Micke följer på motsatta sidan.
Laxen hoppar och jag vrålar åt honom om han ser hur den sitter.
Han säger att den sitter
riktigt. Ner mot kröken och stora havet får jag gå högt på en gräskant och det
är två meter djupt utanför. Fisken drar. Den är galen. Jag har den hundra meter
ner. Den stannar. Det finna en enda lite landningsplats straxt uppströms mig.
Men jag säger åt Erik att gå ner och kolla om det finns någon bra plats på det
här höga vattenståndet. Backingen har jag nypt med handen mot handtaget. Jag
tittar på rullen. Ser bara stativet. SPOLEN? Jag följer den gula backinglinan
och skymtar spolen nedanför gräskanten på minst 2 meters djup. Jag dyker. Får
tag på den. Laxen står still. Lindar upp allt och trycker på spolen igen. Erik
kommer tillbaka. Nej, han fann ingen landningsplats, bara brant kant.
- Valla den, skriker Björn.
Jag drar och försöker gå.
Tvärstopp. Men jag måste få loss den och valla upp den hundra meter. Erik är
mentalt stöd. Jag babblar väl som fan. Något liknande har jag inte varit med
om. Fisken har inte gått fast. Jag känner slagen. Det är en nitromentanlax. Om
det här går bra med alla kompisar som publik blir det något sanslöst, galet, envist
hjältedåd. Jag får loss laxen men fattar inte hur den kan göra sig så tung. Men
det går. Sakta men säkert får jag upp den till en smal bäveruppgång bland träd,
sly och buskar. Släpper den nu blir allt det här bara pajaskonst. Laxen kämpat
in i det sista. Helt vild. Vältrar som en säl. Jag ser att den sitter helt i
rätt mungipa. Jag backar långt upp i skogen. Erik får grep och stjärtsolen och skjuter
vant upp den. Det är en stålblank hanne i PB storlek och den är snabbt död. Min
publik applåderar, visslar och skrattar. Det här var just på liv och död. Jag
tar den på ryggen och går med tunga vattenfyllda steg. Jag känner en oförstörbar
lycka. Glänsande titan. Går över bron. Solen lyser bara på mig. Björn och Micke
tackar. Någon så osannolik drill har de aldrig sett. Björn säger att detta
brändes in i hans hjärna. Doc däremot, ser på mig
med liknöjd min. Blicken går uppifrån och ner. Vattnet rinner om mig. Jag ler,
va, Tor Hansen. Doc säger med sakta nekande huvud:
- Du… Det var som att se
Hindenburg krocka med Titanic.
Så vadar han ut i älven och börjar
kasta.
Jag är sjuk. Kommer inte ut
sängen. Jag blir liggande. Feber. Fått någon förkylning. De andra drar iväg.
Det är oharmoniskt. Tittade på DVD. Döden på larvfötter, Örnnästet. Kellys
hjältar. Svettas. Somnar. Dimma. Vakna och vrider av och an. Vad händer vid
älven? Vad händer vid älven? Rids av laxmaran i feberdimma. En ful häxa.
Och så kommer de hem med dunder
och brak. Åhhh, ba, nej - Peter, Doc, Erik, Bettan.
- Du skulle varit med. Alla
fick lax. Det var ett sånt steg och vi drilla, landa och tappa. Lax överallt.
Du hade regerat.
Bettan kommer in i rummet i fiskemundering med
en blank 7 kilos. Jag vrider mig in mot väggen med kudden över örat. Det är sådana stunder man älskar sina vänner och familj. En ren omätlig stor kärlek. Jo, jag
menar det. Men det kommer efteråt.
- Tack.
lördag 2 januari 2021
Fornminne 2021
Det mörknar fort. Det blev 2021 också fort. Det är
fornminnesskymning. Snön faller. Jag tog bilen och körde långt upp längst
oplogade vägar till platsen där allt började. Det finns bitar av sparad urskog
här. En gammal försökspark. Här finns bitar av skog man prövar med. Vissa
gallras inte. Andra har gallrats. Det här även planterats in främmande
barrträd. Jag har sprungit här som barn. Här rinner ån med mina humusgäddor.
Sällan stora. Här rinner Stikosälbäcken med småöring i.
Det är första gången på minst ett år som jag är ute
och fotograferar utan att det är ett jobb - utan anledning. Försöker finna
varför man en gång började.
Ån är Ryssån och just här fiskade pappa och jag. Sen
blev det mitt mopedland. Det finns troll här. Vittror och knytt. Som liten såg
jag även en tiger och en krokodil. Brorsan trodde inte på mig. Jag var fem år
och han satt ner och lekte med några plastbilar från lanthandel i Vika. Jag
fick tag på ett stadigt vedträ och slog han i bakhuvudet. Det man sett har man
sett. Det vet jag nu med säkerhet som författare. Vissa ser. Andra gör det
inte. Fornminnesvandring. Fornminnesskymning. Jag kommer igenom den krångliga
urskogen.
Här väntar kalhygget på natten. Jag ser en gubbe vid
vägkanten, eller vad är det jag ser? Vem bestämmer det. Det blir mörkt.
(bilderna bör nog ses på en datorskärm)
tisdag 3 juli 2018
Vi bleks - hur vi än står emot
Pappas gamla kameror. Filmerna och bilderna där man springer i röda regnkläder i Hagaparken, snubblar och gråter. Men det röda finns nästan inte kvar. De är bleka dior och film nu, det mesta går i gulgrönt. Jag håller på att försvinna. Så är det. Vi har inte ens bett om att få komma hit. En del försvinner fort. Vissa blir hundra år. Och vi måste hitta på nått för att stå ut. För mig blev det att skriva, fotografera och fiska. Sen en massa pseduprojekt som är svåra att förklara. Luftgevär, köpa gitarrer, osv. Jag har önskat mig en röd fin ångmaskin i julklapp. Troligen handlar det att hålla meningslösheten på en armlängds avstånd – låter hemskt. Men att försöka må bra ibland. Hoppas pappas fotograferande gav honom en stund av nåd, samt hans fiskande. Två båtar byggde han. De såg lustiga ut och hade karaktär kan man säga. Den ena vi hade i Siljan döpte vi till sockerlådan. Den var helt fyrkantig med något som liknade en för. Tungrodd – skoja då. Då vi pojkar lånade den fick vi köra en ära bra. Tidiga mornar kunde vi jaga måsslagen och ha ett bra abborrfiske. En och annan gädda blev det. Sen bad och lek.
fredag 29 juni 2018
Restaureringen av Lögdeälven
Detta är min sammanställning och tyckande av restaurering hittills av Lögdeälven. Bilderna finns efter texten.
Men sportfiskegruppen kommer aldrig få credd. Att vissa höljor räddats och andra byggs. Om inte Övre Älgforsen räddas tar jag det personligt. Nedre älgforsen byggs om till – ja långspömete. Men vi, fiskegruppen har föreslagit byggande av fiskbar pool, som även fungerar för lek och uppväxt.
söndag 20 maj 2018
I väntan på laxen
onsdag 28 mars 2018
Tre bilder berättar avsnitt två
- Vi hade ju hittat en väg, varför skulle du ut här i sammelsuriet???
-Prova.