Det mörknar fort. Det blev 2021 också fort. Det är
fornminnesskymning. Snön faller. Jag tog bilen och körde långt upp längst
oplogade vägar till platsen där allt började. Det finns bitar av sparad urskog
här. En gammal försökspark. Här finns bitar av skog man prövar med. Vissa
gallras inte. Andra har gallrats. Det här även planterats in främmande
barrträd. Jag har sprungit här som barn. Här rinner ån med mina humusgäddor.
Sällan stora. Här rinner Stikosälbäcken med småöring i.
Det är första gången på minst ett år som jag är ute
och fotograferar utan att det är ett jobb - utan anledning. Försöker finna
varför man en gång började.
Ån är Ryssån och just här fiskade pappa och jag. Sen
blev det mitt mopedland. Det finns troll här. Vittror och knytt. Som liten såg
jag även en tiger och en krokodil. Brorsan trodde inte på mig. Jag var fem år
och han satt ner och lekte med några plastbilar från lanthandel i Vika. Jag
fick tag på ett stadigt vedträ och slog han i bakhuvudet. Det man sett har man
sett. Det vet jag nu med säkerhet som författare. Vissa ser. Andra gör det
inte. Fornminnesvandring. Fornminnesskymning. Jag kommer igenom den krångliga
urskogen.
Här väntar kalhygget på natten. Jag ser en gubbe vid
vägkanten, eller vad är det jag ser? Vem bestämmer det. Det blir mörkt.
Pappas gamla
kameror. Filmerna och bilderna där man springer i röda regnkläder i Hagaparken,
snubblar och gråter. Men det röda finns nästan inte kvar. De är bleka dior och
film nu, det mesta går i gulgrönt. Jag håller på att försvinna. Så är det. Vi
har inte ens bett om att få komma hit. En del försvinner fort. Vissa blir hundra
år. Och vi måste hitta på nått för att stå ut. För mig blev det att skriva, fotografera
och fiska. Sen en massa pseduprojekt som är svåra att förklara. Luftgevär, köpa
gitarrer, osv. Jag har önskat mig en röd fin ångmaskin i julklapp. Troligen
handlar det att hålla meningslösheten på en armlängds avstånd – låter hemskt.
Men att försöka må bra ibland. Hoppas pappas fotograferande gav honom en stund
av nåd, samt hans fiskande. Två båtar byggde han. De såg lustiga ut och hade
karaktär kan man säga. Den ena vi hade i Siljan döpte vi till sockerlådan. Den
var helt fyrkantig med något som liknade en för. Tungrodd – skoja då. Då vi
pojkar lånade den fick vi köra en ära bra. Tidiga mornar kunde vi jaga måsslagen
och ha ett bra abborrfiske. En och annan gädda blev det. Sen bad och lek.
Jag ska
skanna han dior innan det är försent. Om det inte redan är det. Han körde med
spelfilm till 35mm kamerorna som han fick på sitt jobb på filmteknik, som han
laddade själv. Jag var mycket på hans jobb som låg vid SF uppe i Näckrosen i
Solna. Jag fick träffa Ingmar Bergman som gav mig en snabb blick och sa till
pappa:
- Den där
kan du inte förneka. Det var gott om filmkändisar där. Plötsligt en dag stod en
vit häst med svarta prickar och betade i en rondell på området. Mycket
märkligt. Jag klappa den. Sen fick jag träffa naturfilmaren Jan Lindblad och se
hans ateljé på en vind där han spelade in mycket av sin film om ugglor – fusk,
ja hur skulle han annars ha gjort. Jag fick även träffa Bo Widerberg och fick
två par så gott som nya Puma fotbollskor med skruvdobb. Storlek 44. Fick ha 4
par strumpor på mig nere på grusplan, ändå flög de av.
Ja, ja – jag
vi gulnar och bleks lite dag för dag. Och digitalt förvinner vi med blixtens fart i hårddisk ras.
Det här var midsommaraftonen
1989. Min bror och jag tältade långt upp på skogen vid öringån bland
klippblock, svarta granar och uråldriga tallar. Torrfällda träd var kanske
tusen år gamla. Det hade blivit tradition för oss att fira midsommar vid en av
åns höljor. Öringarna var få och svåra att fånga. De krävde tid och tålamod.
Det här året tycktes ån tom på öring. Inga vak, inga mörka skuggor över
sandbotten.
Natten var ljus.
Solen låg bara dold strax bakom fjället. Molnen lös som guldvadd på natthimlen
och speglade sig i åns svarta vatten. Jag tyckte jag hörde ett vak i höljan,
men såg inget. Ett smackande sländvak. Min bror hörde också. Men vi såg inget.
Det borde varit lätt att se på det blanka tröga strömmen. Hade vi en spököring
i höljan?
Ett stort klippblock
stack upp över ytan mot andra land. Vi såg svaga vakringar gunga fram bakom
blocket. Öringen stod bortanför, dold för oss, mellan klippblocket och andra
land. Att ta sig över ån gick inte. Det var tre kilometer ner till spången. Vi
väntade att den skulle byta plats. Bror och jag satt där medan midsommarnatten
drog över skogen. Vi sa inget, lyssnade på smackade vak, och såg ringarna gunga
fram. Det var retfullt. Jag ville ha honom. Bror ledsnade och gick uppöver för
att finna en annan öring.
- Den där
går inte att ta, sa han.
Öringen
flyttade aldrig på sig. Natten var snart över och han skulle sluta vaka. Jag la
ett långt svårt kast över hela höljan. Hur bakkastet klarade sig uppe i skogen
bland buskar och träd är ett mysterium. Linan la sig över klippblocket. Jag såg
inte min torrfluga, jag såg ingenting. Men jag hörde smacket då öringen bröt
ytan. Jag lyfte och den satt där. Tunga knyckar och sen en galen rusning och
guldgula hopp. Solen steg mellan träden. Hela dalen badade i guld i samma färg
som öringen. Jag lyfte den ur vattnet. 1,3 kilo vägde den. En å med guldfiskar.
Mer magisk kan knappast en midsommarnatt bli. Vi halstrade den över öppen eld
på ett gammalt bränt stålnät brorsan hittade. Nätet hade kraftig stålram och
gick att sluta kring fisken genom att man böjt tråden och fått ett enkelt
gångjärn. Någon hade också funnit nåd här för länge sedan. Att nätet klarat sig
från urtiden var nog sotningen och fiskfett. Vi satt där vid elden med en liten
flaska Seagram's V.O. Whisky. Gulärlan jagade sländor över ytan och lägerfisken
vakade.En stund av nåd här på planeten
som vi inte ens bett att få komma till. En stund av stillhet och då tiden
stannade en stund. Men sen rusade den på och vi kämpar mot en säker död.
Märkligt. Det bara händer så är vi på jorden. Stackars sate som inte finner
stunder av nåd bryts ner av problem och krämpor. Är man inte troende kan man
finna tröst, inte nåd. Det är något annat. Kanske jag har fel. Men att tro på
något ingen någonsin har eller kommer kunna bevisa – bara ställt till
jävulskap. Själv är jag troende ateist. Jag har mitt fiske och allt däromkring.
Hur hade det gått om inte brorsan sa att jag skulle varit ledare i ett
kriminellt motorcykelgäng. Hur jag ska tolka det vet jag inte. Hygglig analys
av min karaktär. Men jag fann fisket som mycket liten. Eller fisket valde mig.
Född till det. Grannen packar golfbagen i bakluckan. Vad fan är det mot att
trolla lax i 13 sekundmeters sydlig vind undanför Huvudskär och allt jävlas..
Eller att sitta på en tusenårig fallen torrfura och se en storöring vaka.
Sländor, en gulärla. Nån trött bäver och en älg som lunkar över myren. Bara
sitta där med flugan i korkhandtaget.
Varför dras jag till dessa platser? Min egen
förgängelse... Den blinkningen. Sista laxen drar man när som helst. Skärvan man lever på. Men i stort handlade det om att se
hur dessa människor levde förr. Inga nöjessaker i någon av de väglösa
gårdarna. Bara arbetsredskap. Närmast nöje fann jag på ett ute dass -
underklädssidan uppslagen i en katalog från 1959. Det är livet. Det samma som
nu. Samma skit och Jag drev runt i somras och fota i Västerbotten - hela
sommaren. 3 månader. En del finns på bloggen. Helt onödiga bilder som inte ger
pengar. Men att fotointresset sen bardomen finns kvar visar på liv. Att det
glöder under askan. Helt onödigt arbete drivet av....ja ett bevis att skärvan
livsglädje finns kvar. Lusten att kliva upp. Ta på sig jobbaresviden ta
kamerorna och ut i väglöst land efter ödehus. Tung blöt skog. Tunga blöta
kläder. Men så står gården där.
Jag borde tjäna
pengar. Jag hade under sommaren möjlighet att åka vart som helst i landet och få hjälp att göra
reportage. Nej, förgängligheten drog. Kents hjärntumör visade sig nu i hans
själ tagit skada och människan var borta. Vi som meckade båt i våras. Och det brorsan råkat
ut för. Och min vän Jimmy. Och en väns självmord.
Jag kunde varit i
Norrbotten, Västerbotten. Var som helst och gjort fiskereportage. Räkna pengar.
Nej den där skärvan ville något annat. Gör nått på helt tysta platser där allt
redan hänt. Jag har hittat en FB sida om ”om övergivna platser” blev jag glad.
I förgängligheten är jag totalt öppen. En ängel på varje sida. Skärvan av
glädje jag hade som 16 åring över min kamera bär mig. Jag la fiskereportagen åt
sidan. Bokskrivandet hade jag redan fått get upp på grund av sjukdom. Jag
klarar bara kortare jobb. Men jag skriver nog fiske bättre än någonsin nu. Och
det kanske inte märkts än. Mycket ligger på redaktionerna i väntan på tryck.
Måna redskapsartiklar skrivna av redskapsarbetarna ska tryckas. Men snart.
Under några år kommer det saker jag själv förundras över. Är det sjukdom och
att jag hittat skärvan i allt det tunga. Visst blir det mycket skit också för
pengarnas skull Men min lägstanivå har alltid varit hög.
Men snart kanske
bokskrivandet kommer igång igen. Jag har en dröm. Jag har skrivit 14 böcker och
tycker alla är fel och absolut inte den bok jag vill skriva/skulle skriva.
Dogge är nära och Isdraken. Men ändå. Jag har offrat allt vad jobb och karriär
heter och är för att skriva den där boken. Visst det blev ett jobb. Bara sådär.
Jag har aldrig velat haft ett jobb. Jag har velat något annat. Som Olle J
sjunger. ”Gud uppfinn något nytt för oss med hjärtan som elefanter” Mina
närmaste vet det. Resten ser mig som Bad Ass. Och det är också sant. Jag hjälper
och går emellan om nått är fel. Och saknar rädsla. Just den rädslan. Det finns
någon att tacka för det. Hemskheter. Annars har jag faktiskt ett rädd-djur vid
min sida. Jo Jag jobbade eller var anställd i 10 år på en avdelning på Lovön
där det inte ens finns någon avdelning. Sista åren var sjuka. Jag gled mot en
annan avdelning som ... Eller finns nått. Det fanns inte på några kartor. I dag
är kallakriget slut så deras verksamhet är splittrad. De hjälper svenska
trupper utomlands och skyddar dem. Sen ör det nog en hel del avlyssning som
gynnar svensk industri och sånt politiker och diplomater behöver veta. I alla
lägen från den fånigaste diplomat möte till att hjälpa svenska och utländska
styrkor på ”rätt” sida. Oj, vad detta for iväg. Jag har inte sovit på 3 dygn. Ett av alla hjärnfel.
Men att hitta en
gård och komma in i ett orört kök sen 1972 då skogsmaskinerna tog jobbet är
märkligt. Allt ståt still. Jag har bilder på bloggen och mycket på hårddisken.
Bäst är att direkt gå till skafferiet och vända på e ketchupflaska och se
utgångs året. Min svär son som är tvärskärpt i alla lägen sa om alla mina
blandljusbilder från kök att det var helt dammfritt. Inga mänskliga
hudavlagringar som är just damm . Ingen har dragit in pollen. Helt rent och de
gick omkring 1972. Släkten tog skogen. Husen sket de i.
Jag trivs där det är det är tyst och allt redan hänt. Kanske jag är trygg där i ett hus med
60-tals möbler och en Hylands Hörnan tv från 1962. Och allt stannat. Känner jag
mig odödlig en stund, eller är det tvärt om. Jag söker förgängligheten och min
död och fjuttiga lilla liv som fladdrar förbi. En bagatell.
Här är länkar an sommarens arbete. Vist hade jag kunna slitit mer. Men när jag inte vet vad jag ska ha det till är det svårt att fälla den vassaste lansen. men att jag fri-fotograferar så pass hårt är bra. Drivet finns där. Under aska finns glöden. Jag har klara sömnproblem nu och skyller, där det dyker upp, dåligt språk på det
Här är fler bloggar från mitt fri foto och skrivande i stället för att tjäna pengar i somras. Nu har jag köpt två nya fullformatare. en Canon 1d X mark ll och en 6D X Mark ll. Så nu ska alla mina mark ll rödringade gluggar få visa vad de går för. Kanske det blir en liten utställning i Sune Jonsons museum i Nyåker någon mil från där jag bor. Och det är ett jobb gjort utan att synas. Att dundra på näten, att som i fiskesvängen är helt hysteriskt och handlar om att sälja, sälja, sälja och sälja. Jag skulle kunna fortsätta. Alla fiskekändisar i dag är i stort redskaps kändisar. Tragiskt. Visst vissa är kända för att de är för jävla otroliga på fiske. Men sen...För lite görs med hjärtat och den lilla skärvan av glädje - lycka.
Men det roliga har varit bollande med bilder och fotografi-pratet, och pratet om duktiga väldsfotografer. Med JHD MORFAR, själv en av landets främsta fotografer, Jan Håkan Dahlström. Han ingick i skaran av idoler jag hade som 25 åring då jag höll på komma in i gruppen av de bästa dokumentär fotografer. Jag gick i Münchenbryggeriet fotoskola och cirkulerade som en satellit kring vissa stora. Efter fotoskolan sprang jag på några av de stora på Mira, bildbyrå med utställningar. Jag blev bjuden på en fest de skulle ha. Och någon viste vem jag var för jag hade sprungit som en galning att visa dokumentärbilder. och jag höll på att kopiera för att komma in på konstfack. Rektorn hade sagt att jag skulle söka. Det var andra försöket och de sa att jag hade haft otur. Samt att jag kopierade och sprang på Mira för att bli med i den bildbyrån. Där alla mina hjältar var med. Ja, samtidigt jobbade jag som kopist åt 15 fotografer. Allt låg klart. De visste vem han var. 26/27 åringen, mycket har jag hört efteråt. Jag fick in jobb i arbetaren och fib kulturform Allt var klart. Så kom muskelsjukdomen. Jag var lam i ett år och återhämtade sakta. Det tog en 10,15 år innan jag var tillräcklig bra. Men det var försent - borta. Och jag fotade inte längre. Jag har fått några skådarna smällar. Vi är många som fått det medans andra bara glidit fram. Hur lätt som helst. Eftersom jag mest var liggande under början av 90 talet, läste jag en tre böcker på samma gång och skrev som en galning. Jag fick mina favoritförfattare. Började själv plugga dramaturgi, läste allt och blev förvånad ATT: det där vet jag redan. alltihop. Bäst var att studera filmdramaturgi. Författare kan bre ut sig och skriva en massa skit som inte har med historien att göra. Film däremot - 90 minuter. allt måste betyda nått. Det satt i kroppen. Så jag har hållitganska exakt 2000/ två tusen lektioner i dramaturgi i högstadieklasser. Mitt sommar jobb: med JHD Morfar som mentor. Han är också laxfiskare.
Bloggar jag gjorde i somras i byar där mjölkpallarna föll för 50 år sen. Och Slas tog kepsen och gick till nästa.
Jag lunkar runt i Norrfors, fotar och fiskar. Det blir några veckor till. I dag var det stora disk-dagen. Jag har för mycket porslin. Blir ett nytt glas, en ny tallrik. Nytt, nytt, nytt, o.s.v tills man plötsligt äter direkt ut kastrullen. Det har varit hårda 12 månader. Jag har genom gått flera förändringar. Vissa goda, vissa rena dårskapen. Den stora disk-dagen, ja - också en dag i nedräkningen. Timglaset. Vi har den stora laxdagen, den stora kärleksdagen. Däremellan bara rinner sanden. Jag har haft stora dagar, då alla äskade en. Där emellan mer sand, och disk-dagar. Nu är det tystdagar. Nedräkning. Det var som om sanden stoppade upp en stund. Jag är en elak Djävul. Eller så är jag...sanden rinner. Konflikt. Det var inte meningen. Men jag säger vad jag tycker. Och det har gått åt helvete. Det är väl mest idoler jag blivit av med. Dem man träffat då och då vid älven och vill bli vän med. Men det har inte gått så bra. För alla flugfiskefantomhjältar här i AC län känner varandra och råkar man kränka någon har man kränkt alla. Men hellre elak Djävul än mes... och sanden rinner. Vi skulle alla kunna vara vänner.
Jag tror eller vet, eller inbillar mig, whatever - att jag i laxflugfiske- eliten-kändisar här i AC län är, Persona ingrata eller "i allmänspråket" persona non grata (latin; plural: personae non gratae), betyder misshaglig eller "ej önskad/välkommen person. Diskdag och tankar om slump. Omständigheter - lustiga. Timglasen - det är bara sand, bara sand och tid. Jo jag kan förstå dem. De har haft detta laxland i AC helt för sig själva. Och så bara boooom...polaker. Sthl-are. Och... Jo, jag har varit okänslig. Mot känsliga? Allt bara tystnade för en månad sen.
Jo, jag har sagt saker i text och bild som var lite för magstarkt för kändisar eller nått liknande - de som inte är vana vid sådant. Vi skulle kunna vara vänner. Jag har några få. En del lever. En del är döda. Riktiga vänner. Inga rädda med misstänksamma snedblickar. Jag är rädd om dem. Både de levande och de döda. Vissa har jag mist tragiskt och hoppas att ...sanden rinner. En vanlig diskdag. Vid min Gud vilka misstag man gjort. Skadan jag har, är att jag bara minns misstagen. Det goda - och bra.Triumferna skrumpnar bara.
Jo, det är trist. Jag har sagt sanningar som känns obekväma och även rent ilskna saker när dumheter kommit upp. För mig är det bara ett jobb. Skriva och fota fiske. Kändis-skapet. Vad är det. Jag kastar som en kratta jämfört med ungdomarna och får en lax ibland. Framför allt har jag kul med vänner och familj.
Men eliten tävlar tycker laxfiske är sport. Flera av mina idoler och jag har krockat på ett olyckligt vis. Kanske det kommer fram i blogginlägget Ett brev 2017 07 07. Där jag gör något försök - men inget svar. Bara sand.
Det är synd. Men världen är större än så. Och nu kommer allt fler STHL-are. Göteborgarna och resten av södra Sverige till AC. Det blir en fin framtid. Ja en vanlig diskdag. Sanden rinner och jag kanske har missuppfattat allt. Fisket är det som räddat mig många gånger. Det har givit ro och mening. Glädje och kamratskap. Men denna C&R tävling. Förstår jag inte. Jag får en fisk och bär hem den glad och det ses som ett hot av tävlarna. Det är löjligt. Det är inte där problemet ligger. Men det är därför vi inte kan bli vänner. Disken är klar. Nu ska jag ner och Jerka gädda i ån. Det blir som alltid lilla flyt Bustern. Kexchoklad.
Den ut utmätta tiden - det är respekt, fälla lansen mot den utmätta tiden, vi gör det med passion, och vi gör det med fiske och fisket har valt oss.
Det här var fyra steg på tunt rep. Men vad fan håller vi på med. Vi är laxgalna på våra egna vis. Hur slutar det...
Nu har jag läst vad jag skrivit och ser det som obegripligt. Men så går det en diskdag. Jag älskar dåtids-furturiska saker. Eller hur man trodde framtiden skulle se ut. Kolla detta underbara tåg som heter Hiawatha. Jag fota det i Nord Dakota.
Nu när det svenska laxfisket lugnat ner sig på grund av
för varmt och lågt vatten. Laxen tar inte, mer än i sällsynta fall. Det gäller
skogsälvarna utan båtfiske. De stänger liksom sig själv. Laxen surnar och tar
inte. Bara ryckfiskarna lyckas. Men i våra stora älvar i Norrbotten börjar nu
den stora slakten. Huggkrok och hammare. Vobbler i groparna där brun lekfisk
står och väntar på lek. Låta ett gäng vobbler stå framför nosen och vibrera på
den. Klart det smäller. Svenska och finska båtar kör med tio spön och tar
säkert 30-40% av fiske som gått upp. Att det ens är lagligt? Jag är inte helt
uppdaterad men det jag tror mig veta finns bara restriktionen 1 lax per dag.
Bevakningen ?????. Hoppas den blivit bättre. Jag har inte haft möjlighet att
åka upp på ett tag. Jag har gjort reportage om båtfiske i Torneälven men det
var veckan efter midsommar och blank fisk. Det var 2007 innan de stora
stigningarna och rallyt började. Till stor del varsitt handhållet spö, alltså
två. Få båtar och ett klart gubbfiske.
Men några år senare var jag upp i augusti. Då laxen ökat
markant. Hammare, huggkrok, svartfisk. Ingen fiskegubbe som jag kände. Det var
något grymt fult jag fick se. Det är inte sportfiske.
Och sen alla dessa hjältar som jobbar hårt för våra
laxbestånd. Jösses, att ni pallar med just detta. Efter 1 augusti borde inte en
lax få dödas i våra stora älvar i Norrbotten. Ska det vara så svårt att få
igenom. Bara ett C&R fiske inriktat på turism. En stor stövelknäckt på 17
kg fångad och återutsatt skulle vara värd stora turist-fiskepengar. Båtfisket?
Jo, det skulle gå att C&R fiska utan huggkrok och hammare. Många skulle
betala bra för en sån båttur. Och dessa lekfiskar är tuffa. De ska snart börja
slåss. Hur mycket stryk lekhonorna klarar vet jag inte. Men C&R klarar de
säkert.
Egentligen vet jag ingenting mer än att huggkrok och
hammare ska bort. Huggkrok kanske redan är förbjudet? Eller?
Fick jag som enväldig fiskebestämmare, skulle allt
båtfiske bort utom roddare och kastare. Och inte en dödad augusti lax
Men det är nu i augusti som slakten i lekgroparna börjar.
10 spön. Hammare och huggkrok. Galet, sjukt, obegripligt,
ofattbart, olyckligt och mycket ledsamt.
Men jag tänker allt mer på morfar. Sågarbetaren, rallaren,
skogsarbetaren och flottaren. Allt med skogen att göra. Skogen som den stora
motorn och maskineriet i landet. Och morfars stora harrar han fångade under den
gamla rosiga järnvägsbron vid Ryssån Jag ska åka dit i sommar. Ska se om jag
hitta hans röda kaffeburk att ha mask i. Och den flätade harrkorgen. Toppknutet
bambu. Kan bli sommarens fiskeupplevelse. Det är bara han och mig mellan oss
nu. Pappa är som stendöd länge. Det var inte snyggt. Och han stod aldrig mellan
mig och döden Han försökte döda mig, jag van över det. Och så var han borta. Så
borta man kan bli. Men morfar klarade döden- Har stått där mellan mig och … ja
- vad står på tur. Jo, jag står på tur Och fler är vu. Vänner ovänner. Men jag
har aldrig hatat någon. Visst, pissarg. Men hatat. Oförätterna är många.
Hämndtankar har passerat. Men hatat – ordet är blankt i mitt huvud.
Generationerna rusar som ett snälltåg. Nu måste jag snabba mig att hitta
harrhålan. Jag tror bara små människor hatar. Man ska försöka förstå. Men om
någon gjorde ditt barn något. Nej, ordet hat är blankt. Förtvivlan, bottenlös
förtvivlan. Möjligen ordet hämnd. Det är privat. Det är mitt. Hat är något
annat. Möjligen motsatsen till feghet. En man jag respekterat sa på ungefär en
halvtimme 20-30 gånger hur mycket han hatade mig. Det fick mig att tänka på
ordet. Men jag har nu gjort om det till harrhålan
----------------
Tiden går att
mäta på många vis. Morfar jobbade på Siljanssågen för typ tre kronor om dagen.
Och han hade samma cykel i 30 år eller mer. Hela livet hade han samma
silversnusdosa. Hela livet köpte han sitt snus uppe hos Atomragnar - handlare i
byn som la beslag på sågverksarbetarnas tre kronor. Morfars pioner blommade år
efter år och de där tre kronorna bestod. De var lika mycket värda efter 10 år.
För alla på sågen fick fortfarande tre kronor om dagen, och Atomragnar nöjde
sig med att sno dem på tre kronor. Tiden stod i det närmsta still.
Hur klarade
Morfar familjen på tre kronor. Jo, han hade ingen elräkning, ingen kostnad för
fast och mobilt bredband. Ingen mobiltelefonräkning. Ingen bil med reparationer
och service, bara någon cykelpunka då och då på väg mot sågen. Ingen
tevekostnad i form av Boxer, Netflix, C more. Inga mediakostnader alls - bibeln
var ju ärvd med outslitligt läderband. Ingen sophämtning eller kostnad för
vatten och avlopp. De hade brunn och utedass. Inga lån på huset eller
nyrenoverat kök. Ingen semesterkostnad. Inga liftkort till hela familjen på
sportlovet eller resor till Maldiverna. Klädmodet var stabilt i årtionden.
Pionerna blommade år efter år och tre kronor bestod.
Vad var det
som hände sen?
Men jag tror
harrhålan finns kvar.
2009 fick jag
lite extra pengar att sätta sprätt på i firman. Jag tänkte förverkliga min dröm
att göra fiskefilm. Och försöka göra det lite annorlunda - ungefär som jag
berättar i text. Lämna mycket åt tittarna - inte mangla dem. Jag köpte grejor,
och redan det var kul. En bra bit över 100.000 slutade notan på. Vi började
filma och hade mycket roligt - men sen hände några tråkiga saker på rad och
filmandet kom av sig. Häromdagen tog jag fram prylarna och konstaterade att de
var omoderna. Föråldrad och klumpig teknik. Värsta mobiltelefonen i dag filmar
bättre. De trådlösa sändarna är till och med olagliga för någon myndighet med
makt över radiofrekvenser har sålt just de frekvenserna till media och
mobilvärlden eller något sånt. Det som händer med tiden i dag vore som om
morfar fick punka varje dag till sågen.
