lördag 2 januari 2021

Fornminne 2021





Det mörknar fort. Det blev 2021 också fort. Det är fornminnesskymning. Snön faller. Jag tog bilen och körde långt upp längst oplogade vägar till platsen där allt började. Det finns bitar av sparad urskog här. En gammal försökspark. Här finns bitar av skog man prövar med. Vissa gallras inte. Andra har gallrats. Det här även planterats in främmande barrträd. Jag har sprungit här som barn. Här rinner ån med mina humusgäddor. Sällan stora. Här rinner Stikosälbäcken med småöring i.

Det är första gången på minst ett år som jag är ute och fotograferar utan att det är ett jobb - utan anledning. Försöker finna varför man en gång började.

Ån är Ryssån och just här fiskade pappa och jag. Sen blev det mitt mopedland. Det finns troll här. Vittror och knytt. Som liten såg jag även en tiger och en krokodil. Brorsan trodde inte på mig. Jag var fem år och han satt ner och lekte med några plastbilar från lanthandel i Vika. Jag fick tag på ett stadigt vedträ och slog han i bakhuvudet. Det man sett har man sett. Det vet jag nu med säkerhet som författare. Vissa ser. Andra gör det inte. Fornminnesvandring. Fornminnesskymning. Jag kommer igenom den krångliga urskogen.

Här väntar kalhygget på natten. Jag ser en gubbe vid vägkanten, eller vad är det jag ser? Vem bestämmer det. Det blir mörkt.

(bilderna bör nog ses på en datorskärm)





























tisdag 3 juli 2018

Vi bleks - hur vi än står emot





Pappas gamla kameror. Filmerna och bilderna där man springer i röda regnkläder i Hagaparken, snubblar och gråter. Men det röda finns nästan inte kvar. De är bleka dior och film nu, det mesta går i gulgrönt. Jag håller på att försvinna. Så är det. Vi har inte ens bett om att få komma hit. En del försvinner fort. Vissa blir hundra år. Och vi måste hitta på nått för att stå ut. För mig blev det att skriva, fotografera och fiska. Sen en massa pseduprojekt som är svåra att förklara. Luftgevär, köpa gitarrer, osv. Jag har önskat mig en röd fin ångmaskin i julklapp. Troligen handlar det att hålla meningslösheten på en armlängds avstånd – låter hemskt. Men att försöka må bra ibland. Hoppas pappas fotograferande gav honom en stund av nåd, samt hans fiskande. Två båtar byggde han. De såg lustiga ut och hade karaktär kan man säga. Den ena vi hade i Siljan döpte vi till sockerlådan. Den var helt fyrkantig med något som liknade en för. Tungrodd – skoja då. Då vi pojkar lånade den fick vi köra en ära bra. Tidiga mornar kunde vi jaga måsslagen och ha ett bra abborrfiske. En och annan gädda blev det. Sen bad och lek.


Jag ska skanna han dior innan det är försent. Om det inte redan är det. Han körde med spelfilm till 35mm kamerorna som han fick på sitt jobb på filmteknik, som han laddade själv. Jag var mycket på hans jobb som låg vid SF uppe i Näckrosen i Solna. Jag fick träffa Ingmar Bergman som gav mig en snabb blick och sa till pappa:


- Den där kan du inte förneka. Det var gott om filmkändisar där. Plötsligt en dag stod en vit häst med svarta prickar och betade i en rondell på området. Mycket märkligt. Jag klappa den. Sen fick jag träffa naturfilmaren Jan Lindblad och se hans ateljé på en vind där han spelade in mycket av sin film om ugglor – fusk, ja hur skulle han annars ha gjort. Jag fick även träffa Bo Widerberg och fick två par så gott som nya Puma fotbollskor med skruvdobb. Storlek 44. Fick ha 4 par strumpor på mig nere på grusplan, ändå flög de av.


Ja, ja – jag vi gulnar och bleks lite dag för dag. Och digitalt förvinner vi med blixtens fart i hårddisk ras.






tisdag 16 januari 2018

Nåden



Det här var midsommaraftonen 1989. Min bror och jag tältade långt upp på skogen vid öringån bland klippblock, svarta granar och uråldriga tallar. Torrfällda träd var kanske tusen år gamla. Det hade blivit tradition för oss att fira midsommar vid en av åns höljor. Öringarna var få och svåra att fånga. De krävde tid och tålamod. Det här året tycktes ån tom på öring. Inga vak, inga mörka skuggor över sandbotten.


Natten var ljus. Solen låg bara dold strax bakom fjället. Molnen lös som guldvadd på natthimlen och speglade sig i åns svarta vatten. Jag tyckte jag hörde ett vak i höljan, men såg inget. Ett smackande sländvak. Min bror hörde också. Men vi såg inget. Det borde varit lätt att se på det blanka tröga strömmen. Hade vi en spököring i höljan?


Ett stort klippblock stack upp över ytan mot andra land. Vi såg svaga vakringar gunga fram bakom blocket. Öringen stod bortanför, dold för oss, mellan klippblocket och andra land. Att ta sig över ån gick inte. Det var tre kilometer ner till spången. Vi väntade att den skulle byta plats. Bror och jag satt där medan midsommarnatten drog över skogen. Vi sa inget, lyssnade på smackade vak, och såg ringarna gunga fram. Det var retfullt. Jag ville ha honom. Bror ledsnade och gick uppöver för att finna en annan öring.


- Den där går inte att ta, sa han.


Öringen flyttade aldrig på sig. Natten var snart över och han skulle sluta vaka. Jag la ett långt svårt kast över hela höljan. Hur bakkastet klarade sig uppe i skogen bland buskar och träd är ett mysterium. Linan la sig över klippblocket. Jag såg inte min torrfluga, jag såg ingenting. Men jag hörde smacket då öringen bröt ytan. Jag lyfte och den satt där. Tunga knyckar och sen en galen rusning och guldgula hopp. Solen steg mellan träden. Hela dalen badade i guld i samma färg som öringen. Jag lyfte den ur vattnet. 1,3 kilo vägde den. En å med guldfiskar. Mer magisk kan knappast en midsommarnatt bli. Vi halstrade den över öppen eld på ett gammalt bränt stålnät brorsan hittade. Nätet hade kraftig stålram och gick att sluta kring fisken genom att man böjt tråden och fått ett enkelt gångjärn. Någon hade också funnit nåd här för länge sedan. Att nätet klarat sig från urtiden var nog sotningen och fiskfett. Vi satt där vid elden med en liten flaska Seagram's V.O. Whisky. Gulärlan jagade sländor över ytan och lägerfisken vakade.  En stund av nåd här på planeten som vi inte ens bett att få komma till. En stund av stillhet och då tiden stannade en stund. Men sen rusade den på och vi kämpar mot en säker död.
Märkligt. Det bara händer så är vi på jorden. Stackars sate som inte finner stunder av nåd bryts ner av problem och krämpor. Är man inte troende kan man finna tröst, inte nåd. Det är något annat. Kanske jag har fel. Men att tro på något ingen någonsin har eller kommer kunna bevisa – bara ställt till jävulskap. Själv är jag troende ateist. Jag har mitt fiske och allt däromkring. Hur hade det gått om inte brorsan sa att jag skulle varit ledare i ett kriminellt motorcykelgäng. Hur jag ska tolka det vet jag inte. Hygglig analys av min karaktär. Men jag fann fisket som mycket liten. Eller fisket valde mig. Född till det. Grannen packar golfbagen i bakluckan. Vad fan är det mot att trolla lax i 13 sekundmeters sydlig vind undanför Huvudskär och allt jävlas.. Eller att sitta på en tusenårig fallen torrfura och se en storöring vaka. Sländor, en gulärla. Nån trött bäver och en älg som lunkar över myren. Bara sitta där med flugan i korkhandtaget.

                  



 

måndag 11 december 2017

ketchupflaska - bäst före datum aug1972


Varför dras jag till dessa platser? Min egen förgängelse... Den blinkningen. Sista laxen drar man när som helst. Skärvan man lever på. Men i stort handlade det om att se hur dessa människor levde förr. Inga nöjessaker i någon av de väglösa gårdarna. Bara arbetsredskap. Närmast nöje fann jag på ett ute dass - underklädssidan uppslagen i en katalog från 1959. Det är livet. Det samma som nu. Samma skit och Jag drev runt i somras och fota i Västerbotten - hela sommaren. 3 månader. En del finns på bloggen. Helt onödiga bilder som inte ger pengar. Men att fotointresset sen bardomen finns kvar visar på liv. Att det glöder under askan. Helt onödigt arbete drivet av....ja ett bevis att skärvan livsglädje finns kvar. Lusten att kliva upp. Ta på sig jobbaresviden ta kamerorna och ut i väglöst land efter ödehus. Tung blöt skog. Tunga blöta kläder. Men så står gården där.


 Jag borde tjäna pengar. Jag hade under sommaren möjlighet att åka vart som helst i landet och få hjälp att göra reportage. Nej, förgängligheten drog. Kents hjärntumör visade sig nu i hans själ tagit skada och människan var borta. Vi som meckade båt i våras. Och det brorsan råkat ut för. Och min vän Jimmy. Och en väns självmord.

 Jag kunde varit i Norrbotten, Västerbotten. Var som helst och gjort fiskereportage. Räkna pengar. Nej den där skärvan ville något annat. Gör nått på helt tysta platser där allt redan hänt. Jag har hittat en FB sida om ”om övergivna platser” blev jag glad. I förgängligheten är jag totalt öppen. En ängel på varje sida. Skärvan av glädje jag hade som 16 åring över min kamera bär mig. Jag la fiskereportagen åt sidan. Bokskrivandet hade jag redan fått get upp på grund av sjukdom. Jag klarar bara kortare jobb. Men jag skriver nog fiske bättre än någonsin nu. Och det kanske inte märkts än. Mycket ligger på redaktionerna i väntan på tryck. Måna redskapsartiklar skrivna av redskapsarbetarna ska tryckas. Men snart. Under några år kommer det saker jag själv förundras över. Är det sjukdom och att jag hittat skärvan i allt det tunga. Visst blir det mycket skit också för pengarnas skull Men min lägstanivå har alltid varit hög.

 Men snart kanske bokskrivandet kommer igång igen. Jag har en dröm. Jag har skrivit 14 böcker och tycker alla är fel och absolut inte den bok jag vill skriva/skulle skriva. Dogge är nära och Isdraken. Men ändå. Jag har offrat allt vad jobb och karriär heter och är för att skriva den där boken. Visst det blev ett jobb. Bara sådär. Jag har aldrig velat haft ett jobb. Jag har velat något annat. Som Olle J sjunger. ”Gud uppfinn något nytt för oss med hjärtan som elefanter” Mina närmaste vet det. Resten ser mig som Bad Ass. Och det är också sant. Jag hjälper och går emellan om nått är fel. Och saknar rädsla. Just den rädslan. Det finns någon att tacka för det. Hemskheter. Annars har jag faktiskt ett rädd-djur vid min sida. Jo Jag jobbade eller var anställd i 10 år på en avdelning på Lovön där det inte ens finns någon avdelning. Sista åren var sjuka. Jag gled mot en annan avdelning som ... Eller finns nått. Det fanns inte på några kartor. I dag är kallakriget slut så deras verksamhet är splittrad. De hjälper svenska trupper utomlands och skyddar dem. Sen ör det nog en hel del avlyssning som gynnar svensk industri och sånt politiker och diplomater behöver veta. I alla lägen från den fånigaste diplomat möte till att hjälpa svenska och utländska styrkor på ”rätt” sida. Oj, vad detta for iväg. Jag har inte sovit på 3 dygn. Ett av alla hjärnfel.

 Men att hitta en gård och komma in i ett orört kök sen 1972 då skogsmaskinerna tog jobbet är märkligt. Allt ståt still. Jag har bilder på bloggen och mycket på hårddisken. Bäst är att direkt gå till skafferiet och vända på e ketchupflaska och se utgångs året. Min svär son som är tvärskärpt i alla lägen sa om alla mina blandljusbilder från kök att det var helt dammfritt. Inga mänskliga hudavlagringar som är just damm . Ingen har dragit in pollen. Helt rent och de gick omkring 1972. Släkten tog skogen. Husen sket de i.

 Jag trivs där det är det är tyst och allt redan hänt. Kanske jag är trygg där i ett hus med 60-tals möbler och en Hylands Hörnan tv från 1962. Och allt stannat. Känner jag mig odödlig en stund, eller är det tvärt om. Jag söker förgängligheten och min död och fjuttiga lilla liv som fladdrar förbi. En bagatell.

Här är länkar an sommarens arbete. Vist hade jag kunna slitit mer. Men när jag inte vet vad jag ska ha det till är det svårt att fälla den vassaste lansen. men att jag fri-fotograferar så pass hårt är bra. Drivet finns där. Under aska finns glöden. Jag har klara sömnproblem nu och skyller, där det dyker upp, dåligt språk på det


Här är fler bloggar från mitt fri foto och skrivande i stället för att tjäna pengar i somras. Nu har jag köpt två nya fullformatare. en Canon 1d X mark ll och en 6D X Mark ll. Så nu ska alla mina mark ll rödringade gluggar få visa vad de går för. Kanske det blir en liten utställning i Sune Jonsons museum i Nyåker någon mil från där jag bor. Och det är ett jobb gjort utan att synas. Att dundra på näten, att som i fiskesvängen är helt hysteriskt och handlar om att sälja, sälja, sälja och sälja. Jag skulle kunna fortsätta. Alla fiskekändisar i dag är i stort redskaps kändisar. Tragiskt. Visst vissa är kända för att de är för jävla otroliga på fiske. Men sen...För lite görs med hjärtat och den lilla skärvan av glädje - lycka.
Men det roliga har varit bollande med bilder och fotografi-pratet, och pratet om duktiga väldsfotografer. Med JHD MORFAR, själv en av landets främsta fotografer, Jan Håkan Dahlström. Han ingick i skaran av idoler jag hade som 25 åring då jag höll på komma in i gruppen av de bästa dokumentär fotografer. Jag gick i Münchenbryggeriet fotoskola och cirkulerade som en satellit kring vissa stora. Efter fotoskolan sprang jag på några av de stora på Mira, bildbyrå med utställningar. Jag blev bjuden på en fest de skulle ha. Och någon viste vem jag var för jag hade sprungit som en galning att visa dokumentärbilder. och jag höll på att kopiera för att komma in på konstfack. Rektorn hade sagt att jag skulle söka. Det var andra försöket och de sa att jag hade haft otur. Samt att jag kopierade och sprang på Mira för att bli med i den bildbyrån. Där alla mina hjältar var med. Ja, samtidigt jobbade jag som kopist åt 15 fotografer. Allt låg klart. De visste vem han var. 26/27 åringen, mycket har jag hört efteråt. Jag fick in jobb i arbetaren och fib kulturform Allt var klart. Så kom muskelsjukdomen. Jag var lam i ett år och återhämtade sakta. Det tog en 10,15 år innan jag var tillräcklig bra. Men det var försent - borta. Och jag fotade inte längre. Jag har fått några skådarna smällar. Vi är många som fått det medans andra bara glidit fram. Hur lätt som helst. Eftersom jag mest  var liggande under början av 90 talet, läste jag en tre böcker på samma gång och skrev som en galning. Jag fick mina favoritförfattare. Började själv plugga dramaturgi, läste allt och blev förvånad ATT: det där vet jag redan. alltihop. Bäst var att studera filmdramaturgi. Författare kan bre ut sig och skriva en massa skit som inte har med historien att göra. Film däremot - 90 minuter. allt måste betyda nått. Det satt i kroppen. Så jag har hållitganska exakt 2000/ två tusen lektioner i dramaturgi i högstadieklasser. Mitt sommar jobb: med JHD Morfar som mentor. Han är också laxfiskare.



Bloggar jag gjorde i somras i byar där mjölkpallarna föll för 50 år sen. Och Slas tog kepsen och gick till nästa.

https://atomragnar.blogspot.se/2017/07/jakten-pa-det-bla-huset.html

https://atomragnar.blogspot.se/2017/07/vilse-och-det-bla-huset.html

https://atomragnar.blogspot.se/2017/07/letande-efter-det-bla-huset.html





 







fredag 4 augusti 2017

Diskdag


Jag lunkar runt i Norrfors, fotar och fiskar. Det blir några veckor till. I dag var det stora disk-dagen. Jag har för mycket porslin. Blir ett nytt glas, en ny tallrik. Nytt, nytt, nytt, o.s.v tills man plötsligt äter direkt ut kastrullen.
Det har varit hårda 12 månader. Jag har genom gått flera förändringar. Vissa goda, vissa rena dårskapen. Den stora disk-dagen, ja - också en dag i nedräkningen. Timglaset. Vi har den stora laxdagen, den stora kärleksdagen. Däremellan bara rinner sanden. Jag har haft stora dagar, då alla äskade en.  Där emellan mer sand, och disk-dagar. Nu är det tystdagar. Nedräkning. Det var som om sanden stoppade upp en stund. Jag är en elak Djävul. Eller så är jag...sanden rinner. Konflikt. Det var inte meningen. Men jag säger vad jag tycker. Och det har gått åt helvete. Det är väl mest idoler jag blivit av med. Dem man träffat då och då vid älven och vill bli vän med. Men det har inte gått så bra. För alla flugfiskefantomhjältar här i AC län känner varandra och råkar man kränka någon har man kränkt alla. Men hellre elak Djävul än mes... och sanden rinner. Vi skulle alla kunna vara vänner.


Jag tror eller vet, eller inbillar mig, whatever - att jag i laxflugfiske- eliten-kändisar  här i AC län är, Persona ingrata eller "i allmänspråket" persona non grata (latin; plural: personae non gratae), betyder misshaglig eller "ej önskad/välkommen person. Diskdag och tankar om slump. Omständigheter - lustiga. Timglasen - det är bara sand, bara sand och tid. Jo jag kan förstå dem. De har haft detta laxland i AC helt för sig själva. Och så bara boooom...polaker. Sthl-are. Och...
Jo, jag har varit okänslig. Mot känsliga? Allt bara tystnade för en månad sen.

Jo, jag har sagt saker i text och bild som var lite för magstarkt för kändisar eller nått liknande - de som inte är vana vid sådant. Vi skulle kunna vara vänner. Jag har några få. En del lever. En del är döda. Riktiga vänner. Inga rädda med misstänksamma snedblickar. Jag är rädd om dem. Både de levande och de döda. Vissa har jag mist tragiskt och hoppas att ...sanden rinner. En vanlig diskdag. Vid min Gud vilka misstag man gjort. Skadan jag har, är att jag bara minns misstagen. Det goda - och bra. Triumferna skrumpnar bara.




Jo, det är trist. Jag har sagt sanningar som känns obekväma och även rent ilskna saker när dumheter kommit upp. För mig är det bara ett jobb. Skriva och fota fiske. Kändis-skapet. Vad är det. Jag kastar som en kratta jämfört med ungdomarna och får en lax ibland. Framför allt har jag kul med vänner och familj.

Men eliten tävlar tycker laxfiske är sport. Flera av mina idoler och jag har krockat på ett olyckligt vis. Kanske det kommer fram i blogginlägget Ett brev 2017 07 07. Där jag gör något försök - men inget svar. Bara sand.


Det är synd. Men världen är större än så. Och nu kommer allt fler STHL-are. Göteborgarna och resten av södra Sverige till AC. Det blir en fin framtid. Ja en vanlig diskdag. Sanden rinner och jag kanske har missuppfattat allt. Fisket är det som räddat mig många gånger. Det har givit ro och mening. Glädje och kamratskap. Men denna C&R tävling. Förstår jag inte. Jag får en fisk och bär hem den glad och det ses som ett hot av tävlarna. Det är löjligt. Det är inte där problemet ligger. Men det är därför vi inte kan bli vänner.
Disken är klar. Nu ska jag ner och Jerka gädda i ån. Det blir som alltid lilla flyt Bustern. Kexchoklad.


Den ut utmätta tiden - det är respekt, fälla lansen mot den utmätta tiden, vi gör det med passion, och vi gör det med fiske och fisket har valt oss.


Det här var fyra steg på tunt rep. Men vad fan håller vi på med. Vi är laxgalna på våra egna vis. Hur slutar det...


Nu har jag läst vad jag skrivit och ser det som obegripligt. Men så går det en diskdag.
Jag älskar dåtids-furturiska saker. Eller hur man trodde framtiden skulle se ut. Kolla detta underbara tåg som heter Hiawatha. Jag fota det i Nord Dakota.


















lördag 29 juli 2017

Tragiskt Laxfiske



Nu när det svenska laxfisket lugnat ner sig på grund av för varmt och lågt vatten. Laxen tar inte, mer än i sällsynta fall. Det gäller skogsälvarna utan båtfiske. De stänger liksom sig själv. Laxen surnar och tar inte. Bara ryckfiskarna lyckas. Men i våra stora älvar i Norrbotten börjar nu den stora slakten. Huggkrok och hammare. Vobbler i groparna där brun lekfisk står och väntar på lek. Låta ett gäng vobbler stå framför nosen och vibrera på den. Klart det smäller. Svenska och finska båtar kör med tio spön och tar säkert 30-40% av fiske som gått upp. Att det ens är lagligt? Jag är inte helt uppdaterad men det jag tror mig veta finns bara restriktionen 1 lax per dag. Bevakningen ?????. Hoppas den blivit bättre. Jag har inte haft möjlighet att åka upp på ett tag. Jag har gjort reportage om båtfiske i Torneälven men det var veckan efter midsommar och blank fisk. Det var 2007 innan de stora stigningarna och rallyt började. Till stor del varsitt handhållet spö, alltså två. Få båtar och ett klart gubbfiske.
Men några år senare var jag upp i augusti. Då laxen ökat markant. Hammare, huggkrok, svartfisk. Ingen fiskegubbe som jag kände. Det var något grymt fult jag fick se. Det är inte sportfiske.

Och sen alla dessa hjältar som jobbar hårt för våra laxbestånd. Jösses, att ni pallar med just detta. Efter 1 augusti borde inte en lax få dödas i våra stora älvar i Norrbotten. Ska det vara så svårt att få igenom. Bara ett C&R fiske inriktat på turism. En stor stövelknäckt på 17 kg fångad och återutsatt skulle vara värd stora turist-fiskepengar. Båtfisket? Jo, det skulle gå att C&R fiska utan huggkrok och hammare. Många skulle betala bra för en sån båttur. Och dessa lekfiskar är tuffa. De ska snart börja slåss. Hur mycket stryk lekhonorna klarar vet jag inte. Men C&R klarar de säkert.
Egentligen vet jag ingenting mer än att huggkrok och hammare ska bort. Huggkrok kanske redan är förbjudet? Eller?
Fick jag som enväldig fiskebestämmare, skulle allt båtfiske bort utom roddare och kastare. Och inte en dödad augusti lax

Men det är nu i augusti som slakten i lekgroparna börjar. 10 spön.
Hammare och huggkrok. Galet, sjukt, obegripligt, ofattbart, olyckligt och mycket ledsamt.


Mikael Engström





söndag 19 februari 2017

Att hitta harrhålan innan det är för sent









Men jag tänker allt mer på morfar. Sågarbetaren, rallaren, skogsarbetaren och flottaren. Allt med skogen att göra. Skogen som den stora motorn och maskineriet i landet. Och morfars stora harrar han fångade under den gamla rosiga järnvägsbron vid Ryssån Jag ska åka dit i sommar. Ska se om jag hitta hans röda kaffeburk att ha mask i. Och den flätade harrkorgen. Toppknutet bambu. Kan bli sommarens fiskeupplevelse. Det är bara han och mig mellan oss nu. Pappa är som stendöd länge. Det var inte snyggt. Och han stod aldrig mellan mig och döden Han försökte döda mig, jag van över det. Och så var han borta. Så borta man kan bli. Men morfar klarade döden- Har stått där mellan mig och … ja - vad står på tur. Jo, jag står på tur Och fler är vu. Vänner ovänner. Men jag har aldrig hatat någon. Visst, pissarg. Men hatat. Oförätterna är många. Hämndtankar har passerat. Men hatat – ordet är blankt i mitt huvud. Generationerna rusar som ett snälltåg. Nu måste jag snabba mig att hitta harrhålan. Jag tror bara små människor hatar. Man ska försöka förstå. Men om någon gjorde ditt barn något. Nej, ordet hat är blankt. Förtvivlan, bottenlös förtvivlan. Möjligen ordet hämnd. Det är privat. Det är mitt. Hat är något annat. Möjligen motsatsen till feghet. En man jag respekterat sa på ungefär en halvtimme 20-30 gånger hur mycket han hatade mig. Det fick mig att tänka på ordet. Men jag har nu gjort om det till harrhålan



----------------



Tiden går att mäta på många vis. Morfar jobbade på Siljanssågen för typ tre kronor om dagen. Och han hade samma cykel i 30 år eller mer. Hela livet hade han samma silversnusdosa. Hela livet köpte han sitt snus uppe hos Atomragnar - handlare i byn som la beslag på sågverksarbetarnas tre kronor. Morfars pioner blommade år efter år och de där tre kronorna bestod. De var lika mycket värda efter 10 år. För alla på sågen fick fortfarande tre kronor om dagen, och Atomragnar nöjde sig med att sno dem på tre kronor. Tiden stod i det närmsta still.



Hur klarade Morfar familjen på tre kronor. Jo, han hade ingen elräkning, ingen kostnad för fast och mobilt bredband. Ingen mobiltelefonräkning. Ingen bil med reparationer och service, bara någon cykelpunka då och då på väg mot sågen. Ingen tevekostnad i form av Boxer, Netflix, C more. Inga mediakostnader alls - bibeln var ju ärvd med outslitligt läderband. Ingen sophämtning eller kostnad för vatten och avlopp. De hade brunn och utedass. Inga lån på huset eller nyrenoverat kök. Ingen semesterkostnad. Inga liftkort till hela familjen på sportlovet eller resor till Maldiverna. Klädmodet var stabilt i årtionden. Pionerna blommade år efter år och tre kronor bestod.


Vad var det som hände sen?


Men jag tror harrhålan finns kvar.


2009 fick jag lite extra pengar att sätta sprätt på i firman. Jag tänkte förverkliga min dröm att göra fiskefilm. Och försöka göra det lite annorlunda - ungefär som jag berättar i text. Lämna mycket åt tittarna - inte mangla dem. Jag köpte grejor, och redan det var kul. En bra bit över 100.000 slutade notan på. Vi började filma och hade mycket roligt - men sen hände några tråkiga saker på rad och filmandet kom av sig. Häromdagen tog jag fram prylarna och konstaterade att de var omoderna. Föråldrad och klumpig teknik. Värsta mobiltelefonen i dag filmar bättre. De trådlösa sändarna är till och med olagliga för någon myndighet med makt över radiofrekvenser har sålt just de frekvenserna till media och mobilvärlden eller något sånt. Det som händer med tiden i dag vore som om morfar fick punka varje dag till sågen.

Både på väg dit och hem.