Tre bilder berättar avsnitt två

Del ett. Jag kom till fjärde spöringen

Jag och min son var tidig uppe till laxälven. Han var arbetslös och jag var…ja, har jag nått jobb alls? Somliga ser det inte så.

-Du spelar bara gitarr och fiskar, säger vissa. Jo, jag har ett sorts jobb - jag hittar på reportageidéer och genomför dem. Skriver böcker och i olika tidningar till något som kan kallas lön. Av det jag drar in ska staten ha hälften. Så det är tur för statens tjänstemän att man finns. Annars inga pengar. Polis, sjuksköteska, fiskerikonsulenter o.s.v.

Nu for jag iväg. Så bara fiske och gitarrspel blir det inte.

Erik och jag åkte ner till älven. Den gick urtidshög och grågrumlig. Dånade fram. Fulkomligt livsfarlig att vada i.

- Nej sa jag till Erik. Det behövs två solskensveckor innan den har kommit ner till fiskbar nivå. Vi får skjuta luftgevär, slappa, se på Pistvakt och spela gitarr.

- Men kanten där då, sa Erik och peka på en smal liten blanka vid land.

Den skulle vara avfiskad på fyra kast. Han var sugen. Året innan hade Erik fiskat grymt bra.

- Och säg att du får på en större, fisk, sa jag. Vad gör du då? Den kommer dra ut i hårdströmmen sen är det fiolsträng och spikrakt horisontellt spö. Det blir Kaos panik och livsfarlig drill utför forsen. Då är det är bara att dra av.

- Spänning i vardagen.

Jo, jag kände mig lite lat, men det var farligt högt vatten. En 56 årig gubbe skulle bara kunna se på då linan försvann ner for rakan och runt böjen ut för forsen. Poolen fanns knappt.

- Men pappa, du har ju sagt att det är just därför vi inte fiskar harr. Och du vill ju dö i en storlaxdrill eller björnslagsmål med storkniven och inte i våtvarma vuxenblöjor och stomipåse.

- Okej sa jag. Vi går några vändor, men du vet att jag springer inte. Och på det här vattnet. Inte ens en galet dopad Ben Jonsson skulle fixa det. Du ska inte springa du heller. Det blir Vietnam djungel där nere med stock och storsten. Ingen strand bara djupa hålor och fanskap.

Jo, Erik visste. Han hade gjort resan förut men på ett vatten stånd typ 1,5 m lägre. Och redan det är farligt för ben och knän och hälsan över huvudtaget. Jag följer aldrig någon utför nacken och ner i den kilometerlånga forsen mer än Erik. Själv blockerar jag med de kraftigaste trekrok 8 och 0,47. Har jag tur börjar de hoppa sig trötta på nacken. Kan ta tre fyra, minuter och som Lidman skulle skrivit ”En yster dans” En 14-17 kilos blank hanne. Ja jävlar. Underbart. Går det av, så går det av. Hade jag varit 25 år hade jag lätt vågat livet och följt ut för forsen. Men det har hänt att stor fisk hoppat sig trötta och vänt huvudet upp mot strömmen. Några tior, några tolvor och strax däröver. Felkrokningar är det inte. Jag står typ 30 meter ifrån och ser hur den sitter i hoppen. Jag har fått mycket stora fiskar att hoppa sig trött och vänt upp huvudet i stenhård ström. Kanske 15-16 kilo. Men sen har det gått åt helvete vid landningen. En pjäs bort mot 17  tappade vi bort bara för att jag ville att svågern skulle filma. Hade han tagit två kliv ut i vattnet och skjutit upp den på stranden så hade fisken varit min.

- Filma, filma skrek jag.

Och så släppte den och gled ner i mörkret. Finns på film hur jag faller ihop på stranden och dör laxdöden.

Erik och jag packar upp och rotar bland linor och rullar. Vad är det här för lina? Och den här. Åhhh. Jag håller på att byta ut mina linor där det står i tryck vad det är. Typ F S/2/3. Men jag har märkt mycket med tuschpenna. Gamla fly sjunk 3 har fått tre turschringar och så vidare. Men längder och vikter? Och vilken lina till vilket spö. Jag har ett kraftigt bord i mitt hus i Västerbotten. Där har jag huggit i en meters längd och på bordet står skriver vikter, längder och till vilket spön. Men vad hjälper det då man inte ens hittar linorna. De tyngre linorna åkte ju av i slutet på fjolårssäsongen. De kan ligga i handskfacket, nån ryggficka eller hänga på något mystiskt ställe som runt halsen på min uppstoppade duvhök som står på kylen. Vi tar med en förvarlig mängd linor och spön till älven. Det är fusionshett men bara 7 grader i älven. Erik är ivrig och blir klar först.

- Jag går ut och börjar, säger han.

Jag hittar min rätta lina, rulle, och spö för startuppfisket. Det är så tidigt att träden står lövlösa. Det känns som om vi är i British Columbia och fiskat vinter/vår steelhead. Inte för jag varit där. Jag fiskar bara billiga kortvatten med vanligt folk om man jämför med våra megakändisar. Helst kortvatten med långa sträckor och stor frihet till påhittighet. Hur våra megalaxkändisar burit sig åt att fiska i miljonkronorsvatten, jorden runt är svårt att förstå. Ska inte dra en gissning, det blir fult. Men jag är inte avundsjuk. En svensk tiokilos i dessa små skogsälvar är värd mer är 10 stycken 15-20 kilos i Alta. Det här är på riktigt. Det här har jag hittat på själv. Frihet. Jo, jag är lycklig över mitt fiske.

Jag börjar trä spöt. Men kommer bara till 4,e spöringen innan Erik säger.

-Jag har en.

-Hur fan då?

Erik backar upp mot bergsvägen och bromsar. Jag kan inte säga något. Det finns inga råd i världen. Bara en vild älv och en stor lax. Bara den inte är för stor. Den drar ner. Erik har den stora gamla Loop classiken. Den största med 600 meter på.

Men det hjälper inte nu. Det liknar toppknutet. Det går inte att följa mer är 20 meter. Erik står med rakt spö och bromsar allt som går. Ratten i botten. Linan rinner snabbt ut. Erik bromsar linan med fingrarna mot spolen. Han bränner gitarrfingrarna svårt .

Jag har inget att delge. Hjälplös. Bara en sak kan jag göra. Det är att vråla.

-Klossa fast den. Lås rullen. Toklås. Lås. Klossa fast den tuffare än Tuffa Uffe. Jag visste att det skulle gå av ganska fort. Men vi hade nya kraftfulla krok 8 på våra plasttuber och 0,47.

Jo, Erik står med rakt spö och laxen börjar hoppa direkt på rullen om ni förstår hur jag menar. Nu var det toppknutet. Ingen spöböj. Hopp på hopp på hopp och rull över hela poolen ett hjul som snurrar 20 meter. Cirkus, och hög puls. Älven rusar fram som ett lok och fisken är inte galet stor. ”Bara” Kring 8 kilo och som genomskinlig. Som pärlemon i en nyss uppbruten mussla. Den rullar och hoppar i 3-5 minuter sen inträffar något lustigt. Den lägger sig på sidan i den vilda älven. Planar som en liten harr. Erik spänner på och fisken får fäste i vattnet med huvudet mot strömmen. Trots hårt vatten så gör den strömlinjeformade fiskkroppen att tyngden släpper. Erik börjar valla den uppåt. Han går och vevar sig ner aktsamt för att inte reta den med knyckar så den vänder huvudet tvär strömmen. Han lurar den att den liksom att tror sig stå still i strömmen. Sen bogserar han försiktigt  upp laxen utan knyckar som ett stillastående vevande skulle ge. Försiktig vallning - bogsering. Vi får in den bland sand och stor sten. Jag fångar den i ett brottar grepp om spole och gälar. Och vi har årets första på land. Den blir alltid mat. Jag har inte ord. Att se en 8 kiloslax ligga i några minuter och plana på sidan som en liten harr. Erik har ont i händerna. Han har slagit sig på veven och bränt av skinnet på fingrarna. Vi sitter där tysta på knä. 8,2 kilo. Ett kilo mer och…….

 

 Del 2 Öringen som fick vara

Lidmanfeber. Har någon av er haft Lidmanfeber? Sån jävla feber att man svettas och rullar ur sängen och mamma ringer jourhavande läkare. Tranropens ljud över myren, och lommens ödesljud ekar i huvudet och lavskrikan sitter på sängkanten. Jag hade riktig feber och fångats in i ett psykosliknande tillstånd. Någon farlig variant av Hongkonginfluensan. Jag hade tagit brorsans fiskeböckerböcker och läst mellan febertopparna. Den lavludna kvarnen med sina lösa golvplankor där storöringar gled över sandbotten. Mörkgröna ryggar som gick mot svart och allt tätare upp mot ryggåsen. Och i helt rent guld om buken.

Jag och Hans låg med spöna och pilla ner våra Royal Coachman där plankor fattades. Och de högg och hoppa så det dunkade i golvet. Och vi smög i timmerrännor och balanserade över flottningsbroar. Hökugglan satt i ett träd ner mot selet.

Jag drömde om att skaffa en kamera. Jag hade en Canonkatalog vid sjukhussängen och upphetsad längtade jag efter en Canon EF. Katalogbilderna höll mig vid liv. 42 grader och doktorn kom igen. Jag frisknade till. Men drömmen om öringarna och kameran fanns kvar. Jag sommarjobbade som 16 åring och köpte en Canon AE1. En rulle kodachrome kostade en förmögenhet. Varje bild var noga utvald och komponerad innan knäppet.

Men den absoluta början till febern som till sist fick mig i framtiden att skriva två naturromantiska böcker under vintrarna av längtan – var hos Morfar i Dalarna. Några kilometrar från hans hus fanns en större bäck med sandbotten. En Lidmanlyrik i miniatyr. Det fanns flottningsrester i bäcken, eller kanske ska jag kalla det en liten å. Öringarna gled mörka över sandbotten. Vakade och intog favoritplatser. Så jag hade hela magin flytande i ådrorna. Jag kunde vara där när som helst under somrarna. Bara ta cykeln och byxfickan full med mask.

Sen hemma i Solna i skolan satt jag mest och såg ut genom fönstret. Men inte var jag i Solna. Jag var skogen, det syns på betygen. Mina öringar var små i ån hos morfar. Någon eller några hekto. Men mystiska, flygande över sandbotten. En stor på halvkilot hade jag skrämt en gång. Då vek sig benen och jag blev liggande i blötmossa stirrande i himlen tills jag var dyngsur. Jag kan se det som ett hål i tiden. Händelsehorisonten vid ett svart hål.

Men fanns Lidmans öringar. Ett, två, tre kilo. ”Snyftande vak”. Eller var det bara en Lidmanfeber. Utrotad. En fantasi och dröm. Fanns den där ån? Eller var allt taget ur en författares huvud med orimliga fiskedrömmar. Visst, i hans böcker fanns bilder men det var mest på gubbar med pipa i munnen som balanserade på flottningskistor. Jag menade – hur skulle man kunna bevisa det här. Att öringen som räddade mig i tokfebern fanns. Visst, det var gamla böcker. Allt kunde vara borta.

Så ställs cykeln undan för att rosta bakom morfars vedbod, sen mopeden, till sist tredje raketsteget. Vi släppte mopeden och den sväva iväg ner mot den blå jorden och tredje raketsteget förbereddes. Först stilla en stund som man svävar fritt och sen  

Ignition - och 1000 G mot ryggstödet – en Volvo Amazon. Nu nådde vi hela den värld mänskligheten visste hade en biosvärd. Vi packade och packade om. Band flugor. Tränade kastning i Hagaparken. Go or not go. Go or not go. Go or not go, från alla stationer.

Bror och jag fick ett tips om en sträcka av en å som låg i urskog av månghundraåriga krumma, vresiga tallar och granar spöklikt svarta av ålder. Nära fjällsorgens kant med grinig fjäll-jävla-björk och seg-jävla-vide. I ån där i skogen hade det varit fiskeförbud i många år men nu hade den öppnats igen. Och ingen visste om det.

Jag var 16 år och brorsan hade ganska nytt körkort. Jag lagade upp en gammal Volvo Amazon och så begav vi oss långt bort. Längre än vad våra fiskecyklar och fiskemopeder kunnat ta oss. Nu var det 99 oktan och en B18 motor som jag satt på ett topplock från en B20 som jag planat ner i fordonskolan och polerat och tagit upp bränslekanalerna i. Den senaste modellen B20 topp hade 44 mm ventiler i stället för 42 mm. B18 Toppen hade bara 40 mm.  De stora 44 ventilerna och K-kam som säkert gav 95hk i stället för 75 hk. Hade ett par dubbla SU förgasare från sportmodellen, men de var så slitna i spjällaxel-bussningarna och drog för mycket tjuvluft. Annars hade vi haft drygt 100 hk. Men vilken lycka. Det var första trimmet och vi kunde åka vart som helst. Mamma fixade pengar åt oss på något märkligt vis. Snodde hon dem, någonstans? Kanske rånade hon Favör på Råsundavägen. Men vi åkte och hade Fjällrävens blåa stålrörsryggsäckar.

När vägen inte längre var framkomlig, spände vi på oss våra ryggsäckar och vandrade över en mil. Jag trodde döden skulle ta mig. Det var tungt. Det handlade inte om frystorkad mat utan riktiga hamburgare och falukorv och konservburkar och potatis. Vi fick äta en hel del sur mat, men det är en annan historia. Vi kom till en å som hade långa sträckor sandbotten och granarna stod lavludna. Det går några dagar. Maten ändrar färg.

Jag sitter mitt på dagen vid ån och plötsligt kommer den glidande över ljus botten. Stannar strax utanför mig. Kanske 1,5 kg. Febern kommer, en känsla av att detta bara var för mig. De finns. 16 år fortfarande en pojke med bristfällig flugutrustning.

- Hur gör jag nu?

Öringen vakar och tar några gråa halvstora sländor. En sån har jag på tafsen. Men jag är trollbunden. Febern stiger. Hade mamma varit med, hade hon fått ringa jourhavande läkare innan jag bara skulle falla på sidan som ett vinkeljärn. Till slut får jag ner handen till flugan och lossar den ur korkhandtaget. Ja, bakkastet är fritt. Jag luftkastar nedströms för att inte skrämma den. Sista lägget vinklar jag uppströms. Flugan driver rakt ner mot öringen. Åmoa, hon som äger allt - öringarna, ån och solstålarna, natten, dagen, dimman. Även strömkanterna kring stenarna, de hundra åriga tallarna, det klara vattnet och gulärlan, sländorna - kommer mig till hjälp och lägger våta lindor på min panna och hela huvudet. Tror hon gav mig nått receptbelagt lugnande. Decimeter efter decimeter driver flugan. Det är grunt. En halvmeter kanske. Solen står så illa att skuggan av min lite knyckliga tafs kommer glidande efter botten innan flugan och ger en onaturlig, krullig och knycklig skugga. Öringen skräms och drar med en sån fart att den piskar och går på sniskan likt en flundra.

Jag lägger mig ner och stirrar upp mot händelsehorisonten. Så nära. Så nära. Men fiskarna i den här ån är nästan omöjliga att få på dagen i solljus.

Det kom att ta många år innan jag lyckades få en guldgul Lidmanöring av större storlek. Men jag såg dem alltid. Men där jag låg och såg upp mot himlen var jag lycklig ändå. De fanns. Jävlar. Det var inte bara något som Hans Lidman hittat på.
 

Nu sitter jag vid samma å som jag fiskade när bror och jag för första gången fick fart på Amazonen och räckvidd att leta efter ån med guldöringar ökade . Fiskarna är kvar. Under några år försvann det då det sprang folk med vadarbyxor och stora håvar. De spinnfiskade och metade mask också, fast bara fluga var tillåtet. Skoter och nät om vintern. Skyltar kom upp vid ån att ”Ortsbefolkningen fiskar efter egen fantasi” men de gubbarna blev gamla och dog eller söp bort intresset.

Platsen spred sig bland fel folk, och var snabbt utfiskat. De är känsliga de åar som ligger just i skogen nedom fjället. De har en symbios med gädda och på nått sätt blir öringarna få men stora. Gäddan tar de öringarna som inte är av rätta virket samt trimmar de andra. Och når de bara en storlek på 5-6 hg kommer de att bli så stora som insektsdiet tillåter. De vikten ligger kring 2, högst 3 kilo. Men bror och jag har sett 5 kilos öringar. Det måste vara några sällsynta fiskar som gått över på fiskdiet av smågädda och småöring.

Nu är jag 57 år. Märkligt, men ni övermodiga ungdomar vaknar en dag med 57 i pannan en dag ni också. Om inget riktigt dumt händer, och man är hemtagen – till vad. För jag kan aldrig tro att Någon Gud i vilken religion som helst tar hem människor för tidigt. Det är Fan själv.

Så sitter jag där igen. Jag har en öring som står på samma plats som när jag var 16 år. Fenorna rör sig försiktigt. Jag håller spöt över knäna.  Allt är exakt lika. Och tallarna vuxit men det är inget som märks på 40 år. Så kort är tiden. Men nu är jag där igen. Bara att det inte är 1977 utan 2017. Vad fan var det egentligen hände. Eller inte hände. Har jag någonsin lämnat platsen? Så känns det.

 

Här är vi, öringen och jag som alltid. Tiden.

Två vuxna barn. 14 böcker, en SVT-julkalender, Sommarprat, August hit och dit, plaketter och blommor och choklad och översatt till 15 språk samt otaliga fiskartiklar och två tusen skolbesök i föredrag om dramaturgi. Resa i förlagets tjänst som en rymdapa runt världen. Vad är det jag inte kan förstå? Detta var inte skryt. Saker som bara varit en följd av mitt jobb. Det var tid. Eller…?

Nej det finns ingen tid. Solen går upp, och solen går ner, och vi två är som sagt här, öringen och jag. Inte minsta skillnad. Samma Linnea blommar vid stubbroten med sina små klockor. Ja, ont i knäna har jag fått. Hör dåligt på vänster öra. Finns tiden? Det skulle vara de värkande knarrande knäna som bevisar det - och om den där 16 åringen kom längst ån skulle han inte känna igen sig själv som satt där. Fast jag tycker det inte gått ett år, inte en rörelse. En 16 åring med ett splitcanespö Foster "The Airsprite"

Det är just bara livet skulle min fru säga. Det finns ingen tid, bara livet. Nu blev jag krånglig. En älg kommer gående på andra sidan ån. Säger man verkligen så? Att en älg går: Jo man gör nog det. En häst travar och skrittar och galopperar och fasen vet allt. Men en svensk älg går. Jo det är självklart. Eller lunkar. Eller släpar sig grinigt fram.

Efter 30 år sitter jag här och ser på samma öring – en släkting i alla fall till den 1977.  Åmoa behöver inte komma med något receptbelagt lugnande medel och kylning av pannan. Men pulsen finns där. Jag fingrar på den grå/blå flugan i korkhandtaget. Och har öringen i blicken. Flugan jag ännu inte vet vad den heter. Det vet inte öringen heller. Här sitter jag som inget hänt. Jo, något har hänt. Jag har fått flera stora öringar ur ån på torrfluga och nymf. Någon närmare 2 kilo. Men det känns som om det är allt som hänt. Dagar och nätter vid de Guldgula öringarnas å. Knott, mygg, tranrop och lommens läte. De månghundraåriga tallarna, ån öringen och de uråldriga granarna ser ju exat lika ut. Ingen tid.

Jag lossar flugan ur korkhandtaget. Nu vet jag hur jag ska göra. Nu i dag har jag god chans att få honom att ta. Nej, jag sätter tillbaka flugan i korken. Ser på fenorna och prickarna. Sen lägger jag mig ner i det höga strandgräset och ser upp mot himlen. Ser upp mot händelsehorisonten.

Jag vet att öringarna finns kvar och det räcker för mig. Hoppas någon pojke ligger och ser upp i himlen och drömmer och kan se dem över sandbotten. Det måste finnas någon sån pojke kvar. Kanske många, kanske några har hittat morfars böcker och fått den riktiga febern, och vinglar iväg till skolsyster…jag hoppas.



Del 3 Sista hemresan

En bild är en bild. Ett foto, ett knäpp. Det vet alla. 1/125 dels sekund eller en1/ 500 del. Bländare 5,6. Ljus. Bara ljus. Ingenting annat än ljus. Det här är en bild på en som kör båt och tvålaxar och så någon som knäppt kortet. Mer är det inte. Det som hänt före och det som kommer hända efter vet vi inte någonting om. Jo, jag förstås.

Det är min nu bortgångne vän Jimmy som knäppt kortet. Vi tror detta är för evigt. Säsong för säsong. Han är ung. Det skulle vara han som skulle fiska den sträckan som gubbe och tänkt på mig som ett trevligt minne – om det nu fanns nån jävla ordning i livet. Det är 2008 och rekordår. 28 tusen laxar gick upp i Torneälven. Troligen den högsta siffran på 50 år. Nu får man lax-dubbelpucko i huvudet och skriker katastrof om det ”bara” går upp 65 tusen.

Men båten och natten. Sista resan hem.

Vi är lyckliga. Jimmy hade en längtan efter att vi skulle få åka hem med två laxar och det fick vi – sista dagen. En blinkning från Ävlmoa, gud, eller nån annan. Eller bara livet som jag nämnt några gånger nu.

En utandning så är allt borta. Och det otäcka och läskiga är att det här är normalt läge, att planera för nästa säsong. Lyckliga, ovetande. Men efter den där 1/250 delen bl 5,6 är allt borta. Både det som varit och det som ska komma. Bara bilden. En utandning, men själv går man på. Men det enda som finns är lyckan där i båten, inget annat.

Men hur hamnade vi i Tornedalen och drog tio laxar på fluga under 10 dagar det där magiska året 2008. Helt utan fisketurister. Jo, min vän Frekko så klart. Jag träffade honom 2006 och han berättade om sina båtfiskade laxar tidigt på säsongen kring midsommar. Blanka och sällan under 10 kilo. 2007 var jag upp och gjorde ett reportage för den nu nerlagda tidningen Fiske För Alla. Vi körde med ett handhållet spö som jag var boss över. Frekko rodde. Nästan direkt i vårt första möte blev jag galet förbannad på honom. Jag skulle vänta tre kilometer upp medan Frekko körde upp båten till båtsället. Jag väntar och väntar. Alltså Vad jag inte då visste var att Frekko var en fisketok av grad 10 på en skala till 10. Under laxsäsong fungerar han inte. Ordet fiskeintresserad är en nysning. Jag pratar om en ren och skär vettvilling när det gäller fiske. Just där han puttar ut båten 3 kilometer längre ner ligger Byagropen som är mycket bra laxställe. Han ser en lax visa sig. Självklart gick huvudproppen till 10 tusenvoltsstängslet. Medan jag väntar är jag ovetande om att han drillar för fullt. Han får upp den och kommer till sist upp och visar och tror jag ska bli glad.

- Men för i helvete , skriker jag. 130 mil för att göra jobb om Torneälvslax. Och om dig som guide. Hur fan tänkte du? Jag vill vara med. Annars fungerar det inte. Hur i fan i satan tänkte du?

Frekko var tyst en stund och mumlade sen tyst

- Vad synd att den tog.

Men så sken han upp trots att han hade en mordisk reporter framför sig.

- Vi tar strax en till.

- Vi tar strax en till härmade, jag och vickade på huvudet och knäade av ilska. Det är laxfiske. Fan, man tar inte strax en till. Helvete.

Jo, jag har berättat det här förr i en lång artikel. Men två timmar senare händer otroliga att vi fick en blank på 11 kilo. Reportaget är hemma och jag har verkligen fått kraftfulla detaljer att hänga upp historien på. Lycka. Reportagelycka. Och jag förstod att min guide inte var vem som helst.

Jag såg många fina land flugfiske sträckor från båten. Strömkanter och nackar längst stränderna. Älven är 300 meter bred här så man får inte tänka på bredden då blir man galen. Det fanns nackar efter kanterna som är 30-40 meter breda. Det fanns platser där undervattenstenar låg på perfekt kastlängd från land och 30 meter ut. Det fanns stora blankor mitt i älven. Oändliga möjligheter Även att ankra flugfiska från båt eller med roddare. Speciellt ett ställe såg grymt farligt ur för flugfiske. En stor sving med klassisk norskt grusör. Sträcka började med en nacke och avslutades med ett vadbart laxglid. Det såg litet ut men jag kollade upp det på Enirokarta senare. Sträckan var 300 meter lång, och innehöll allt. Vi fiskade förbi med båt och drag och jag frågade Frekko om någon fiskade där.

- Nej, den sidan är väglös. Jag satte av ett par Danskar under en guidning, men nej. Ingen fiskar där. Men huvudfåran går där.

Jag log och kände en barnslig värme. Va fan hade jag hittat.? Guld, säkert samma känsla som guldletare. Platsen låg sju kilometer med båt från vårt boende och båtplats. Frekko och jag fick fyra laxar till över 10 kilo och några mindre. Det var  finfiske med båt roddare och en vobbler. Inte huggkrok och hammare och båten full av blod som på en valfångare. Samt 10 spön. Några av våra laxar fick gå tillbaka.

Så kom 2008. Jimmy och jag drog fullpackade förbi Jockfall. Innan dess, fram till midsommar hade vi fiskat Lögde tillsammans. Tror jag hade 6-1 eller 7-0 på honom med två över 10. Men stämningen var hög ändå. Men man kan liksom säga att den kunde varit högre. Ett visst spel laxkompisar emellan kunde kännas. Jag var ödmjuk och nämnde inget om mitt fiske. Det var ju bara så enkelt att jag hade haft tur 6-7 gånger.

Jag hade egen motor med mig som Frekko svetsade ett propellerskydd till. Skyddet är som en spjutspets som de kör med där uppe. Det skyddet tar ingen kraft från motorn. Men propellern är inte snygg efter en säsong. Min motor är en 8 hk Suzuki som Robban på Aston visade hur man flyttar en liten stopplatta så gick gashantaget att vrida 2cm till och så var det en 9,9 HK

14 dagar skulle vi fiska. Det var 2 meter för högt vatten gapade alla om. Jimmy och jag tyckte det såg fint ut bara man inte tittade rakt över. Då fick man svindel. 300 meter. Nej blicken ska smeka kastlängden från land och vattenhastigheten var lagom. Vadå 2 meter för högt? När vi satt på kvällen och gjorde iordning våran utrustning förstod vi plötsligt allt klart som en lysande svävande kula i rummet. All erfarenhet kom från båtfiskare. Helt oanvändbar för oss flugfiskare. Vi måste tänka själva. Inte bry oss om bårfiskarnas råd. Det var något helt annat. De ville ha löjligt sakta vatten och skulle ner i lekgropar med småvobbler. I det här höga vattnet fick de bara skräp på krokarna och laxarna var inte i groparna utan stod ytligt i strandkanter, Strömkanter, bakvatten och kring storsten.

Jag hade inte använt min trimmade 8 hk motor på många år. Men den startade fint. Vid båtplatsen - 60 meter ner stack berg och klippor upp i hårt vatten. Och det drog bra just där vi hade båtarna. Fler och fler byagubbar kom ner. Vi lastade allt för ett 14 timmarspass. Jag hade aldrig körd en sån här forsbåt som vi genast döpte till Djonken. Gruppen som samlades för att se Sörlänningarna välta och dö, växte.

-Ähh, tänkte jag. Det är bara att skjuta ut den, hålla fören mot strömmen, gasa upp och vända i en stor båge över älven och köra nedströms till platsen med grusöret jag såg året innan. Jimmy var tvärilsk över det här jävlabåt åkande. Han hatade båtar. Till laxfiske gick man. Eller åkte raggarbil. Nej, han tyckte mycket illa om det.

Jimmy hoppa i och la sig i fören. Jag sköt ut båten, klev i och la i växeln. Men man fick inget fäste. Grundsmygen låg i. En sinnrik konstruktion som höjer motorn så man kan köra grunt. En bygel som man fäller mot riggen.

Jag fick inget fäste med propellern. Det blev bara vattensprut. Vi började snabbt driva mot klipporna och ett säkert haveri. Jag hängde över kanten och slet i spakar och fjädrar. Driftfarten ökade. Det var längesen för djupt att vada i. Och för hårt vatten. Panik, hantera paniken. Andas. Farten ökade. Jag tog i och tänkte dra bort hela smygen. Men det är typ 3 mm svetsad plåt.

Hur fan var det? Det var nått löjligt enkelt. Titta inte upp tänkte jag. Jobba, jobba. Titta inte upp. Jobba. Vi drev fortare och fortare. Titta inte upp. Jobba. Titta inte upp. In i den här lilla världen. Koncentration. In i bubblan med grund smygen. Bara vi i universum. Så kom det bara. Den röda lilla knäppspaken uppe vid själva motorn skall bara knäppas uppåt. Snabbt fick jag bort smygbygel, vände upp båten mot strömmen. Låg så en stund i strandens hastighet. Andades. Klipporna var nära, men jag vände mig inte om. Tittade inte på folksamlingen. Men blåsta blev de – Tornedalingar som hoppats se sörlänningar välta och …. Till och med Jimmy från Västerbotten var en jävla sörlänning. Och jag var stolt över min kylighet. Men samtidigt arg för att jag inte kollat, och memorerat handgreppen efter så många år. Jimmy mumla, nått om fjollbåt.

Jag körde där det såg djupt ut. Försökte läsa vattnet. Men vi bonka i sten och körde fast i sandrevlar. Första resan tog tid. 7 kilometer labyrint med mycket påkörningar. Och något Norskt trevligt grusör såg jag inte. Vattnet var ju två meter högre än året innan. Vi fann en mycket liten vik och landade båten, där det borde vara. Jo, nu såg vi ett litet grusör. Och dess sträckning ut i älven. Grunt ut till huvudfåran med gropar och revlar i grovgruset. När vi tittat en stund kom sången, laxsången i huvudet. Jag brukar sjunga tyst. Jimmy ville börja där. Jag gick upp mot nacken. Men samtidigt hade jag en oro malande i magen som en isborr. Vad fan hade jag hittat på för konstig lek nu? Tur att Jimmy var en sån tålig vän. Aldrig något gnäll. Men jag kände mig som jag lurat honom. Jag kom upp till nacken. Satte mig och såg över den blanka glidande ytan med harrvak. Fågellivet var helt galet. Och vi hade en uggla på varje sida som älven som tävlade i att vara tokigast. Så sitter jag där – och så bara var den där. Hela ryggen och stjärten. Min kropp blev helt stel som om ett is-svärd dragits från nacken och ner genom ryggraden. Jag såg prickarna, fenorna. Och midnattssol. Det var det galnaste jag sett. Kanske det gått 7 minuter. Vi laxfiskare är lustiga vi. Det planeras och kluras. Och många av oss har många hundra års erfarenhet i kroppen från vänner och det man varit med om själv. Och så är det ändå som att få en kula i bröstet när man ser dem. Hur är det inte då när de tar?

 

Jag pressar mig upp under videt i maxdjupt vatten för att nå. Flugan går där ute och på platsen ser jag hur linan stannar upp en stund sen kommer tyngden. Väntar några iskalla sekunder och lyfter. Fisken blir galen och drar snett ut och ner mot Jimmy.

- Jag har en skriker jag. Lax, lax, Lax, Jag har en. Åååååhhhaaaa. Hjälp, liksom.

Jimmy vänder sig om och frågar fånigt chockad:

-Du har en vadå? Vadå, vadå. Och så skriker han. En vadå? Vad händer? En Vadå?

-LAX

Det är ingen stor fisk. 7kilo och det är lätt drillat i Torneälven just här. De gör först en 70 meter resa, sen en 40 meters, och sist en 20 meters så är det klart. Lite plask och snurr. I Lögde i någon hölja skulle det bli knepigare. Där har de oftast hård fors med djungelstränder att dra ut för. I Torneälven åkte vi ner till vårt grusör varje dag. Jag fick fyra stycken kring 6 - 7 kilo, Men Jimmy hade inte känt nått. Vi pratade inte längre med varandra. Men allt fungera. Packa, laga mat och diska. Tyst militär disciplin. Men det infinner sig en mystisk märklig woddo-känsla i dessa lägen. Men vi klarade alltid ut dem. Jag brukade dra ner på mitt fiske. Ligger i solen och ser på smörbollarna som vajar ovanför mitt huvud. Se hur solen lyser genom bladen. Och fota och spela gitarr och spå i moln. Där kommer ett som liknar Nalle-Puh. Och där en bläckfisk och en buss.

- Lax, mannen, Lax mannen,

Jag fotade inget. Var fullt koncentrerad på att ta upp den om så i bitar. Vi lyckades och kramades och, -nej inte pussades. Men total glädje. Den vägde. 10,3 Jimmys PB och förblev så.

Att köra båt på älven blev jag bättre och bättre på för varje dag. Till sist hittade jag en rutt och vi gick helt fria utan bottenkänning. Jag blev bättre på att läsa av storsten och undervattensrösen och självliggande storblock här och där och ta ut märken på land och fatta hur sandåsarna såg ut. Läsa vatten är väl enkelt tycker säkert en och annan laxfiskare, men det här är så stort och ljuset är aldrig detsamma. Sen ger min trimmade 8 hk en ansenlig fart på Djonken.

Sista fiskepasset kommer. Det är verkligen sista fiskepasset. Det är så lite man vet. Jag har inte varit där sen dess. Det har varit helt dött i fyra dagar. Vi ligger på strandnipan och deppar. Det är sista dagen. Lax slitna. Jag gör ett ryck och kokar kaffe. Jag har ryggen mot älven. Vi sitter just vid blankglidet nedanför grusöret. Jag hör något svagt. Men det är så mycket ljud. Jag hör det igen, nu lite högre och vänder mig om. En lax går ljudlöst upp och visar ryggen och det är inte hörbart. Fler går upp ljudlöst i strömmen. Hur kunde jag höra. Det är lax Woodo. Öronläkaren hade sagt att det där var inte hörsel utan intuition. Jag sparkar till Jimmy där han ligger med hatten over ansiktet. En ny rygg och en ny och en till, utspridda på stort område. Jimmy rusar rakt ut och jag kutar upp till nacken. Det hugger, rusar och tappas. Hugger, rusar och tappas och så får Jimmy en på land kring 7 kilo. Alla verkar exakt lika stora. Jag kämpar och snart har jag en jag med. Varsin som vi tar reda på till våra bovärdar.

Och vi ser på varandra. Vi kommer få åka hem med varsin fisk i båten. Helt slut packar vi för hemfärd. Morgonen kommer och fågelliver är hysteriskt. Som när djungeln vaknar om morgonen. Vi slår av motorn. Driver en stund och lyssnar. Ugglorna har inget att sätta emot. Halvvägs hem får jag en idé. Jag tänker plötsligt - kanske man kan åka på andra sidan om de där stora undervattenstenarna och snedda åt höger. Det borde gå. Jimmy ligger i fören, ser upp mot himlen och är laxlycklig. Jag väjer av mot höger och min idé. Kommer hundra metet uppströms.

PANG, BOM, SKRAP.

Jimmy flyger högt.

- Vad i helvetet?

- Jag ville bara pröva om det gick att åka…
 
- Vi hade ju hittat en väg, varför skulle du ut här i sammelsuriet???
 
-Prova.

- Du har damp, säger Jimmy det har jag alltid sagt. Och han forsätter medans han rättar till hatten : Ville bara pröva, va fan. Ja, liksom…

Och så är vi tysta en stund för att sen börja gapskratta över älven. Men den egenskapen jag har gav oss många äventyr och det borde blivit fler.

 

Från Flugfiske i Norden 2018 med tillstånd av Lasse Hallberg. Reservation för korr- och slarvfel. Detta är inte den redaktionella texten utan mitt original. Alltså - överseende, eller en snigel i - ja. Det nämner vi inte. 32132 nerslag med blanksteg. Orkade ni?