Fiskedagar

Foto:Erik Engström

1990 fick jag en kronisk muskelsjukdom. Min kropp gränsade till förlamning. Det hände att jag trillade omkull och var oförmögen att komma upp utan hjälp. Armarnas egen tyngd gick inte att lyfta, benen var mycket svaga och vägde bly. Jag hade dubbelseende och var tvungen att ha lapp för ena ögat, och jag hade tappat 20 kilo i vikt på fyra månader. Maten gick inte att tugga. Vid midsommar hade de sågat upp bröstkorgen på mig och tagit bort en tumör som utgår från tymus och kallas tymom. Tumörformen är sällsynt. Den har med den mystiska muskelsjukdomen att göra.

Tymom - jag tänkte på demon. Bröstkorgen var ihop-najad med ståltråd. Smärtan stundtals obeskrivlig. Och jag blev sämre under sommaren. Jag skulle omgående läggas in på sjukhus. Det hade överläkare Georg Matell bestämt.  Men det var laxsäsong och på min begäran tog min fru Bettan med mig till Norge i stället. Hundra mil. Fjorton dagar. Jag fick hjälp att klä mig för fiske. Hjälp med det mesta. Och med efedrin, Citodon och några EC, Dahls pils lyckades jag fiska. Tvåhandsfattningen hölls i navelhöjd med händerna tätt på var sida om rullen. Kasten gjordes med lågt fattad slungteknik som fungerade förvånansvärt bra. Jag fick tre laxar. Sen började sjukdomen påverka andningen och Bettan blev lite orolig.

Överläkare Georg Matell undrade varför jag kommit så jävla sent i så förbannat uselt skick.

- Fiskat lax, sa jag.

Jag blev inlagd direkt på Södersjukhusets MIVA-avdelning. Där vårdas patienter med livshotande cirkulatoriska och respiratoriska sjukdomar. De vågade inte rulla sjuksängen i korridorer eller åka hiss med mig utan Rubens blåsa. Där låg jag i sex veckor med all upptänklig apparatur och slangar inkopplade. Pumpades full med steroider, knark och cellgifter.

Det var de tre viktigaste laxarna i mitt liv.

Med en förstående fru och ett bra laxspö klarar man det mesta.

 ( Slungtekniken sitter kvar lite i än i dag. Kanske därför jag aldrig blivit en mästerkastare).



Jens Ploug Hansen och jag

Eller drömmen om att bli världens bästa fiskefotograf.

 

Hur är det att vara fiskefotograf / journalist? Jag får den frågan några gånger om året av fiskeintresserade ungdomar. Mer förr än nu - i dag kan alla nätexponera sig i text, bild, film och omedelbart få någon märklig pseudo-ego-tillfredställelse utan betalning. Men okej strunt i det - hur är det? Det är lätt att svara på. Det är kul. Fast jag ser mig inte som någon journalist. Jag fotograferar och berättar om mina fiskeäventyr med blandat resultat. Ibland bra, ibland mindre bra. Men jag tror mig ha en hög lägstanivå. Och förmågan att hitta en historia att berätta. Även då typ inget hände en gråregnig gädd-dag på Värtan. Resa till Nya Zeeland och hitta en läsvärd historia kan alla. Men det där med Värtan är lite knepigare.

Nästa fråga jag brukar få är svårare att svara på. Hur blir man sån där som får skriva hur som helst och fotografera för fisketidningar och få betalt. Alltså hur blir man fiskejournalist/fotograf?

Jag har hållit på sen jag var tjugo år och tjänat pengar på det här. Det är inte klokt. Någon borde ta ifrån mig pennan och kameran snart. Förhoppningsvis någon av de ungdomar som brukar ringa och ställa ovannämnda frågor. Eller så försvinner alla tidningar och det blir slut endå.

Tjugo år fyllda? Märkligt. Men det började tidigare än så. När jag fyllde sexton köpte jag min första systemkamera. Jag hade sommarjobbat och fått ihop slantarna. Det blev en Canon AE-1, fast man drömde om en Canon F1 med Motor Drive Unit MF som drog fram filmen med ofattbart 3,6 bilder i sekunden. En rulle film på 10 sekunder. Jo, den drömmen skulle många år senare bli sann. F1,an var en bra kamera. Men det jag minns av Motor Drive Unit MF var att den typ åt upp tolv AA batterier lika snabbt som den veva igenom en kodachrome 64. Och den var tung så jag övervägde att gräva ner den under en plågsam fjällvandring.

Nu svävade jag iväg - tillbaka till sextonåringen.

Mina jämnåriga kamrater hade idoler som David Bowie, Alice Cooper, Björn Borg eller Ronnie Hellström. Min idol var Dansken Jens Ploug Hansen. Han tog fiskebilder som inte liknade något annat. Dramatiska drillar, hoppande öringar, plaskade gäddor. Jag var helt trollbunden av hans bok Ädelfisk från 1976, som min storebror hade köpt. Jag hade den under madrassen i sängen - en plats där normala sextonåringar hade en helt annan sorts litteratur. Bilderna i boken gjorde djupt intryck på mig.  Såna ville jag också ta. Eller rättare sagt, jag ville bli bättre än honom. Jag ville bli bäst. Jag och min Canon AE-1,a skulle erövra världen, slå alla med förundran. Sextonåringen kände att han hade det i sig - en stor känsla som man för länge sedan tappat.

Min första fiskeresa med kameran gick till Storån i Dalarna. Jag och min bror var där en vecka och fiskade. En rulle Kodacrom 64 hade jag med mig. 36 exponeringar på en vecka. Film var en fruktansvärd kostnad för en sextonåring. Jag hade bara ett objektiv, Canons billigaste 50 mm objektiv, men jag hade lånat med mig en massa roliga effektfilter.

Det hände något märkligt på den resan. Jag stod med kameran och tittade i sökaren, skulle komponera en bild över ån. Och just som jag tryckte av hoppade en stor öring mitt i bilden. Jag visste att jag hade fått den på kort. Jag och min bror tittade förundrat på varandra och jag kände att nu kunde Jens Ploug Hansen torka sig. När filmen väl var framkallad kunde varken jag eller min bror hitta öringen. Diaprojektorn surrade. Det luktade bränt damm och en mystisk PVC-doft från projektorduken. Vinterns fiskedrömsdoft. Vi letade efter öringen som skulle finnas på bilden - nej. Jag hade haft både stjärnfilter och blåfilter och fan vet allt på mitt 50 mm objektiv. Man såg knappt att bilden föreställde en å.

Men fiskeresorna med kameran blev fler, bilderna blev bättre. Jag åkte runt till fiskeklubbar och visade dammiga diabilder, men jag tyckte inte det räckte. Jag ville se dem tryckta i samma tidningar som hade Jens plog Hansens bilder. Och lättaste sättet att få in bilderna var att skriva texter till dem, hitta på historier som passade till bilderna. Min journalistiska bit kom till för att få se mina bilder i tryck. Första gången jag såg en av mina bilder på ett uppslag i en fisketidning bara susade det i huvudet, det gav en oerhörd lycka. I dag är jag lite mer sansad, men fiskefoto är fortfarande kul. Det är en blandning av natur- och sportfotografering. Själva skrivjobbet är betydlig segare och saknar det roliga lekmoment som finns i fotobiten. Till dem som frågar hur man får in sina fisketexter i tidningen har jag bara ett svar. Fotografera mycket, bra bilder får vilken redaktör som helst att ta in en skittext. Det är ju också så att en text kan bearbetas av språkexperter. Men dåliga bilder kan aldrig bli bra. Inte ens med hur mycket Photoshop som helst.

Snart hade jag många kameror och objektiv och jag åkte inte på ett jobb utan minst tio rullar film. Men det var inte alltid det gick så bra. Jag har fotograferat flera hundra bra bilder utan film i kameran - är man då ute med duktiga fiskare som slitit hårt för jag ska få bilder och all fisk är återutsatt blir det mycket pinsamt.

-Äähh grabbar vi måste komplettera lite. Har ni tid i morgon?

Det hände också att jag fick total hjärnblödning och öppnade kameran för att se om det fanns film i. Vad snopen man blev när det fanns det. Som att få ett svärd av is rätt in i ryggraden. Vad liksom gör jag? Man smällde ihop kameran så snabbt att man hoppades vara snabbare än ljuset. Det är mer sällsynt att jag i dag fotar utan minnen i mina digitalkameror. Men det händer.

En sak som är mycket viktig för att få bra fiskebilder - är fisk. Själv åker jag på reportage tillsammans med duktigare fiskare som lyckas i alla tänkbara situationer. Även en gråregnig, vindstilla dag på Värtan. Jag använder mesta tiden att sitta och vänta med  kameran i stället för att fiska själv. För mig är det roligare att komma hem med en bra fiskebild än att ha fått drilla fisk. Sen att redaktören aldrig blir nöjd är en annan sak. Alldeles nyss sökte jag på nätet om Jens Ploug Hansen och hittade en bra länk om legenden:

http://www.fiskogfri.dk/artikler/jens-ploug-hansen-legenden/

Någon JPH blev jag aldrig - visst har man fått till en och annan lyckad bild men något så fiske-foto-magiskt som boken ädelfisk går inte att nå. Boken finns att hitta för 50 - 90 kronor på nätet. Ännu i dag mystiskt fängslande. Det är riktiga bilder. Foto, silver, kemikalier. Jag känner dofterna, ser hantverket. Det är framkallning av film och fotopapper på kemisk väg som påskyndar den reduktionsreaktion som ljuset startade under exponeringstiden. Som sagt magi. Mina gamla analoga kamerorna hänger på väggen och samlar damm. I morgon tror jag att jag tar ner en och går och köper en riktig rulle film. Undra om Kodak Tri-x görs fortfarande?

 

 

Ett reportageminne del 2

Krokar i Kaitum

Det finns reportageresor som varit rena mardrömmen och andra själva ... ja drömmen. Minst två reportageresor om året blir riktiga snedresor omöjliga att skriva om. Det kan vara väder och vind som förstör. Eller att fisken av någon märklig anledning försvunnit. Eller att arrangör och vägvisare försvunnit. Eller att folk som lovat stort och brett om fantastiska reportagevatten väl på plats varken vill vara med på bild eller vill visa och berätta. Samt proffs-guider som inte vet vart vi är någonstans och frågar mig om råd hur vi typ ska hitta hem.

Mina resor med Fredrik "Frekko" Mickelsson har varit mer än drömlyckade. Vart han än tagit med mig till har det blivit helt galna pojkäventyr - där allt som hänt inte låtit sig skrivas i tidningen. Vad som helst har kunnat inträffa när och hur som helst. Ett av de strakaste minnena är från vår första Kaitumresa.

 

Älven går hög. Träbåten rister och rycker i forsen. Johnsonmotorn är bara på sex hästkrafter och den kämpar med ett plågat ljud. Än så kommer vi uppåt. Ser jag mot stranden, på fjällbjörkar och griniga granar, håller vi låg promenadfart. Tittar jag för över, upp mot strömmen rusar vi fram genom vitskummande vågor i svindlande fart. Fiskespön och matsäck ligger på durken, och så kamerautrustning. Den är jag mest orolig för. Vattnet stänker in. Vissa vågor går högre än relingen. "Frekko" kör med en sammanbiten min. Bordläggningen knackar och sviktar. Motorn brölar. Jag har aldrig kommit överens med Johnsons vita 80-tals maskiner. De är lynniga och har ofta ett hemsökt vevhus som kräver vigvatten för att fungera. Jag hoppas att den inte börjar krångla nu.

Kaitum - det här är mitt första besök här. Vi ska pröva harr- och öringfiske. Kaitum - bara namnet får fiskeäventyret är rulla in i sinnet. Nils Färnström fiskade här och skrev om det i flera böcker. Det är ett klassiskt vatten som det fortfarande skrivs mycket om. Oftast handlar det då om de övre delarna i väglöst land från Tjuonajåkk och nerströms. Frekko och jag är i den nedre delen av älven. Den lättillgängliga, där bilvägen delvis följer älven upp till Killinge och Fjällåsen. Mina förväntningar är lågt ställda. Känt fiskevatten plus lättillgänglighet brukar inte bjuda på allt för stora överraskningar.

Vi har bara sista forsen kvar till fiskehöljan. Självklart den hårdaste och svåraste. Runt stora stenar välver vattnet högt och bildar våldsamma bogvågor. Det är inte spännande längre. Det är på allvar. Jag känner det på dofterna. De blir starkare ute på kanten. Det luktar kallt fjällvatten, metalliskt, lite jordig och tjära från träbåten blandat med tvåtaktsrök.

 

 

Jag ser mot stranden. Vide och smörbollar. Vi rör oss inte längre. Stranden är stilla. Frekko minskar gasen släpper ner oss förbi luriga stenar och kryssar vant och skickligt in till en läficka vid land. Vi får dra båten längs stranden, upp och förbi forsen, över nacken. Och här ligger den, en helt underbar lugn hölja. Flera hundra meter lång med blankglid, strömkanter, storsten och gropar.

Jag sätter i hop mitt klass sexspö. Knyter en tafs och ser ut över vattnet. Inga vak, inga sländor. Helt dött. Vattnet håller 12 grader och går högt i videt. Frekko gör upp eld och sätter på kaffepannan. Han skär också upp några burkar Bullens pilsnerkorv med storkniven och ställer på elden. Själv smyger jag iväg längst stranden, vadar ut försiktigt på ett fint ställe och väntar på vak. Men ytan är helt död. Jag knyter på en fluga som är bra då man inte har en aning om vad man håller på med. Jag har fått den av Kalle Hedin från Hedemora. Guldribbad haröra med tung guldskalle. Jag brukar lägga ut den med mycket skrynkel på linan så den får sjunka. Huggen brukar komma precis då linan stramar upp och flugan stiger. Eller så är det så att fisken tar den under fridrift och jag känner den först då linan stramar.

Några korpar cirklar över grantopparna vid andra stranden. De sätter sig i varsin gran och tittar på mig. Jag är ingen fågelfantast, dålig på läten och arter. Men korpar gillar jag. De har koll och är inte det minsta inställsamma med skönsång och fjäderprakt. Det här är deras marker - fjällnära segskog.

 

 

I brist på vak börjar jag fiska blint på en fin blankfläck. Linan sträcker och det blir tungt. Jag lyfter spöt förvånat och det böjs i tunga knyckar. Jag har krokat något som bara kör längs botten. Lina rinner av från rullen. Korparna lyfter och cirklar ut över älven. Jag pressar min fisk och den lämnar botten, rusar nerströms och hoppar. I luften hänger en harr med utspärrade fenor. Violetta färger - och så slår den ner med ett plask och jagar mot botten. Jag ser att Frekko har vadat ut högre upp. Min harr tar fart från botten och upp i ett nytt språng. Frekko ropar:

- Jag sa ju att det var bra här.

Min fisk börjar bli trött och jag får in den på lugnvattnet. Den far runt på kort lina. Hoppar så vattnet stänker omkring mig. Snart kan jag lyfta den ur vattnet. Det är en kiloharr. Jag lossar kroken och släpper tillbaka den. Frekko drillar och jag ser en fin harr som hoppar i änden av hans lina.

En bit nerströms provar jag efter strömkanten mot lävattnet. Hugget kommer snabbt. Det är en harr på halvkilot. Jag tar flera stycken på samma ställe. De hoppar och far men tar inte så mycket lina. Men så hugger en större fisk och det blir tvärstumt i någon sekund, sen kommer en lång stark rusning . Jag försöker stoppa fisken innan den går ut i hårdströmmen och ner mot nacken. Det lyckas, fisken går upp i ytan, stjärtfenan piskar. Det är en fin öring och en fantastisk syn. Jag följer den en bit nerströms och får in den på lävattnet. Den gör några rusningar, men krafterna avtar. Snart plaskar den runt i cirklar och jag kan lyfta den försiktigt och lossa kroken. Kanske fisken väger 1,2 - 1,3 kilo.

Plötsligt får jag en märklig förnimmelse, som om jag varit här förut. Vilket jag absolut inte varit. Men det är något mycket bekant, långt bak i tiden. Jag känner mig ung och saknar att min bror inte är med här och fiskar. Det är något speciellt, något viktigt i mitt fiskeliv. Men jag får inte fatt i det. Det glider iväg och blir tomt.

Jag sätter mig en stund i strandkanten. Var har jag hamnat någonstans? Det finns ju fisk - gott om fisk, och stora. Jag är inte van vid det. Troligen för att jag fiskar i betydligt sydligare vatten. Men det här är inget exklusivt ställe, ingen fjällvandring, inga helikopterlyft. Det är en mil uppströms Frekkos hemby. Hela sträckan går i stort att nå med bil. Kanske är det laxens återkomst som har gjort att fisket repat sig. Laxen tar sig upp till Killingfallet nedströms byn Killinge och laxfisket har varit bra de senaste åren. Folk har begränsat med tid så det är laxen som gäller nu. Kanske fisketrycket på harr och öring har blivit mindre. Jag vet inte. Men en timmas fiske och både harr och öring på över kilot. Några andra fiskare syns inte till. Sörländska fisketurister stannar knappast här. Har de gjort den långa resan till Norrbotten så är det fjälläventyr i vildmarken som gäller. Helikopterlyft eller långa plågsamma ryggsäcksvandringar.

 

 

Jag ser ut över älven och faller som trettio år bak i tiden. Till en annan älv. Precis, nu har jag det. Den där märkliga känslan. I slutet av 70-talet och de första åren på 80-talet, då min storebror tagit körkort och vi lagat upp en gammal Volvo Amazon, fiskade vi mycket hemma i Österdalälven strax ovanför Brunsberg. Vi parkerade bilen vid vattnet, satte ihop flugspöna, hoppade i vadarna och fångade kiloharrar och kiloöringar. Inte tyckte vi att fisket var så märkvärdigt. Några riktiga fiskeresor till bra vatten hade vi inte råd med. Brorsan och jag lyssnade på Rolf Smedmans historier om fjällfisken med tvåkilosharrar och fyrakilos öringar. Och sen Rolf berättelserna om Alaska, där fanns det fiskar. Österdalälven var inget riktigt fiske. Det var "istället för". Frågan är om jag någonsin har haft ett så bra flugfiske som vi hade i Österdaläven i brytet av 70 och 80 - talet. Visst kom jag senare iväg till riktiga vatten, men då var ju också förväntningarna större. Riktigt så nöjd som jag var vid Brunsberg har jag sällan blivit. Tyvärr är det i dag där svårt att få en fisk på halvkilot. Frekko har helt enkelt visat mig ett nytt "istället för" - vatten. Låga förväntningar, trevliga fångster.

Jag fiskar sträckan ner till nacken. Det står fisk lite här och var. Provar att fiska blint med torrfluga trots att jag inte sett till ett enda vak. Harren stiger och tar. Vattnet är så klart att jag på korta kast kan se fiskarna skjuta fart från botten för att ta flugan. Frekko ropar att det är kaffe och korv. Jag vadar upp och går i skogskanten och finner en gammal kaffepanna. Sotig och buklig. Den står på övervuxen eldstad. Det finns även tillyxade bänkar och rostiga gamla spikar i träden. Det är en gammal lägerplats som inte besökts på många år. I ett stubbhål finns gamla bestick, verktyg och en Gevalia-burk. Kanske satt han här, Nils Färnström, bolmade på pipan och valde nymfer ur asken. Sen åkta han hem och skrev boken Krokar i Kaitum.

Frekko har lagt en harr i folie på brasan. Vi äter korv och dricker kaffe medan Kaitum rinner förbi. Harren blir som efterrätt. Vattnig och god.

Jag sträcker ut i gräset, ser att korparna åter har slagit sig ner i granarna på andra sidan. Skogen är fin. Trots att vi fiskar vägnära infinner sig den stora vilmarkskänslan. Vägarna är ju liksom dragna rakt genom själva vildmarken. Byarna ligger bara som små oaser i ett enormt område med oanade fiskemöjligheter. Landskapet domineras av Kaitums fjällurskog med vidsträckta barrskogar, våtmarker och fjällbjörksklädda lågfjäll. Här finns också flera stora fjällmyrar som hör till de fågelrikaste i Lappland med svanar, gäss, änder och vadarfåglar. Hela området är ett urgammalt samiskt land fullt av spår efter samiskt liv och renskötsel. Barrskogen i området är mycket gammal med beståndsålder på normalt 200-350 år. Plockhuggning har endast förekommit inom begränsade delar. Generellt dominerar granskogen i höjdlägen medan tallskogen tar över i sydsluttningarna. Skogen är till största del gles och luckig men kan i brantare sluttningar vara mer virkesrik. Inslaget av torrskog är stort på vissa ställen.

 

 

Frekko vadar ut och lägger en torrfluga typ Klink Hammer - som han också fått av Kalle Hedin från Hedemora - på en vakfri ström. Upp kommer en stor fisknos och flugan försvinner. Frekko lyfter spöt, sen får han springa. Det är en riktigt stor fisk och det höga vattnet och den hårda strömmen ger en dramatisk drill. Det tar lång tid innan vi får se vad det är för något. Ett tag så gissar vi på liten lax, en grills, men det är lite för tidigt på säsongen för lax. Men så får vi se fiskryggen bryta ytan ute i strömmen - guldbrunt med prickar. En skön stor öring. Landningen blir svår, videt står i vatten och fisken snurrar in bland grenar och rötter. Frekko fixar det. Solen går i moln och det börjar regna, ösa ner. Det märker vi inte. En öring på upp mot två kilo ligger och klipper med gälarna i strandgräset.

Kan en reportageresa bli bättre än så här? Jag tror knappast det.

 



 

 

 

 

 

 

 

Ett reportageminne del 1

Det är den 7 september 2009. Magnus Hammarström och jag fiskar i Mörrumsån. Jag har aldrig varit där förut. Mina resor har liksom alltid gått norr ut. Jag trivs bäst i grinig, murrig barrskog. Men nu ska jag göra Mörrumsån. Jag är orolig för att här ska vimla av sprättiga - ja... fisketyper. Även för Stockholmare finns det "sörlänningar". Jag kan ibland få lite dåliga reportagenerver. Och som alltid är tiden kort.

 

Ska sanningen fram så är det Magnus som guidar, fiskar och kämpar för att vi ska få den där öringen. Själv hänger jag på i flygande fläng med kameror, penna, block och min Zoom H4 inspelnings-device. Jag jobbar alltid med både anteckningar och intervju/minnes-inspelning. Hängslen, svångrem och skyddsväst. Två dagar har vi på oss. Och vi kämpar och fiskar överallt. Jag blir helt snurrig och vet nästan aldrig vart vi är. Ån visar upp sin finaste sida. Och Magnus är en av de absolut bästa fiskare som jag reportagejobbat med. Han vet vad det handlar om. Vi måste få den där fisken. Vi måste få bilderna. Magnus är också en av de bästa tvåhandskastare jag mött. Skulle kanske vara dött lopp med Lars "Munken" Munk. Men de har sinsemellan så otroligt olika stilar att en jämförelse inte låter sig göras.

Under Mörrumsreportaget minns jag hur Magnus står i Pool 17, strax ovanför stenbron. Septemberdagen är ljum och några tjejer i tunna, ljusa sommarklänningar passerar uppe på bron. Magnus får till ett fisbart 50 meterskast. Han vänder sig om mot mig och utbrister rent, ärligt och direkt från hjärtat:

- Nu blev de imponerade.

Jag tror inte det. Tjejerna visste nog inte ens vad vi höll på med. Töntiga fiskare. Men Magnus menar vad han säger. Så inne är han i sin fiskevärld just denna ljumma underbara septemberdag. Kanske den sista dagen för året då man kan skåda damer i tunna, ljusa sommarklänningar. Senare om kvällen åker vi uppöver till den plats där jag tar bilden med korna. Jag vet inte vart bilden är tagen. Men det var en magisk plats. Vi hade nästan hela ån för oss själva. De få andra vi möter är trevliga och bjudsamma - mina fördomar kommer på skam.

Och som så många gånger förr vann vi en reportageseger i sista stund. Sent om kvällen i kolmörker just innan jag måste åka hem mot Stockholm får Magnus en stor öring i pool 19 - jag tror i alla fall att det var där.

Jag fick mina bilder och min story.

 

 

 

Flisa eller bjälke i ögat?

Jag och brorsan Gålö Cup vår 2006

Förra inlägget ansågs av en del som bittert. Kanske det. Jag är nog både bitter och slut. Men jag är nog mest sur. Som en gisten sjunkstock från flottningstiden någonstans på Lögdeälvens botten. Fiskenätet i fiberkabeln är som en flodvåg av konstigheter. Man kan vissa svaga stunder tro att allt där ute är sanningen.

Jo, säger en del. Du behöver ju inte surfa och kolla. Gubbjävel. Nja - men det här är ju framtidens fakta- och underhållningskanal. Här födds de nya fiskekändisarna. Stjärnorna.

Jo, apropå bitter. Jag har skrivit fiske sen 1983. Både historier och fiskepolitik. Brorsan har jobbat som fiskerikonsulent sen 1983 - från södra Sverige till norra och sen till söder igen. Vi har på olika sätt jobbat för sportfisket och sett 100 tal laxräddare passerat, 100 älvräddare, 100 öringräddare o.s.v. Så mycket har de inte räddat, mest sitt kändisskap. Allt vevas runt ett varv till. Brorsan fick bort drivgarnsfisket efter lax på ett finurligt vis. Det är nog det största som hänt. Själv har jag väl mest stått för underhållning och viss information. Vi lyckades lite grand*. Och på den tiden fanns inte nätets möjligheter.

Men nu uppfattar gubben att många räddare är rädda, för i grund och botten tycks många ha (obs exempel) en MinnKota från Comstedt,s i röven.

Ska det va så? Jag vill ha ut mer. Människor med kunskap och ryggrad som vågar. Men då kan det gå åt helvete med både båt, redskap och kändisskapet. Men varför inte bara stå på - det är ju bara fiske.

Bitter - okej.

Men man blir lite trött när landets mäktigaste fiskeprofil idag leker zombie, cowboy, sjörövare. Och vår verkliga ledera och fiskepresident Stefan Nyström, på Sportfiskeförbundet, leker en märklig maktlek. Nu var jag jävligt onyanserad - men jag får skylla på januari månad - och att solen bara gör en titt-ut mellan höghusen. Och att man varit för länge i gebitet - som farsan skulle ha sagt. Gebitet... ja.

Chief engineering, brukade farsan också säga - han var stamanställd i flottan under kriget. Maskinare på kryssare och jagare. Och våra två chief engineering inom sportfisket (Falklind inom media och Stefan fiskepolitiskt) lever inte riktigt upp till sina löner.

Så är det bara.

Alla andra kan väl tramsa och göra sig till här ute för sitt kändisskap och sitt redskapsmärke eller ProStaff-team. Men på de här två ställs det helt andra krav. Stefan syns och hörs för lite - för han kan inte sportfisket och det skulle snabbt bli knas. Att de inte behöll Pär Lindberg på förbundet är en tokblunder - ett kollosalt misstag. På sikt skulle det gett förbundet en helt annan och kanske begripligare framtid, med stor vi-känsla.

Den andra, mediamakten Falklind, vill för mycket (och liksom vad?) och det blir också knas.

Ja, så är det bara.


*Ordet grand

Grand och grann

I äldre bibelöversättningar stod det i Matteusevangeliet 7:3 ”Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?” I den nya översättningen är grandet utbytt mot flisan. Det är möjligt att det bättre motsvarar grundtexten, fast lika slående blir inte motsatsen till bjälke. För en flisa kan variera i storlek, medan grand alltid är något mycket litet och obetydligt, ett stoftkorn bara. Det används i dag mest i överförd användning i stående uttryck som inte göra ett skapandes grand. Ofta uttalas det /grann/, och så skrivs det också för det mesta i ett annat uttryck, lite grann.

PVC-tider hej,hej.

En bild berättar

 

 

 

Från vänster. Fiskerikonsulent Martin Engström, canespöhyvlaren Bertil Laxhed och så jag, Mikael Engström anställd inom spionaget. Det är tidig morgon på Kringen, Stjördal. Året är troligen 1984. Brorsan jobbar i Pajala med att försöka bilda fiskeområden i Tornedalen. Vilken han till sist och mot alla odds lyckades med. Det tog två år. Ett arbete som ligger till grund för att vi i dag kan lösa fiskekort och fiska lax billigt i Torneälvssystemet. Lokala förmågor hade försök lösa det problemet men det visade sig omöjligt. Det behövdes en stockholmare med noll koppling till Tornedalen för att få gubbarna (vattenägarna/fiskerättsägarna) att prata med varandra och komma till sans. Det fanns ingen lax i systemet då vilket underlättade jobbet för brorsan. I dag hade nog uppdraget varit omöjligt även för en stockholmare.

Tillbaka till bilden. Det som inte syns är att fötterna i mina pvc-vadare är blåa av all vadning och vandring längs älven och på järnvägen. Sladdriga stövlar som mosade fötterna av vattentrycket vid djupvadning.

Och vad är det för skumt Bertil har på sig? Det var första gången som brorsan och jag såg ett par neoprenvadare. Kunde det verkligen vara något? De verkade allt för varma och klumpiga.

Vad som mer kan sägas om bilden är att byxorna brorsan har på sig är inga vanliga militärbyxor typ m59 från överskottslagret. Nej, det är byxor som tillhört specialuniformer som FRA-personalen på DC3,orna begärde att få ha på sig efter att en DC3,a försvunnit vid, eller innanför Sovjetisk territorialgräns. På den tiden visste man inte att den skjutits ner. Den kunde lika gärna tvingats till Sovjet för landning. Uniformerna ville FRA-personalen ha för att inte bli tagna för typ civila spioner utan militär personal. Det kunde vara ... ja typ förmildrande. Senare, på min tid, körde man med Caraveller som spionplan.

Jag hittade en hel låda med nya uniformer från 50-talet på jobbet och försåg mig. Det var bra byxor med tillhörande midjejackor och keps med diskret vingemblem. Inga andra beteckningar.

På bilden är jag troligen på väg ner till Holm för att guppa några laxtomma varv. Jag har på mig en hemmasydd fiskeväst över flottans blåa bussarong.

PVC-tider. Hej, hej.

 

 

Shit!

Och så kom Fisketillsynings-mannen. Jag säger som det är. Jag hittade ett laxträd.