Jens Ploug Hansen och jag

Eller drömmen om att bli världens bästa fiskefotograf.

 

Hur är det att vara fiskefotograf / journalist? Jag får den frågan några gånger om året av fiskeintresserade ungdomar. Mer förr än nu - i dag kan alla nätexponera sig i text, bild, film och omedelbart få någon märklig pseudo-ego-tillfredställelse utan betalning. Men okej strunt i det - hur är det? Det är lätt att svara på. Det är kul. Fast jag ser mig inte som någon journalist. Jag fotograferar och berättar om mina fiskeäventyr med blandat resultat. Ibland bra, ibland mindre bra. Men jag tror mig ha en hög lägstanivå. Och förmågan att hitta en historia att berätta. Även då typ inget hände en gråregnig gädd-dag på Värtan. Resa till Nya Zeeland och hitta en läsvärd historia kan alla. Men det där med Värtan är lite knepigare.

Nästa fråga jag brukar få är svårare att svara på. Hur blir man sån där som får skriva hur som helst och fotografera för fisketidningar och få betalt. Alltså hur blir man fiskejournalist/fotograf?

Jag har hållit på sen jag var tjugo år och tjänat pengar på det här. Det är inte klokt. Någon borde ta ifrån mig pennan och kameran snart. Förhoppningsvis någon av de ungdomar som brukar ringa och ställa ovannämnda frågor. Eller så försvinner alla tidningar och det blir slut endå.

Tjugo år fyllda? Märkligt. Men det började tidigare än så. När jag fyllde sexton köpte jag min första systemkamera. Jag hade sommarjobbat och fått ihop slantarna. Det blev en Canon AE-1, fast man drömde om en Canon F1 med Motor Drive Unit MF som drog fram filmen med ofattbart 3,6 bilder i sekunden. En rulle film på 10 sekunder. Jo, den drömmen skulle många år senare bli sann. F1,an var en bra kamera. Men det jag minns av Motor Drive Unit MF var att den typ åt upp tolv AA batterier lika snabbt som den veva igenom en kodachrome 64. Och den var tung så jag övervägde att gräva ner den under en plågsam fjällvandring.

Nu svävade jag iväg - tillbaka till sextonåringen.

Mina jämnåriga kamrater hade idoler som David Bowie, Alice Cooper, Björn Borg eller Ronnie Hellström. Min idol var Dansken Jens Ploug Hansen. Han tog fiskebilder som inte liknade något annat. Dramatiska drillar, hoppande öringar, plaskade gäddor. Jag var helt trollbunden av hans bok Ädelfisk från 1976, som min storebror hade köpt. Jag hade den under madrassen i sängen - en plats där normala sextonåringar hade en helt annan sorts litteratur. Bilderna i boken gjorde djupt intryck på mig.  Såna ville jag också ta. Eller rättare sagt, jag ville bli bättre än honom. Jag ville bli bäst. Jag och min Canon AE-1,a skulle erövra världen, slå alla med förundran. Sextonåringen kände att han hade det i sig - en stor känsla som man för länge sedan tappat.

Min första fiskeresa med kameran gick till Storån i Dalarna. Jag och min bror var där en vecka och fiskade. En rulle Kodacrom 64 hade jag med mig. 36 exponeringar på en vecka. Film var en fruktansvärd kostnad för en sextonåring. Jag hade bara ett objektiv, Canons billigaste 50 mm objektiv, men jag hade lånat med mig en massa roliga effektfilter.

Det hände något märkligt på den resan. Jag stod med kameran och tittade i sökaren, skulle komponera en bild över ån. Och just som jag tryckte av hoppade en stor öring mitt i bilden. Jag visste att jag hade fått den på kort. Jag och min bror tittade förundrat på varandra och jag kände att nu kunde Jens Ploug Hansen torka sig. När filmen väl var framkallad kunde varken jag eller min bror hitta öringen. Diaprojektorn surrade. Det luktade bränt damm och en mystisk PVC-doft från projektorduken. Vinterns fiskedrömsdoft. Vi letade efter öringen som skulle finnas på bilden - nej. Jag hade haft både stjärnfilter och blåfilter och fan vet allt på mitt 50 mm objektiv. Man såg knappt att bilden föreställde en å.

Men fiskeresorna med kameran blev fler, bilderna blev bättre. Jag åkte runt till fiskeklubbar och visade dammiga diabilder, men jag tyckte inte det räckte. Jag ville se dem tryckta i samma tidningar som hade Jens plog Hansens bilder. Och lättaste sättet att få in bilderna var att skriva texter till dem, hitta på historier som passade till bilderna. Min journalistiska bit kom till för att få se mina bilder i tryck. Första gången jag såg en av mina bilder på ett uppslag i en fisketidning bara susade det i huvudet, det gav en oerhörd lycka. I dag är jag lite mer sansad, men fiskefoto är fortfarande kul. Det är en blandning av natur- och sportfotografering. Själva skrivjobbet är betydlig segare och saknar det roliga lekmoment som finns i fotobiten. Till dem som frågar hur man får in sina fisketexter i tidningen har jag bara ett svar. Fotografera mycket, bra bilder får vilken redaktör som helst att ta in en skittext. Det är ju också så att en text kan bearbetas av språkexperter. Men dåliga bilder kan aldrig bli bra. Inte ens med hur mycket Photoshop som helst.

Snart hade jag många kameror och objektiv och jag åkte inte på ett jobb utan minst tio rullar film. Men det var inte alltid det gick så bra. Jag har fotograferat flera hundra bra bilder utan film i kameran - är man då ute med duktiga fiskare som slitit hårt för jag ska få bilder och all fisk är återutsatt blir det mycket pinsamt.

-Äähh grabbar vi måste komplettera lite. Har ni tid i morgon?

Det hände också att jag fick total hjärnblödning och öppnade kameran för att se om det fanns film i. Vad snopen man blev när det fanns det. Som att få ett svärd av is rätt in i ryggraden. Vad liksom gör jag? Man smällde ihop kameran så snabbt att man hoppades vara snabbare än ljuset. Det är mer sällsynt att jag i dag fotar utan minnen i mina digitalkameror. Men det händer.

En sak som är mycket viktig för att få bra fiskebilder - är fisk. Själv åker jag på reportage tillsammans med duktigare fiskare som lyckas i alla tänkbara situationer. Även en gråregnig, vindstilla dag på Värtan. Jag använder mesta tiden att sitta och vänta med  kameran i stället för att fiska själv. För mig är det roligare att komma hem med en bra fiskebild än att ha fått drilla fisk. Sen att redaktören aldrig blir nöjd är en annan sak. Alldeles nyss sökte jag på nätet om Jens Ploug Hansen och hittade en bra länk om legenden:

http://www.fiskogfri.dk/artikler/jens-ploug-hansen-legenden/

Någon JPH blev jag aldrig - visst har man fått till en och annan lyckad bild men något så fiske-foto-magiskt som boken ädelfisk går inte att nå. Boken finns att hitta för 50 - 90 kronor på nätet. Ännu i dag mystiskt fängslande. Det är riktiga bilder. Foto, silver, kemikalier. Jag känner dofterna, ser hantverket. Det är framkallning av film och fotopapper på kemisk väg som påskyndar den reduktionsreaktion som ljuset startade under exponeringstiden. Som sagt magi. Mina gamla analoga kamerorna hänger på väggen och samlar damm. I morgon tror jag att jag tar ner en och går och köper en riktig rulle film. Undra om Kodak Tri-x görs fortfarande?

 

 

Ett reportageminne del 2

Krokar i Kaitum

Det finns reportageresor som varit rena mardrömmen och andra själva ... ja drömmen. Minst två reportageresor om året blir riktiga snedresor omöjliga att skriva om. Det kan vara väder och vind som förstör. Eller att fisken av någon märklig anledning försvunnit. Eller att arrangör och vägvisare försvunnit. Eller att folk som lovat stort och brett om fantastiska reportagevatten väl på plats varken vill vara med på bild eller vill visa och berätta. Samt proffs-guider som inte vet vart vi är någonstans och frågar mig om råd hur vi typ ska hitta hem.

Mina resor med Fredrik "Frekko" Mickelsson har varit mer än drömlyckade. Vart han än tagit med mig till har det blivit helt galna pojkäventyr - där allt som hänt inte låtit sig skrivas i tidningen. Vad som helst har kunnat inträffa när och hur som helst. Ett av de strakaste minnena är från vår första Kaitumresa.

 

Älven går hög. Träbåten rister och rycker i forsen. Johnsonmotorn är bara på sex hästkrafter och den kämpar med ett plågat ljud. Än så kommer vi uppåt. Ser jag mot stranden, på fjällbjörkar och griniga granar, håller vi låg promenadfart. Tittar jag för över, upp mot strömmen rusar vi fram genom vitskummande vågor i svindlande fart. Fiskespön och matsäck ligger på durken, och så kamerautrustning. Den är jag mest orolig för. Vattnet stänker in. Vissa vågor går högre än relingen. "Frekko" kör med en sammanbiten min. Bordläggningen knackar och sviktar. Motorn brölar. Jag har aldrig kommit överens med Johnsons vita 80-tals maskiner. De är lynniga och har ofta ett hemsökt vevhus som kräver vigvatten för att fungera. Jag hoppas att den inte börjar krångla nu.

Kaitum - det här är mitt första besök här. Vi ska pröva harr- och öringfiske. Kaitum - bara namnet får fiskeäventyret är rulla in i sinnet. Nils Färnström fiskade här och skrev om det i flera böcker. Det är ett klassiskt vatten som det fortfarande skrivs mycket om. Oftast handlar det då om de övre delarna i väglöst land från Tjuonajåkk och nerströms. Frekko och jag är i den nedre delen av älven. Den lättillgängliga, där bilvägen delvis följer älven upp till Killinge och Fjällåsen. Mina förväntningar är lågt ställda. Känt fiskevatten plus lättillgänglighet brukar inte bjuda på allt för stora överraskningar.

Vi har bara sista forsen kvar till fiskehöljan. Självklart den hårdaste och svåraste. Runt stora stenar välver vattnet högt och bildar våldsamma bogvågor. Det är inte spännande längre. Det är på allvar. Jag känner det på dofterna. De blir starkare ute på kanten. Det luktar kallt fjällvatten, metalliskt, lite jordig och tjära från träbåten blandat med tvåtaktsrök.

 

 

Jag ser mot stranden. Vide och smörbollar. Vi rör oss inte längre. Stranden är stilla. Frekko minskar gasen släpper ner oss förbi luriga stenar och kryssar vant och skickligt in till en läficka vid land. Vi får dra båten längs stranden, upp och förbi forsen, över nacken. Och här ligger den, en helt underbar lugn hölja. Flera hundra meter lång med blankglid, strömkanter, storsten och gropar.

Jag sätter i hop mitt klass sexspö. Knyter en tafs och ser ut över vattnet. Inga vak, inga sländor. Helt dött. Vattnet håller 12 grader och går högt i videt. Frekko gör upp eld och sätter på kaffepannan. Han skär också upp några burkar Bullens pilsnerkorv med storkniven och ställer på elden. Själv smyger jag iväg längst stranden, vadar ut försiktigt på ett fint ställe och väntar på vak. Men ytan är helt död. Jag knyter på en fluga som är bra då man inte har en aning om vad man håller på med. Jag har fått den av Kalle Hedin från Hedemora. Guldribbad haröra med tung guldskalle. Jag brukar lägga ut den med mycket skrynkel på linan så den får sjunka. Huggen brukar komma precis då linan stramar upp och flugan stiger. Eller så är det så att fisken tar den under fridrift och jag känner den först då linan stramar.

Några korpar cirklar över grantopparna vid andra stranden. De sätter sig i varsin gran och tittar på mig. Jag är ingen fågelfantast, dålig på läten och arter. Men korpar gillar jag. De har koll och är inte det minsta inställsamma med skönsång och fjäderprakt. Det här är deras marker - fjällnära segskog.

 

 

I brist på vak börjar jag fiska blint på en fin blankfläck. Linan sträcker och det blir tungt. Jag lyfter spöt förvånat och det böjs i tunga knyckar. Jag har krokat något som bara kör längs botten. Lina rinner av från rullen. Korparna lyfter och cirklar ut över älven. Jag pressar min fisk och den lämnar botten, rusar nerströms och hoppar. I luften hänger en harr med utspärrade fenor. Violetta färger - och så slår den ner med ett plask och jagar mot botten. Jag ser att Frekko har vadat ut högre upp. Min harr tar fart från botten och upp i ett nytt språng. Frekko ropar:

- Jag sa ju att det var bra här.

Min fisk börjar bli trött och jag får in den på lugnvattnet. Den far runt på kort lina. Hoppar så vattnet stänker omkring mig. Snart kan jag lyfta den ur vattnet. Det är en kiloharr. Jag lossar kroken och släpper tillbaka den. Frekko drillar och jag ser en fin harr som hoppar i änden av hans lina.

En bit nerströms provar jag efter strömkanten mot lävattnet. Hugget kommer snabbt. Det är en harr på halvkilot. Jag tar flera stycken på samma ställe. De hoppar och far men tar inte så mycket lina. Men så hugger en större fisk och det blir tvärstumt i någon sekund, sen kommer en lång stark rusning . Jag försöker stoppa fisken innan den går ut i hårdströmmen och ner mot nacken. Det lyckas, fisken går upp i ytan, stjärtfenan piskar. Det är en fin öring och en fantastisk syn. Jag följer den en bit nerströms och får in den på lävattnet. Den gör några rusningar, men krafterna avtar. Snart plaskar den runt i cirklar och jag kan lyfta den försiktigt och lossa kroken. Kanske fisken väger 1,2 - 1,3 kilo.

Plötsligt får jag en märklig förnimmelse, som om jag varit här förut. Vilket jag absolut inte varit. Men det är något mycket bekant, långt bak i tiden. Jag känner mig ung och saknar att min bror inte är med här och fiskar. Det är något speciellt, något viktigt i mitt fiskeliv. Men jag får inte fatt i det. Det glider iväg och blir tomt.

Jag sätter mig en stund i strandkanten. Var har jag hamnat någonstans? Det finns ju fisk - gott om fisk, och stora. Jag är inte van vid det. Troligen för att jag fiskar i betydligt sydligare vatten. Men det här är inget exklusivt ställe, ingen fjällvandring, inga helikopterlyft. Det är en mil uppströms Frekkos hemby. Hela sträckan går i stort att nå med bil. Kanske är det laxens återkomst som har gjort att fisket repat sig. Laxen tar sig upp till Killingfallet nedströms byn Killinge och laxfisket har varit bra de senaste åren. Folk har begränsat med tid så det är laxen som gäller nu. Kanske fisketrycket på harr och öring har blivit mindre. Jag vet inte. Men en timmas fiske och både harr och öring på över kilot. Några andra fiskare syns inte till. Sörländska fisketurister stannar knappast här. Har de gjort den långa resan till Norrbotten så är det fjälläventyr i vildmarken som gäller. Helikopterlyft eller långa plågsamma ryggsäcksvandringar.

 

 

Jag ser ut över älven och faller som trettio år bak i tiden. Till en annan älv. Precis, nu har jag det. Den där märkliga känslan. I slutet av 70-talet och de första åren på 80-talet, då min storebror tagit körkort och vi lagat upp en gammal Volvo Amazon, fiskade vi mycket hemma i Österdalälven strax ovanför Brunsberg. Vi parkerade bilen vid vattnet, satte ihop flugspöna, hoppade i vadarna och fångade kiloharrar och kiloöringar. Inte tyckte vi att fisket var så märkvärdigt. Några riktiga fiskeresor till bra vatten hade vi inte råd med. Brorsan och jag lyssnade på Rolf Smedmans historier om fjällfisken med tvåkilosharrar och fyrakilos öringar. Och sen Rolf berättelserna om Alaska, där fanns det fiskar. Österdalälven var inget riktigt fiske. Det var "istället för". Frågan är om jag någonsin har haft ett så bra flugfiske som vi hade i Österdaläven i brytet av 70 och 80 - talet. Visst kom jag senare iväg till riktiga vatten, men då var ju också förväntningarna större. Riktigt så nöjd som jag var vid Brunsberg har jag sällan blivit. Tyvärr är det i dag där svårt att få en fisk på halvkilot. Frekko har helt enkelt visat mig ett nytt "istället för" - vatten. Låga förväntningar, trevliga fångster.

Jag fiskar sträckan ner till nacken. Det står fisk lite här och var. Provar att fiska blint med torrfluga trots att jag inte sett till ett enda vak. Harren stiger och tar. Vattnet är så klart att jag på korta kast kan se fiskarna skjuta fart från botten för att ta flugan. Frekko ropar att det är kaffe och korv. Jag vadar upp och går i skogskanten och finner en gammal kaffepanna. Sotig och buklig. Den står på övervuxen eldstad. Det finns även tillyxade bänkar och rostiga gamla spikar i träden. Det är en gammal lägerplats som inte besökts på många år. I ett stubbhål finns gamla bestick, verktyg och en Gevalia-burk. Kanske satt han här, Nils Färnström, bolmade på pipan och valde nymfer ur asken. Sen åkta han hem och skrev boken Krokar i Kaitum.

Frekko har lagt en harr i folie på brasan. Vi äter korv och dricker kaffe medan Kaitum rinner förbi. Harren blir som efterrätt. Vattnig och god.

Jag sträcker ut i gräset, ser att korparna åter har slagit sig ner i granarna på andra sidan. Skogen är fin. Trots att vi fiskar vägnära infinner sig den stora vilmarkskänslan. Vägarna är ju liksom dragna rakt genom själva vildmarken. Byarna ligger bara som små oaser i ett enormt område med oanade fiskemöjligheter. Landskapet domineras av Kaitums fjällurskog med vidsträckta barrskogar, våtmarker och fjällbjörksklädda lågfjäll. Här finns också flera stora fjällmyrar som hör till de fågelrikaste i Lappland med svanar, gäss, änder och vadarfåglar. Hela området är ett urgammalt samiskt land fullt av spår efter samiskt liv och renskötsel. Barrskogen i området är mycket gammal med beståndsålder på normalt 200-350 år. Plockhuggning har endast förekommit inom begränsade delar. Generellt dominerar granskogen i höjdlägen medan tallskogen tar över i sydsluttningarna. Skogen är till största del gles och luckig men kan i brantare sluttningar vara mer virkesrik. Inslaget av torrskog är stort på vissa ställen.

 

 

Frekko vadar ut och lägger en torrfluga typ Klink Hammer - som han också fått av Kalle Hedin från Hedemora - på en vakfri ström. Upp kommer en stor fisknos och flugan försvinner. Frekko lyfter spöt, sen får han springa. Det är en riktigt stor fisk och det höga vattnet och den hårda strömmen ger en dramatisk drill. Det tar lång tid innan vi får se vad det är för något. Ett tag så gissar vi på liten lax, en grills, men det är lite för tidigt på säsongen för lax. Men så får vi se fiskryggen bryta ytan ute i strömmen - guldbrunt med prickar. En skön stor öring. Landningen blir svår, videt står i vatten och fisken snurrar in bland grenar och rötter. Frekko fixar det. Solen går i moln och det börjar regna, ösa ner. Det märker vi inte. En öring på upp mot två kilo ligger och klipper med gälarna i strandgräset.

Kan en reportageresa bli bättre än så här? Jag tror knappast det.

 



 

 

 

 

 

 

 

Ett reportageminne del 1

Det är den 7 september 2009. Magnus Hammarström och jag fiskar i Mörrumsån. Jag har aldrig varit där förut. Mina resor har liksom alltid gått norr ut. Jag trivs bäst i grinig, murrig barrskog. Men nu ska jag göra Mörrumsån. Jag är orolig för att här ska vimla av sprättiga - ja... fisketyper. Även för Stockholmare finns det "sörlänningar". Jag kan ibland få lite dåliga reportagenerver. Och som alltid är tiden kort.

 

Ska sanningen fram så är det Magnus som guidar, fiskar och kämpar för att vi ska få den där öringen. Själv hänger jag på i flygande fläng med kameror, penna, block och min Zoom H4 inspelnings-device. Jag jobbar alltid med både anteckningar och intervju/minnes-inspelning. Hängslen, svångrem och skyddsväst. Två dagar har vi på oss. Och vi kämpar och fiskar överallt. Jag blir helt snurrig och vet nästan aldrig vart vi är. Ån visar upp sin finaste sida. Och Magnus är en av de absolut bästa fiskare som jag reportagejobbat med. Han vet vad det handlar om. Vi måste få den där fisken. Vi måste få bilderna. Magnus är också en av de bästa tvåhandskastare jag mött. Skulle kanske vara dött lopp med Lars "Munken" Munk. Men de har sinsemellan så otroligt olika stilar att en jämförelse inte låter sig göras.

Under Mörrumsreportaget minns jag hur Magnus står i Pool 17, strax ovanför stenbron. Septemberdagen är ljum och några tjejer i tunna, ljusa sommarklänningar passerar uppe på bron. Magnus får till ett fisbart 50 meterskast. Han vänder sig om mot mig och utbrister rent, ärligt och direkt från hjärtat:

- Nu blev de imponerade.

Jag tror inte det. Tjejerna visste nog inte ens vad vi höll på med. Töntiga fiskare. Men Magnus menar vad han säger. Så inne är han i sin fiskevärld just denna ljumma underbara septemberdag. Kanske den sista dagen för året då man kan skåda damer i tunna, ljusa sommarklänningar. Senare om kvällen åker vi uppöver till den plats där jag tar bilden med korna. Jag vet inte vart bilden är tagen. Men det var en magisk plats. Vi hade nästan hela ån för oss själva. De få andra vi möter är trevliga och bjudsamma - mina fördomar kommer på skam.

Och som så många gånger förr vann vi en reportageseger i sista stund. Sent om kvällen i kolmörker just innan jag måste åka hem mot Stockholm får Magnus en stor öring i pool 19 - jag tror i alla fall att det var där.

Jag fick mina bilder och min story.

 

 

 

Flisa eller bjälke i ögat?

Jag och brorsan Gålö Cup vår 2006

Förra inlägget ansågs av en del som bittert. Kanske det. Jag är nog både bitter och slut. Men jag är nog mest sur. Som en gisten sjunkstock från flottningstiden någonstans på Lögdeälvens botten. Fiskenätet i fiberkabeln är som en flodvåg av konstigheter. Man kan vissa svaga stunder tro att allt där ute är sanningen.

Jo, säger en del. Du behöver ju inte surfa och kolla. Gubbjävel. Nja - men det här är ju framtidens fakta- och underhållningskanal. Här födds de nya fiskekändisarna. Stjärnorna.

Jo, apropå bitter. Jag har skrivit fiske sen 1983. Både historier och fiskepolitik. Brorsan har jobbat som fiskerikonsulent sen 1983 - från södra Sverige till norra och sen till söder igen. Vi har på olika sätt jobbat för sportfisket och sett 100 tal laxräddare passerat, 100 älvräddare, 100 öringräddare o.s.v. Så mycket har de inte räddat, mest sitt kändisskap. Allt vevas runt ett varv till. Brorsan fick bort drivgarnsfisket efter lax på ett finurligt vis. Det är nog det största som hänt. Själv har jag väl mest stått för underhållning och viss information. Vi lyckades lite grand*. Och på den tiden fanns inte nätets möjligheter.

Men nu uppfattar gubben att många räddare är rädda, för i grund och botten tycks många ha (obs exempel) en MinnKota från Comstedt,s i röven.

Ska det va så? Jag vill ha ut mer. Människor med kunskap och ryggrad som vågar. Men då kan det gå åt helvete med både båt, redskap och kändisskapet. Men varför inte bara stå på - det är ju bara fiske.

Bitter - okej.

Men man blir lite trött när landets mäktigaste fiskeprofil idag leker zombie, cowboy, sjörövare. Och vår verkliga ledera och fiskepresident Stefan Nyström, på Sportfiskeförbundet, leker en märklig maktlek. Nu var jag jävligt onyanserad - men jag får skylla på januari månad - och att solen bara gör en titt-ut mellan höghusen. Och att man varit för länge i gebitet - som farsan skulle ha sagt. Gebitet... ja.

Chief engineering, brukade farsan också säga - han var stamanställd i flottan under kriget. Maskinare på kryssare och jagare. Och våra två chief engineering inom sportfisket (Falklind inom media och Stefan fiskepolitiskt) lever inte riktigt upp till sina löner.

Så är det bara.

Alla andra kan väl tramsa och göra sig till här ute för sitt kändisskap och sitt redskapsmärke eller ProStaff-team. Men på de här två ställs det helt andra krav. Stefan syns och hörs för lite - för han kan inte sportfisket och det skulle snabbt bli knas. Att de inte behöll Pär Lindberg på förbundet är en tokblunder - ett kollosalt misstag. På sikt skulle det gett förbundet en helt annan och kanske begripligare framtid, med stor vi-känsla.

Den andra, mediamakten Falklind, vill för mycket (och liksom vad?) och det blir också knas.

Ja, så är det bara.


*Ordet grand

Grand och grann

I äldre bibelöversättningar stod det i Matteusevangeliet 7:3 ”Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?” I den nya översättningen är grandet utbytt mot flisan. Det är möjligt att det bättre motsvarar grundtexten, fast lika slående blir inte motsatsen till bjälke. För en flisa kan variera i storlek, medan grand alltid är något mycket litet och obetydligt, ett stoftkorn bara. Det används i dag mest i överförd användning i stående uttryck som inte göra ett skapandes grand. Ofta uttalas det /grann/, och så skrivs det också för det mesta i ett annat uttryck, lite grann.

PVC-tider hej,hej.

En bild berättar

 

 

 

Från vänster. Fiskerikonsulent Martin Engström, canespöhyvlaren Bertil Laxhed och så jag, Mikael Engström anställd inom spionaget. Det är tidig morgon på Kringen, Stjördal. Året är troligen 1984. Brorsan jobbar i Pajala med att försöka bilda fiskeområden i Tornedalen. Vilken han till sist och mot alla odds lyckades med. Det tog två år. Ett arbete som ligger till grund för att vi i dag kan lösa fiskekort och fiska lax billigt i Torneälvssystemet. Lokala förmågor hade försök lösa det problemet men det visade sig omöjligt. Det behövdes en stockholmare med noll koppling till Tornedalen för att få gubbarna (vattenägarna/fiskerättsägarna) att prata med varandra och komma till sans. Det fanns ingen lax i systemet då vilket underlättade jobbet för brorsan. I dag hade nog uppdraget varit omöjligt även för en stockholmare.

Tillbaka till bilden. Det som inte syns är att fötterna i mina pvc-vadare är blåa av all vadning och vandring längs älven och på järnvägen. Sladdriga stövlar som mosade fötterna av vattentrycket vid djupvadning.

Och vad är det för skumt Bertil har på sig? Det var första gången som brorsan och jag såg ett par neoprenvadare. Kunde det verkligen vara något? De verkade allt för varma och klumpiga.

Vad som mer kan sägas om bilden är att byxorna brorsan har på sig är inga vanliga militärbyxor typ m59 från överskottslagret. Nej, det är byxor som tillhört specialuniformer som FRA-personalen på DC3,orna begärde att få ha på sig efter att en DC3,a försvunnit vid, eller innanför Sovjetisk territorialgräns. På den tiden visste man inte att den skjutits ner. Den kunde lika gärna tvingats till Sovjet för landning. Uniformerna ville FRA-personalen ha för att inte bli tagna för typ civila spioner utan militär personal. Det kunde vara ... ja typ förmildrande. Senare, på min tid, körde man med Caraveller som spionplan.

Jag hittade en hel låda med nya uniformer från 50-talet på jobbet och försåg mig. Det var bra byxor med tillhörande midjejackor och keps med diskret vingemblem. Inga andra beteckningar.

På bilden är jag troligen på väg ner till Holm för att guppa några laxtomma varv. Jag har på mig en hemmasydd fiskeväst över flottans blåa bussarong.

PVC-tider. Hej, hej.

 

 

Shit!

Och så kom Fisketillsynings-mannen. Jag säger som det är. Jag hittade ett laxträd.
 

 

Vad är en laxälv?

Torneälven Lovikka

Det här är en laxtext som jag skrev april 2011. Jag tycker den innehåller en del lustiga siffror som kan vara lite underhållande. Texten gick i FFA eller AoF. Så här två laxsäsonger senare kan man konstatera att det ser lite ljusare ut. Men egentligen skulle laxfiskepolitiken baseras på minst två laxars livscykel (två generationer) vilket blir omkring 10 - 14 år. Nu tycks det lite ryckigt hit och dit - och typ vi får se vad som händer om vi gör så här i år. Brorsan (Jan "Konsulenten" Martin) jobbade hårt för laxfrågan 1988 till 1998 som konsulent på sportfiskarna. Det var han som fick bort drivgarnen genom att få bort dispensen i Östersjön då han lyckades bevisa att yrkesfisket fick tumlare i garnen. Och hans målsättning var att flytta fisket till kusten och då i möjligaste mån efter kompensationsodlad lax. Vi är snart där brorsan. Du la upp planen genom 10 års segt arbete mot otaliga ministrar. Resten som behövdes var tid och att andra fortsatte arbetet. Sen att kvoterna var kvar och yrkesfiskarna började med kroklina var lite svårt att gissa.
 

Nu när det (obs) svenska yrkesfisket ute på havet har fasats ut kommer den svenska konflikten att handla om fasta fisken vid kusten och älvmynningar. Det är i alla fall närmare älven. Vilket borde vara bättre på många vis. Framför finns det nu möjlighet att säkerhetsställa en laxuppgång som inte bara värnar beståndens överlevnad - utan även garanterar ett sportfiske med rimlig möjlighet att få drilla lax. Och kanske också behålla en och annan utan att känna sig som blodtörstig laxutrotare som ska hängas ut på nätet med brallorna nere.
Många andra östersjöländet kommer fortsätta fiska havslax efter egen fantasi.

Ja, ja - här är hur det såg ut inför säsong 2011.

 

-----------------------------------

Vad är en laxälv? En älv så klar – som det finns lax i. För oss här hemma i Sverige är Kalix, Byske och Mörrum självklara laxälvar. Men vi är grundlurade. Värderingen av den vilda Östersjölaxen är så förtvivlat bakvänd att man bara kan häpna. År efter år hoppas vi på att något ska hända så mer lax släpps upp i älvarna. Men det verkar finnas uråldriga och mycket mörka krafter som förhindrar det.

Projekt ”Låt vildlaxen vandra hem” har tagit fram ett intressant diagram för att visa hur sportfiskefångsterna ser ut i våra hetaste svenska laxälvar jämfört med några liknande älvar i vårt nordliga närområde. I ryska Ponoy ligger laxfångsten per spö och dag kring 6 stycken. I Tanaälven är fångset 1,1 per dag. I Norska Namsen är fångsten 0,55. I Orkla är chansen 0,25 - det vill säga en fisk på fyra dagar. Orkla är helt okej. En älv som ger den utdelningen kan helt klart kallas laxälv. Men så kommer vi till de Svenska älvarna. I Kalix är möjligheten att få en lax per spö och dag nere på 0,06. Och Byske 0,04. Mörrum vår mest kända laxälv ligger på 0,03 laxar per spö och dag.

Vad beror det här på? Det är gott om vildax i Östersjön. Enligt beräkningar ska 31 procent komma från Torneälven. 14 procent från Kalixälven. Men det här är inget som märks i älvarna. Förra säsongen 2010 skulle enligt Fiskeriverkets modelleringar ge en bra återvandring. Men det slog helt fel. Jag var själv i Tornedalen och väntade på laxen. Vattenföringen var okej. Det var inget fel på förutsättningarna. Det kom helt enkelt ingen lax. Fiskeriverkets modellering slog helt fel. Återvandringen blev låg. Jag pratade med Fiskeriverkets utredningskontor i Luleå och frågade om det hade någon plan för ett sånt här år då deras skrivbords-modelleringar slog fel. Nej, de hade de inte. Trots att få laxar återvandrade fick alla laxfällor i Haparanda skärgård ligga kvar och fiska på som vanligt. Det handlade om cirka 150 fällor. Fångstarmarna är omkring 200 meter till varje fälla. Det blir 30.000 meter. Så här ser det ut varje år. Laxen som ska till Torne- och Kalixälv har problem. Den öppna vattenytan i Haparanda skärgård mellan Kalix- och Torneälv är ungefär 30.000 meter. Det borde finnas en plan för hur många laxar som ska släppas upp i älvarna. I Torneälven som har 100 mil av lekområden gick det upp totalt 16000 laxar genom räknaren i Kattilakoski. I Kalix gick det upp cirka 3500 laxar. Generellt så var laxuppgången i alla älvarna 2010 bara hälften mot 2009. Byskeälven klarade sig skapligt med en laxuppgång som var 88% mot 2009. Att uppgången skulle bli klen märktes i ett tidigt stadium. Men Fiskeriverket kunde inte begränsa fisket vid kusten. Förvaltningen fungerar inte så. Det har aldrig handlat om att släppa ut tillräckligt mycket lax så det räcker till ett kommersiellt sportfiske. Fiskeriverket har under alla år bara pratat om smolttätheter och visar diagram på att siffrorna ser fina ut. Naturen fungerar så att färre lekpar ger fler smolt som överlever från deras lek. Alltså kan siffrorna se bra ut fast det inte är bra. Ska det bedrivas sportfiske i älvarna bör man titta på uppgång i stället för smolttäthet.

I dag är det en mycket orättvis fördelning mellan det kommersiella fisket i hav/kust mot det kommersiella fisket i älvarna. Att reglera laxfisket ute i Östersjön kommer ta tid och vara ett segt arbete då många länder är inblandade. Men vår egen fördelning mellan kust och älv borde vara lättare att styra. Men så som dagens fiskelagstiftning ser ut – och så som Fiskeriverket tolkar den, får man inte gynna en grupp framför en annan. I det här fallet skulle det vara sportfiskare mot husbehovsfiskare. Bara fiskebiologiska skäl kan motivera regleringar. Mörrum som omsätter 5 miljoner bara i fiskekort kan inte ställa minsta krav på att det måste komma upp lax . Det vore ju att gynna flugfiskare på bekostad av de som har rätt att fiska med garn och fasta redskap vid kusten.

Dagens laxförvaltning förhindrar helt enkelt möjligheterna att bedriva ett kommersiellt sportfiske i älvdalarna. Förvaltningen är gammalmodig och bygger på att gynna yrkes- och allmogefisket. Älvarna ses bara som smolt-produktionsområde för havs och kustfisket. Det finns ett mycket talande exempel i fallet med lilla Moälven som rinner ut i havet strax söder om Örnsköldsvik. Älven borde i dag vara ett mycket attraktivt strömvatten för sportfiskare. Länsstyrelsen har sedan 2005 satsat stora pengar i Moälvsprojektet för att få laxen att återvända. Hela 18 miljoner har plöjts ner i projektet. Det handlar om biotopvård, vandringsvägar och utsättning av smolt. Men uppgången av lekfisk har varit mycket mager. Samma Länsstyrelse som beviljat stora pengar till ån har också år efter år beviljar fiskedispenser med laxfällor utanför älvmynningen. Moälvsfiskets Föreningar har överklagat dispenserna både 2008 och 2009, men ansåg det inte vara mödan värt 2010, då en av yrkesfiskarna till och med fick gå upp i antal laxfällor. Totalt har det satts ut drygt 750 000 laxungar och en halv miljon havsöringar i älven. Men ingenting händer. 2010 gick det genom räknaren i Sågfallet 7 laxhonor 5 laxhannar samt 5 havsöringar. Hur kan det vara möjligt? 17 fiskar till ett pris på drygt en miljon kronor styck om man räknar med vad satsningen kostat. Länsstyrelsen kunde lika väl ha gett fällfiskarna pengarna direkt.

Sportfisket i Skottland skapar en inkomst på över en miljard och mer än 2500 årsarbeten. Vi har en lång väg dit. Få inom statens myndigheter verkar förstå det verkliga värdet av våra älvar.

Jag hade hoppats på att den nya Gränsälvskommission mellan Sverige och Finland för Torneälven skulle röja upp och slå in på en klok väg. Den ersätter den gamla från 70-talet. Kommissionen säger att man ska utveckla ländernas samverkan i miljö- och vattenfrågor. Mycket ska handla om det kustnära laxfisket. Tomas Hasselborg på Fiskeriverket i Luleå meddelar att han är glad över att fiskereglerna nu öppnar för större flexibilitet och att det ska bli enklare att fatta beslut om exempelvis hur och när det är tillåtet att fiska. Han är också glad över att de ekologiska och biologiska faktorerna fått stor plats för att säkra ett hållbart vattenbruk. Det märkliga är att Tomas Hasselborg som varit med om att forma den nya kommissionen själv fiskar med laxfällor i Haparanda skärgård. Det här gjorde mig trött så jag tog kontakt med Tomas högste chef på fiskeriverket, Axel Wenblad, och frågade om inte det här är en jävsituation då Tomas själv tillhör de han är satt att kontrollera? Axel svarar med e-post: ”Tjänstemannen bedriver fritidsfiske med stöd av en fiskerätt. Jag kan inte se att detta förhållande skulle ha påverkat utformningen av gränsälvsstadgan”

Fiskeriverkets högste chef tyckte allt var i sin ordning. Det handlar om ett fritidsfiske men laxfällor som i detta område har en kapacitet att ta ett ton vildlax per fälla och säsong. Är det inte ett trovädrighetsproblem då tjänstemannen själv är med och tar fram regler för detta fiske? Men Axel har inte velat svara på min följdfråga.

Jag hade även hoppas på det nybildade Fiskeområde Tornedalen – Haparanda. En sammarbetsgrupp som skulle ta hänsyn till både älvfisket och kustfisket. Men det ser ut att gå helt snett även här. Fiskeområdet har fått 11 miljoner att smälla upp på tre år. Men ett sånt här projekt blir inte bättre än de människor som sitter med i gruppen. Här har jag sammanställt lite info från lokala medier där ansvariga eller inblandade uttalar sig. Grunden är att under tre år utveckla en samsyn för ett hållbart fiske i älven och i Haparanda skärgård. Ett mål som syftar till att begrava den långvariga konflikten om lax mellan älvfiskare och skärgårdsfiskare.

Börje Rytiniemi som jobbat fram projektet säger:

- Vi talar mycket om lax här, men vi ska försöka se lite bredare och se vilka andra arter och produkter som kan utvecklas, som till exempel gäddan. I Haparanda ser vi dessutom stora möjligheter för yrkesfisket att utvecklas, i form av turistfiske eller kanske förädling.

Bengt-Olov Innala, vice kommunalråd i Haparanda och före detta binäringsfiskare i Seskarö, är positiv och säger:

Här ser jag en möjlighet att renovera hamnar och kulturellt viktiga fiskelägen ute på öarna…Laxen är ju väldigt svår att reglera och jag tror att även andra fiskarter är intressanta för turister.

Owe Pekkari, PEJA fiskevatten, säjer:

- Det är oftast laxfisket som debatterats men det finns andra fiskar.

Tyvärr ser det ut som om det är fel människor som har tagit makten i den här gruppen. Enligt källor som representerar sportfisket uppe i älven är det svårt att ens nämna laxfrågan på mötena. Tydligen så har kustfiskarna gått med i samarbetet på ett villkor: Att man inte tar upp laxfrågan. Sportfisketurismen ska styras mot gädda och andra arter än lax. Resten ser ut att bli ett glesbyggstöd där man renoverar infrastrukturen för kustfisket. Det är helt sjukt. Här har vi ett område som omfattar Sverges mest intressanta laxälv för sportfiske. En älv ned Rysk potential. Och så ska man satsa på turistfiske efter gädda. Hela meningen med Fiskeområde Tornedalen – Haparanda var ju från början just laxfrågan och Torneälvens framtid.

Jag hade även hoppats på att den svenska regeringen inte skulle begära fortsatt dispens för försäljningen av dioxinhaltig fisk i Sverige. Det såg ljust ut ett tag då Livsmedelsverket sa att det inte var försvarligt att begära förlängning. Men yrkesfiskelobbyn vann som vanligt.  Inger Näslund, marinbiolog och expert på fiskefrågor på WWF säger att fet fisk från Östersjön som strömming och lax innehåller så höga dioxinhalter att de inte får användas som djurfoder.

Det är bara att konstatera att när det gäller vår vilda östersjölax så är allt väldigt bakvänt. Den skulle kunna inbringa miljarder som sportfisk i våra älvar. Men sportfisket i vårt land har ingen som helst makt.

Projekt ”Låt vildlaxen vandra hem” har listat fem problem.

1: Nuvarande laxförvaltning utgår från ett traditionellt perspektiv där älvarna betraktas som smoltproducerande enheter och där fångstuttag sker i hav och kustfas.

2: Detta medför ett biologiskt felaktigt fiske på blandade bestånd där svaga stammar inte kan återhämta sig.

3: Även i ”starka” älvar blir antalet uppvandrande laxar för lågt för att tillåta utveckling av fisketurism. Viktiga stakeholders t.ex. fiskerättsägare och medborgare i älvdalar ser inget värde i vildlaxbestånden.

4: Ingen möjlighet att skilja mellan vild och odlad fisk innebär att fångst av svaga och hotade vildlaxbestånd fortsätter.

5: Återställningsarbete i älvarna kräver enorma investeringar i restaurering och fisktrappor.



Drivgarnsslaktaren Marin Engström

Som om inte allt detta vore problem nog så har forskningsresultat från ICES visat på att överlevnaden i havet minskar. Tänkbara orsaker är säl, orapporterat fiske, förändringar i ekosystemet. ICES hypoteser om varför uppgången av lekfisk blev så dålig 2010 är: Hård vinter vilket ger senare och lägre återvandring. Ökad naturlig dödlighet (ex sälpredation). Ökat orapporterat fiske och ökat långlinefiske.

ICES säger att kvaliteten på yrkesfiskestatistiken varierar kraftigt mellan länderna. Polen rapporterar nästan bara öring i sitt drivlinefiske där övriga länder endast fångar ca 2-3% öring. Därför måste Polens laxfångster uppskattas. 2009 rapporterade Polen ca 10 000 laxar, men jämfört med andra länder bör fångsten varit omkring 70 000 laxar, men den kan vara mycket högre.

Hur kommer 2011 års laxsäsong se ut. ICES säger så här i en nulägesanalys: Beståndsutvecklingen är dystrare än i ICES prognoser för 2010. Vi vet dock inte om den lägre återvandringen 2010 speglar en tillfällig svacka på grund av den stränga vintern, eller är en indikation på att situationen är sämre än vad 2010 års prognoser indikerade. Ur ett biologiskt perspektiv krävs en rejäl sänkning av yrkesfiskefångsten, samt krafttag mot svartfisket i södra Östersjön.

Analysen avslutas med: Inte mycket talar för att 2011 blir ett bättre laxår.

Men vi kommer att stå utvadade där ändå. Vi kommer att hoppas, tro och be som vanligt. 90% av laxen fångas i Östersjön. 10% av laxen fångas av kustfisket. Kanske det finns någon kvar som tar på flugan.

 

Sju sjuka laxfakta:

Ryske älven Ponoy ger i snitt 6 laxar per dag och spö. Kalix älv ger 0,06. Mörrum 0,03.

18 miljoner har satsats på att få laxen tillbaka till Moälven medan yrkesfisket får dispens för fällfiske i mynningsområdet.

Sportfisket i Skottland skapar en inkomst på över en miljard och mer än 2500 årsarbeten.

Svenska tjänstemän som är tillsatta att kontrollera laxfisket med yrkesredskap i fiskar själva med yrkesredskap.

Fiskeområde Tornedalen – Haparanda har fått 11 miljoner att smälla upp på tre år. Sportfisketurismen ska styras mot gädda och andra arter än lax. Resten ser ut att bli ett glesbyggstöd där man renoverar infrastrukturen för kustfisket efter vildlax.

Polen rapporterar nästan bara öring i sitt drivlinefiske där övriga länder endast fångar ca 2-3% öring.

WWF säger att lax från Östersjön innehåller så höga dioxinhalter att de inte får användas som djurfoder. Men Sverige och Finnland får dispens.

-------------------------

Till sist:
Ja vi får se hur säsong 2013 blir. Men i alla fall - tack brorsan och många andra för envist arbete så det kommit så här långt. En sak är att vara ute och gapa och gnälla i artiklar och på nätet som jag gör. Det riktiga arbetet för att få något gjort och förändring, är något helt annat.