tisdag 7 juni 2016

Once upon a time in the in Byske river


Midnattslax 1999


Lag Syd bestod av Brorsan, jag Pelle Klippinge och Hans Schibli. Lag Nord bestod av legenderna Jan Marklund, Anders Cederberg, Tore Nilsson och Anders Karlsson. Det var ett media-jippo, för att uppmärksamma laxen i Västerbottensälvarna. Lokal-teve var där och filmade.
Under en dag hölls en femkamp i Laxfiskekunskap med publik. Grenarna var: 1 Längdkastning med tvåhandsspö. 2 Precisionskastning med tvåhandsspö. 3 Några timmars fisketävling i Byskeälven. 4 Gissa vikten på en lax som låg på isbädd. 5 Filea en lax på tid.
Vi sörlänningar var körda redan från början. Det var uppgjort och fulspel. De hade slipat slökant. Första grenen tror jag var längdkastning. Jag är helt säker på att brorsan vann. Han var Sportfiskarnas riksinstruktör i tvåhandskastning på den tiden. Precisionkastningen kommer jag inte ihåg vem som vann. Det var absolut inte jag. Sen skulle vi ut i skogen och fiska i älven i tre timmar. Vi parades ihop med en Lag Nord. Jag fick Anders Karlsson, lugn och trevlig. Brorsan fick Anders Cederberg, trevlig men vild. Vi hade funktionärer med oss. Jag hade en tvåmeters man som frågade om han skulle bära min kameraryggsäck för det var en bit att gå. Sen undrade han om jag skulle dö av myggen. På den tiden så var jag ute i skogen på fiske 150 dagar om året. Men är man sörlänning så är man. Vi for kors och tvärs i skogen. Det var ett myller av vägar och man blev helt förvirrad och fattade aldrig vart man var. Jag sa att det måste skyltas upp med vägvisning till fiskeplatser och parkeringar - göras kartor och så. Om jag minns rätt sa Jan Marklund något i stil med: ” Här ska fan inget skyltas upp och inga kartor. Det har tagit mig 30 år att lära mig det här.”
Han var då typ anställd av kommunen för att marknadsföra laxfisket i regionen. I dag håller jag fullständigt med honom ordagrant. Jag kom ner till en nacke där två laxar stod och visade ryggen. Nu vinner vi tänkte jag. Men ingen av laxarna ville ta. Det var spännande och trevligt.
Brorsan hade det tufft. Cederberg försökte vada ihjäl honom på knepiga ställen, där man måste känna till stock och storsten att vada på i mörkt humusvatten. Missade man en sten eller stock var det vråldjupt. Cederberg körde hårt, men Brorsan fixade det.
Ingen av lagen fick lax. Med bara tre timmar blir det knepigt att lyckas. Speciellt när man inte vet vart man är. Nästa gren var att gissa vikten på en Byskelax som låg på isbädd. Marklund fixade det på grammet. Min fula tanke var att den där fisken hade han själv fångat tidigare i veckan. Men så var det ju inte – självklart. Omöjligt.
Inför sista grenen stod det ganska jämt, vi hade en liten chans. Två bord stod på gräsplan. Två lika stora laxar låg på borden, samt två japanska superfileknivar. Pelle Klippinge tog sista deltävlingen åt oss. Vem som fileade för Lag Nord minns jag inte.  Men snabb var han – laxen fileades kvick och lätt. För Pelle gick det inte alls. Hela laxen blev till slamsor och krullade liksom ihop sig som en ostskiva när man hyvlar med slö osthyvel. Pelles fisk såg helt enkelt ut som kattmat som hällts ur burken. Lag Nord och alla dess fans jublade över totalsegern. Jag gick fram till Pelles rensbord. Tog upp den svindyra japanska kniven. Synade eggen mot kvällshimlen. Helt platt. Någon hade slipat slökant åt sörlänningarna. Ja, ja – så är det bara. Vi hade haft kul, och jag säger som Marklund: - Inga skyltar och kartor till älven jag fiskar.