måndag 11 december 2017

ketchupflaska - bäst före datum aug1972


Varför dras jag till dessa platser? Min egen förgängelse... Den blinkningen. Sista laxen drar man när som helst. Skärvan man lever på. Men i stort handlade det om att se hur dessa människor levde förr. Inga nöjessaker i någon av de väglösa gårdarna. Bara arbetsredskap. Närmast nöje fann jag på ett ute dass - underklädssidan uppslagen i en katalog från 1959. Det är livet. Det samma som nu. Samma skit och Jag drev runt i somras och fota i Västerbotten - hela sommaren. 3 månader. En del finns på bloggen. Helt onödiga bilder som inte ger pengar. Men att fotointresset sen bardomen finns kvar visar på liv. Att det glöder under askan. Helt onödigt arbete drivet av....ja ett bevis att skärvan livsglädje finns kvar. Lusten att kliva upp. Ta på sig jobbaresviden ta kamerorna och ut i väglöst land efter ödehus. Tung blöt skog. Tunga blöta kläder. Men så står gården där.


 Jag borde tjäna pengar. Jag hade under sommaren möjlighet att åka vart som helst i landet och få hjälp att göra reportage. Nej, förgängligheten drog. Kents hjärntumör visade sig nu i hans själ tagit skada och människan var borta. Vi som meckade båt i våras. Och det brorsan råkat ut för. Och min vän Jimmy. Och en väns självmord.

 Jag kunde varit i Norrbotten, Västerbotten. Var som helst och gjort fiskereportage. Räkna pengar. Nej den där skärvan ville något annat. Gör nått på helt tysta platser där allt redan hänt. Jag har hittat en FB sida om ”om övergivna platser” blev jag glad. I förgängligheten är jag totalt öppen. En ängel på varje sida. Skärvan av glädje jag hade som 16 åring över min kamera bär mig. Jag la fiskereportagen åt sidan. Bokskrivandet hade jag redan fått get upp på grund av sjukdom. Jag klarar bara kortare jobb. Men jag skriver nog fiske bättre än någonsin nu. Och det kanske inte märkts än. Mycket ligger på redaktionerna i väntan på tryck. Måna redskapsartiklar skrivna av redskapsarbetarna ska tryckas. Men snart. Under några år kommer det saker jag själv förundras över. Är det sjukdom och att jag hittat skärvan i allt det tunga. Visst blir det mycket skit också för pengarnas skull Men min lägstanivå har alltid varit hög.

 Men snart kanske bokskrivandet kommer igång igen. Jag har en dröm. Jag har skrivit 14 böcker och tycker alla är fel och absolut inte den bok jag vill skriva/skulle skriva. Dogge är nära och Isdraken. Men ändå. Jag har offrat allt vad jobb och karriär heter och är för att skriva den där boken. Visst det blev ett jobb. Bara sådär. Jag har aldrig velat haft ett jobb. Jag har velat något annat. Som Olle J sjunger. ”Gud uppfinn något nytt för oss med hjärtan som elefanter” Mina närmaste vet det. Resten ser mig som Bad Ass. Och det är också sant. Jag hjälper och går emellan om nått är fel. Och saknar rädsla. Just den rädslan. Det finns någon att tacka för det. Hemskheter. Annars har jag faktiskt ett rädd-djur vid min sida. Jo Jag jobbade eller var anställd i 10 år på en avdelning på Lovön där det inte ens finns någon avdelning. Sista åren var sjuka. Jag gled mot en annan avdelning som ... Eller finns nått. Det fanns inte på några kartor. I dag är kallakriget slut så deras verksamhet är splittrad. De hjälper svenska trupper utomlands och skyddar dem. Sen ör det nog en hel del avlyssning som gynnar svensk industri och sånt politiker och diplomater behöver veta. I alla lägen från den fånigaste diplomat möte till att hjälpa svenska och utländska styrkor på ”rätt” sida. Oj, vad detta for iväg. Jag har inte sovit på 3 dygn. Ett av alla hjärnfel.

 Men att hitta en gård och komma in i ett orört kök sen 1972 då skogsmaskinerna tog jobbet är märkligt. Allt ståt still. Jag har bilder på bloggen och mycket på hårddisken. Bäst är att direkt gå till skafferiet och vända på e ketchupflaska och se utgångs året. Min svär son som är tvärskärpt i alla lägen sa om alla mina blandljusbilder från kök att det var helt dammfritt. Inga mänskliga hudavlagringar som är just damm . Ingen har dragit in pollen. Helt rent och de gick omkring 1972. Släkten tog skogen. Husen sket de i.

 Jag trivs där det är det är tyst och allt redan hänt. Kanske jag är trygg där i ett hus med 60-tals möbler och en Hylands Hörnan tv från 1962. Och allt stannat. Känner jag mig odödlig en stund, eller är det tvärt om. Jag söker förgängligheten och min död och fjuttiga lilla liv som fladdrar förbi. En bagatell.

Här är länkar an sommarens arbete. Vist hade jag kunna slitit mer. Men när jag inte vet vad jag ska ha det till är det svårt att fälla den vassaste lansen. men att jag fri-fotograferar så pass hårt är bra. Drivet finns där. Under aska finns glöden. Jag har klara sömnproblem nu och skyller, där det dyker upp, dåligt språk på det


Här är fler bloggar från mitt fri foto och skrivande i stället för att tjäna pengar i somras. Nu har jag köpt två nya fullformatare. en Canon 1d X mark ll och en 6D X Mark ll. Så nu ska alla mina mark ll rödringade gluggar få visa vad de går för. Kanske det blir en liten utställning i Sune Jonsons museum i Nyåker någon mil från där jag bor. Och det är ett jobb gjort utan att synas. Att dundra på näten, att som i fiskesvängen är helt hysteriskt och handlar om att sälja, sälja, sälja och sälja. Jag skulle kunna fortsätta. Alla fiskekändisar i dag är i stort redskaps kändisar. Tragiskt. Visst vissa är kända för att de är för jävla otroliga på fiske. Men sen...För lite görs med hjärtat och den lilla skärvan av glädje - lycka.
Men det roliga har varit bollande med bilder och fotografi-pratet, och pratet om duktiga väldsfotografer. Med JHD MORFAR, själv en av landets främsta fotografer, Jan Håkan Dahlström. Han ingick i skaran av idoler jag hade som 25 åring då jag höll på komma in i gruppen av de bästa dokumentär fotografer. Jag gick i Münchenbryggeriet fotoskola och cirkulerade som en satellit kring vissa stora. Efter fotoskolan sprang jag på några av de stora på Mira, bildbyrå med utställningar. Jag blev bjuden på en fest de skulle ha. Och någon viste vem jag var för jag hade sprungit som en galning att visa dokumentärbilder. och jag höll på att kopiera för att komma in på konstfack. Rektorn hade sagt att jag skulle söka. Det var andra försöket och de sa att jag hade haft otur. Samt att jag kopierade och sprang på Mira för att bli med i den bildbyrån. Där alla mina hjältar var med. Ja, samtidigt jobbade jag som kopist åt 15 fotografer. Allt låg klart. De visste vem han var. 26/27 åringen, mycket har jag hört efteråt. Jag fick in jobb i arbetaren och fib kulturform Allt var klart. Så kom muskelsjukdomen. Jag var lam i ett år och återhämtade sakta. Det tog en 10,15 år innan jag var tillräcklig bra. Men det var försent - borta. Och jag fotade inte längre. Jag har fått några skådarna smällar. Vi är många som fått det medans andra bara glidit fram. Hur lätt som helst. Eftersom jag mest  var liggande under början av 90 talet, läste jag en tre böcker på samma gång och skrev som en galning. Jag fick mina favoritförfattare. Började själv plugga dramaturgi, läste allt och blev förvånad ATT: det där vet jag redan. alltihop. Bäst var att studera filmdramaturgi. Författare kan bre ut sig och skriva en massa skit som inte har med historien att göra. Film däremot - 90 minuter. allt måste betyda nått. Det satt i kroppen. Så jag har hållitganska exakt 2000/ två tusen lektioner i dramaturgi i högstadieklasser. Mitt sommar jobb: med JHD Morfar som mentor. Han är också laxfiskare.



Bloggar jag gjorde i somras i byar där mjölkpallarna föll för 50 år sen. Och Slas tog kepsen och gick till nästa.

https://atomragnar.blogspot.se/2017/07/jakten-pa-det-bla-huset.html

https://atomragnar.blogspot.se/2017/07/vilse-och-det-bla-huset.html

https://atomragnar.blogspot.se/2017/07/letande-efter-det-bla-huset.html





 







måndag 2 oktober 2017

TIMBER...med Magnus Uhr

Detta var nästa lika spännande som laxfiske då allt stämmer. Men först från början.
Omkring år 2000 köpte jag en tomt som satt ihop med min tomt, i byn Yvraden i Mora. Det var sista biten av en liten skop som hette Pikskogen. Det här är trakterna som jag växte upp på skol-loven med morfar och handlaren Atomragnar och yrkesfiskare och tillika originalet Perols-Erik. Troligen oäkta som Till konstnären Anders Zorn. Just i den här byn föddes Zorn som oäkting. Yvraden betyder på dialekt övre raden. Jag skev tre skapligt tjocka barnböcker om de här byn och morfar Kaspar och Atomragnar. Jag satt i min sunkiga lokal i Farsta och skrev. Fönstret vette helt nära linje 18 T-banan gröna linjen. Vattenskadad lokal med myror och jättespindlar. Efter krångliga turer där Carl Axel Fall och Svante Weyler spelade stor roll kom böckerna ut. Otroligt.


Och så en dag innan sista boken i serien var kvar var ungarna och jag i Gesundabacken. En post var det. Grynig, jobbig snö. Jag höll på att lära dem utförsåkning. Total-pennalism. Skrik och gråt. Nödstoppen gick varm. Jag kuta i slalompjäxor lång ut i skogen och bar ungarna ut i pisten. Ja även vid åkning fick jag kuta ut i skogen. Svetten rann. Och så ringde telefonen. Det var en kille som bröt på finlandssvenska.


- Jo, det är Mark Levengod.


- Vem sa jag? Och försökte dra en unge ur djupsnön utan för pisten.


- Jo det är Mark Levengod. Jag är programchef för SVT,s barnteve.


- Skojar du sa jag. Finns du?


- Nej, kan vi äta en lunch och prata om dina Atomragnarböcker. Jag har en idé.
Jag fylldes av en mycket märklig känsla. Som typ Neil Armstrongs första steg på månen. Vad fan är det som händer?


Och plötsligt kunde ungarna åka skidor


Det samtalet var nog en av de större överraskningarna i mitt liv förutom att jag fått träffa mina barn. Så blev det julkalender med Sven Volter, Per Oskarsson och hela eliten. Och böckerna är uppe i 6,e upplagan i Tyskland. Jösses. Jag är glad. Arbetet bland spindlarna och myrorna bredvid grönalinjen 18, var inte bortkastat.


Ja, tillbaka till vad jag skulle sagt. Skogstomten jag köpte hade 15 björkar i mammutstorlek och 40 meter höga lika gamla som morfar skulle vara i dag. Sen enorma granar. Och andra obestämbara lövträd. Och ÅNGEST. Och ÅNGEST. Och Ångest,


Men så hade jag tur att bli vän med fiskaren Magnus Uhr som har firman Urskog som bara tar ner träd på konstiga och helt omöjliga ställen i bebyggelse. En och en halv dag var allt nerlagt och kvistat. Otrolig spännande. Just när vi tog den otroliga 40 meters björken och hade en marginal på 20 meter att lägga det. Lite vind och lite sned stam. Men Magnus hade redskapen, kunskapen och så det där man inte kan bestämma och sätta namn på. Känsla är för klent ord. Det här var magi och märkligheter. Men hela arbetet. Att veta vilka man ska ta först och utnyttja de andra att styra och även spänna mot. Jag här mig mest undan om jag inte behövdes som vinschare. Magis satte ut pinnar med lite flaggplast på där toppen skulle landa. Jag hade kunnat kora kicken race och stått vid pinnen. Men då hade jag blåst bort i stället av atombombs-vinddraget.  Det räckte att stå 15 meter ifrån får att håret skulle fladdra. Nu är det klart. Jagar skotare som kan få bort allt.


Det är fantastiskt. Tack Magnus.
Bilderna får berätta själv.


MAGNUS UHRSKOG AB TEL 072 5678586
















































Alltså för den som missade: MAGNUS UHRSKOG AB TEL 072 5678586
----







Måste bara tilläga en obetydlig men mycket mystisk på gränsen till pervers sak. Var in på macken¨: Redaktören på "den" fisketidningen var på omslaget igen. Kanske jag såg fel. En tvångssyn. En redaktör håller sig i bakgrunden och spelar med medarbetarna. Jösses. Dubbeljösses. Jag har inget med  det att göra och ska skita i det. Men trippel-pucko är ett ord. Och fippel-hävdelsebehov som grundar sig i....Ten minutes out stay skarp. Roger in och ut. Men jösses igen.




fredag 4 augusti 2017

Diskdag


Jag lunkar runt i Norrfors, fotar och fiskar. Det blir några veckor till. I dag var det stora disk-dagen. Jag har för mycket porslin. Blir ett nytt glas, en ny tallrik. Nytt, nytt, nytt, o.s.v tills man plötsligt äter direkt ut kastrullen.
Det har varit hårda 12 månader. Jag har genom gått flera förändringar. Vissa goda, vissa rena dårskapen. Den stora disk-dagen, ja - också en dag i nedräkningen. Timglaset. Vi har den stora laxdagen, den stora kärleksdagen. Däremellan bara rinner sanden. Jag har haft stora dagar, då alla äskade en.  Där emellan mer sand, och disk-dagar. Nu är det tystdagar. Nedräkning. Det var som om sanden stoppade upp en stund. Jag är en elak Djävul. Eller så är jag...sanden rinner. Konflikt. Det var inte meningen. Men jag säger vad jag tycker. Och det har gått åt helvete. Det är väl mest idoler jag blivit av med. Dem man träffat då och då vid älven och vill bli vän med. Men det har inte gått så bra. För alla flugfiskefantomhjältar här i AC län känner varandra och råkar man kränka någon har man kränkt alla. Men hellre elak Djävul än mes... och sanden rinner. Vi skulle alla kunna vara vänner.


Jag tror eller vet, eller inbillar mig, whatever - att jag i laxflugfiske- eliten-kändisar  här i AC län är, Persona ingrata eller "i allmänspråket" persona non grata (latin; plural: personae non gratae), betyder misshaglig eller "ej önskad/välkommen person. Diskdag och tankar om slump. Omständigheter - lustiga. Timglasen - det är bara sand, bara sand och tid. Jo jag kan förstå dem. De har haft detta laxland i AC helt för sig själva. Och så bara boooom...polaker. Sthl-are. Och...
Jo, jag har varit okänslig. Mot känsliga? Allt bara tystnade för en månad sen.

Jo, jag har sagt saker i text och bild som var lite för magstarkt för kändisar eller nått liknande - de som inte är vana vid sådant. Vi skulle kunna vara vänner. Jag har några få. En del lever. En del är döda. Riktiga vänner. Inga rädda med misstänksamma snedblickar. Jag är rädd om dem. Både de levande och de döda. Vissa har jag mist tragiskt och hoppas att ...sanden rinner. En vanlig diskdag. Vid min Gud vilka misstag man gjort. Skadan jag har, är att jag bara minns misstagen. Det goda - och bra. Triumferna skrumpnar bara.




Jo, det är trist. Jag har sagt sanningar som känns obekväma och även rent ilskna saker när dumheter kommit upp. För mig är det bara ett jobb. Skriva och fota fiske. Kändis-skapet. Vad är det. Jag kastar som en kratta jämfört med ungdomarna och får en lax ibland. Framför allt har jag kul med vänner och familj.

Men eliten tävlar tycker laxfiske är sport. Flera av mina idoler och jag har krockat på ett olyckligt vis. Kanske det kommer fram i blogginlägget Ett brev 2017 07 07. Där jag gör något försök - men inget svar. Bara sand.


Det är synd. Men världen är större än så. Och nu kommer allt fler STHL-are. Göteborgarna och resten av södra Sverige till AC. Det blir en fin framtid. Ja en vanlig diskdag. Sanden rinner och jag kanske har missuppfattat allt. Fisket är det som räddat mig många gånger. Det har givit ro och mening. Glädje och kamratskap. Men denna C&R tävling. Förstår jag inte. Jag får en fisk och bär hem den glad och det ses som ett hot av tävlarna. Det är löjligt. Det är inte där problemet ligger. Men det är därför vi inte kan bli vänner.
Disken är klar. Nu ska jag ner och Jerka gädda i ån. Det blir som alltid lilla flyt Bustern. Kexchoklad.


Den ut utmätta tiden - det är respekt, fälla lansen mot den utmätta tiden, vi gör det med passion, och vi gör det med fiske och fisket har valt oss.


Det här var fyra steg på tunt rep. Men vad fan håller vi på med. Vi är laxgalna på våra egna vis. Hur slutar det...


Nu har jag läst vad jag skrivit och ser det som obegripligt. Men så går det en diskdag.
Jag älskar dåtids-furturiska saker. Eller hur man trodde framtiden skulle se ut. Kolla detta underbara tåg som heter Hiawatha. Jag fota det i Nord Dakota.