måndag 7 augusti 2017

Jag är sponstrad - av INGO Entertainment: Pro Force Team Power Switch Product Key Super Happy Angler Man



Det har varit grillfest i byn och plötsligt blir man chockad över var allt folk kommer ifrån. Annars hörs en moped i veckan och slamret från postlådluckorna under hårda blåsdagar och luckorna slår i lådorna som fortfarande står upp. Mitt strömgädd-fotoprojekt sprack då jag säkert skrämde den då jag ställde upp grejorna för ensam-fjärrfoto. Nästa gång ska jag smyga mig nära och ta honom direkt och sen sumpa honom i en stor halvmeter djup pöl. Medans jag blixtsnabbt riggar själv fotoprylsgrejorna. Kanske ska ta det i dag – men jag är också sugen på att åka till två ödegårdar mot Tresjö och fota.


Ja grillfesten var trevlig och maten god. Tuffast var Eriks trehjuling.


Dagens val: Strömgäddan eller ödegårdarna. Prövade efter havsöring i älven i går. Det blev så klart inget. Sen, vadå. När man tidigare i somras drillade 10kg lax nu dra 1,5kg öring. Nej det går bort. Gäddan är intressantare. Tappade den tidigare i somras. Behöver bra bilder på strömgädda, till reportage. Gäddan är pengar. Sen betydligt roligare då de tar. Helt galet.


Men jag måste skriva den där artikeln – men först försöka få tag på redaktören om upplägget. Tänkte fråga om jag slutet av varje artikel får lägga länken till denna blogg. Helt sponsor och reklamfri. Då kan folk få reda på hur det egentligen gick till, och vad jag har för kameror och vad jag egentligen tycker om folk. Samt hur man läger upp ett reportage och hur oplanerat och sumpaktigt allt är. Hur proffsigt allt fortlöpt. Och komplicerande tips. Vilka fiskeredskap som bara är skit.

Ingo har lovat att göra mig till Pro Force Team Power Switch Product Key Super Happy Angler Man. Jag ska få en burk full av metmask varje år.
Här en bild då Fixar-Ingo går galen på klapperstaget på S60,n.

Nedan, riggning av självfoto på strömgädda. Ska byta taktik








Jo sponsringen innebär att jag ska kollar hans postlåda då
han är i Vännäs.










lördag 5 augusti 2017

Pro Power Team Sökes, jag ställer upp på allt.

Och så blev det morgon igen. Kanske jag åker iväg och prövar. Men det har gått trögt för mig. Eller så är jag en sopa. Jag kommer aldrig bli tillfrågad om att bli en: Pro Force Team Power Switch Product Key Super Happy Angler Man. Synd, jävligt synd, men om jag fick frågar blir svaret rimliga:
- Tvåhundra femtiotusen kronor per år och jag är er man och fiskar med era grejor och får in produkterna i trovärdiga artiklar. Kläder med tryck i varje nummer. Ansikts-tattoo, betespiercing och hela paketet.

 - Vaknade du sen, som farsan sa då man önska nått.
Nej, det ledbandet får vara. Och så det viktigaste att det inte går. Jag blir en allt sämre fiskare. Sen har jag sagt vad jag tycker för många gånger. Jag vill fiska, skriva, fota och fiska och fiska igen, och igen. Nu ska jag iväg en sväng. Men egentligen skulle jag fortsätta på en artikel, där allt fastnat. Jag har i flera dagar, en vecka, försökt få tag på redaktören för att kolla av vilken vinkel vi ska ha. Antingen har han supersemester långt, långt bort eller så har jag fått sparken. Många som inte svarar nu. Synd, kloka människor. Artikeln ja, men jag kanske skriver den som jag vill. jag är ju berömd för att kunna koka soppa på en spik. Det där är fel. Jag har ett bra minne för detaljer som det går att bygga bra saker på.
Ett är säkert, dagarna går och jag får lite bilder till framtida tidningar när jag fiskar och lunkar fram i byn där postlådorna fallit.



Mitt skrivbord är lite rörig och jag har full koll, nja inte riktigt. Somnade ifrån Nattpizzan.



Sen har jag den där stora strömgäddan jag ska ta. Kanske blir i dag. Eftersom jag är ensam blir det jobbigt. Att ta närbilder med vattentåliga bilder går bra. Plask och stänk. Öppet gap och tusen tänder samt undervattensbilder. Det jobbiga är stativ och självutlösare när jag håller den vid ytan och låglyft. Det är kul när det fungerar. Men det brukat ta sån tid att få nått bra. Synd om gäddan. Men jag har kamera med vridbar skärm, Canon 70d. Perfekt  just för stativ och självfoto på fisk. Men allt måste planeras noga. Jag brukar köra med blixt nerställd ett och en tredje steg. Eller 2 steg. Lätta upp lite. Det blir en molnig dag så det gäller att veta vart solen finns bakom molnen för att få det bra. Utan upp-lättningsblixt måste man vara vänd mot solen. Med blixt och ett steg nerställt kan det bli bra. Moln-motljus.


Ja, den här dagen ska säker bjuda på nått bra den med. Gäddbilden är dålig. De bra spar jag till tidningen. Vi har några gäddor vi tar varje år. De är stationära. Vi känner igen dem. Strömgäddorna lever ett hårt liv. De växer inte mycket på ett år.







fredag 4 augusti 2017

Diskdag


Jag lunkar runt i Norrfors fotar och fiskar. Det blir några veckor till. I dag var det stora disk-dagen. Jag har för mycket porslin. Blir ett nytt glas, en ny tallrik. Nytt, nytt, nytt, o.s.v tills man plötsligt äter direkt ut kastrullen.
Det har varit hårda 12 månader. Jag har genom gått flera förändringar. Vissa goda, vissa rena dårskapen. Den stora disk-dagen, ja - också en dag i nedräkningen. Timglaset. Vi har den stora laxdagen, den stora kärleksdagen. Däremellan bara rinner sanden. Jag har haft stora dagar, då alla äskade en.  Där emellan mer sand, och disk-dagar. Nu är det tystdagar. Nedräkning. Det var som om sanden stoppade upp en stund. Jag är en elak Djävul. Eller så är jag...sanden rinner. Konflikt. Det var inte meningen. Men jag säger vad jag tycker. Och det har gått åt helvete. Det är väl mest idoler jag blivit av med. Dem man träffat då och då vid älven och vill bli vän med. Men det har inte gått så bra. För alla flugfiskefantomhjältar här i AC län känner varandra och råkar man kränka någon har man kränkt alla. Men hellre elak Djävul än mes... och sanden rinner. Vi skulle alla kunna vara vänner.


Jag tror eller vet att jag i Laxflugfiske- eliten här är, Persona ingrata eller "i allmänspråket" persona non grata (latin; plural: personae non gratae), betyder misshaglig eller "ej önskad/välkommen person. Diskdag och tankar om slump. Omständigheter - lustiga. Timglasen - det är bara sand, bara sand och tid
Jo, jag har varit okänslig. Mot känsliga? Allt bara tystnade för en månad sen.

Jo, jag har sagt saker i text och bild som var lite för magstarkt för kändisar eller nått liknande - de som inte är vana vid sådant. Vi skulle kunna vara vänner. jag har några få. En del lever. En del är döda. Riktiga vänner. Inga rädda med misstänksamma snedblickar. Jag är rädd om dem. Både de levande och de döda. Vissa har jag mist tragiskt och hoppas att ...sanden rinner. En vanlig diskdag. Vid min Gud vilka misstag man gjort. Skadan jag har, är att jag bara minns misstagen. Det goda - och bra. Triumferna skrumpnar bara.




Jo, det är trist. Jag har sagt sanningar som känns obekväma och även rent ilskna saker när dumheter kommit upp. För mig är det bara ett jobb. Skriva och fota fiske. Kändis-skapet. Vad är det. Jag lastar som en kratta och får en lax ibland. Framför allt har jag kul med vänner och familj.

Men eliten tävlar tycker laxfiske är sport. Flera av mina idoler och jag har krockat på ett olyckligt vis. Kanske det kommer fram i blogginlägget Ett brev 2017 07 07. Där jag gör något försök - men inget svar. Bara sand.


Det är synd. Men världen är större än så. Och nu kommer allt fler STHL-are. Göteborgarna och resten av södra Sverige till AC. Det blir en fin framtid. Ja en vanlig diskdag. Sanden rinner och jag kanske har missuppfattat allt. Fisket är det som räddat mig många gånger. Det har givit ro och mening. Glädje och kamratskap. Men denna C&R tävling. Förstår jag inte. Jag får en fisk och bär hem den glad och det ses som ett hot av tävlarna. Det är löjligt. Det är inte där problemet ligger. Men det är därför vi inte kan bli vänner.
Disken är klar. Nu ska jag ner och Jerka gädda i ån. Det blir som alltid lilla flyt Bustern. Kexchoklad.


Den ut utmätta tiden - det är respekt, fälla lansen mot den utmätta tiden, vi gör det med passion, och vi gör det med fiske och fisket har valt oss.


Det här var fyra steg på tunt rep. Men vad fan håller vi på med. Vi är laxgalna på våra egna vis. Hur slutar det...


Nu har jag läst vad jag skrivit och ser det som obegripligt. Men så går det en diskdag.
Jag älskar dåtids-furturiska saker. Eller hur man trodde framtiden skulle se ut. Kolla detta underbara tåg som heter Hiawatha.


















torsdag 3 augusti 2017

Ny glugg har fungerat bra i sommar





Canon EF 16-35 f4 med stabilisator. Drygt 10.000:- Mycket skarp och fin att hantera. Ett mycket billigt alternativ till Canon EF 16-35/2,8 L USM III 24.000:-. Man får en Canon EOS 7D Mark II hus emellan. EF 16-35 F 2,8 har jag haft. Den var mycket oskarpare. Och i dag kan jag dra upp Eos 7 d M ll till 1600 iso utan att det märks. 2500 iso fungerar lätt för ett uppslag i tidningen







lördag 29 juli 2017

Tragiskt Laxfiske



Nu när det svenska laxfisket lugnat ner sig på grund av för varmt och lågt vatten. Laxen tar inte, mer än i sällsynta fall. Det gäller skogsälvarna utan båtfiske. De stänger liksom sig själv. Laxen surnar och tar inte. Bara ryckfiskarna lyckas. Men i våra stora älvar i Norrbotten börjar nu den stora slakten. Huggkrok och hammare. Vobbler i groparna där brun lekfisk står och väntar på lek. Låta ett gäng vobbler stå framför nosen och vibrera på den. Klart det smäller. Svenska och finska båtar kör med tio spön och tar säkert 30-40% av fiske som gått upp. Att det ens är lagligt? Jag är inte helt uppdaterad men det jag tror mig veta finns bara restriktionen 1 lax per dag. Bevakningen ?????. Hoppas den blivit bättre. Jag har inte haft möjlighet att åka upp på ett tag. Jag har gjort reportage om båtfiske i Torneälven men det var veckan efter midsommar och blank fisk. Det var 2007 innan de stora stigningarna och rallyt började. Till stor del varsitt handhållet spö, alltså två. Få båtar och ett klart gubbfiske.
Men några år senare var jag upp i augusti. Då laxen ökat markant. Hammare, huggkrok, svartfisk. Ingen fiskegubbe som jag kände. Det var något grymt fult jag fick se. Det är inte sportfiske.

Och sen alla dessa hjältar som jobbar hårt för våra laxbestånd. Jösses, att ni pallar med just detta. Efter 1 augusti borde inte en lax få dödas i våra stora älvar i Norrbotten. Ska det vara så svårt att få igenom. Bara ett C&R fiske inriktat på turism. En stor stövelknäckt på 17 kg fångad och återutsatt skulle vara värd stora turist-fiskepengar. Båtfisket? Jo, det skulle gå att C&R fiska utan huggkrok och hammare. Många skulle betala bra för en sån båttur. Och dessa lekfiskar är tuffa. De ska snart börja slåss. Hur mycket stryk lekhonorna klarar vet jag inte. Men C&R klarar de säkert.
Egentligen vet jag ingenting mer än att huggkrok och hammare ska bort. Huggkrok kanske redan är förbjudet? Eller?
Fick jag som enväldig fiskebestämmare, skulle allt båtfiske bort utom roddare och kastare. Och inte en dödad augusti lax

Men det är nu i augusti som slakten i lekgroparna börjar. 10 spön.
Hammare och huggkrok. Galet, sjukt, obegripligt, ofattbart, olyckligt och mycket ledsamt.


Mikael Engström





torsdag 27 juli 2017

Vilse och det blå huset



Byn med det blå huset är en världsberömd foto dokumentärbok  av Sune Jonsson (1959) (ny omarbetad uppl. 1972, rev. uppl. 1989). Byn det handlar om är Nyåker mellan Lögdeälven och Öreälven på våg upp mot Bjurholm. Nu när laxfisket är över åker jag kring i området och letar i Sunes spår. Ödegårdarna i Västerbotten är otaliga och inom snart blir här helt tomt. En käpp eller kvast för dörren. Ingen hemma.










Jag köpte min första kamera som 16 åring och sen dess har jag alltid släpat på en kamera. I stort fotar jag fiske för det är i fiskepressen jag tjänar pengar. Men jag är intresserad av all foto. I Går körde jag fel upp mot Bjurholm och hittade denna gård. Egentligen är jag S/V trix-fotograf. Det här med färger känns konstigt. De är i vägen på något sätt. Under hela sommaren har jag använt en blixt med ledtal 60 vilket är kraftfullt på småbild. Jag försöker blanda ljuset så det inte syns – klart det syns om man ser med eller utan. Bilderna är just vad jag känt under det här året - året då mycket gått fel. Varit utanför sina sinnen. Onödiga tomma händelser. Liksom inte rullat på.
Till och med fågelbordet har fallit.

måndag 24 juli 2017

Strömgädda som rehab

Att resa sig ur sjuksängen efter ett halvår och direkt köra laxfiske direkt var inte bra för kroppen. Svårast för knäna och höfterna. Har varit ganska stilla en vecka här i huset. Men nu ska jag ska jerka lite strömgädda i dag. Vet om några hålor här i Lögdeälven där det står lite större fiske. Vill ha undervattensbilder så jag hoppas på sol. Kör som vanligt med lilla Buster, kexchoklad. Jag tänker använda samma kameror som jag nämnde i förra inlägget. Och en riktig systemare eos 7d m 2. Men den ska ej vara under vattnet . Ska leta efter en bra undervattenskamera med större sensor. Om någon har ett tips så är det välkommet. Återkommer med resultatet. men blir någon bild riktigt bra måste jag spara den till tidningen.


lördag 22 juli 2017

Bilden i Fiskefeber







Bilden är med på ett helt uppslag  i nya Fiskefeber. Jag är själv förvånad att den höll för det . Sensorn är liten som en lillfingernagel.  1/2,3-tums sensor på 16 meg. Objektiv på 21 mm, och vattentät förstås. Tyvärr har de slutat tillverkat den. Nu har de en med bara 25 mm. Stor skillnad om man är ensam och ska sätta tillbaka fisk och fota. Det var just vidvinkel som fick mig att köpa den. Jag kan hålla en fisk som denna typ 4 kg (3 kg enligt min son) och samtidigt  fota. Behövdes inte lyftas en cm för att få fin bild. Och att den går ner i vadarjackan utan att vara i vägen är mycket bra. Helt platt.
Hoppas den håller nu när den inte längre finns att köpa. Jag har deras större modell som original inte har lika mycket vidvinkel. Men jag har satt på en adapter. Den är inte rak-tecknande – men under vattnet spelar det ingen roll och märks inte. Bägge har 1 cm som närgräns. Blir mycket spontana tokbilder som ibland sitter som en smäck i reportagen. De ska tåla fall på 2 m mot betong – och det gör de.

tisdag 18 juli 2017

Letande efter det Blå huset


Letandet i dag, blev stoppat av vägmaskiner. Jag vänder huvudet till  höger. En vacker gård med uthus. Vägmaskinerna grävde ner fiberkabel.

Det var inte det blå huset – och kabeln kommer lite sent.

Staten har utlovat 3,25 miljarder kronor i bidrag för att bygga ut fiber i glesbygd. De lär snabba sig på. Skolor affärer och företag försvinner snabbare än kabeln slingrar sig fram i diket. Det kostar ungefär 1000 kronor metern. Det enda företag som jag hört  lockats av billig fiberkabel för några år sedan  i Västerbotten var en tysk hårdporr distributör.















söndag 16 juli 2017

Gudeline använder Tapetklister



Ska det se ut såhär efter 4 veckors dagligt fiske” Snörknoppen flög vid första snörningen. Det är mitt andra par Gudeline Crosswater – de förra höll i 8 veckor. Att jag ville ha dem är för att de är lätta.  Det här var två säsonger sen Att jag skriver om det först nu är att jag sprang på dem in huset, hade förträngt dem. Jag har för länge sen köpt bättre. När sulan lossnade och min dåliga balans kunde det gått riktigt illa. Tänk om vi köper ett par vinterkängor för 1000:- och de faller isär efter fyra veckor. Jag orkade inte reklamera – träffat på så jobbiga typer på Gudeline - så det fick vara. Tog det på blåskontot.





Jag är övertygad att Gudeline använder tapetklister och barnarbetare. En vuxen skulle orka nita fast snörningsringarna. Ska det se ut såhär efter 4 veckors dagligt fiske” Snörknoppen flög vid första snörningen på första paret också. Det är mitt andra par Gudeline Crosswater – de förra höll i som sagt i 8 veckor. Att jag ville ha dem är som sagt att de är lätta. Var inte lika dum i huvudet som jag och köpa två par. Eller ett par eller något alls från.....
Trevliga fabrikörshälsningar
Mikael Engström









lördag 15 juli 2017

”memento mori"





Jo, jag har tvättat för första gången sen 20:e maj. Jag har inte gått omkring och luktat värre än vanligt. Nej, jag tog med mig alla mina kläder jag trivs med. OCH så har jag blivit med dödskalle. Jag har babblat om sjukdom under våren – men det är så att det blir lätt en sensation för en själv – sjukt, men så är det. Från i julas kunde jag nästan inte gå och hade ingen motorik. De hittade felet snabbt. Hjärtat slog hur som helst. Och mig går inte att operera på grund av en annan sjukdom. Jag kände mig som en dödskalle, en riktig att ha i hyllan.


Jag som kritiserat alla fiskare som velat leka farliga och tuffa med dödskallar, bandanas, tatueringar, motivlackade båtar och bilar. Dödskallar. Konstfulla. Och ABU:s halva sortiment är dödskallar. Jag har tyckt hemsk illa om det. Dödskallar är på riktigt. De symboliserar döden. Den riktiga. Det definitiva och oåterkalleliga. Och så leker man med den symbolen. Gröna och häftiga till barnen och tuffa farliga till vuxna.

Förutom att vara ball, vad vill folk visa? Att här kommer en hård jävel! Locka ungdomarna med dödskallar.  Uppror – jo visst det gick väl skapligt då ungarna var 11 år och lyssnade på dödsmetal och jobbiga dubbelkaggar och sen grolande. Blev svartalfer. Och sen skaffade egna band och det var väl kul och okej bara de inte offrade marsvin på scen.

Varför jag skriver det här - en tanke bara. Att de är att det är så outgrundligt löjligt att köra stilen utan anledning. 3. SS-Panzer-Division Totenkopf, behövde symbolen för att klara det som de gjorde - sig omänskliga.

Nu skulle jag bli en själv kanske – en riktig. Det har varit nära förut. Men nu… Ett kranium i hyllan som bokstöd. Långt från de gröna figurerna.
Dödskallen är en symbol bestående av ett kranium, oftast ett mänskligt. Det vanligaste sättet att använda dödskallen är som en symbol för död eller dödlighet. Dödskallen är slutet. Det rikligt otäcka, oåterkalleliga.


Varför använde SS dödskallen som symbol? Var det något som Himmler hittade på. Nej, det är ju gammalt. Ska man ta i, vad blir det då. Kurtz. Ska man slakta och bli omänsklig?  3. SS-Panzer-Division Totenkopf. Divisionen bildades i oktober 1939 av officerare ur de så kallade SS-Verfügungstruppen samt personal från koncentrationslägervaktförbanden SS-Totenkopfverbände. Symbolen har använts i alla krig för att bli omänskliga. Men den har alltid funnits där som symbol för människan. Det är det som blir kvar – bara tomhet med hålor. Vinden kan vina och virvla fritt där du själv fanns. Dina tankar, ditt jag. Nu bara luft, eftersom vi i dag är helt odödliga. Vi tänker inte på den. Hur skulle vi hinna i Twitter-tempot, instagram och FB-sörjan? Och hur skulle den få plats bland alla våra projekt och ansträngningar att knäcka vänner och ovänner med det senaste och just startade idéplaner på ett kafé som gör konstiga mönster på ytan i något som smakar som barndryck. Dödskalle på skoj – nej, den finns och den är våra korta sekunder och minuter på denna planet. En plats vi inte ens bett om att få komma till.
Ett kranium var ofta förr i tiden försedd med ett språkband med texten ”memento mori”, minns att du ska dö. Jag har undvikit dödskallar. Av respekt. För vad, jo det oerhört oåterkalleliga.


Nu under vårvintern blev det annorlunda. Det blev på riktigt. Nu har jag bara inte en dödskalletröja - flera. Inga motiv för farliga vuxna/barn dödsmetallband.
De skulle missklä tuffaste gäddfiskare. Mörkret. För mycket ”memento mori".
Nu när jag ligger och skriver det här i mitt hus i Västerbotten regnar det. Jag har en kamin på. Ligger på övervåningen och hör regnet. Fiskeregnet mot plåttaket. Ett av tillvarons bästa ljud. Havsöringarna simmar upp i älven.


Men laxfisket är över. Jag lyckades. Jag fick min lax.
Jag lever! Den 11 maj gjorde ett nytt hjärtteam det sista försöket att få ordning på hjärtat. Innan… ja. De kunde inte operera som jag sa, för jag har andra sjukdomar. De gav upp. Så ringde telefonen.
- Vill du pröva nått nytt? Det var ett nytt gäng med House i spetsen.
Det nya gänget hade en ny metod. Jag var på direkt. Kör Frankenstein om så behövs. De sövde mig. Den här el-smällen var den sista. Bettan fick gå ut ur rummet för man flyger rätt bra och det kan upplevas som otäckt. Rädd var jag inte. Men visst oroade det mig vilken röra jag skulle lämna åt de andra, lämna efter mig - med båtar, olika hus, nån tomt här och någon där, och kontor och bilar. Jo, en jävla röra. Plus en stor släpvagn och tre båttrailers.
Och så skulle jag sakna dem om man nu kan det.


Och så vaknade jag. Svårt bränd. Alla log och såg på mig och sen upp på skärmen. Och log. Allt var normalt. Det slår som det ska med 8 mediciner på rätt tider. Det var den 11 maj.


Jag köpte upp mig på en handfull tröjor med dödskallar. Men inga balla. Inga tuffa eller skojiga. De är på riktigt. De är otäcka. De ska ständigt påminna mig om tiden. Den utmätta tiden som ett språkband med texten ”memento mori”, minns att du ska dö. Minns ständigt. Det är inte tröjor. Det är språkband.


Jag har brutit helt med de vänner som får mig att må dåligt. De som lägger alla problem utanför sig själv. Vi har allt i oss. Glädje, orsak, skuld, sorg, förvållande, ansvar, godhet och Kurtz. Eller vi borde ha det. Men vissa försöker allt utanför sig själv - till och med få döden.


”memento mori” Alla problem har vi i oss själva och en dag drar en vind genom hålorna. Snurrar en stund – så var det inte mer med det.


Den 20 maj var jag i huset i Västerbotten med en märklig frid.
Mikael Engström

onsdag 12 juli 2017

Jakten på det Blå huset

Byn med det blå huset. Foto dokumentär av Sune Jonsson (1959) (ny omarbetad uppl. 1972, rev. uppl. 1989)



Järnvägsstationen i Nyåker i dag
Trots sin skönlitterära text och fiktiva ram kan debutboken beskrivas som dokumentär. Boken har koncipierats utifrån en återblickande fotografisk dokumentation av människor och miljöer i och omkring Nyåker, födelsebyn.


Nyåker är byn här intill Norrfors där jag denna sommaren kommer tillbringa tre månader i laxhuset. Men nu har laxen passerat och fällorna i havet hindrar fler att gå upp. Zon 30 har fiskat klart, men få vet att den slutar vid Obbola, Umeå. Zon 31 fiskar vidare. Det är vid Ö-vik och Salusand. Lax till Lögde och Öreälven och småälvar i Västerbotten.



Så nu tar förutom skrivandet mitt fotograferande över. Jag behöver något jag tycker är viktigt att göra och av betydelse, hur liten som helst - men betydelse. Och lära sig något man inte viste - man måste veta. Terapi säger de högfärdiga. Piska dem. Hashtagga dem sen till månen. Och twittra, och istagrama dem ut på kalhygget. Suppertufft och toppen-coolt. Som en hästdragen slåttermaskin från Arvika Verken från 1898. Den såldes av handelsfirman Kullberg & C:o AB under namnet "Herkules"






--------------------


Till fotograf och morfar JHD och fotograf Sune Jonsson.


https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_H%C3%A5kan_Dahlstr%C3%B6m


Svårt att ta bilder på döda ting. Att se nått. Att inte ledsna. Men nu när jag är ensam i huset måste jag ha projekt. Mitt liv är så. Projekt för att hålla meningslösheten på en armlängds avstånd. Statiska bilder. Svårt med foto utan människor. De måste betyda nått. Det enda jag kan visa är att de är så jävla borta. Blir lätt slentrian och förmågan att se bleks snabbt bort. Människorna ska vara där men samtidigt jävligt borta.


Jag slet och släpa uti blöta skogen hela dagen efter ödegårdar i går. I markerna mellan Nyåker och Norrfors. I Västerbotten finnas helt glömda byar på några hys i skogen. Vägarna har växt igen. Jag kör mil efter mil och spanar efter rostiga plåttak långt bort vi hyggena.  Här i Norrfors 4-5 mil upp i skogen vis Lögdeälven. Underbart. Jag hittade vad jag tror är en fabrik/uppsamlingsplats för tjärtunnor från kolmilor. Vet ej. Obegriplig byggnad. Bilder kommer senare. Här är Nyåkers järnvägsstation som ligger i Byn med det blå huset där Sune kom ifrån och återvände och gjorde sin debutbok. Och blev världskändis. Visst, han var min hjälte. Jag är uppvuxen i Solna. Men jag var mycket hos min morfar i Mora. Yvraden. (Övre raden på dialekt, sista byn innan skogen började) .Byn där Zon kom ifrån. Så jag har det i mig. Gubbarna, gummorna. Skrev tre barnböcker från den barndomen.
 

Bild 1 .En av otaliga fri kyrkor i byarna. Detta är EFS-kyrkan. Sommaren 1990 hölls aktion i ICA på alla inventarier som bönebänkar, tavlor  och orgel mm. ICA la ner 2007. Behållningen blev 14,000:- som gick till Etiopien. Evangelistiska Fosterlands Stiftelsen blev 90 år gammal. Ledstjärnan var att med kristna hoppet leva och arbeta  för Kristi rike här på jorden speciellt bland människor i och omkring byn Norrfors.


Bild 2. En omöjlig väntan. Vad har hunnit hänt sen Han/hon klev av. Månresa. Krigen i Asien. Presidenter kommit och gått. Mord, Lycka. Opel  Kapitän. Och många döda.



Bild 3. Kanske satt Sune och pratade med en skogsarbetare/kolare i detta kök. Just detta hus stod öppnat. Lämnad 1972 med tanke på tidningar och utgången på ketchupen. Just detta hus ute i skogen stod öppet med en kvast lutad mot dörren. ”Ej hemma” Jo, jag gjorde intrång. Men så är det bara. Ej hemma sen 1972. Skogsbolaget köpte väl en ny skördare då.


Bild 4 Samma kök


Bild 5. Farstun en fogsvans och  Slas-keps lämnad lite nonchalant. En sista gång. Han fick inte med sig käppen. Jag tror inte han lämnade stugan levande.



Bild 6. Det fanns inget ting annat än nyttosaker/arbetsredskap. Inget av det våra hem är fulla av. Stugan var förvånansvärt orörd, På utedasset fanns en katalog med damunderkläder från 1962.



Bild 7 Stugan i skogen. Jag ställde för skaftet och rörde inget utom en tidning en ketchupen plastflaska för sista datumet.


Bild 8. Gårdarna får riva sig själva

Bild 9. En dag klev han/hon gara av. Tog hästarna / oxarna till slakt – så var det klart. Det var liksom det.


Bild 10. Vad gjorde den blå vackra findamskon ute i en fabriksbyggnad för skogsarbete kilometer ut i skogen ut i skogen. Och vad var det för byggnad. Ett sågverk, eller uppsamlingsplats för av tjära från sotsvarta kolare. Utsidan säger sågverk. Den var helt tömd. Men det fanns förvånansvärt många gamla tjärtunnor.


Bild 11. Bara  en dörr. Som fotograf tröttnar man på sig själv med döda ting. En helt jävla stendöd dörr. Det är skillnad mot att knäppa kort på falliga gangster i Bergsjö. Bli vän med den. Komma nära för att…Ja? Förstå? Vilket jag redan gör. Varit mycket i Bergsjöskolan och pratat dramaturgi. Prata mycket om hur och vad som får filmer att fungera. Men ofta blev samtalen med eleverna om livet. Jag var själv i deras sitts som ung , vilket de knappt tror. Te har tagit den vita underklassens plats. Böcker funkar inte att prata om där. 

Eller åka ner till ett kafé med transvestiter. Eller vara med om det värsta av allt, Robert Capa och landstigningen . Rullarna som de sköljde så varmt så emulsionen rann av. Att han inte sköt kopisten eller labb-slaven. Detta måste vara den största och tristaste händelsen i fotovärlden.
Men en bild blev bättre och gav en känsla som inte skulle gå att få fram på annat vis än denna misshandeln. En soldat. Grovkornig och liksom utrunnen mellan stridsvagnshindren. Var Gud inblandad för att ge oss den krigsbilden. Sen finns det få bilder som gjort skillnad. Jag åkte några somrar med raggare i dalarna i början på 80-talet. Varför – bildmässigt och kul. Kanske om 50 år visar det sig att mina bilder från T-banan och all gatufoto i STHL fått ett helt annat värde. T-bane bilderna från 80-talet börjar redan se skumma ut. Jag plåtade också vanligt folk på väg till jobbet– kläderna, inga mobiler. Vanliga böcker. Konstiga frisyrer. Och alla taggar. T-banan var svårt målad av ungdomarna. Hipp-hoppen.



Bild 12 en tjärtunna. Kanske uppsamlingsplats. Eller så smörjde det sågeriet med tjära – nej.  Men den står där. Nån svinga det på plats. Tog en snus. Men vad gjorde  skon i byggnaden.  Ett omöjligt möte.



Bild 13. Visst är det ett sågverk. Kanske de tömde den på hela maskineriet, innanmätet och körde till kina. Nej det var 50 år senare. Jag brukar ofta tänka på hur jag sitter i baksätet i pappas Amazon byggd 1958 och säger att Volvo kommer bli kinesiskt. Och Saab läggs ner. Och att han, min pappas jobb på Filmteknik försvinner för videon, och att den sen knuffades undan av dvd,n och att videobutikerna sen försvann och Kodak också bara dog. Och varven. Och hela tekoindustrin. Bara Ingmar Kamprad klarar sig. Och morfar, vad skulle han säga. Unikaboxen på väg till Siljanssågen. Eller flottarjobb, eller skogsarbete hela vintern i timmerkoja. Kolning. Jag har hört många historier om sånt morfar  sett i skogen då de bodde där månadsvis. Småfolk i cermoni-vandring. Huldror och tomtar och märkliga varelser.

När jag var kring 17-20 år hade jag och en vän stor romantik för det gamla skogslivet. Flottning. Milor. Gamla manuella hyggen. Då var inte den stora skogen mellan Mora och Venjan skiftad. Det var ett jävla rörigt nät med ägare. Arv efter arv. Vissa kunde äga 4 meter bred bit som var 3 kilometer. Det var inte skiftat och omöjligt att hugga. Urskog med alla spår från fångstgropar till kolbottnar. Och riktig gammal skog.  Där hittade vi uråldriga timmerkojor då vi fiskade i bäckar och tjärnar. Ofta låg en sorts  pipett i plåt. En runde och en tryckbar plåt botten och en rak pip. Morfar Hade en så i bon, som någon man hade till att smörja saker. Säker var den konstruerad för det. Så trodde jag. Många år senare fick jag veta att de hade eter i dem. Det gick inte att bära sprit så långt ut i skogen. Två tre droppar eter i kaffet så hände det saker. Rena knarket. De behövde nått för att orka. Ta sig en rejäl. Se vackra kvinnor som vände upp en tom ihålig ryggtavla av bark  i ett skratt. Och sen på jobbet igen när ruset lagt sig. Och någon måste vakta milan så den inte brann medan de andra var höga som troll. Mycket lite finns skrivet om detta.
Sen skiftades denna enorma skog mellan Mora och Venjan, och maskinerna körde in.











Bild 14a,b och c : Lite ut katalogerna. Jag hade ett sånt där Svenne Berka spel jag och brorsan hittade i soprummet.

Mikael Engström