Ett reportageminne del 2

Krokar i Kaitum

Det finns reportageresor som varit rena mardrömmen och andra själva ... ja drömmen. Minst två reportageresor om året blir riktiga snedresor omöjliga att skriva om. Det kan vara väder och vind som förstör. Eller att fisken av någon märklig anledning försvunnit. Eller att arrangör och vägvisare försvunnit. Eller att folk som lovat stort och brett om fantastiska reportagevatten väl på plats varken vill vara med på bild eller vill visa och berätta. Samt proffs-guider som inte vet vart vi är någonstans och frågar mig om råd hur vi typ ska hitta hem.

Mina resor med Fredrik "Frekko" Mickelsson har varit mer än drömlyckade. Vart han än tagit med mig till har det blivit helt galna pojkäventyr - där allt som hänt inte låtit sig skrivas i tidningen. Vad som helst har kunnat inträffa när och hur som helst. Ett av de strakaste minnena är från vår första Kaitumresa.

 

Älven går hög. Träbåten rister och rycker i forsen. Johnsonmotorn är bara på sex hästkrafter och den kämpar med ett plågat ljud. Än så kommer vi uppåt. Ser jag mot stranden, på fjällbjörkar och griniga granar, håller vi låg promenadfart. Tittar jag för över, upp mot strömmen rusar vi fram genom vitskummande vågor i svindlande fart. Fiskespön och matsäck ligger på durken, och så kamerautrustning. Den är jag mest orolig för. Vattnet stänker in. Vissa vågor går högre än relingen. "Frekko" kör med en sammanbiten min. Bordläggningen knackar och sviktar. Motorn brölar. Jag har aldrig kommit överens med Johnsons vita 80-tals maskiner. De är lynniga och har ofta ett hemsökt vevhus som kräver vigvatten för att fungera. Jag hoppas att den inte börjar krångla nu.

Kaitum - det här är mitt första besök här. Vi ska pröva harr- och öringfiske. Kaitum - bara namnet får fiskeäventyret är rulla in i sinnet. Nils Färnström fiskade här och skrev om det i flera böcker. Det är ett klassiskt vatten som det fortfarande skrivs mycket om. Oftast handlar det då om de övre delarna i väglöst land från Tjuonajåkk och nerströms. Frekko och jag är i den nedre delen av älven. Den lättillgängliga, där bilvägen delvis följer älven upp till Killinge och Fjällåsen. Mina förväntningar är lågt ställda. Känt fiskevatten plus lättillgänglighet brukar inte bjuda på allt för stora överraskningar.

Vi har bara sista forsen kvar till fiskehöljan. Självklart den hårdaste och svåraste. Runt stora stenar välver vattnet högt och bildar våldsamma bogvågor. Det är inte spännande längre. Det är på allvar. Jag känner det på dofterna. De blir starkare ute på kanten. Det luktar kallt fjällvatten, metalliskt, lite jordig och tjära från träbåten blandat med tvåtaktsrök.

 

 

Jag ser mot stranden. Vide och smörbollar. Vi rör oss inte längre. Stranden är stilla. Frekko minskar gasen släpper ner oss förbi luriga stenar och kryssar vant och skickligt in till en läficka vid land. Vi får dra båten längs stranden, upp och förbi forsen, över nacken. Och här ligger den, en helt underbar lugn hölja. Flera hundra meter lång med blankglid, strömkanter, storsten och gropar.

Jag sätter i hop mitt klass sexspö. Knyter en tafs och ser ut över vattnet. Inga vak, inga sländor. Helt dött. Vattnet håller 12 grader och går högt i videt. Frekko gör upp eld och sätter på kaffepannan. Han skär också upp några burkar Bullens pilsnerkorv med storkniven och ställer på elden. Själv smyger jag iväg längst stranden, vadar ut försiktigt på ett fint ställe och väntar på vak. Men ytan är helt död. Jag knyter på en fluga som är bra då man inte har en aning om vad man håller på med. Jag har fått den av Kalle Hedin från Hedemora. Guldribbad haröra med tung guldskalle. Jag brukar lägga ut den med mycket skrynkel på linan så den får sjunka. Huggen brukar komma precis då linan stramar upp och flugan stiger. Eller så är det så att fisken tar den under fridrift och jag känner den först då linan stramar.

Några korpar cirklar över grantopparna vid andra stranden. De sätter sig i varsin gran och tittar på mig. Jag är ingen fågelfantast, dålig på läten och arter. Men korpar gillar jag. De har koll och är inte det minsta inställsamma med skönsång och fjäderprakt. Det här är deras marker - fjällnära segskog.

 

 

I brist på vak börjar jag fiska blint på en fin blankfläck. Linan sträcker och det blir tungt. Jag lyfter spöt förvånat och det böjs i tunga knyckar. Jag har krokat något som bara kör längs botten. Lina rinner av från rullen. Korparna lyfter och cirklar ut över älven. Jag pressar min fisk och den lämnar botten, rusar nerströms och hoppar. I luften hänger en harr med utspärrade fenor. Violetta färger - och så slår den ner med ett plask och jagar mot botten. Jag ser att Frekko har vadat ut högre upp. Min harr tar fart från botten och upp i ett nytt språng. Frekko ropar:

- Jag sa ju att det var bra här.

Min fisk börjar bli trött och jag får in den på lugnvattnet. Den far runt på kort lina. Hoppar så vattnet stänker omkring mig. Snart kan jag lyfta den ur vattnet. Det är en kiloharr. Jag lossar kroken och släpper tillbaka den. Frekko drillar och jag ser en fin harr som hoppar i änden av hans lina.

En bit nerströms provar jag efter strömkanten mot lävattnet. Hugget kommer snabbt. Det är en harr på halvkilot. Jag tar flera stycken på samma ställe. De hoppar och far men tar inte så mycket lina. Men så hugger en större fisk och det blir tvärstumt i någon sekund, sen kommer en lång stark rusning . Jag försöker stoppa fisken innan den går ut i hårdströmmen och ner mot nacken. Det lyckas, fisken går upp i ytan, stjärtfenan piskar. Det är en fin öring och en fantastisk syn. Jag följer den en bit nerströms och får in den på lävattnet. Den gör några rusningar, men krafterna avtar. Snart plaskar den runt i cirklar och jag kan lyfta den försiktigt och lossa kroken. Kanske fisken väger 1,2 - 1,3 kilo.

Plötsligt får jag en märklig förnimmelse, som om jag varit här förut. Vilket jag absolut inte varit. Men det är något mycket bekant, långt bak i tiden. Jag känner mig ung och saknar att min bror inte är med här och fiskar. Det är något speciellt, något viktigt i mitt fiskeliv. Men jag får inte fatt i det. Det glider iväg och blir tomt.

Jag sätter mig en stund i strandkanten. Var har jag hamnat någonstans? Det finns ju fisk - gott om fisk, och stora. Jag är inte van vid det. Troligen för att jag fiskar i betydligt sydligare vatten. Men det här är inget exklusivt ställe, ingen fjällvandring, inga helikopterlyft. Det är en mil uppströms Frekkos hemby. Hela sträckan går i stort att nå med bil. Kanske är det laxens återkomst som har gjort att fisket repat sig. Laxen tar sig upp till Killingfallet nedströms byn Killinge och laxfisket har varit bra de senaste åren. Folk har begränsat med tid så det är laxen som gäller nu. Kanske fisketrycket på harr och öring har blivit mindre. Jag vet inte. Men en timmas fiske och både harr och öring på över kilot. Några andra fiskare syns inte till. Sörländska fisketurister stannar knappast här. Har de gjort den långa resan till Norrbotten så är det fjälläventyr i vildmarken som gäller. Helikopterlyft eller långa plågsamma ryggsäcksvandringar.

 

 

Jag ser ut över älven och faller som trettio år bak i tiden. Till en annan älv. Precis, nu har jag det. Den där märkliga känslan. I slutet av 70-talet och de första åren på 80-talet, då min storebror tagit körkort och vi lagat upp en gammal Volvo Amazon, fiskade vi mycket hemma i Österdalälven strax ovanför Brunsberg. Vi parkerade bilen vid vattnet, satte ihop flugspöna, hoppade i vadarna och fångade kiloharrar och kiloöringar. Inte tyckte vi att fisket var så märkvärdigt. Några riktiga fiskeresor till bra vatten hade vi inte råd med. Brorsan och jag lyssnade på Rolf Smedmans historier om fjällfisken med tvåkilosharrar och fyrakilos öringar. Och sen Rolf berättelserna om Alaska, där fanns det fiskar. Österdalälven var inget riktigt fiske. Det var "istället för". Frågan är om jag någonsin har haft ett så bra flugfiske som vi hade i Österdaläven i brytet av 70 och 80 - talet. Visst kom jag senare iväg till riktiga vatten, men då var ju också förväntningarna större. Riktigt så nöjd som jag var vid Brunsberg har jag sällan blivit. Tyvärr är det i dag där svårt att få en fisk på halvkilot. Frekko har helt enkelt visat mig ett nytt "istället för" - vatten. Låga förväntningar, trevliga fångster.

Jag fiskar sträckan ner till nacken. Det står fisk lite här och var. Provar att fiska blint med torrfluga trots att jag inte sett till ett enda vak. Harren stiger och tar. Vattnet är så klart att jag på korta kast kan se fiskarna skjuta fart från botten för att ta flugan. Frekko ropar att det är kaffe och korv. Jag vadar upp och går i skogskanten och finner en gammal kaffepanna. Sotig och buklig. Den står på övervuxen eldstad. Det finns även tillyxade bänkar och rostiga gamla spikar i träden. Det är en gammal lägerplats som inte besökts på många år. I ett stubbhål finns gamla bestick, verktyg och en Gevalia-burk. Kanske satt han här, Nils Färnström, bolmade på pipan och valde nymfer ur asken. Sen åkta han hem och skrev boken Krokar i Kaitum.

Frekko har lagt en harr i folie på brasan. Vi äter korv och dricker kaffe medan Kaitum rinner förbi. Harren blir som efterrätt. Vattnig och god.

Jag sträcker ut i gräset, ser att korparna åter har slagit sig ner i granarna på andra sidan. Skogen är fin. Trots att vi fiskar vägnära infinner sig den stora vilmarkskänslan. Vägarna är ju liksom dragna rakt genom själva vildmarken. Byarna ligger bara som små oaser i ett enormt område med oanade fiskemöjligheter. Landskapet domineras av Kaitums fjällurskog med vidsträckta barrskogar, våtmarker och fjällbjörksklädda lågfjäll. Här finns också flera stora fjällmyrar som hör till de fågelrikaste i Lappland med svanar, gäss, änder och vadarfåglar. Hela området är ett urgammalt samiskt land fullt av spår efter samiskt liv och renskötsel. Barrskogen i området är mycket gammal med beståndsålder på normalt 200-350 år. Plockhuggning har endast förekommit inom begränsade delar. Generellt dominerar granskogen i höjdlägen medan tallskogen tar över i sydsluttningarna. Skogen är till största del gles och luckig men kan i brantare sluttningar vara mer virkesrik. Inslaget av torrskog är stort på vissa ställen.

 

 

Frekko vadar ut och lägger en torrfluga typ Klink Hammer - som han också fått av Kalle Hedin från Hedemora - på en vakfri ström. Upp kommer en stor fisknos och flugan försvinner. Frekko lyfter spöt, sen får han springa. Det är en riktigt stor fisk och det höga vattnet och den hårda strömmen ger en dramatisk drill. Det tar lång tid innan vi får se vad det är för något. Ett tag så gissar vi på liten lax, en grills, men det är lite för tidigt på säsongen för lax. Men så får vi se fiskryggen bryta ytan ute i strömmen - guldbrunt med prickar. En skön stor öring. Landningen blir svår, videt står i vatten och fisken snurrar in bland grenar och rötter. Frekko fixar det. Solen går i moln och det börjar regna, ösa ner. Det märker vi inte. En öring på upp mot två kilo ligger och klipper med gälarna i strandgräset.

Kan en reportageresa bli bättre än så här? Jag tror knappast det.

 



 

 

 

 

 

 

 

Ett reportageminne del 1

Det är den 7 september 2009. Magnus Hammarström och jag fiskar i Mörrumsån. Jag har aldrig varit där förut. Mina resor har liksom alltid gått norr ut. Jag trivs bäst i grinig, murrig barrskog. Men nu ska jag göra Mörrumsån. Jag är orolig för att här ska vimla av sprättiga - ja... fisketyper. Även för Stockholmare finns det "sörlänningar". Jag kan ibland få lite dåliga reportagenerver. Och som alltid är tiden kort.

 

Ska sanningen fram så är det Magnus som guidar, fiskar och kämpar för att vi ska få den där öringen. Själv hänger jag på i flygande fläng med kameror, penna, block och min Zoom H4 inspelnings-device. Jag jobbar alltid med både anteckningar och intervju/minnes-inspelning. Hängslen, svångrem och skyddsväst. Två dagar har vi på oss. Och vi kämpar och fiskar överallt. Jag blir helt snurrig och vet nästan aldrig vart vi är. Ån visar upp sin finaste sida. Och Magnus är en av de absolut bästa fiskare som jag reportagejobbat med. Han vet vad det handlar om. Vi måste få den där fisken. Vi måste få bilderna. Magnus är också en av de bästa tvåhandskastare jag mött. Skulle kanske vara dött lopp med Lars "Munken" Munk. Men de har sinsemellan så otroligt olika stilar att en jämförelse inte låter sig göras.

Under Mörrumsreportaget minns jag hur Magnus står i Pool 17, strax ovanför stenbron. Septemberdagen är ljum och några tjejer i tunna, ljusa sommarklänningar passerar uppe på bron. Magnus får till ett fisbart 50 meterskast. Han vänder sig om mot mig och utbrister rent, ärligt och direkt från hjärtat:

- Nu blev de imponerade.

Jag tror inte det. Tjejerna visste nog inte ens vad vi höll på med. Töntiga fiskare. Men Magnus menar vad han säger. Så inne är han i sin fiskevärld just denna ljumma underbara septemberdag. Kanske den sista dagen för året då man kan skåda damer i tunna, ljusa sommarklänningar. Senare om kvällen åker vi uppöver till den plats där jag tar bilden med korna. Jag vet inte vart bilden är tagen. Men det var en magisk plats. Vi hade nästan hela ån för oss själva. De få andra vi möter är trevliga och bjudsamma - mina fördomar kommer på skam.

Och som så många gånger förr vann vi en reportageseger i sista stund. Sent om kvällen i kolmörker just innan jag måste åka hem mot Stockholm får Magnus en stor öring i pool 19 - jag tror i alla fall att det var där.

Jag fick mina bilder och min story.

 

 

 

Gålö Öring Cup 2014 och alla andra år.

Gålö Öring Cup är ett stycke stor svensk sportfiskehistoria. I alla fall för mig och många av oss som varit med. Som mest var vi över hundra båtar och det stora stenhuset Fröbergs gungade om kvällarna så att stenarna sitter lösa än i dag. Vilka middagar! Eller vad man ska kalla det? Vi var alla kungar och oslagbara - tills invägningen i alla fall.

Det är mycket vi har att tacka havsöringslegenden Hasse Skoglund - han har inte bara gett oss Gålö Öring Cup. Han drog även igång Laxcupen i Nynäshamn och startade Stockholms Trollingklubb.

Tävlingen lever vidare i mindre skala med utgång i Nynäshamn. Havsöringsfisket kring Gålö har blivit allt sämre på grund av nya, stora skarvkolonier som lätt betar ner öringbeståndet då öringar gärna ställer sig grunt och högt i vårvarmt vatten. Ett lättfångat byte för skarven. Öringfisket kring Nynäs är klart bättre. Efter flera års uppehåll tänker jag vara med igen. Men på en helt annan nivå. Bara liksom komma ut på sjön och kasta lite. Le mot solen och andas in havsluften. Titta på fåglarna. Tävla...? Okej vi får se när starten gått.

Här är tävlingens webbsida. Det är bara att anmäla sig och ha två lugna sköna dagar i Skärgården: http://www.galooringcup.se/

Texten nedan skrev jag 2007 och den gick i FFA våren 2008 och är en sammanfattning av 10 års Gålö Öring Cup,ande. I slutet av bloggen har jag valt ut ett 50,tal bilder från 2005 till 2009.

----------------------------

Höst 2005. Mer skumbananer än öring

Mitt förhållande till Gålö Öring Cup är osunt. Att som myndigförklarad, vuxen man, ta något så märkligt som en fisketävling på så stort allvar kan inte förklaras. Frågan är om det ska förklaras. Tävlingen är säkert världens största då det gäller båtburet spinnfiske efter havsöring. Tävlingsområdet är hela Stockholms skärgård. Starten går två gånger om året, en på hösten och en på våren. Jag är kapten i Team Atomragnar med Rolle Olsson och Martin Engström. Vi har aldrig vunnit under de tio år som vi försökt. Några gånger har det varit ganska nära. Men det är liksom inte det som gäller. Det finns så många som är otroligt duktiga. Det viktiga är att jobba bra, tänka rätt och få en fisk att väga in. En tävlingsöring är inte som en vanlig öring. När jag är ute och frifiskar kan jag lyfta in en 60 centimetes öring i linan, och känner liksom inget speciellt. Men om någon i teamet får på en 53 centimeters under tävling måste alla sköta sina stationer ombord på exemplariskt sätt. Oftast är det Konsulenten som är vår förstekastare i fören som får på fisken. Själv sköter jag båten och backar ut den lugnt från huggplatsen. Rolle är håvare med en bländande och snabb teknik, utan att jaga och vispa med håven. Han skottar upp öringen efter åländsk modell. Håven är bara i vattnet en tiondels sekund. Sen har vi öring i lådan - och det är en fantastisk känsla under tävling. En gång har vi haft fem öringar i lådan, det var overkligt. Belöningssystemet i hjärnan gick igång till den milda grad att det gav illamående och baksmälla utan alkohol. Att det här är så kul och viktigt för mig är skrämmande. Kanske det är ett bevis på att man lever ett tråkigt liv, måndag till fredag, med lite fiske i finväder. Men så kommer Gålö Öring Cup som oftast prickas in då en väderfront kommer in. Att få köra båt i pissigt väder i kall och karg skärgård, regn och snö och vassa situationer - liksom få leka riktig man en stund i flytoverall, WHF-radio och nödraketer. Jobba, jobba, jobba. Och så öring i lådan. Att vinna är som sagt inte viktigt. Det viktiga är att tvåla till vissa team. Kanske såna som varit kaxiga, eller ligger nära på maratontabellen. Alla team har sina antagonister och det gäller att kunna få fisk under svåra förhållanden. Men normaltillståndet för vårat team är inte öring i lådan. Oftast händer någonting helt annat. För händelser har aldrig saknats. Konstiga, dramatiska och fullkomligt osannolika. Under de tio åren som vi tävlat i Cupen har vi haft långa tunga perioder då en invägningsbar öring skulle chockat oss mest.

Så nu när teamet firar tio år i tävlingen tänker jag gå igenom valda händelser.

Jag tar det i punkter och punkt 1 blir starter: I dag är det fri start sedan man hämtat sin startbricka vid sekretariatet klockan åtta på morgonen. Vissa springer ner till bryggan. Det är ungdomarna. En gubbe springer inte, det vore löjligt. Vem vill egentigen visa att detta är fruktansvärt viktigt. Nej, man går lugnt ner till båten, med hårt knutna nävar. Starterna i dag är ingen sport. Annat var det förr. Då stod Björn Allerstam på bryggan med pistol och sköt starten. 80 gasreglage kördes i botten, Skälåkersviken gömdes i tvåtaktsrök och halva starfältet dog i kycklingrally mot Havstornsudd. En gång satt det en gubbe i en träeka i det smala sundet mellan Havstornsudd och Toklo. En stilla morgon med blank sjö. Gubben pimplade strömming. Ejdrarna lät och måsarna dök. Sen kom startfället, 80 båtar i 30 knop. Alla skulle genom sundet. Ni lär förstå hur gubben gungade och snurrade.

Starterna var farliga, det förstod alla. Tävlingsledningen ordnade med en startbåt, som gick först och lotsade fältet ut ur viken. När den drog på fick alla dra på. En startbåt behöver vara snabb för att hålla undan - jag tänkte inte på det då jag erbjöd mig. Tävlingsledningen frågade efter starbåt på kaptensmötet. Ingen sa något. Själv hade jag köpt ny båt med en 70 hästare på. För mig var den stor och stark, en båt att vara stolt över. Med en liten nick så var det jag som skulle leda armadan ut ur viken. Den nicken hade kunnat kostat mig livet. Rolle var mycket skeptisk.

Jag lotsar fältet ut ur viken i sju knop. På min högra sida glider Tomasz "Tomec" Krysiak upp med sin åtta meters Glastron bestyckad med en 225 hästarsmotor. På min vänstra ligger Christian Henrikson med vad jag kan minnas var en Finmaster bestyckad med 150 hästar. Längre bak ligger en båt med en inombords V8. Halva starfältet har större motor än jag. Tomecs och Christians blickar är riktade på min gashand. När jag trycker till så bara dånar det. Det uppstår ett hål i sjön. Båtar studsar från alla håll. Havet går i storm. Vi grävs som ner. Vågsvallen rycker oss hit och dit. Jag tror vi ska sjunka. Bakifrån kommer V8:an vrålande från vågtopp till vågtopp. Den flyger mot oss, in över akterdäck. Jag kan se den flagnade bottenfärgen. Rolle och jag hukar. Just då knuffar ett kraftigt vågsvall oss åt sidan. V8-båten landar några centimeter bredvid och studsar vidare.

Vi var aldrig mer startbåt.

Punkt 2: Haveriet: Under tävlingens tidiga år hade vi en alldeles för liten båt som begränsade oss till att fiska inne på Sandemarsfjärden. Det var en Jofa strax över fyra meter. Man var så att säga inte med på racet ut över Mysingen ner mot Björkö och Södra Ornö. Hösten 1999 lånade vi en Jula Viking 560 med 40 hk tvåtaktare. Ett övermotoriserat, dubbelskrovat nätläggarekipage. Teamet bestod då av mig, Rolle och Stickan. Jag hade skaffat små smidiga nödraketer som rymdes i overallfickan. Man laddade som patroner i en skjutanordning. Jag tyckte det var tufft och manligt. Starten gick och nu djävlar skulle vi hinna först till Björkö. Gasreglaget i botten och så rundade vi Havstornsudd och mötte hård sjö. Jag slog inte av. Båten var kölbygd som en roddbåt. Vågsmällarna fick ryggkotorna att förskjutas. Frontlinsen på en av mina kameror sprack. Vattnet sprutade, skrovet vibrerade. Team-medlemmarna låg platta på durken för att inte riskera sina benstommar, Brandsläckare och fiskelådor flög omkring. Norr om Björkö fick jag lov att slå av. Sökte lite lä efter kanten och gasade på igen. Men nu ville den inte plana upp. Propellern bara grävde vatten och min tanke var att motorn tappat effekt på grund av något teknisk fel. Vi rundar in i Björköviken och börjar vårt fiske. Jag lägger ett långt kast in mot stranden. Gör två vevtag och ser ner mot durken. Det är en gammal båt. Innerskrovet har en hel del sprickor. Och ur de sprickorna väller det upp vatten. Jag lägger ifrån mig spöt, öppnar sittoftsluckan ner till tanken. Vi är vattenfyllda. Jag säger det till Teamet:

- Vi är vattenfyllda. Vi sjunker.

Men de kastar bara på.

- Vi sjunker.

-De ser på mig med avmätta blickar. Den ena säger så här:

- Här har man gått och sett fram mot havsöringsfiske hela hösten.

Han sätter sig ner och blir tvärsur. Den andre kastar vidare och säger utan att se på mig:

- Skjut av en sån där jävla raket nu då.

Jag ser två alternativ. Ett är att köra upp båten på stranden. Det andra är att vi håller undan vattnet med hink och den Biltema elpump som ligger löst någonstans i båtens stuvfack. Den ena team medlemmen fiskar fortfarande, den andra har fått upp en fickplunta och blänger surt på mig.

- Om vi lyckas ta hem båten över Mysingen kan vi byta till lilla Jofan och fortsätta fisket.

- Om vi inte lyckas?

- Då får jag skjuta av en sån där jävla raket.

Hink och pump kommer fram och vi börjar jobba. Pumpen är av dränkbar typ med lösa sladdändar som måste hållas med tummkraft mot batteripolerna. Enligt Biltema ska pumpen hålla undan 50 liter i minuten. Hinken är en helt vanlig blå 12 liters hink. Vi börjar jobba. Jag lägger i växeln och plötsligt börjar mitt spö att fara omkring och slirbromsen skrika. Jag vevade aldrig in mitt kast, femtio meter lina sitter i propellern. Bara fram med kniven och rensa.

Det blir en långsam färd över Mysingen. Båten ligger lågt, men vi lyckas hålla undan läckaget precis. Rolle trycker de skalade pumpkablarna mot batteripolerna och får sig stöt på stöt. Stickan öser med hinken. Då vi når Spjutsund känner Rolle och Stickan igen sig och vet att vi strax är hemma. De slutar jobba. Rolle visar sina tummar som blivit helt blåa. Från Spjutsund till Morarnas båtklubb tar vi in så mycket vatten att jag måste stå på sittoften och styra. Draglådor och backar med brandsläckare och ankare flyter omkring i båten. Vi trailar upp den och konstaterar att det finns en mycket lång spricka i skrovet. Snabbt lastar vi om till lillbåten. Bara tre timmar återstår av tävlingstiden. Ett kast har jag gjort, och det vevade jag inte ens hem.

Nystart i ny båt känns lite konstigt: Jaha, vart ska vi åka nu. Tävlingsladdningen har liksom gått ur lite efter den första starten. Vi tvärsar bara över till Långgarn där Stickan kastar fast sitt drag i fyren. Som kapten känner jag ju helt klart att vi inte har någon vidare struktur på denna tävlingsdag. Men det kan vända fort. Plötsligt drar Rolle och Stickan varsin öring.

Vi kom fyra.

Punkt 3. Drillar: Tävlingsfiskar brukar vi drilla hem fort och snabbt. Det är sällan vi får på något över tre kilo så det brukar inte vara några problem. Men en gång drillade Konsulenten något oerhört stort i en vik på Rånö. Det var sent på söndagen under tävlingsdag två. Jag hade knäckt två spön. Vi hade inte fått en enda godkänd öring. Vi var inne i en räcka med fisklösa tävlingar. Det var vårtävling 2002 och jag hade skaffat mig min fina blåa båt med 70 hästars fyrtraktare, och plötsligt fick vi ingen fisk längre. Det här var på den tiden vi fiskade med multirullar.

Vinden ligger på in mot den grunda viken. Motorn går på tomgång med backen i för att hålla emot driften. Det blåser hårt. Rolle och Konsulenten kastar inåt. Jag drar åt kastbromsen på multirullen och kör utåt mot vinden. Hugget är hårt och jag ser hela den blanka sidan på fisken, det är en stor öring som genast går loss. Jag skriker att jag hade en. Konsulenten vänder sig om och laddar allt han orkar ut mot vinden. Kastet dör och linan reser sig på hans rulle. Han börjar trassla. Rolle och jag kastar inåt och skrattar lite. Plötsligt börjar Konsulenten tjoa och ha sig. Rolle och jag vänder oss om och Konsulenten står med full spöböj och det rycker och sliter. Han drillar öring - något annat fick jag inte in i huvudet. Finns det en finns det fler, jag skickar iväg ett kast. Konsulenten stönar, svär och drillar.

- Hur fan fick du på den, skriker jag.

Men Konsulenten svarar inte, han bara svär och brottas med sitt spö. Knäar och lutar sig bakåt för att få kraft i spöpressen.

- Den går under båten, vrålar Rolle. Den går under båten.

Konsulentens backslag ger nu tvärstopp i rullen och spötoppen dras mot vatten.

- Håven, roppar jag. Vi måste få upp håven.

- Nej, skriker Konsulenten som äntligen säger något. Slå ur växeln.

Nu förstår jag vad som hänt. Hans drag låg ju på botten. Hur mycket jag än hoppas så vet jag att öringarna inte tar på bottenmetade Gladsaxar. Han drilla propellern. Jag slår ur växeln, tiltar upp motorn. Vinden tar båten och vi driver snabbt in mot klippor och grund. Konsulenten drar i sin lina och får propellern att snurra. Jag slänger i ankaret för att få ner driften. Men det är lerbotten och fäster inte.

- Snabba på.

Konsulenten drar och propellern snurrar. Linan ligger lindad varv på varv. Vi driver närmare och närmare sten och grund.

- Du får tjugo sekunder på dig, sen kapar jag linan, säger jag och lägger fram kniven. Konsulenten drar och drar. Han vill ha tillbaka sitt favoritbete. I det här läget tycks Rolle inte finna situationen knepig nog. Han häller plötsligt ut hela sin draglåda på durken, och får krypa omkring och plocka upp. Ankaret släpar, vi driver. Vinden dånar och Konsulenten drar i sin lina.

- Tio sekunder.

Det börjar bli grunt, snart är det för sent att tilta ner motorn.

Tiden är ute och jag kapar Konsulentens lina, tiltar ner, lägger i backen, och tar hem ankaret. Mitt drag sitter i ankarlinan. Jag glömde veva hem mitt kast då det blev rörigt. Min lina går fast i propellern, snabbt kapar jag och river hem.

En sak är att inte få fisk. Jag menar, det vore väl världens enklaste grej i världen att fiska sig igenom en fisktom tävling. Händelselös rakt igenom, inga problem. Nej, det är då fan slår till och det börjar ske märkliga saker, som aldrig händer då det finns öring i lådan.

- Vad är klockan? frågar jag.

- Tävlingstiden är ute, säger Rolle.

- Ååhhh i morgon är det måndag, säger Konsulenten i en tung utandning.

Punkt 4: Den långa söndagen: Under en lång period så prickades Gålö Cup in på helger med vedervärdigt väder. Det snöade, blåste och var blött tävling efter tävling. Man visste inte om det var hösttävling eller vårtävling, det var samma väder, och vi fiskade dåligt. Men det finns faktiskt en glädje i att stå ut, att ha vänner att dela detta med, att tysta stå ut tillsammans. Lördagarna klaras alltid av, hur tröga de än är. Hoppet kan ställas till söndagen. Men söndagarna kan bli plågsamma. Tävlingstiden går och vi förstår att detta är ännu en fisklös tävling. De bästa platserna ger inget och i förtvivlan börjar man fiska på okända idiotiska ställen, och rota fram idiotdragen i lådan. Kroppen värker och tiden börjar gå riktigt sakta. De sista timmarna tycks som dagar.
Det är höst 2004. Snöby efter snöby drar över fjärden. Vi kastar av fina, men döda kanter. Konsulenten står i fören och kastar på min Walk Arund-båt. Jag ser något brunt i gångrännan, och inte bara där. Durken är brunkläggig överallt. Snöslask och brunklägg. Jag förstår vad det är. Vi har skit i båten. Konsulenten har sina grovmönstrade Nokia-stövlar. Ni förstår vad hundskit det får plats i de sulorna, och Konsulenten har Walkat Arund en hel del i båten. Vi sanerar med hink och svamp. Det finns många skämt man kan dra om skit i båten. Att det är allt vi får. Och att vi är skitfiskare. Och att den här tävlingen har skitit sig. Nu kan det inte bli värre. Men det kunde det. Märkligt att man inbillade sig annat.Vi har fiskat klart en liten vik, det är ett nytt ,okänt, idiotiskt och tävlingsdesperat ställe. Om höstarna ska man inte fiska nya ställen. Ljuset kommer in lågt, botten går inte att se. Vattnet är svart. Jag kör ut ur viken. Alla sitter med axlarna högt uppdragna. Snön blåser i nacken, smälter och rinner ner efter ryggen. Vi kommer ut en bit. Lodet visar tre meter. Jag drar på. Just innan båten går upp i plan, då 70 hästaren gräver och morrar som mest, tar det i. Hur ska jag beskriva det? Kanske som att landa ett flygplan och glömt fälla ut hjulen, och förvånat förstå vad som glömts då det är för sent. Hela båten rister och skakar. Det är som en stor osynlig hand tar tag i och ruskar den som en tändsticksask. Motorn går i hårt och allt känns rakt upp i ryggraden, ett svärd av is. Jag slår ur växeln, slår av tändningen. Vi är tysta. Båten driver i snögloppen. Det finns inget att säga. Jag tilltar upp för att se hur mycket det kostar. Propellern har inga blad kvar. Skäddan är borta. Jag gissar på åttatusen kronor. Vi byter propeller och jobbar tävlingstiden ut. Sen rasar växelhuset.

Artontusen kostade det.

Mina punkter jag tagit upp i denna text är exempel på vad som hände oss under tävling. Ibland får vi fisk också. När jag skriver detta har hösttävlingen precis varit. Vi kom trea och förlorade andraplatsen med några få poäng till Team Trollerille. Men redan nu funderar jag på upplägget inför vårtävlingen, hur vi ska kunna tvåla till dem ordentligt. Vilka områden vi ska välja dag ett om det blåser si eller så. Om vi ska göra en chansning dag två till ett märkligt men ibland tokbra ställe där sällan någon fiskar. Risken finns att vi fiskar bort oss helt. Men det här är kul att tänka på under trista dagar. Kolla sjökortet, planera rutter för nordlig vind. Tänka ut strategier om det blir en varm vår med hög vattentemperatur. Försöka komma på något ingen har kommit på. Gålö Cup har gjort havsöringsfisket i Stockholms skärgård mycket roligare. Det är två helger att se fram emot. Men man ska akta sig för att försöka förklara det här för icke fiskande vänner. De kommer aldrig att förstå. Jag menar vad är det för roligt med hundskit i båten? Eller snöglopp som rinner ner i nacken? Meterlånga sprickor i skrovet? Renstädade växelhus? Eller öringar i lådan?

 -----------

GÖC i bilder 2005-2009

Höst 2005

 

 

GÖC-smörgås

 

 

Lådan hösten 2005

 

 

Skumbananer - basföda

 

Mer skumbananer.

 

Höst 2005. Mot invägningen. Klockan tickar.

 

Höst 2005. Mothugget hänger in.

  

Höst 2005. Björne och Abbe

 

 

Öringkung höst 2005



Höst 2005. Mothugget

Vår 2005

Vår 2005. Team Mothugget. Ständigt i topp fast de alltid vägrade grummelöring i sumpvikar.



Hasse, Abbe och Björne. Tävlingsledningen kvällsjobbar med statistiken. Björne visar i Photoshop hur en grå-besa blir blanköring. Tyvärr så går inte tricket vid invägningen.

Vår 2005. I takt med att våra båtar blev större - blev öringarna mindre.

Vår 2005

Båtfix inför start  vår 2005

Att hitta något konstigt att ha på huvudet är inte helt ovanligt för en Gålöcup,are

Lådan vår 2006

Öring-låde-mys vår 2006

Vår 2006

Team Atomragnar Vår 2006

Det var alltid mycket otäckt när Rille kom som Berga-Trollet med en säck från Hårsfjärden.

Vår 2006. En andraplats och vi vann över Trolle-Rille. Mysigt. Säcken från Hårsfjärden räckte inte.

Vår 2006. Sealteam snodde förstaplatsen framför näsan på oss. Klar militärlook. Ryktet säger att de bytte flytoveraller under dagen - olika färger - för att förvilla oss andra och inte känna igen dem. Hemligt värre.

Höst 2007

Höst 2007. Konsulentens öring som gjorde honom till Öring-kung. Det blåste fan och vi skulle bara in i läviken för att kunna pinka. Konsulenten vad den enda i båten som inte var nödig så han gjorde ett kast.

Höst 2007

Höst 2007

Höst 2007

Abbe väger



Konsulenten väger i Öringen som gav kepsen hösten 2007

Höst 2007

Håkan på Dalarömacken. Mästare på Meny 3

Tobbe Frank. Många kan kallas havsörings-legend. Men få är det. Mästaren.

Öring-kungen hösten 2007. Konsulenten blev svårhanterad efter det.

Team Trolle-Rille. Hårsfjärdens kungar.

Höst 2007. Simpans vänner. Hemligt team som fiskade alldeles för bra.

Höst 2007. Konsulenten blev Öring-kung och vi kom trea. Det var alltid hårt att bli slagna av Trolle-Rille som kom tvåa. Rille och jag hade en sten vi gav varandra som förloraren fick ha tills man slog den andre. Fanns inget bättre dagar än de då man fick ge Rille stenen.

Rille - ja vad säger man. Vilken kille.



Vår öringlåda dag 1 vår 2007. Hade vi haft dem liggande i vatten hade vi vunnit. En mört föll också ur munnen på en fisk innan invägningen. Hade jag stoppat tillbaka den skulle segern varit given. Vi kom 2,a.

Vår 2007

Vår 2007

Vår 2007



Vår 2007

Vår 2007

Vår 2008

Höst 2009



Höst 2009. Hasse Skoglund och Abbe delar ut priser

Höst 2009. Malmen-Dennis. Stor GÖC-profil men många vinster,



 

Till sist återigen - här är tävlingens webbsida. Det är bara att anmäla sig och ha två lugna sköna dagar i Skärgården: http://www.galooringcup.se/