måndag 8 januari 2018

Tre bilder berättar




Del 1. Den svåraste av sommar.


Vintern hade varit farligt hård. Depression, ångest och sömnlöshet. Första vaken-rekordet var tre veckor. Helt vaken. Det slutade med en märklig attack, skakade till och jag sov i fyra timmar. Sen fortsatte de vakna veckorna. Netflix, HBO, och C More, blev min räddning. Galenskapen låg nära. Livsångest, eller ärvd ångest. Pappa fick lika vid samma ålder. Han fick elchocker och Valium. Mamma låg inne en tid för vad vi i dag skulle kalla utbrändhet. En hel del valium där med.


Och nu  jag.


49, strax 50 år fyllda kom de fyra svarta, undergordiska hundarna till mig. En i varje vädersträck. Röda ögon, slät glänsande päls och rostiga grova kedjor runt halsen. Orsak – jag vet inte vad. Som en orm i magen med bakvända fjäll. Eller en Mora spiralborr som vevandes rakt in i tarmarna. Räckte det inte med muskelsjukdomen jag fick vid 28 år ålder? Är detta slutet – var min tanke.


Mitt i ett enormt stort romanprojekt och en lika enorm husrenovering av morfars hus i Mora. Samt allt skrivande för pengar. Jo, hundarna har hälsat på mig förr, men inte alla fyra. Skriva gick inte. Bara andas. Andas och hålla ihop.

- Man kan inte överleva att vara vaken i 3 veckor, sa läkaren.

- Är jag död nu då? Frågade jag. Och du bara en doktor i en av Dantes . Helvetesringar.

Hon förstod inte och skrev ut nått löjligt sömnpiller man ger tonåringar som är lite ledsna.

Tre månader blev rekordet i vakenhet– sen blev det inläggning. Jag kan fortsätta men vi hoppar över det. Det är ju fiske det ska handla om. Livet är fiske. Det går ej att åtskilj. Jag längtade till laxhuset i Västerbotten. Av en annan doktor fick jag riktiga piller att sova på och fina saker som fick dagarna att fungera. Tyvärr livsfarliga saker i längden. Så kom våren. Skulle jag komma upp till mitt hus i Norrfors vid Lögdeälven? Till lax-banjoland. På den här tiden var det dåligt med lax. Men jag var smygfiskare långt upp i skogen vilket gjorde laxfisket nästan enklare än i dag.

Jag björnen och banjon. Göra lite som man vill.

Hur fan skulle jag komma upp? Slut i kropp och själ. Sen de fyra hundarna i varje väderstäck. Blodiga blickar. Hade jag dragit min sista lax? Fanns lusten? Ville jag åka? Jag blev mycket rädd. Fisket har varit mitt liv. Laxfisket det viktigaste av allt – och jag har alltid vetat att tappar jag det här då ligger jag illa till. Lidmans Luger.

Jag hade de senaste åren varit i laxhuset i tre månader. Juni-augusti. Först laxfiske, sen havsöring. Till sist vandringar längst torrälven. Studera älven. Lära mig hålor och stenar. Även letat och tittat efter spår hur älven sett ut för hundratals år sedan innan flottningen. Funnit många av de stenpyramider de kört upp med bandtraktor. Sett skelettet av det som en gång varit. Hur älven en gång gått


Ville jag upp? Hundarna morrade. Jag tänkte: Döda mig om ni kan. Jag snabbpackade bilen en majnatt, tankade och drog igång 270 hk och 420 Nm. Inte en bil på E4,an. Vid Älvkarleby såg jag att tankmätaren nästan var under hälften. Läcker bilen tänkte jag? Har bränslefiltret spruckit? Jag tittade på hastighetsmätaren. Jag låg i 200 km i timmen och hade nog gjord det från Stockholm. Då är det virvel i tanken.


Jag kom fram och packade in i huset och grät. Jag var där. Jag var där. Hur gick det till?  Satan - jag var där.


 I en vecka gick jag bara ut på trappen och lyssnad på bruset från forsen. Spelade lite banjo. Sen gick jag och la mig i kökssoffan igen. Stirrade i taket och lyssnade på lokalradion. Det räckte för mig. Men efter ytterligare en vecka satte jag ihop spöna. Vattnet gick högt i älven. Så pass att folk inte fiskade. Men jag har mina ställen som jag fick av Jimmy Berggren, Wyatt Earp innan ha dog. Inte gammal, strax över 40. Vi hade absolut inte fiskat klart tillsammans.


Jag satt länge vid älven. Såg på bubblorna och virvlarna. Det var så vackert. Så reste jag mig. Redan på första varvet fick jag en femkilos som jag tog reda på. Nästa varv gav en likadan som satt lätt krokad och var lätt att släppa tillbaka till älven..

När kvällen kom i stugan den dagen hade hundarna flyttat sig några meter bakåt. Jag sträckte ut i kökssoffan - la upp min största kniv på bordet. Än har ni mig inte. Jag hade det kvar, än var laxfisket viktigt. Och så somnade jag helt naturligt.


Del 2: Frekkos galna öringdrill 2007


Först måste jag berätta lite om Frekko. Vilken fantastisk människa han är. En annorlunda själ. Jag vet inte hur jag ska säga. Det får bli: Han är en otroligt trevlig och oprecis människa. Han är av lappblod och liten och smidig. Han har hjälpt mig att göra de bästa reportagen. Men han måste styras lite. Han vill allt på en gång. Planer ändras sekundvis utan minsta information. Har vi planerat att åka uppåt på älven så åker vi nedåt. Ska vi fiska lax kan vi lika gärna hamna i en gäddå. Tändstickor, konservöppnare och annat glöms lätt hemma. Men han har farten. Det händer saker och det är det viktigaste. Inget reportage utan händelser. Och det blir det. Han kör forsbåt som om han vore född till det. Han kan vart vi ska fiska och när. Stora fiskar dras till honom på ett magiskt vis, och han får upp dem mot alla odds. Som reporter får jag min historia och mina bilder. Och just själva historien kommer av sig själv i raketfart.

Nu till denna lilla historia. Vi skulle trolla lax med sex spön i Tornedalen och fiska fluga samtidigt efter stor öring och harr. Frekkos comboidè. Flugfisket var nått Frekko kom på i sista sekund och slet med sig sin pojkes Loopsett klass 5. Plastrulle och knappt någon backing. Vi kom till en otroligt vacker del av älven. Frekko sätter ut sex multiutrustrningar med vobbler. Jag var tveksam att flugfiska mellan trollinglinorna. Men Frekko menade att laxen troligen ännu inte kommit och något måste hända.


Och det gjorde det. Frekko får ut sista laxspöt. Tar Loop flugfiskesetet med en Klinkhammer från Kalle Hedin och tjorvar ut ett kast mellan spinnlinorna. Enorm kommer den direkt från botten och slukar flugan. Det gnyr till i rullen. Backslag direkt. Öringen hoppar och far bland trollinglinorna. Frekko flyger runt i båten och försöker följa öringens galna dans. Hur man nu lyckas med det i en gammal träforsbåt av smalaste modell. Samtidigt måste han hålla båten mot strömmen med motorn. Han lyckas lösa backslaget, men får genast ett nytt. Plastrullen gnisslar lite plågat och Frekko får föra spöt under trollingspöna. Öringen kör så det fräser i ytan sen dyker den. Jag kan inget göra. Försöker nå ett av trollingspöna för att ta in det. Men så Frekko får fara med backslags låst rulle riskerar vi välta. Toppknutet liksom. Jag tror fan öringen kölhalade honom.


Det var som tecknad film. Han flög fram och tillbaka. Backslag på rulle gång på gång. Allt bara spelas upp framför mig i den smala forsbåten. Om jag rört mig skulle vi vällt. Frekko tar in mullitirullarna en efter en och drilla trekilosöring och styr båten mot strömmen. Jag kan inte hjälpa till. Båten gungar fram och tillbaka. Aldrig har jag varit så säker på att allt skulle gå åt helvete. I värsta fall att vi välter med kamerautrustning för närmare hundra tusen kronor – oförsäkrad. I minsta fall att vi tappade öringen. Jag hade sett knutar på hans lina. Så det var bara en tidsfråga. Det här var inte fiske. Det här var trolleri. Frekko styr motorn mot strömmen, drillar stor öringen på 0,18 tafs med knutar och tar in sex grova laxspön. Alla bakslagen i plastrullen gör det hela till toppmete. Det är som snabb stumfilm. Sonens klass 5 spö är mer under båten än över om ni förstår. Jag kommer mig inte för att få upp en kamera. Allt sker så fort så det liknar typ sju stycken Frekko som de klippt i filmen så han far med ljusets hastighet. Jag ser öringen i det klara vattnet mot djup stenbotten. Den rusar runt helt galet. Ett tag ska den in i motorn och den snurrande propellern. För Frekko har alltjämt laxspön ute och slog han av skulle allt bli en trasselhurv direkt. Hur han lyckas är ett mirakel. Drilla öringen mellan laxlinorna. Hålla den borta frän motorn. Reda ut backslag och ta in lax spö efter laxspö. Det var något helt nytt för mig som fiskat hela livet med otaliga typer.


När sista laxspöt är uppe kör han forsbåten rakt upp på land. Flyger ur båten och springer efter öringen. Jag gör fast båten. När jag hunnit i kapp har han den i händerna och håller upp. Vilken öring.  Mjuka färger och en form värd en sagoöring. Fisken  och fångstmannen hamnade sen på tidningens omslag.


Så var dagarna med Frekko. En aning oprecisa.


Del 3: Korparna i Kaitum

Den nu borgångne Jimmy Berggren och jag träffades första gången i Lögde uppe vid Fällfors 1998. Han skötte laxtunneln och den manuella stålburen där man då fångade fisken för att räkna dem innan de fick gå vidare upp i tunneln. Det kom alltid publik med det var sällan fisk i buren. Jag var i Lögde för att göra reportage om havsöring. Det enda tips som lokala fiskare släppt ifrån sig var stora röda flugor mitt i solskenet. Mitt eget huvudfiske dessa år var natthavsöringsfiske i Norge. Men jag skulle även göra en grej om laxtunneln och vara med då buren hissades.


Vadå röda flugor mitt i solen? Börtingar hette de stora fiskarna. Det var juni och fortfarande ljusa nätter. Jag sa kaxig, ge mig bara en mörk regnig natt så ska jag visa. Mitt norgefiske byggdes på lätta spön klass 6 eller 7. Tunna tafsar på 0,25 och I-Lina. Inga skarvar någon stans bra flugan skulle finnas där ute.


Stora röda flugor i solen, va? – de drev med sörlänningen trodde jag. Men i efterhand har jag fått veta att deras tips var ärliga. Laxen i lögde var fredad. Man drömde en dag om lite större stigningar. Jag fick min mörka natt och bevisade att norgemetoden var sanslöst bra.


Jag var tidig till jippot vidd laxtunneln där Jimmy skulle veva upp stålburen inför publik. Det fanns till och med en läktare. Den ligger där rutten i dag. Jag och Jimmy hade aldrig träffats. Jag visste att han fiskade mycket. Men om det var harr, abborre, öring, visste jag inte. Jimmy bodde i Norrfors där Älgforsen rinner. Jag var tidig till jippot och åkte till Älgforsen för att titta lite. Den var inte alls så igenvuxen som i dag. Helt öppna stränder. Gick ner på den södra svängen. En fin liten laxkurva. Men tog sig laxen verkligen ända hit upp? Och i så fall fanns de i antal värt att fiska på. Jag satte mig på en låg sten en bit upp på stranden och fick se något märkligt. Vattenståndspinnar! Små, korta och väl dolda bland sten i linje ner mot älven. Det bodde helt klart en laxfiskare i byn. En diskret. Bara laxfiskare lämnar sådana spår och bara en laxfiskare kan se dem då de är så dolda. Den där Jimmy Berggren var nog ingen abborrfiskare. Här hände nog annat.


Jippot gick av stapeln. Självklart fanns ingen fisk i fällan och folk skingrades  Jag gick rakt på och frågade Jimmy hur många laxar han fick i laxkurvan. Han såg förvirrad och skräckslagen ut. Tittade sig om efter en flyktväg eller tillhygge. Han var tyst.


- Visst är det dina vattenståndspinnar? sa jag. Bara en ensam laxfiskare gör så hemliga små dolda markeringar. Jag ska inget säga. Jag är här för Börtingen.


Efter lång tystnad sa han lågt:


- Mellan en och sju.


Så träffades vi första gången och under många år byggde vi upp en vänskap som var kärlek. Jag köpte hus i Norrfors och vi fiskade hela somrarna. Mina andra kamrater hade fruar som tilldelade dem en ynkas laxvecka. Jimmy jobbade in tid under vintern mot jul i pepparkaksfabriken i Nyåker och kunde liksom leka med mig hela sommaren. När fisket var över i Lögde vid midsommar åkte vi upp och fiskade lax med Frekko i Norrbotten början av juli. Vi körde forsbåt på älvarna och jag blev skapligt bra. Jimmy hatade båten. En dag berättade Frekko att de fick bra med lax i Kaitum i augusti. Jag och Jimmy tände direkt. En ännu längre säsong. Färgad fisk men hugget. Laxhugget – det är ju det allt handlar om. Frekko körde upp oss från greningen några mil in i Vidmark. Han varnad oss att det var flera björnar i området. På norra sidan slog vi läge. Det var  det fem mil till väg. På andra sidan älven knappt milen. Det regnade i tio dagar. Varje natt kom en korp och satte sig i trädet över tältet och kraxade hest. Det var hans mark. Jag höll på bli galen, natt efter natt. Annars var naturen helt tyst. Inga andra fåglar, bara korpen och älvens brus. Jag och Jimmy var bra att hålla käften ihop. Inte en lax såg vi till. Öringar på nästan två kilo och harr på ett och ett halvt. Otroliga fiskar men det var laxen. Den som vandrat som smolt och kanske ända ner söder om gottland och sen tillbaka upp hit nästan till Kebenekajse Jag tror inte vi sa ett ord till varandra på tre dagar. Och så denna jävla korp. Ur tältet, på med blöta kläder. Kaffe och Alvedon. Skita i ett mygg och knottinferno. Sen i vadarna för tio timmars slit.


- Om vi haft en man till med oss. En tredje som börjat gnälla nu. Vad skulle vi gjort då?


- Dränkt ner honom uppe på myren, inte ett spår.


Sen sa vi inget på några dagar till:


Men så en dag då jag diskar skriker Jimmy:


-- Lax.


Han fick en på två kilo. Vi hade lyckats. Men var två kilo tillräckligt för projektet? Den måste ju bara hunnit de 30 milen ner till havet och vänt. Samma eftermiddag skriker han lax igen och nu var det en riktigt vacker stövelknekt på kring 10 kilo. Vi fotar försiktigt och så fick den gå tillbaka. På kvällen får jag två små kring två kilo.


Helt slut väcks jag av korpen. Jag blir galen. Rusar ur tältet och kastar de största tunga, blöta grankottar jag kan hitta på honom. Han flyger iväg.


Nästa dag får jag en vacker bronsfärgad hona. De fotografierna skäms jag över i dag. Jag lyfte den högt över vattnet medan Jimmy tar bilder. Men jag visste inte bättre då. Men lekfisk är lite tåligare. Nu lossnar det för oss. Vi fiskar oss sanslöst trötta.


Den natten hade korpen tagit med sig sin kompis och satt på var sida av tältet och kraxade. Jag blir galet förbannad -  och ska till att rusa ut. Jimmy stoppar mig.


- Vadå, sa jag. De gör mig galen. Jag ska kotta dem ledbrutna.


- Nej, sa Jimmy och var tyst en stund. Vem vet vem han tar med sig nästa gång.


 


 

tisdag 19 december 2017


Tack-jag är mållös.

Abborren är hetaste sportfiske nu. och i Norra Sverige finns tusentals outforskade vatten. Bara lax i huvudet på gubbarna
Dagens smartsvar från turistnäringen i norr som troligen går på EU pengar. bakgrund. .....Jag har sökt hjälp för att under en vecka söka grov abborre på jigg och strömgädda på fluga och jerk. har prövar förut med för kort tid. Fantastiskt. l Gömda, gömda vatten. Hjälp med att peka ut på karor, boende och kanske en guide som kan vissa på startvatten. Se vad som finns. Jag har en av Europas bästa jiggare med mig som guidar mest Holland nu. Jag har lovat att de får material som inte används i Sverige. Han har prövat de nordliga vattnen förr och haft enormt resultat. Barra en dag då laxfisketävlingen i Tornedalen 2006. Hade vilodag. Han fick upp fiskar guiderna inte trodde fanns. Nu gör vi en hårdvecka med Lindern. Och ser vad som finns. I tjärnar, sjöar och gäddjockar. Allt detta noga pressenterat till flera viktiga inom Turism och fiske i norr.
------
Svar från turistgubbe: Ok, det mycket korta och tydliga svaret är att jag inte kommer att jobba med presshjälp. Det andra svaret är att vi inte kommer att jobba med inhemsk press utan bara med internationell press.
Oj, säger jag. Internationell presshjälp måste väl va presshjälp "Ok, det mycket korta och tydliga svaret är att jag inte kommer att jobba med presshjälp" Jag sa ju att du skulle få mitt material. Vi ska film också. Han borde ju ha kolleger och kontakter. Jag är helt chockad – låter löjligt.
----
Jag har hittat hjälp från tre nya håll. Lite mer grovhuggna tuffingar, inte så koketta.
Men TURISTGUBBEN och deras verksamhet dyker nog upp i texten som nått kul– om så bara vara lilla Sverige. Big Bad Ass kommer dyka upp. För so
mliga har nått sin inkompetensnivå för länge sen.


 

måndag 11 december 2017

ketchupflaska - bäst före datum aug1972


Varför dras jag till dessa platser? Min egen förgängelse... Den blinkningen. Sista laxen drar man när som helst. Skärvan man lever på. Men i stort handlade det om att se hur dessa människor levde förr. Inga nöjessaker i någon av de väglösa gårdarna. Bara arbetsredskap. Närmast nöje fann jag på ett ute dass - underklädssidan uppslagen i en katalog från 1959. Det är livet. Det samma som nu. Samma skit och Jag drev runt i somras och fota i Västerbotten - hela sommaren. 3 månader. En del finns på bloggen. Helt onödiga bilder som inte ger pengar. Men att fotointresset sen bardomen finns kvar visar på liv. Att det glöder under askan. Helt onödigt arbete drivet av....ja ett bevis att skärvan livsglädje finns kvar. Lusten att kliva upp. Ta på sig jobbaresviden ta kamerorna och ut i väglöst land efter ödehus. Tung blöt skog. Tunga blöta kläder. Men så står gården där.


 Jag borde tjäna pengar. Jag hade under sommaren möjlighet att åka vart som helst i landet och få hjälp att göra reportage. Nej, förgängligheten drog. Kents hjärntumör visade sig nu i hans själ tagit skada och människan var borta. Vi som meckade båt i våras. Och det brorsan råkat ut för. Och min vän Jimmy. Och en väns självmord.

 Jag kunde varit i Norrbotten, Västerbotten. Var som helst och gjort fiskereportage. Räkna pengar. Nej den där skärvan ville något annat. Gör nått på helt tysta platser där allt redan hänt. Jag har hittat en FB sida om ”om övergivna platser” blev jag glad. I förgängligheten är jag totalt öppen. En ängel på varje sida. Skärvan av glädje jag hade som 16 åring över min kamera bär mig. Jag la fiskereportagen åt sidan. Bokskrivandet hade jag redan fått get upp på grund av sjukdom. Jag klarar bara kortare jobb. Men jag skriver nog fiske bättre än någonsin nu. Och det kanske inte märkts än. Mycket ligger på redaktionerna i väntan på tryck. Måna redskapsartiklar skrivna av redskapsarbetarna ska tryckas. Men snart. Under några år kommer det saker jag själv förundras över. Är det sjukdom och att jag hittat skärvan i allt det tunga. Visst blir det mycket skit också för pengarnas skull Men min lägstanivå har alltid varit hög.

 Men snart kanske bokskrivandet kommer igång igen. Jag har en dröm. Jag har skrivit 14 böcker och tycker alla är fel och absolut inte den bok jag vill skriva/skulle skriva. Dogge är nära och Isdraken. Men ändå. Jag har offrat allt vad jobb och karriär heter och är för att skriva den där boken. Visst det blev ett jobb. Bara sådär. Jag har aldrig velat haft ett jobb. Jag har velat något annat. Som Olle J sjunger. ”Gud uppfinn något nytt för oss med hjärtan som elefanter” Mina närmaste vet det. Resten ser mig som Bad Ass. Och det är också sant. Jag hjälper och går emellan om nått är fel. Och saknar rädsla. Just den rädslan. Det finns någon att tacka för det. Hemskheter. Annars har jag faktiskt ett rädd-djur vid min sida. Jo Jag jobbade eller var anställd i 10 år på en avdelning på Lovön där det inte ens finns någon avdelning. Sista åren var sjuka. Jag gled mot en annan avdelning som ... Eller finns nått. Det fanns inte på några kartor. I dag är kallakriget slut så deras verksamhet är splittrad. De hjälper svenska trupper utomlands och skyddar dem. Sen ör det nog en hel del avlyssning som gynnar svensk industri och sånt politiker och diplomater behöver veta. I alla lägen från den fånigaste diplomat möte till att hjälpa svenska och utländska styrkor på ”rätt” sida. Oj, vad detta for iväg. Jag har inte sovit på 3 dygn. Ett av alla hjärnfel.

 Men att hitta en gård och komma in i ett orört kök sen 1972 då skogsmaskinerna tog jobbet är märkligt. Allt ståt still. Jag har bilder på bloggen och mycket på hårddisken. Bäst är att direkt gå till skafferiet och vända på e ketchupflaska och se utgångs året. Min svär son som är tvärskärpt i alla lägen sa om alla mina blandljusbilder från kök att det var helt dammfritt. Inga mänskliga hudavlagringar som är just damm . Ingen har dragit in pollen. Helt rent och de gick omkring 1972. Släkten tog skogen. Husen sket de i.

 Jag trivs där det är det är tyst och allt redan hänt. Kanske jag är trygg där i ett hus med 60-tals möbler och en Hylands Hörnan tv från 1962. Och allt stannat. Känner jag mig odödlig en stund, eller är det tvärt om. Jag söker förgängligheten och min död och fjuttiga lilla liv som fladdrar förbi. En bagatell.

Här är länkar an sommarens arbete. Vist hade jag kunna slitit mer. Men när jag inte vet vad jag ska ha det till är det svårt att fälla den vassaste lansen. men att jag fri-fotograferar så pass hårt är bra. Drivet finns där. Under aska finns glöden. Jag har klara sömnproblem nu och skyller, där det dyker upp, dåligt språk på det


Här är fler bloggar från mitt fri foto och skrivande i stället för att tjäna pengar i somras. Nu har jag köpt två nya fullformatare. en Canon 1d X mark ll och en 6D X Mark ll. Så nu ska alla mina mark ll rödringade gluggar få visa vad de går för. Kanske det blir en liten utställning i Sune Jonsons museum i Nyåker någon mil från där jag bor. Och det är ett jobb gjort utan att synas. Att dundra på näten, att som i fiskesvängen är helt hysteriskt och handlar om att sälja, sälja, sälja och sälja. Jag skulle kunna fortsätta. Alla fiskekändisar i dag är i stort redskaps kändisar. Tragiskt. Visst vissa är kända för att de är för jävla otroliga på fiske. Men sen...För lite görs med hjärtat och den lilla skärvan av glädje - lycka.
Men det roliga har varit bollande med bilder och fotografi-pratet, och pratet om duktiga väldsfotografer. Med JHD MORFAR, själv en av landets främsta fotografer, Jan Håkan Dahlström. Han ingick i skaran av idoler jag hade som 25 åring då jag höll på komma in i gruppen av de bästa dokumentär fotografer. Jag gick i Münchenbryggeriet fotoskola och cirkulerade som en satellit kring vissa stora. Efter fotoskolan sprang jag på några av de stora på Mira, bildbyrå med utställningar. Jag blev bjuden på en fest de skulle ha. Och någon viste vem jag var för jag hade sprungit som en galning att visa dokumentärbilder. och jag höll på att kopiera för att komma in på konstfack. Rektorn hade sagt att jag skulle söka. Det var andra försöket och de sa att jag hade haft otur. Samt att jag kopierade och sprang på Mira för att bli med i den bildbyrån. Där alla mina hjältar var med. Ja, samtidigt jobbade jag som kopist åt 15 fotografer. Allt låg klart. De visste vem han var. 26/27 åringen, mycket har jag hört efteråt. Jag fick in jobb i arbetaren och fib kulturform Allt var klart. Så kom muskelsjukdomen. Jag var lam i ett år och återhämtade sakta. Det tog en 10,15 år innan jag var tillräcklig bra. Men det var försent - borta. Och jag fotade inte längre. Jag har fått några skådarna smällar. Vi är många som fått det medans andra bara glidit fram. Hur lätt som helst. Eftersom jag mest  var liggande under början av 90 talet, läste jag en tre böcker på samma gång och skrev som en galning. Jag fick mina favoritförfattare. Började själv plugga dramaturgi, läste allt och blev förvånad ATT: det där vet jag redan. alltihop. Bäst var att studera filmdramaturgi. Författare kan bre ut sig och skriva en massa skit som inte har med historien att göra. Film däremot - 90 minuter. allt måste betyda nått. Det satt i kroppen. Så jag har hållitganska exakt 2000/ två tusen lektioner i dramaturgi i högstadieklasser. Mitt sommar jobb: med JHD Morfar som mentor. Han är också laxfiskare.



Bloggar jag gjorde i somras i byar där mjölkpallarna föll för 50 år sen. Och Slas tog kepsen och gick till nästa.

https://atomragnar.blogspot.se/2017/07/jakten-pa-det-bla-huset.html

https://atomragnar.blogspot.se/2017/07/vilse-och-det-bla-huset.html

https://atomragnar.blogspot.se/2017/07/letande-efter-det-bla-huset.html





 







torsdag 7 december 2017

Musikåren vart tog ni vägen?

Här kommer lite… jag vet inte vad. Jo, en stor del av mitt liv. Musikåren. Åren är sedda från mitt håll. Det här är min upplevelse. Betraktelse. Ni som var med på riktigt ser säkert något helt annat. Men om man under typ 12-15 år köper 22 gitarrer bör man tänka över det. Detta jag beskriver här är nog bästa åren i mitt liv. Jag hittar inte alla de bilder jag vill hitta. Exempelvis när de är på väg med sina gitarrer till replokalen på Tuben. Jag vet det finns på någon hårddisk- skit i det.

Erik är 12 år och grundläggande rockrifftränas in
Jag måste erkänna en sak som inte är helt normal. Det finns ett gammalt uttryck att barnen fick aldrig det piano man själv aldrig fick. I dag är det gitarrer och trummor och så, vem vill ha ett piano…..Och mina barn fick – kan man säga. Eller så var det jag som fick pengar och köpte och skyllde på barnen. Bägge mina ungar gick Frysens musikskola. Med inriktning rock.
Eriks rum och hans första ljudkort till pc. Vilken mardröm att köra studio på pc. Speciellt om den används till annat. Sladdhärvan kommer senare. Jag tror minst tio hörlurar har rullat under stolen och blivit...

Helenas första egna gitarr. En Epiphone Les Paul Studio Gothic av äldre och bra modell.


Vårat vardagsrum bestod av Tonys synttrummor och min 32 tum tjocktv
De var redan bra beresta i den moderna musikhistorien från Robert Johnson fram till Skate punk. Sen blev det grolande eller hur det stavas. Dödsmetall och dubbelpedaler...  ja fort är ett stilla ord. Offsprings snabbaste låt står still. Det blev flera bandkonstellationer.
En tidig spelning på vår teater.


Erik 12 år med sin nya fender squier som jag plockat ut bland 10-15 st på Tyresö musik. Helt underbar och lättspelad. Senare ombyggd så bara Erik och Buddy Gay gillade den. 0.13 strängar. Fjäderhuset fult så inte stallet skulle stå rakt upp. Proffsfixad för att få enorm stränghöjd

Jag sa till ungarna att det är okej bara de inte offrar marsvin på scen.

 
Jimi som alltid håller solona som de ska va.
 
 
 
 
Micke på spelning i Kungsängen
 
 
Anti och Jimi
 
 
Helena på spelning på klubben Fryshuset. Hon tyckte allt stämde....ääähhhh
 
 
Däremellan hade det passerat allt. Led Zeppelin . Wilmer X (Erik) Ozzi. Iggy Pop. Him, Ja allt. Erik kom spingande då han var tolv och sa han hittat nått skitbra; Creedence Clearwater Revival. Sen bara rullade det på. Erik blev mer Blues och hittade R. L. Burnside tidigt och mycket dold musik till mig. Helena blev svartrockare. Min egna lilla Svart Alf.
Fryshuset klubben
 
Jimi i lite mer trubadurstämning
 
 
Fender squier efter några år 5cm stränghöjd EMG mikar. Nu platta och ny elektronik och fullfjädrad.
Replokal hade de nere på Tuben i Farsta. Jag köpte alla grejor. Jag älskade det. Jo både Helena och Erik har berikat mitt musik liv med många ovanliga och svårfunna band. Men jag visade på den gamla hårdrocken tidigt i deras liv. Under några år kanske 15 var huset fullt av spelande och musik ungdomar. Härlig tid. Nu är det tyst. Och en viss sorg för förändringen.
Jag med Helenas ESP. Den riktiga - om man tittar på prislappen
22 gitarrer köpte jag under typ 12-15 år. Allt började med att Helena hittade brorsans och min stulna och slutspelade Gibson les paul custom. Hon var omkring 12 år när hon fan den. Vi köpte gitarren av en skum typ i trappan där vi bodde på Förvaltarvägen i Solna när jag var tolv år.

Sanna på trummor på vår teater
Helena gav sig fan på att förstå hur brädan strängarna och banden fungerade. Systemet. Hon är matematiker och tog en Master i teoretisk fysik när den här svartrockar perioden var över. Hon hatade att hon inte var född i Rågsved då Ebba grön levde och tiden då punken blomstrade.

Ibanez SM 7 SMASH BOX, och du har dizz för livet.
"The Smashbox is the most aggressive
weapon in the Tone-Lok distortion arsenal"
Om man seriekopplar två....
Sen blev det mer åt Nationalteatern och proggen. Jag allt som är bra. Grolandet kunde jag vara utan. Alla 22 gitarrer är inte dyrgripar. Och de är nu utspridda hos Erik, Helena, Mora  och Västerbotten. Andra är utlånade till…? Men ett tag var det en underbar syn då väggarna och gitarrställen var fulla i studion. Doften, doften, doften. Vissa passar för regniga varma sommarkvällar med öl i parken. Andra på 6:e Tunnan i Gamla stan. Eriks första gitarr var en låssas Fender = Squier som är Fenders billig farmar-gitarrer. Gibson har Ephifon. Men det är en speciellt lätt och smidig serie med tunn hals. Den har han, eller någon annan kastat pil på. På Tyresö musik hade de just fått hem 15 stycken och jag gick igenom alla och hitta en som verkligen skiljde sig från de andra. Underbar. 09 strängar och lättspelad.
Senare byggde jag om den med ny platta och EMG-mikrofoner. Erik förstörde den för mig med vad jag tror är 12-13 strängar och 3 extra fjädrar i stallet. Lika gjorde han med den äkta USA Fendern han fick då han kom in på Frysen. Och sen råkade jag bara köpa en USA Telecaster. Men visst fler satte i fler fjädrar vrål hög stränghöjd och 0,13 strängar. Så kunde inte jag spela på den heller. Nej det skulle vara Buddy Guy som körde grova strängar och lärde Hendrix en del.
Researsenalen. på laxfiske En fin Ibanez akustisk bas till höger. Har mik.

Anti var den som alltid gav mest
 
Eriks koppling till första studion
 
 
Finkopling mellan datotLine6 ljudkort och Zoom H4,an på bordet.
 
 
 
Tidig spelning på vår teater
Helena var mer åt Gibson Les Paul hållet. Hon fick en gothic modell. Men hennes ESP som vi lät stränga om är underbar. Han som strängade om den spelade med John Holm innan han blev gitarr-byggare på heltid. Trots ”elfenbens” kant längst halsen så blev det underbart bra. Det var för grova pansarband på den för henne i längden. ESP, är en vacker svart i Gibson Les Paul anda. Blanksvart med åldriga ”elfenbenskanter” och guld hårdvara. Vi hjälptes åt att betala den. Hon hade sommarjobb.
Spelning på Tuben eller Klubben på frysen

Vad har det kostat. Ha, ha, ha. Det var en otrolig tid med musiker ungar i hela huset.

På väg till puben eller nån spelning. Åren går. Pulkbacken, skit. Ska man köra själv
Sen studio. Erik och jag försökte bygga en med pc som grund. Vilket helvete. Det fick bli MAC och ett Rme fireface 400 ljudkor för 7 lakan. Sen fungerade det. Peter Degerfeldt som är ljudtekniker på världsevenemang som melodifestivalen och åkt på turné med Kent som ljudtekniker hjälpte oss. Både tipps vad vi skulle skaffa och start-upphjälp. Då Helena flyttade ut och vi fick ett tomt rum, byggde jag en riktig studio med ett RME 800 kort som hjärta.
Sanna på trummor
Jag har nog haft roligast under denna resa, men ungarna har blivit enormt beresta i musik. Jag köpte mig digitaltrummor och var med på ett pyttelitet hörn.

Emma in the mod
Helena lärde sig hela tekniken och alla gitarrens band i teorin och mattematiken bakom. Men blev väl inte så vass som Erik . Efter att Idde Schultz hört henne sjunga på frysen där hon jobbade blev Helena direkt flyttad till sång. Erik har aldrig lärt sig brädans matematik. Han bara spelar. Och gör så än. De hade flera band. Ett band då båda mina barn var till-sammans gjorde Erik otroliga saker på brädan – men de var aldrig repeterbara, vilket gjorde Helena irriterad. Jag var med på otaliga spelningar och fotade och spelade in. Och en del bra finns inspelat.

Erik på en spelning jag höll på få
sammanbrott på. 500 i publiken. - jag tar solot.
Men han hade lärt sig boxarna som är det stora trixet.
Bara man inte går bort sig.
Musiken kommer de alltid ha med sig och jag blir lycklig då de gör något tillsammans. De brås på farsans sida som var ett gäng oräkneliga syskon. De sjöng och spelade på dansbarnorna kring Handen i Stockholm. Pappa sjöng i kyrkan så alla andra tystnade. Då älskade mamma honom en kort stund.
Nu spelar och sjunger barnen för skoj skull. Det kan ingen ta ifrån dem. Det lustiga var att det tog lång tid för Erik att våga börja sjunga. Helt klart är han musikalisk. När han började med sina solon var jag grym och sa att det lät som glassbilen – men det gjorde ju det. Ska man hela tiden säga att det är bra då det inte är det.

Efter det blev solona bättre. Han fick ett munspel och efter tre dagar kunde han det. Han fick en avancerad pianopryl till studion. Inga problem.
Replokals utrustningen som bara står. Det finns mer.
De kommer nog till pass i något av alla tillhåll man har
Jag ser fram mot att koppla mina digitaltrummot till 600 W PA,t och bara ösa

Men viktigast var stridsvagnsmicken till munspelet, den gjorde att han började våga sjunga. Det dissade så mycket att inget lät fel. Då tyckte jag han skulle ha en riktig mik. Ja, visst.
Tony på en spelning i Bro eller Kungsängen. Han var inte nöjd. Jag tyket det lät kanon med gula proppar och hörselskydd Gggrrrrooollll

Men kan någon sjunga så är det Helena. Hon knäckte på Frysen, Klubben och Debaser Slussen.

Men alla dessa konserter var spännande och slitsamt för nerverna.
Erik och Anti har inte riktigt kommit igång

Om de andra var svartalfer så vägde Emma upp det med råger
 
 
 
Det kunde vara tjafs bakom scen. Ingen ville ta gitarrsolot. Men Erik sa bara lugnt – det fixar jag…jag tar solot. Utan träning på just det solot. Men han kunde sina boxar på brädan som jag tjatat om, då kan man fixa vad som helst. Om man pojkrumstränat.

Ooohh mina nerver. Och så la han ner de olika gitarrerna han skulle ha uppe på scen på scengolvet. Stämningen gick ur direkt. Men med några sekunder till nästa låt med annan gitarr så skruva han in det perfekt på gehör. Jösses. Magsår.

Alltså förstår ni, mer laxgura finns inte.
Vi ska spela upp dem i sommar
 

Fråga mig inte vad det är med gitarrer. Men det är som med flugrullar. Och alla studioprylar. Obeskrivligt trivsamt. Värmen från elektroniken. Även vanliga förstärkare och högtalare.


Jag ska återkomma med det här. Men gud så gott en ny gitarr luktar. Den senaste blev en plåt/koppar. Fantastiskt. Men tyngst är vår ombyggda Fender = Squier med EMG mikar. Mikarna är dubbelt så dyra som gitarren.

Snart måste jag köpa en egen bra gitarr. Erik har lagt beslag då de jag tyckte var lättspelade = låg stränghöjd hela halsen utan skrammel, och 0,9 strängar. Nej, så Kommer Byddy gay. 3cm stränghöjd och 0.13 strängar

- Va fan, säger ja. Den med.

- Det måste kunna gå att bända lite, säger Erik.

Jag ska ha en…nu blev det svårt. En. Vad är en, när det gäller gitarrer. Men det blir nog en Telecaster/ Stratocaster, USA modell som jag byter till EMG mikar på. Varför? Jo, för det går.  I dag, ja - Helena spelar mest på den akustiska fendern som Tommy fick av någon i tunnelbana.
Vår nya studio, fick lite Tysklandspengar över när Atomragnar trycktes i 6 Tyska upplagan

Utanför replokalen på Tuben.
Men hennes röst. Som liten kunde hon inte säga R men det ordnade sig. Det var ett problem. Men hon avväpnade alla direkt med att säga. Jag heter Helena och kan inte säga R. Det hörs ett unikt r när hon sjunger. Lyssna på Madworld där Erik spelar piano och inte vet riktigt hur han gjorde. Men Helenas tunga ligger fel på ett unikt sätt – säger pappa. JA – det är min blogg, skaffa egen. Och skryt om era barn. Nej – jag är glad åt den här tiden. Livet har sina roliga stunder. Och sina skräcksvarta

En del musik är utlagt på nätet, då de orkar. Och Helena är arg på Erik som gör covers då han gör bra egna låtar som Our Fire. Och han spelar allt. Han kan inte brädan eller pianot mattematiskt som Helena. Men han vet hur de ska användas – och ska sanningen fram……Den riktiga … så är det Helena med sin matematik som visat Erik vad fan som går och inte går.

Jag älskar er. Och detta gjorde vi tillsammans. Min bästa tid. Tänk Helena då vi skulle träna ackorden och licksen till Frysen. Du tävlade mot STHL,s alla pojkrumsvirtuoser och fixade det. Jag var så nervös. Jag lärde mig intagningsuppgifterna hjälpligt sen körde vi.

Jag ringde från havsöringsfisket du sa att du kommit in. Det var som att sätta den i krysset på BIG RED MACHINE. Vladislav Tretiak. Han bara sprattla på isen. Föresten hade jag en moped som Vladislav Tretiak bucklat till framlyset på då han lånade den vid Mora ishall då de var i Mora och träna.


Musikåren var underbara år. Ni ska alla (då) ungdomar ha stort tack.

Helena - Det var som vi tog oss in på Frysen som var din dröm som i Matrix då de kliver ur hissen i foajén.

Nja, snarare så här ser studion ut.
Börjar bli gammal. Går Macen sönder passar inte en
 kontakt i dagens mac. Bara ta i trä.







 

 
 
Avslutning på klubben.

 

Debaser Slussen maj 2010 Tryck och titta på VIKING, orättvist av mig. Jag har hela Debaser inspelad. Men jag missade helt med ljudet. Och det var för mörkt. Nån tekniker. Han drog på ljuset på sista låten åt mig.

https://vimeo.com/21837505

Och här är hembränt från hemmastudion