Fornminne 2021

Det mörknar fort. Det blev 2021 också fort. Det är fornminnesskymning. Snön faller. Jag tog bilen och körde långt upp längst oplogade vägar till platsen där allt började. Det finns bitar av sparad urskog här. En gammal försökspark. Här finns bitar av skog man prövar med. Vissa gallras inte. Andra har gallrats. Det här även planterats in främmande barrträd. Jag har sprungit här som barn. Här rinner ån med mina humusgäddor. Sällan stora. Här rinner Stikosälbäcken med småöring i.

Det är första gången på minst ett år som jag är ute och fotograferar utan att det är ett jobb - utan anledning. Försöker finna varför man en gång började.

Ån är Ryssån och just här fiskade pappa och jag. Sen blev det mitt mopedland. Det finns troll här. Vittror och knytt. Som liten såg jag även en tiger och en krokodil. Brorsan trodde inte på mig. Jag var fem år och han satt ner och lekte med några plastbilar från lanthandel i Vika. Jag fick tag på ett stadigt vedträ och slog han i bakhuvudet. Det man sett har man sett. Det vet jag nu med säkerhet som författare. Vissa ser. Andra gör det inte. Fornminnesvandring. Fornminnesskymning. Jag kommer igenom den krångliga urskogen.

Här väntar kalhygget på natten. Jag ser en gubbe vid vägkanten, eller vad är det jag ser? Vem bestämmer det. Det blir mörkt.

(bilderna bör nog ses på en datorskärm)