ketchupflaska - bäst före datum aug1972

Varför dras jag till dessa platser? Min egen förgängelse... Den blinkningen. Sista laxen drar man när som helst. Skärvan man lever på. Men i stort handlade det om att se hur dessa människor levde förr. Inga nöjessaker i någon av de väglösa gårdarna. Bara arbetsredskap. Närmast nöje fann jag på ett ute dass - underklädssidan uppslagen i en katalog från 1959. Det är livet. Det samma som nu. Samma skit och Jag drev runt i somras och fota i Västerbotten - hela sommaren. 3 månader. En del finns på bloggen. Helt onödiga bilder som inte ger pengar. Men att fotointresset sen bardomen finns kvar visar på liv. Att det glöder under askan. Helt onödigt arbete drivet av....ja ett bevis att skärvan livsglädje finns kvar. Lusten att kliva upp. Ta på sig jobbaresviden ta kamerorna och ut i väglöst land efter ödehus. Tung blöt skog. Tunga blöta kläder. Men så står gården där.

 Jag borde tjäna pengar. Jag hade under sommaren möjlighet att åka vart som helst i landet och få hjälp att göra reportage. Nej, förgängligheten drog. Kents hjärntumör visade sig nu i hans själ tagit skada och människan var borta. Vi som meckade båt i våras. Och det brorsan råkat ut för. Och min vän Jimmy. Och en väns självmord.

 Jag kunde varit i Norrbotten, Västerbotten. Var som helst och gjort fiskereportage. Räkna pengar. Nej den där skärvan ville något annat. Gör nått på helt tysta platser där allt redan hänt. Jag har hittat en FB sida om ”om övergivna platser” blev jag glad. I förgängligheten är jag totalt öppen. En ängel på varje sida. Skärvan av glädje jag hade som 16 åring över min kamera bär mig. Jag la fiskereportagen åt sidan. Bokskrivandet hade jag redan fått get upp på grund av sjukdom. Jag klarar bara kortare jobb. Men jag skriver nog fiske bättre än någonsin nu. Och det kanske inte märkts än. Mycket ligger på redaktionerna i väntan på tryck. Måna redskapsartiklar skrivna av redskapsarbetarna ska tryckas. Men snart. Under några år kommer det saker jag själv förundras över. Är det sjukdom och att jag hittat skärvan i allt det tunga. Visst blir det mycket skit också för pengarnas skull Men min lägstanivå har alltid varit hög.

 Men snart kanske bokskrivandet kommer igång igen. Jag har en dröm. Jag har skrivit 14 böcker och tycker alla är fel och absolut inte den bok jag vill skriva/skulle skriva. Dogge är nära och Isdraken. Men ändå. Jag har offrat allt vad jobb och karriär heter och är för att skriva den där boken. Visst det blev ett jobb. Bara sådär. Jag har aldrig velat haft ett jobb. Jag har velat något annat. Som Olle J sjunger. ”Gud uppfinn något nytt för oss med hjärtan som elefanter” Mina närmaste vet det. Resten ser mig som Bad Ass. Och det är också sant. Jag hjälper och går emellan om nått är fel. Och saknar rädsla. Just den rädslan. Det finns någon att tacka för det. Hemskheter. Annars har jag faktiskt ett rädd-djur vid min sida. Jo Jag jobbade eller var anställd i 10 år på en avdelning på Lovön där det inte ens finns någon avdelning. Sista åren var sjuka. Jag gled mot en annan avdelning som ... Eller finns nått. Det fanns inte på några kartor. I dag är kallakriget slut så deras verksamhet är splittrad. De hjälper svenska trupper utomlands och skyddar dem. Sen ör det nog en hel del avlyssning som gynnar svensk industri och sånt politiker och diplomater behöver veta. I alla lägen från den fånigaste diplomat möte till att hjälpa svenska och utländska styrkor på ”rätt” sida. Oj, vad detta for iväg. Jag har inte sovit på 3 dygn. Ett av alla hjärnfel.

 Men att hitta en gård och komma in i ett orört kök sen 1972 då skogsmaskinerna tog jobbet är märkligt. Allt ståt still. Jag har bilder på bloggen och mycket på hårddisken. Bäst är att direkt gå till skafferiet och vända på e ketchupflaska och se utgångs året. Min svär son som är tvärskärpt i alla lägen sa om alla mina blandljusbilder från kök att det var helt dammfritt. Inga mänskliga hudavlagringar som är just damm . Ingen har dragit in pollen. Helt rent och de gick omkring 1972. Släkten tog skogen. Husen sket de i.

 Jag trivs där det är det är tyst och allt redan hänt. Kanske jag är trygg där i ett hus med 60-tals möbler och en Hylands Hörnan tv från 1962. Och allt stannat. Känner jag mig odödlig en stund, eller är det tvärt om. Jag söker förgängligheten och min död och fjuttiga lilla liv som fladdrar förbi. En bagatell.

Här är länkar an sommarens arbete. Vist hade jag kunna slitit mer. Men när jag inte vet vad jag ska ha det till är det svårt att fälla den vassaste lansen. men att jag fri-fotograferar så pass hårt är bra. Drivet finns där. Under aska finns glöden. Jag har klara sömnproblem nu och skyller, där det dyker upp, dåligt språk på det

Här är fler bloggar från mitt fri foto och skrivande i stället för att tjäna pengar i somras. Nu har jag köpt två nya fullformatare. en Canon 1d X mark ll och en 6D X Mark ll. Så nu ska alla mina mark ll rödringade gluggar få visa vad de går för. Kanske det blir en liten utställning i Sune Jonsons museum i Nyåker någon mil från där jag bor. Och det är ett jobb gjort utan att synas. Att dundra på näten, att som i fiskesvängen är helt hysteriskt och handlar om att sälja, sälja, sälja och sälja. Jag skulle kunna fortsätta. Alla fiskekändisar i dag är i stort redskaps kändisar. Tragiskt. Visst vissa är kända för att de är för jävla otroliga på fiske. Men sen...För lite görs med hjärtat och den lilla skärvan av glädje - lycka.
Men det roliga har varit bollande med bilder och fotografi-pratet, och pratet om duktiga väldsfotografer. Med JHD MORFAR, själv en av landets främsta fotografer, Jan Håkan Dahlström. Han ingick i skaran av idoler jag hade som 25 åring då jag höll på komma in i gruppen av de bästa dokumentär fotografer. Jag gick i Münchenbryggeriet fotoskola och cirkulerade som en satellit kring vissa stora. Efter fotoskolan sprang jag på några av de stora på Mira, bildbyrå med utställningar. Jag blev bjuden på en fest de skulle ha. Och någon viste vem jag var för jag hade sprungit som en galning att visa dokumentärbilder. och jag höll på att kopiera för att komma in på konstfack. Rektorn hade sagt att jag skulle söka. Det var andra försöket och de sa att jag hade haft otur. Samt att jag kopierade och sprang på Mira för att bli med i den bildbyrån. Där alla mina hjältar var med. Ja, samtidigt jobbade jag som kopist åt 15 fotografer. Allt låg klart. De visste vem han var. 26/27 åringen, mycket har jag hört efteråt. Jag fick in jobb i arbetaren och fib kulturform Allt var klart. Så kom muskelsjukdomen. Jag var lam i ett år och återhämtade sakta. Det tog en 10,15 år innan jag var tillräcklig bra. Men det var försent - borta. Och jag fotade inte längre. Jag har fått några skådarna smällar. Vi är många som fått det medans andra bara glidit fram. Hur lätt som helst. Eftersom jag mest  var liggande under början av 90 talet, läste jag en tre böcker på samma gång och skrev som en galning. Jag fick mina favoritförfattare. Började själv plugga dramaturgi, läste allt och blev förvånad ATT: det där vet jag redan. alltihop. Bäst var att studera filmdramaturgi. Författare kan bre ut sig och skriva en massa skit som inte har med historien att göra. Film däremot - 90 minuter. allt måste betyda nått. Det satt i kroppen. Så jag har hållitganska exakt 2000/ två tusen lektioner i dramaturgi i högstadieklasser. Mitt sommar jobb: med JHD Morfar som mentor. Han är också laxfiskare.



Bloggar jag gjorde i somras i byar där mjölkpallarna föll för 50 år sen. Och Slas tog kepsen och gick till nästa.

https://atomragnar.blogspot.se/2017/07/jakten-pa-det-bla-huset.html

https://atomragnar.blogspot.se/2017/07/vilse-och-det-bla-huset.html

https://atomragnar.blogspot.se/2017/07/letande-efter-det-bla-huset.html

https://atomragnar.blogspot.se/2017/08/slutet-pa-jakten-pa-det-bla-huset.html


Och sen den här Whatever

https://www.youtube.com/watch?v=X65V2QfE0-A