Tre bilder berättar

Del 1. Den svåraste av sommar.

Vintern hade varit farligt hård. Depression, ångest och sömnlöshet. Första vaken-rekordet var tre veckor. Helt vaken. Det slutade med en märklig attack, skakade till och jag sov i fyra timmar. Sen fortsatte de vakna veckorna. Netflix, HBO, och C More, blev min räddning. Galenskapen låg nära. Livsångest, eller ärvd ångest. Pappa fick lika vid samma ålder. Han fick elchocker och Valium. Mamma låg inne en tid för vad vi i dag skulle kalla utbrändhet. En hel del valium där med.

Och nu  jag.

49, strax 50 år fyllda kom de fyra svarta, undergordiska hundarna till mig. En i varje vädersträck. Röda ögon, slät glänsande päls och rostiga grova kedjor runt halsen. Orsak – jag vet inte vad. Som en orm i magen med bakvända fjäll. Eller en Mora spiralborr som vevandes rakt in i tarmarna. Räckte det inte med muskelsjukdomen jag fick vid 28 år ålder? Är detta slutet – var min tanke.

Mitt i ett enormt stort romanprojekt och en lika enorm husrenovering av morfars hus i Mora. Samt allt skrivande för pengar. Jo, hundarna har hälsat på mig förr, men inte alla fyra. Skriva gick inte. Bara andas. Andas och hålla ihop.

- Man kan inte överleva att vara vaken i 3 veckor, sa läkaren.

- Är jag död nu då? Frågade jag. Och du bara en doktor i en av Dantes . Helvetesringar.

Hon förstod inte och skrev ut nått löjligt sömnpiller man ger tonåringar som är lite ledsna.

Tre månader blev rekordet i vakenhet– sen blev det inläggning. Jag kan fortsätta men vi hoppar över det. Det är ju fiske det ska handla om. Livet är fiske. Det går ej att åtskilj. Jag längtade till laxhuset i Västerbotten. Av en annan doktor fick jag riktiga piller att sova på och fina saker som fick dagarna att fungera. Tyvärr livsfarliga saker i längden. Så kom våren. Skulle jag komma upp till mitt hus i Norrfors vid Lögdeälven? Till lax-banjoland. På den här tiden var det dåligt med lax. Men jag var smygfiskare långt upp i skogen vilket gjorde laxfisket nästan enklare än i dag.

Jag björnen och banjon. Göra lite som man vill.

Hur fan skulle jag komma upp? Slut i kropp och själ. Sen de fyra hundarna i varje väderstäck. Blodiga blickar. Hade jag dragit min sista lax? Fanns lusten? Ville jag åka? Jag blev mycket rädd. Fisket har varit mitt liv. Laxfisket det viktigaste av allt – och jag har alltid vetat att tappar jag det här då ligger jag illa till. Lidmans Luger.

Jag hade de senaste åren varit i laxhuset i tre månader. Juni-augusti. Först laxfiske, sen havsöring. Till sist vandringar längst torrälven. Studera älven. Lära mig hålor och stenar. Även letat och tittat efter spår hur älven sett ut för hundratals år sedan innan flottningen. Funnit många av de stenpyramider de kört upp med bandtraktor. Sett skelettet av det som en gång varit. Hur älven en gång gått

Ville jag upp? Hundarna morrade. Jag tänkte: Döda mig om ni kan. Jag snabbpackade bilen en majnatt, tankade och drog igång 270 hk och 420 Nm. Inte en bil på E4,an. Vid Älvkarleby såg jag att tankmätaren nästan var under hälften. Läcker bilen tänkte jag? Har bränslefiltret spruckit? Jag tittade på hastighetsmätaren. Jag låg i 200 km i timmen och hade nog gjord det från Stockholm. Då är det virvel i tanken.

Jag kom fram och packade in i huset och grät. Jag var där. Jag var där. Hur gick det till?  Satan - jag var där.

 I en vecka gick jag bara ut på trappen och lyssnad på bruset från forsen. Spelade lite banjo. Sen gick jag och la mig i kökssoffan igen. Stirrade i taket och lyssnade på lokalradion. Det räckte för mig. Men efter ytterligare en vecka satte jag ihop spöna. Vattnet gick högt i älven. Så pass att folk inte fiskade. Men jag har mina ställen som jag fick av Jimmy Berggren, Wyatt Earp innan ha dog. Inte gammal, strax över 40. Vi hade absolut inte fiskat klart tillsammans.

Jag satt länge vid älven. Såg på bubblorna och virvlarna. Det var så vackert. Så reste jag mig. Redan på första varvet fick jag en femkilos som jag tog reda på. Nästa varv gav en likadan som satt lätt krokad och var lätt att släppa tillbaka till älven..

När kvällen kom i stugan den dagen hade hundarna flyttat sig några meter bakåt. Jag sträckte ut i kökssoffan - la upp min största kniv på bordet. Än har ni mig inte. Jag hade det kvar, än var laxfisket viktigt. Och så somnade jag helt naturligt.

Del 2: Frekkos galna öringdrill 2007

Först måste jag berätta lite om Frekko. Vilken fantastisk människa han är. En annorlunda själ. Jag vet inte hur jag ska säga. Det får bli: Han är en otroligt trevlig och oprecis människa. Han är av lappblod och liten och smidig. Han har hjälpt mig att göra de bästa reportagen. Men han måste styras lite. Han vill allt på en gång. Planer ändras sekundvis utan minsta information. Har vi planerat att åka uppåt på älven så åker vi nedåt. Ska vi fiska lax kan vi lika gärna hamna i en gäddå. Tändstickor, konservöppnare och annat glöms lätt hemma. Men han har farten. Det händer saker och det är det viktigaste. Inget reportage utan händelser. Och det blir det. Han kör forsbåt som om han vore född till det. Han kan vart vi ska fiska och när. Stora fiskar dras till honom på ett magiskt vis, och han får upp dem mot alla odds. Som reporter får jag min historia och mina bilder. Och just själva historien kommer av sig själv i raketfart.

Nu till denna lilla historia. Vi skulle trolla lax med sex spön i Tornedalen och fiska fluga samtidigt efter stor öring och harr. Frekkos comboidè. Flugfisket var nått Frekko kom på i sista sekund och slet med sig sin pojkes Loopsett klass 5. Plastrulle och knappt någon backing. Vi kom till en otroligt vacker del av älven. Frekko sätter ut sex multiutrustrningar med vobbler. Jag var tveksam att flugfiska mellan trollinglinorna. Men Frekko menade att laxen troligen ännu inte kommit och något måste hända.

Och det gjorde det. Frekko får ut sista laxspöt. Tar Loop flugfiskesetet med en Klinkhammer från Kalle Hedin och tjorvar ut ett kast mellan spinnlinorna. Enorm kommer den direkt från botten och slukar flugan. Det gnyr till i rullen. Backslag direkt. Öringen hoppar och far bland trollinglinorna. Frekko flyger runt i båten och försöker följa öringens galna dans. Hur man nu lyckas med det i en gammal träforsbåt av smalaste modell. Samtidigt måste han hålla båten mot strömmen med motorn. Han lyckas lösa backslaget, men får genast ett nytt. Plastrullen gnisslar lite plågat och Frekko får föra spöt under trollingspöna. Öringen kör så det fräser i ytan sen dyker den. Jag kan inget göra. Försöker nå ett av trollingspöna för att ta in det. Men så Frekko får fara med backslags låst rulle riskerar vi välta. Toppknutet liksom. Jag tror fan öringen kölhalade honom.

Det var som tecknad film. Han flög fram och tillbaka. Backslag på rulle gång på gång. Allt bara spelas upp framför mig i den smala forsbåten. Om jag rört mig skulle vi vällt. Frekko tar in mullitirullarna en efter en och drilla trekilosöring och styr båten mot strömmen. Jag kan inte hjälpa till. Båten gungar fram och tillbaka. Aldrig har jag varit så säker på att allt skulle gå åt helvete. I värsta fall att vi välter med kamerautrustning för närmare hundra tusen kronor – oförsäkrad. I minsta fall att vi tappade öringen. Jag hade sett knutar på hans lina. Så det var bara en tidsfråga. Det här var inte fiske. Det här var trolleri. Frekko styr motorn mot strömmen, drillar stor öringen på 0,18 tafs med knutar och tar in sex grova laxspön. Alla bakslagen i plastrullen gör det hela till toppmete. Det är som snabb stumfilm. Sonens klass 5 spö är mer under båten än över om ni förstår. Jag kommer mig inte för att få upp en kamera. Allt sker så fort så det liknar typ sju stycken Frekko som de klippt i filmen så han far med ljusets hastighet. Jag ser öringen i det klara vattnet mot djup stenbotten. Den rusar runt helt galet. Ett tag ska den in i motorn och den snurrande propellern. För Frekko har alltjämt laxspön ute och slog han av skulle allt bli en trasselhurv direkt. Hur han lyckas är ett mirakel. Drilla öringen mellan laxlinorna. Hålla den borta frän motorn. Reda ut backslag och ta in lax spö efter laxspö. Det var något helt nytt för mig som fiskat hela livet med otaliga typer.

När sista laxspöt är uppe kör han forsbåten rakt upp på land. Flyger ur båten och springer efter öringen. Jag gör fast båten. När jag hunnit i kapp har han den i händerna och håller upp. Vilken öring.  Mjuka färger och en form värd en sagoöring. Fisken  och fångstmannen hamnade sen på tidningens omslag.

Så var dagarna med Frekko. En aning oprecisa.

Del 3: Korparna i Kaitum

Den nu borgångne Jimmy Berggren och jag träffades första gången i Lögde uppe vid Fällfors 1998. Han skötte laxtunneln och den manuella stålburen där man då fångade fisken för att räkna dem innan de fick gå vidare upp i tunneln. Det kom alltid publik med det var sällan fisk i buren. Jag var i Lögde för att göra reportage om havsöring. Det enda tips som lokala fiskare släppt ifrån sig var stora röda flugor mitt i solskenet. Mitt eget huvudfiske dessa år var natthavsöringsfiske i Norge. Men jag skulle även göra en grej om laxtunneln och vara med då buren hissades.

Vadå röda flugor mitt i solen? Börtingar hette de stora fiskarna. Det var juni och fortfarande ljusa nätter. Jag sa kaxig, ge mig bara en mörk regnig natt så ska jag visa. Mitt norgefiske byggdes på lätta spön klass 6 eller 7. Tunna tafsar på 0,25 och I-Lina. Inga skarvar någon stans bra flugan skulle finnas där ute.

Stora röda flugor i solen, va? – de drev med sörlänningen trodde jag. Men i efterhand har jag fått veta att deras tips var ärliga. Laxen i lögde var fredad. Man drömde en dag om lite större stigningar. Jag fick min mörka natt och bevisade att norgemetoden var sanslöst bra.

Jag var tidig till jippot vidd laxtunneln där Jimmy skulle veva upp stålburen inför publik. Det fanns till och med en läktare. Den ligger där rutten i dag. Jag och Jimmy hade aldrig träffats. Jag visste att han fiskade mycket. Men om det var harr, abborre, öring, visste jag inte. Jimmy bodde i Norrfors där Älgforsen rinner. Jag var tidig till jippot och åkte till Älgforsen för att titta lite. Den var inte alls så igenvuxen som i dag. Helt öppna stränder. Gick ner på den södra svängen. En fin liten laxkurva. Men tog sig laxen verkligen ända hit upp? Och i så fall fanns de i antal värt att fiska på. Jag satte mig på en låg sten en bit upp på stranden och fick se något märkligt. Vattenståndspinnar! Små, korta och väl dolda bland sten i linje ner mot älven. Det bodde helt klart en laxfiskare i byn. En diskret. Bara laxfiskare lämnar sådana spår och bara en laxfiskare kan se dem då de är så dolda. Den där Jimmy Berggren var nog ingen abborrfiskare. Här hände nog annat.

Jippot gick av stapeln. Självklart fanns ingen fisk i fällan och folk skingrades  Jag gick rakt på och frågade Jimmy hur många laxar han fick i laxkurvan. Han såg förvirrad och skräckslagen ut. Tittade sig om efter en flyktväg eller tillhygge. Han var tyst.

- Visst är det dina vattenståndspinnar? sa jag. Bara en ensam laxfiskare gör så hemliga små dolda markeringar. Jag ska inget säga. Jag är här för Börtingen.

Efter lång tystnad sa han lågt:

- Mellan en och sju.

Så träffades vi första gången och under många år byggde vi upp en vänskap som var kärlek. Jag köpte hus i Norrfors och vi fiskade hela somrarna. Mina andra kamrater hade fruar som tilldelade dem en ynkas laxvecka. Jimmy jobbade in tid under vintern mot jul i pepparkaksfabriken i Nyåker och kunde liksom leka med mig hela sommaren. När fisket var över i Lögde vid midsommar åkte vi upp och fiskade lax med Frekko i Norrbotten början av juli. Vi körde forsbåt på älvarna och jag blev skapligt bra. Jimmy hatade båten. En dag berättade Frekko att de fick bra med lax i Kaitum i augusti. Jag och Jimmy tände direkt. En ännu längre säsong. Färgad fisk men hugget. Laxhugget – det är ju det allt handlar om. Frekko körde upp oss från greningen några mil in i Vidmark. Han varnad oss att det var flera björnar i området. På norra sidan slog vi läge. Det var  det fem mil till väg. På andra sidan älven knappt milen. Det regnade i tio dagar. Varje natt kom en korp och satte sig i trädet över tältet och kraxade hest. Det var hans mark. Jag höll på bli galen, natt efter natt. Annars var naturen helt tyst. Inga andra fåglar, bara korpen och älvens brus. Jag och Jimmy var bra att hålla käften ihop. Inte en lax såg vi till. Öringar på nästan två kilo och harr på ett och ett halvt. Otroliga fiskar men det var laxen. Den som vandrat som smolt och kanske ända ner söder om gottland och sen tillbaka upp hit nästan till Kebenekajse Jag tror inte vi sa ett ord till varandra på tre dagar. Och så denna jävla korp. Ur tältet, på med blöta kläder. Kaffe och Alvedon. Skita i ett mygg och knottinferno. Sen i vadarna för tio timmars slit.

- Om vi haft en man till med oss. En tredje som börjat gnälla nu. Vad skulle vi gjort då?

- Dränkt ner honom uppe på myren, inte ett spår.

Sen sa vi inget på några dagar till:

Men så en dag då jag diskar skriker Jimmy:

-- Lax.

Han fick en på två kilo. Vi hade lyckats. Men var två kilo tillräckligt för projektet? Den måste ju bara hunnit de 30 milen ner till havet och vänt. Samma eftermiddag skriker han lax igen och nu var det en riktigt vacker stövelknekt på kring 10 kilo. Vi fotar försiktigt och så fick den gå tillbaka. På kvällen får jag två små kring två kilo.

Helt slut väcks jag av korpen. Jag blir galen. Rusar ur tältet och kastar de största tunga, blöta grankottar jag kan hitta på honom. Han flyger iväg.

Nästa dag får jag en vacker bronsfärgad hona. De fotografierna skäms jag över i dag. Jag lyfte den högt över vattnet medan Jimmy tar bilder. Men jag visste inte bättre då. Men lekfisk är lite tåligare. Nu lossnar det för oss. Vi fiskar oss sanslöst trötta.

Den natten hade korpen tagit med sig sin kompis och satt på var sida av tältet och kraxade. Jag blir galet förbannad -  och ska till att rusa ut. Jimmy stoppar mig.

- Vadå, sa jag. De gör mig galen. Jag ska kotta dem ledbrutna.

- Nej, sa Jimmy och var tyst en stund. Vem vet vem han tar med sig nästa gång.